Jag har vid ett par tillfällen nämnt Macahans (eller "How the west was won" som senare säsongerna dumt nog egentligen hette i orginal) med viss förkärlek. Jag skulle kanske förklara vad det är jag gillar med serien.

För det första är jag alltid svag för pionjärberättelser om nybyggare och upptäcksresande. En stor del av Macahans handlar om just detta. Folk som som ger sig ut i det okända - som får lita på varandra i en hård värld - ett tema jag alltid gillar om det så är rymden med ett utforskande rymdskepp i Star Trek till upptäcksresande i Klippiga bergen. Serien är också väldigt välgjord rent manusmässigt, iaf i de första säsongerna då röda trådar hålls vid liv från avsnitt till avsnitt. Mäktiga avsnitt förövrigt - aldrig under 1.5 timma! Dvs vi snackar en långfilm per avsnitt! Man har alltså tänkt till lite när man gjorde serien. Ofta är faktiskt enskilda avsnitt av TV-serien Macahans mer välskrivna än de flesta västernfilmer.

Det är också en extremt pampig serie estetiskt, inte minst sätter den snygga musiken i introt med svepande vyer över mäktiga landskap och outrot till pampig västernromantisk oljekonst en känslonivå som jag verkligen gillar. Det skadar sen heller inte att vinjetten hyser en orgie i fantastisk geologi faktiskt. Rena geoporren. Folk kan säga vad de vill - men förpackningen på saker och ting är viktigt och Macahans packeteras oklanderligt. Vissa skulle kanske kalla vinjetten pompös, men något är bara pompöst om det inte kan fylla ut den kostym man presenterar sig i. Det kan Macahans, alltså är vinjetten allt annat än pompös. Vissa kallar kanske den smörig. Men eftersom den rätta atmosfären under vilda västern byggde på den här sortens nationalromantik så blir det bara lysande. Macahans är nationalromantisk till max. Men gillar man inte den vinklade estetiken så kan man heller inte gilla detta. Då kan jag också meddela att ni har föga gemensamt med mig. Politiken åsido, men estetiken i nationalromantiken kring 1800talet är fantastisk. Hela konceptet med westernfilmerna under 1900talet är amerikanernas försenade variant av det vi skapade i Europa under slutet av 1800talet när vi skrev våra nationalepos, sjöng och målade tavlor till nationella bedrifter. Mycket påhitt, men ack så vackert påhitt!

Serien är självklart snyggt filmad. Omväxlande miljöer och bara begränsat med trista inomhuskulisser höjer den markant från många andra serier med mycket billigare upplägg. Inga flashinga saker, inga påkostade filmningar, men bara enkelt och snyggt.

Zeb Macahans karaktär råkar sen vara kanske det mäktigaste som någonsin setts på västernduken. Glöm fullständigt bort John Wayne och andra skrävlande legendarer på duken - Zeb Macahan spelad av James Arness är hela det amerikanska äventyret förkroppsligad. Han är tryggheten, pålitligheten, ödmjukheten, rättskaffenheten och en hel rad till knyffliga attribut - men inlindat i charm, humor, manlighet och total orädsla som gör att nog få män önskar att man vore som honom. Han har sett allt, upplevt allt, besegrat allt och det syns så väl. En sådan filmkaraktär kommer vi nog inte få se många ggr fler. När han "bara" var en cool och rättskaffens hårding som sheriffen Dillon i den episka långköraren Gunsmoke är han här väldigt mycket mer. Ni vet, när man ska bygga ett hus och inte behöver kompromissa om något alls i byggnadsmaterial - när man kan det bästa av det bästa - då får ni Zeb. Det hela vilar på väldigt trygg grund också. Den på riktigt krigsskadade lätt haltande två meters norskättade James Arness är ju ett fantastiskt fundament att bygga upp en karaktär som Zeb Macahan på. Och säg mig - vem har inte fascinerats av Zebs slitna tajta skinndräkt - som han bär i både kyla och ökenhetta? Bara den i sig ger extremt många beundranspoäng.

