Jag har sett första avsnittet av remaken på TV-serien V.

Det är ju såklart fräschare än vad det var i den gamla serien. Det är förövrigt sig väldigt likt (se trailer). Lömska ödlor kommer till jorden för att erövra oss, folk är dumma som höns och tror de är ariska frälsare.

Avslöjade jag något nu? Tja, om du inte sett orginalserien alls, då är vi knappast i samma generation eller av samma intressen. Då är du på fel blogg. Jag talar till likasinnade med liknande erfarenheter. Och om du missade V när den gick så skulle du åtminstone ha känt till detta jag skrev iaf, precis som du skulle förstå vad "I shot JR" på en T-shirt menade. Nog om detta.

Bra: Skeppen är numera lite mer logiska. De stora moderskeppen kändes aldrig stora i gamla serien. Inte i proportion till hur de framställdes utanpå iaf. Nu känns storleken även inuti. Atmosfären är om möjligt än mer "nazistisk" än tidigare med aliens som dyrkansobjekt för en identitetslös ungdomsgeneration som snabbt och glatt ikläder sig jugend-uniformen. Serien är också lite kusligare i stämningen än orginalet. Lite mindre känsla av en såpopera också.

Dåligt: Serien är inte egentligen det minsta spännande om man tänker efter. För oss som sett orginalet så visste vi ju från början att alla "visitörer" skulle vara ödlor och att folk kommer upptäcka detta och "slå tillbaka". Serien håller också ett stressigt tempo. Inte "högt", utan stressigt, det är skillnad på dessa ting. Man kastas liksom direkt in i det faktum att det är ödlor, något man fick suga på lite mer i orginalet. På något vis är orginalet coolare på den punkten. Att göra en pilot som i princip täcker in och avslöjar ALLT på 45 minuter - det är inte kvalitét eller "högt tempo", det är stress. MTV-generationen har varit i farten. Visst, folk är korkade precis som jag skrev inledningsvis, men SÅ korkade är inte människor är bara en handfull människor på Jorden skulle bli skeptiska. Det finns därmed något ofrivilligt ironiskt över serien som skildrar folk som integritetslösa höns. Att det finns höns i verkligheten är tveklöst sant. Men de utgör knappast 99.9999999999999% av alla. Kom igen, någon med tom kall blick som säger "vi are youre friends, we loooove you and want to help you" skulle få fler ovänner än vänner. Och ta alla fanatiker på jorden som REDAN tror fanatiskt på fantasivänner - de byter nog inte gärna ut dem i första taget. Jag kan också säga så här: Jordens alla geologer skulle iaf vara skeptiska, för påståendet om att man reser över halva galaxen för naturresurser som skulle vara "slut" på den egna planeten är befängd. Iaf skulle jag kräva detaljerad beskrivning på vad man åsyftade.

Kort sagt: Serien 1984 hade logiska luckor, och den har det fortfarande. Och eftersom den (än så länge) inte levererat något som är bättre, eller sämre än orginalet, så måste jag ju tänka skralt kring detta och att det i praktiken innebär att serien faktiskt om något måste betraktas som sämre. Jag ger serien en svag trea i betyg, med reservation för att senare avsnitt dramatiskt kan ändra på det hela. Det är möjligt att det blir bättre, eller sämre.

Alla håller inte med mig, läste precis en dåre på E! som seriöst tyckte detta var bland de bästa piloter hon sett med betyget 11 av 10. Vi är troligen inte från samma planet. Men å andra sidan, när man läser motiveringen, som mest handlar om hur söta och snygga man tycker en del av skådisarna är, och även pladdrar en massa om gravida skådisar på tjej-serien Greys anatomy så inser jag att personen som hyllade serien är ett hollywood-våp precis som den här "celebrity-tjejen" som älskar skräp som Twilight som också hon hyllar serien. Alltså knappast något några ska lyssna på som inte själv är just ett våp. Lyssna hellre på mig, I come in peace, I am your friend, I looooove you.

Stargate Universe. När jag först hörde talas om vad den serien skulle handla om och vad producenterna sa var målet så sjönk mina förhoppningar till noll. De skulle ta det småputtriga och småmysiga Star Gate-konceptet och göra det ÄNNU mer barnvänligt. Det talades om att målgruppens ålder skulle sänkas - från nördiga 30åringar till tonåringar.

Missförstå mig nu inte kära fans av Star Gate och Richard Dean Andersson. Jag älskar den stolliga humorn i SG1. Men det kan bli lite för mycket ibland och det kan framförallt bli komiskt uttjatat om man inför samma koncept i en tredje TV-serie.

Det gjorda man inte alls. De ljög.