Macahans står och vilar på ett perfekt hantverk. Snyggt foto och vacker musik. Spännande och känslomässigt dramatiska berättelser. En oklanderlig episk känsla av att verkligen få vara med på det amerikanska äventyret under trygg ledning av Zebulon Macahan. En serie man förövrigt har vuxit upp med. En vacker nationalromantisk serie där man lyckas övertyga tittaren om äktheten. Visst finnes det äppelkäckt lättsinne och en massa romantik i serien som inte direkt kan sägas ha något djupsinne. Men inget som någonsin besvärar. Oftast lyckas man alltid balansera det lättsamma med det seriösa.

Jag kan för mitt liv inte ge den annat än en solklar femma i betyg av fem möjliga. Ratar man denna serie är man en tajtrövad, pretentiös, fantasilös, metrosexuell fjant. Nej förresten - glöm det - man är något mycket värre än så - man är troligen Alex Schulman.

Och ja, vi, min sambo och jag, som båda är hängivna denna serie, som båda fanatiskt offrar på Zebs altare, döpte vår nya gråa kattunge till Zeb. En bättre start i livet kan än med detta namn kan man nog inte få, fast han har såklart kanske orimligt stora skor att fylla. Det här med att bära Bowie-kniv och spöa skurkar har vi inte lärt honom, ännu. Tänk, det finns ju kattstackare som heter Alex.. kan ni tänka er en sämre start på kattlivet än att bli döpt efter Sveriges mest pinsamma trut? Det enda jag skulle döpa till Alex är saker som kommer ur min bak. Men det är jag det.

Jag vill också avsluta med att avslöja att serien nu, till min oerhörda glädje faktiskt ska komma på DVD i november. Jag vet precis vad som ska köpas i Julklapp i år med andra ord. Tack tomten!

Firefly är nog den serie som flest människor rekommenderat för mig skulle jag tro. Att inte se den kändes därför aldrig som ett alternativ. Här följer en recension - trots att jag inte har sett sista avsnittet i skrivandes stund. Det känns bäst att recensera medan järnet är varmt så att säga. För om några dagar när jag sett klart serien har jag troligen inte tid.

Firefly kretsar kring besättningen på ett litet smuggel- och handelsskepp kallat Serenity - som tillhör just Fireflyklassen av skepp. Vi rör oss i någon slags galaxstor framtidsmiljö som påminner väldigt mycket om en slags rymdversion av vilda västern. Vi har en för folket ogillad federation och så har vi folkligt stödda krafter som verkar för ökad planetär självständighet. Det har även utkämpats krig om just detta. Parallellen med både 1800talets och 1900talets politiska USA är minst sagt inte subtil. Man kan både jämföra med konflikten mellan nord och sydstater eller varför inte det förhållande som många jänkare i bibelbältet har till Washingtons federala maktcentra. Man kan nästan tro att Thomas Jefferson varit med och skrivit manuset.

Likheterna med vilda västern stannar inte där utan mocka-rocksklädstilar, vapen (det stör mig faktiskt lite att folk springer runt med winchestergevär som skjuter mesigt låtande scifi-kulor) och inte minst att i princip alla planeter ser ut som ett stycke amerikansk ökenmiljö där man i princip förväntar sig att se en coyote och indian bakom varje sten blir för mig lite overkill. Det finns också pionjärer och annat västernfolk överallt - fattiga sådana som ofta brukar hästar och vagnar istället för hightechtransporter. Det är alltså stundtals väldigt lite som gör att man kan identifiera det hela som annat än en västernserie.

Och här kommer mina problem med serien in. Jag gillar förvisso västernserier och västernfilmer mycket - men jag får fel sorts västernvibbar av Firefly. Istället för en bra västernserie som tex Gunsmoke, Macahans eller Bonanza får jag vibbar av Dr Quinn eller den där idag nästan helt bortglömda serien som hette Desperado - den man idag i princip bara kommer ihåg för vinjettmusiken.

Något i det visuella/estetiska påminner väldigt mycket om dessa horribla 90talsserier. Jag är ledsen, men jag kan inte bli av med den kopplingen hur mycket jag än försöker. Det är något med vinjetten och färgtemat på allting som sätter den stämningen. Och nej, jag ska inte behöva hoppa över en vinjett för att kunna uppskatta något - den melodin går inte att köra med mig. Jag ser alltid till helheten för helhetsbetyget. Faktum är även att den atmosfären ligger där utan vinjetten så det kvittar.