Serien är avsevärt mer vuxen än någon av de andra serierna. Det är såklart svårt att säga för mycket om den då endast 5 episoder finns och är sedda av mig i skrivandes stund - men om de fortsätter i den här banan så kommer det här bli en avsevärt mycket mer vuxen serie än de övriga två.

För det första är stereotyperna och komediinflationen borta. SG1 och Atlantis-serierna hade egentligen identiska rolluppsättningar. Den brilliante vetenskapsmannen, den korkade men ändå kloke ledaren, den snälla och starke hårdingen, och så ett entourage av läkare och vetenskapsmän som alla tävlade i nördigheter och myspys. Säga vad man vill om serierna, men det gick aldrig någonsin att ta något som skedde där på så stort allvar. Man visste att allt löste sig i 99 fall av 100. Allt kändes som en lek där lite ordvitseri och knapptryckningar från vetenskapsmannen bara löste allt.

I SGU möts vi av betydligt mer komplexa personer. Borta är humorn med undantag av en datornörd. Hårdingarna är labiala och inte bara hårda. Vetenskapsmannen (Robert Carlyle på bilden ovan) är en labil sociopat med lömska intentioner. Inget känns tryggt, ingen känns helhylle på samma sätt, allt känns som allt annat än en lek.

Seriens handling är svår att säga så mycket om men viss varning om spoilers måste jag nu utfärda. Det handlar om ett experiment att öppna en portal till ett ställe där en nionde symbol används i adressen. Detta ställe är ett skepp på andra sidan universum. Saker går fel och man tvingas fly till andra änden på portalen och detta mystiska skepp. Ett uråldrigt skepp som man inte har kontroll över där det är de basala tingen som spänningen kretsar kring (än så länge). Hur får man syret att fungera. Hur styrs skeppet. Osv.

Miljöer, känsla, atmosfär, aliens. Allt presenteras här på ett mycket mer intelligent sätt och med fötterna i riktig klassisk tung sci fi snarare än lättsamma rymdoperor och action. Kort sagt, serien är väldigt lovande. Jag är lite rädd att den är FÖR scifi för att få fortsätta i det spåret dock. Det känns som det finns viss risk att den kommer bli mer mainstream likt de andra serierna ifall tittarna sviker. Förhoppningsvis uppskattar alla fans av Star Gate detta dock, även om det inte alls är likt de gamla serierna så att inga långfingrade chefer på bolag kräver ändringar eller stänger ner serien.

Jag ser gärna många säsonger av detta - det kan nämligen bli riktigt jävla bra.

En del människor påstår att IMDB är bästa källan till om en film är bra eller inte. Det är ungefär samma människor som också påstår att alla recensenter har fel och att Wayansbröderna gör rolig film. IMDB kan väldigt ofta visa på siffror som är gravt missvisande för hur bra filmen är just pga detta - här finns många nötter som betygssätter.

T ex märker man att om en film pushats hårt, en kvalitétsfilm då med mycket hjärna och dialog, kanske en med lågt tempo, så kommer den ALLTID få oförtjänt lågt betyg eftersom oundvikligen kommer en massa hetshuvuden logga in på IMDB och betygssätta den negativt eftersom de blev besvikna över att inte tillräckligt många huvuden exploderade i den. Man ser inte riktigt samma beteende när mer "pöbelvänliga" rullar hyllas (bästa exemplet där är Batman The dark knight som har 8.9 i betyg - en jättebra film - men knappast bättre än tusentals kvalitétsfilmer som får omkring 7 i betyg) .

Då när The Dark knight är betygssatt är alla nöjda och väldigt få av oss lite mer begåvade får för oss att trolla på IMDB och ge filmen lågt betyg även om vi då inte blev lika imponerande. Dvs smarta människor tenderar att inte kritisera medioker film lika mycket som puckade människor tenderar att kritisera lysande film. Jag kan tänka mig att när en del puckon betygsätter filmer på IMDB så delar de ut antingen 10 eller 1 i betyg - vilket gör att när en kvalitétsfilm som flickvännen tvingade dem att se på bio betygssätts så delar de ut ett aggrobetyg på "ett". "Åh så kass den var" osv osv… När det hela mest handlar om att de dels är för tröga för att begripa den och dels i allmänhet kräver filmer där dialogen framförs med silikonbröst.

Kort sagt: Använd IMDBs betygsättning med eftertanke - ty den hyser åsikter från både tomtar och troll. I min nästa bloggpost kommer jag till ett klockrent exempel på när IMDB är missvisande.