Ett annat värre problem med serien är som jag ser det att den inte är så värst spännande. Den bygger sällan upp någon bra action, den bygger inte ens upp lite tajt kammarspel och den är allt annat än djupsinnig. Den är mer matiné-äventyr när kulorna far i luften än något annat. Den är helt enkelt i princip hela tiden där med glimten i ögat - vilket jag inte riktigt kan uppskatta så mycket som det kan störa mig. En serie som påminner väldigt mycket om just den lite hårt nyttjade humoraspekten är Eureka - som jag av samma anledning också bara finner så där halvt om halvt bra. Humor är kul - men jag kräver variation.

Missförstå mig nu inte - jag gillar humor och jag tycker att Firefly har bra humor. Skön grabbig, intelligent och ofta subtil humor. Lite grann som Star Gate SG1 hade tack vare en lysande Richard Dean Andersson i huvudrollen. Men där SG1 kunde leverera riktigt tajt action och gripande dramatik som balans till humorn förblir Firefly en serie som hela tiden ligger och småputtrar i muntersoppan. Det blir helt enkelt lite för mycket för mig med det småmysiga vildavästerntemat och jag känner ofta under tittandets gång att tanken flackar iväg på annat av ren tristess. Det hjälper inte att man infogar tortyrscener heller när man vet att kaptenen kommer leverera minst en fyndig replik mitt i allt.

Rent skådespelarmässigt har jag inget att klaga på. Jag finner kaptenen Reynolds spelad av Nathan Fillon lysande i sin roll och sin gestaltning. Det hade varit riktigt coolt att se honom i samma sorts roll men i en lite mer spännande serie. Övriga besättningen funkar också även om jag inte riktigt kan med den kvinnliga maskinchefens Kaylees karaktär (spelad av Jewel Staite). Att skapa en karaktär som är lite för gullig för att ens få jobba på dagis i himmelen och sätta henne i en roll som maskinsnille - funkar verkligen inte för mig. Hon är direkt avskyvärd i sin roll - fullt ut i klass med de värsta hatobjekten som vi sett i TV-serier.

En aspekt som förutom kaptenen placerar serien på plussidan är dess bruk av en ljudlös rymdmiljö. Det hade varit schysst om vi fick se det oftare i science fiction och det är härligt att se att det faktiskt kan ske. Man kan räkna ljudlösa rymdupplevelser på ena handens fingrar när det kommer till Hollywood.

Jag gillar även att man verkar ha konstruerat en genomtänkt samhällsstruktur och sociala koncept som inte stinker nutid - utan som verkligen känns främmande. Allt för ofta tar man nutida PK-värderingar och applicerar dessa på både scifi och historiska serier. Det är kul när man försöker mer på den punkten och det ligger helt klart till fördel för Firefly att man försökte där. Firefly är ett uppenbart intelligent genomtänkt koncept på många sätt, men som jag inte tycker att man har haft känsla för dramatik och spänning på ett bra sätt. Även om jag inte tillhör de största fansen av dystopiska världar - likt den Firefly utspelas i - utan mer uppskattar försök till utopier så tycker jag att Fireflys värld är intressant. Men "intressant" gör ingen TV-serie.

Egentligen är en säsong lite för lite för att man ska kunna bedöma en serie ordentligt och rättvist. Men utifrån det jag har sett hamnar Firefly för mig i mellanskiktet bland scifiserier. Varken dålig eller suverän utan en typisk trea. Det hade varit kul att få se mer, men jag gråter heller inte störtfloder över att serien inte finns mer.

Jag delar alltså inte uppfattningen att serien är speciellt lysande stycke kulturskatt. Bra, kul, välspelad och godkänd, men inte mer.

Härom kvällen såg jag Sergio Leones "Per qualche dollaro in più" (For a Few Dollars More). En av de bästa och mest klassiska av alla spagettivästerns som gjorts. Rättare sagt, jag såg om den, för såklart har jag sett den innan. Men det var säkert 15 år sen sist så det var lite av en helt färsk upplevelse trots allt. En film som det finns lite att orda om. Det är ett mästerverk som i princip måste ges en femma i betyg.

Vad gör egentligen en film som denna till en så välkänd film? Varför är den en klassiker? Den är ju trots allt väldigt långt ifrån vad normen för vad en "bra film" ska vara enligt skolboken. Den är teatral, den är precis hela tiden överdriven och den har massor med ofrivillig komik.

Det är ju JUST det som gör den bra. Den är så cool in i märgen. Den är inte det minsta subtil utan allt är som en vägg av upplevelser som faller över en och man måste vara hjärndöd för att missa något. Den nästan distat höga musiken av hamrar in känslor och man kan inte undvika att känna precis så som regissören vill att man ska.

Sen har den en annan stark detalj som många filmer, både samtida och modernare saknar: Den är fylld till bredden med coola skådisar. Den sjukligt gulbleke Lee van Cleef som tillsammans med Clint Eastwood med isblicken och cigarren och ett helt gäng oförglömliga skurkar, då inte minst sidekicken "Wild" som spelas av Klaus Kinski. Sicken ensemble!

Idag ska alla skådisar vara vackra och likformiga. Inte för att Clintan då är ful nej, han är troligen en av de mest stiliga skådisar någonsin på duken, iaf i unga år. Och jag kan även tänka mig att kvinnorna smälte som smör för huvudskurken "El Indios" (Gian Maria Volontè) djupa grå-gröna ögon. Det är ju nästan så jag gör det…

Men nej.. rent allmänt annars. Idag råder det ungdomsfascism. Alla hjältar ska vara muskliga rentvättade mammasgossar med blekta tänder och krystad 5dagars-stubb. Alla kvinnor ska vara fotbollsmammematerial och knulldockor samtidigt. Och skurkarna idag är bara dryga "eurotrash".

En filmskurk som ska föreställa en trovärdig ledare måste vara karismatisk för att vara övertygande. Gian Maria Volontè är ett skolexempel på en bra filmskurk! Det här är en man man följer! Det här är en ledare!

Mer om filmskurkar i DN. Kan inte säga att jag håller med om "deras" lista.

Skräckis i västernmiljö, låter inte det bra? Det vet jag inte om det måste vara, men det lockade iaf mig direkt när jag såg den genre-alliansen i beskrivningen. Och när jag såg att den hade fått ett hyfsat betyg på IMDB blev jag jag tvungen att se den. Och när en av rollerna sen spelades av Clancy Brown (Carnivale tex), en av mina favoriter blev jag inte mindre tvungen heller direkt. Det är en man som syns i på tok för lite roller.

Prärien 1879. Det är bistert, blåfilterfilmat och socialrealistiskt. Det är ett snyggt hantverk. Glöm 40talets glättiga och käcka vilda västern-filmer som alltid är inspelade kring Monument Valley, även om sånt också kan vara snyggt såklart. Här är det snoriga ungar och fördomsfulla korkade soldater och elaka indianer som gäller. Inget 1968-influerat PK-tjafs alltså. Guess what, indians can be bad och det har filmindustrin försökt säga under tiotalet år nu istället för att envist linda in alla indianer i bomull. Låt vara att den vite mannen alltid så småningom skildras som den elakaste i slutändan, men det beror ju på att han oftast var det i verkligheten.

Något börjar hända i den här miljön. En familj blir angripen av okända angripare och alla dödas utom en tonårsdotter som saknas. Ett "possé", (som på tråksvenska blir "uppbåd") ger sig iväg för att leta reda på angriparna (som man är övertygad om är indianer på krigsstigen).

De hör under resans gång talas om rykten om en konstig/ovanlig indian-stam som kallas "The burrowers" som kan ligga till skuld och man beger sig i jakt på dessa.

Den här filmen har egentligen ett lysande upplägg. Allt med filmen skulle faktiskt kunna bli riktigt bra. Tyvärr så är filmen offer för moderna tiders ideal där specialeffekter/ljudeffekter inte bara måste finnas med, de måste finnas med på maximal nivå - precis hela tiden. Dvs väldigt få saker förblir subtila i den här filmen mer än i ett par sekunder.

Den här filmen är när den är som bäst ganska stämningsfull, men som sämst aldrig det minsta spännande eftersom den dels missbrukar effekter, dels aldrig bygger upp nån större spänning. Den saknar liksom grundelementet för att bli en bra skräckis - spänning och hur bra är det? Det gör att man trots allt då blir tämligen besviken. Då kvittar det att upplägget är fantasifullt (vilket är smått chockerande med tanke på hur Hollywood idag bara kör på säkra kort och remakes). Filmen har rent storymässigt (tex hur den slutar) en del riktigt starka sidor dock som räddar den från en totalsågning. Jag är nämligen en sån person som generellt försöker betygsätta filmer utifrån deras ambitionsnivåer. Ska det vara kul ska jag skratta. Ska det vara skräck ska jag rysa. Ska det vara spännande ska jag inte somna. Har den belönats med miljoner priser ska det fanimig vara lysande. Osv.

Betyget blir en svag trea.

Efter många om och men såg jag då idag en film som jag har velat se långt innan de flesta ens visste om att den fanns. Veteraner på min blogg kanske minns att jag skrev om den för dryga året sen. Filmen är There will be blood och den handlar om oljeletning i början av 1900talet. Huvudrollen innehas av Daniel Day Lewis.

Det finns egentligen bara två saker man behöver säga om filmen. Det första är att den inte alls var lika bra som jag hade hoppats på. Det är egentligen inget fel på den - det är gediget hantverk från början till slut - utan det är snarare en av filmerns kvalitéer som är filmens brist - hur paradoxalt det nu än kan låta. OCh det tar oss in på min andra punkt - filmen är en enmansföreställning där allt ljus faller på Daniel Day Lewis. Rollen är som skriven för honom. Han stjäl verkligen allt ljus i filmen med sin blotta närvaro. DDL är verkligen en av vår tids främsta skådespelare utan tvekan. Han har en demonisk karisma som skär igenom stål och ett sinne för skådespel som ingen annan i princip.

Hur kan då detta vara något negativt? Jo - eftersom de 145 minutrarna film bara precis handlar om honom och är filmat i ett extremt beskedligt tempo. Det kvittar fullständigt att DDL är lysande, för i There will be blood kan man tydligt se ett exempel på att en film måste har mer än bara bra skådespelare - den måste ha en intressant story - och TROTS att jag är geologistudent och borde älska en oljepionjärsfilm så är det här en väldigt seg historia utan bra struktur. Jag hade velat se mer själ och större djup i karaktärerna. En annan dålig detalj var den stirriga filmmusiken. En sån här film kräver lite mer variation på musiken än stressiga stråkar och schaman-trummor precis hela tiden. Och när musiken väl var stämningsfull kändes den malplacerad.

Den här filmen har fått femmor i betyg. Men jag är mer beredd på att hålla med de recensenter som gett den en trea. DDL är lysande - men det gör också att allt annat liksom reduceras till bakgrundsoljud, och det gör filmen tråkig. Filmen har inget som DDL kan luta sig på utan han och hans antikrist-skepnad liksom fäktar mot spöken. En don quixote mot sina väderkvarnar. En juvel i en ask med glasbitar.

Filmen får en stark trea i betyg. DDL får en femma. Jag önskar så att filmen hade kunnat klara av att hantera DDL bättre än den gjorde. Det är dock fullt möjligt, och det hoppas jag innerligt, att filmen växer efter ett par tittar.

Vissa filmer har man väldigt vag koll på innan man ser dem. En sådan film för mig var den mycket långtitlade The Assassination of Jesse James by the Coward Robert Ford. Jag hade sett lite recensioner av den på TV, mestadels ljumma. Det talades om det som en "tråkig men snygg film". Men så såg jag att den hade ett rätt bra Imdb-betyg på 7.8 och så var det nån snubbe på nätet som listade den som en av de fem bästa filmerna han hade sett. Då blev jag lite mer sugen och tog hem den.

Och det var väl en jävla tur det - för det visade sig vara en riktigt bra film. Av titeln att döma är den inte så där värst överaskande i vissa delar av storyn. Jesse James dör och det är Robert Ford som dödar honom. Nej det som trots allt är spännande är varför och hur och den mer personliga biten bakom det hela.

För glöm fullständigt bort att detta skulle vara en vanlig western. Detta är öht ingen western egentligen. Detta är ett nervkittlande drama i amerikansk 1800talsmiljö. Det är dystert och vackert i samma stil som Fargo med kalla snöiga fält och melankolisk musik. Det är verkligen ingen action öht i filmen (därav att vissa kallar den tråkig). Nej det som gör att filmen inte bara är en vacker tavla är det otroligt suveräna psykologiska spelet i filmen. Filmen är suveränt välspelad i alla led. Spänning behöver så att säga inte bara komma ur action, utan det kan komma ur vanlig psykologi likaså om skådespelare och roller är bra. Brad Pitt är suverän i rollen som Jesse James som han ger en demonisk aura utan något teatralt överspel alls och likaså är Casey Affleck som Robert Ford. Tänka sig att ALLA gener för bra skådespel gick förbi den andra mycket mer kända brodern och hamnade här hos Casey.

Sa jag att filmen var snygg? Så in i helvetes snygg. Och jag snackar inte "Dansar med vargar-snygg" nu utan här handlar det inte om billiga solnedgångar och prärievidder utan små detaljer, ovanligt kameraarbete och variation i det hela hela tiden. Den hyser ett par av de snyggaste foton jag sett faktiskt.

Och detaljerna på allt i filmen är imponerande. Äkta handgjorda glas i rutorna, folk som är döda som verkligen SER döda ut (dvs inte som CSI då där alla ser livs levande ut). Kostym, scenografi, tja allt sånt, är lysande. Folk har tom dåliga tänder! Och det är jävlar i det exotiskt i produktioner från Hollywood numera där perfekta blekta tänder lyser upp allt numera. Jag har börjat bli gnällig på detaljer på senare år - därför är det så jävla uppfriskande med en film som respekterar tittaren och verkligen har koll på det mesta. Men om du inte likt mig bara kan stirra på en vacker tavla i timmar, då är det inte säkert att du kommer uppskatta den här filmen. Man får verkligen inte ha damp/adhd om man ska se den här filmen.

Sammanfattningsvis: Lysande skådespel. Miljöer och foton är perfekt. Jättebra manus.

Filmen får en stark fyra i betyg. Inte en femma. Jag vet egentligen inte varför jag inte vill ge den en femma, för det finns inga fel på filmen.

Trailer

Få genrer inom filmindustrin har väl dödförklarats fler gånger än westernfilmerna. Jag har själv läst dödsannonserna för genren flera gånger. Så när det då kommer en ny westernfilm år 2008 kan man inte bli annat än skeptisk. Men det är å andra sidan säkert bara bra - för desto svårare blir man manipulerad. Jag får dock erkänna att jag alltid varit svag för westernfilmer. Det är något med äventyret och estetiken som faktiskt alltid tilltalat mig.

3:10 to Yuma är en remake på en äldre western med samma namn. Jag kan faktiskt inte orda så mycket om den gamle filmen, mest för att jag faktiskt inte är säker på om jag sett den eller ej. Har jag det var det jättelängesen och den gav mig isåfall uppenbarligen inget bestående intryck i alla fall. Så mycket för orginalets helighet i den här recensionen alltså.

Remaken är en actionspäckad historia om en man (Christian Bale) som lever på den ekonomiska ruinens brant. Gården är fattig, sonen tycker fadern är feg och en vekling. Olika händelser gör att han blir delaktig i en fångtransport av en beryktad highwayman (Russel Crowe). Det är ingen komplicerad historia alls. Den är helt enkelt väldigt enkel. Men den blir för den delen aldrig ytlig utan en aspekt kring Bales val i livet ligger där hela tiden som ett socialrealistiskt skimmer. Det blir alltså aldrig "bara" action tack vare denna twist. Karaktärerna överlag är intressanta och det bidrar såklart också till att man intresserat ser vidare.

Det här är en spännande och bra film och det ljumma mottagandet den fick av svenska professionella recensenter överlag förstår jag inte alls. Troligen handlar det om att de ogillar att det är en remake från filmen som de såg 1957, när de var i min ålder nu (ja men va fan, hur ung är NP Sundgren?). Filmen i sig är i mina oförstörda och opåverkade ögon hur bra som helst. Jag tycker det är en given fyra i betyg. Det här är helt enkelt en riktigt bra western och perfekt underhållning. Den levererar det som den försöker leverera.