Jag är född 1975, vilket innebär att jag växte upp med alla TV-serier som gick under åren 75-1990 som yngling (Macahans, Shogun, Mot alla vindar osv). Detta i kombination med att vi hade en VHS redan 1982 (tidigt för sådana) gjorde att jag såg om vissa TV-serier vi bandade från TV till förbannelse. En sådan serie som jag hade på VHS och såg massor av ggr var Marco Polo.

Serien är italiensk, men fylld av diverse Hollywood-stjärnor (Anne Bancroft, John Gielgud, Ian McShane, F Murray Abraham, Denholm Elliot, Leonard Nimoy och t om en riktig tungviktare så som Burt Lancaster) - den är också helt på engelska, fast man kan ana att många italienska och mongoliska/kinesiska skådisar har dubbats.

Serien handlar inte helt oväntat om Marco Polos resor, men i princip endast hans resor till Kina, inte alls kring alla de resor han var på i tex Sydostasien på hemvägen, så som historisk skildring av allt han var med om så suger den enormt. Seriens styrka ligger snarast kring en kombination av det estetiska och skådespelet. Serien är välspelad och mycket snyggt gjord med trollbindande musik av Ennio Morricone. Många av de mongoliska machomännen han stöter på känns verkligen helt igenom 100% som äkta mongoliska krigare. Finns inget alls som tyder på skådespel nästan. Likaså är serien överlag extremt snygg. Musik, miljöer och foto är av toppklass för en TV-serie. Även med dagens mått mätt. Jag är också imponerad över kostym och smink. Det känns verkligen som man får uppleva alla de kulturer man möter på och med historiskt korrekta kläder helt igenom. Men jag kan ha fel på den punkten. Sminket är bra och med det menar jag att eftersom serien utspelas under 30 års tid så är det ju ett måste att vissa måste åldras - och överlag gör alla det mycket trovärdigt. Inte minst lyckas man få skådisen som spelar Marco Polo (Ken Marshall) att gå från fjunig tonåring till vuxen man på ett mycket snyggt sätt. Både utseendemässigt och skådespelsmässigt.

Serien fullkomligt badar i vinklat positiv sinofili och orientalism. Men den gör det så pass charmigt att man kan köpa det hela, den handlar trots allt inte om "verkligheten", utan om Marco Polos egna betraktelser och hur han uppfattade det han mötte på. Och i den uppskattandes ögon blir allt som gillas därefter. Likaså innehåller den därför också "övernaturligheter" eftersom Marco Polo berättade att han såg sådant. Som tex svävande munkar och magitrick. Men det känns helt ok då serien som sagt är gjord efter Marco Polos egna upplevelser, och inte efter "verkligheten". Jag kan tänka mig att den här serien skapade många människor med intresse och passion för asien i min generation faktiskt. Den påverkade definitivt mig och jag märkte, att trots att det var 20 år sen jag såg den sist, så mindes jag massor av scener exakt på ett kusligt inpräglat sätt.

Serien är alltså helt okej även om den har en del saker som jag skulle ändrat på om jag fick bestämma. Det stora problemet är däremot att den DVD-utgåva som finns, utgiven av Noble Entertainment, suger något så otroligt. Noble Entertainment är ett märkligt bolag. De är jättetrevliga att ha att göra med (hade problem med en film en gång, fick en ny direkt), men de ger ut filmer av enormt skiftande kvalitét tyvärr.

Den här utgåvan är rent ut sagt skamligt dålig och tyvärr finns det nog inga alternativ att köpa ifrån.

För det första är det inte frågan om hela serien, utan den förkortade varianten. Det gör kanske inte jättemycket eftersom den långa riktiga varianten är något jag faktiskt bara sett delvis innan, dvs jag förlorar inget. Detta är samma "korta" serie (7.5h) som jag såg på svensk TV i mitten av 80talet. Den långa har mig veteligen aldrig visats i svensk TV, däremot vet jag att den gick i dansk TV, men jag missade det mesta.

Men man tycker ju att de gott kunde ta HELA serien som är X antal timmar längre när de ändå gör en DVD-utgåva. Det här med att den är förkortad märkte man inte så mycket på 80talet, men idag syns alla dåliga klipp i mina lite mer uppmärksamma ögon. Det är möjligt att det finns någon anledning till att det inte går, som tex att den längre bara är på italienska eller något sådant, eller kanske t om förstörd.

Det värsta med utgåvan är dock inte detta utan det otroligt dåliga ljud som den har. Jag har aldrig varit med om sämre på en DVD som jag köpt. Ljudet är lågt, ljudet svajar stundtals, ljudet brusar mycket och ibland är det t om pulserande ljud i bakgrunden och överslag i diskanten är bara förnamnet när musiken spelas. Jag kan mycket väl tänka mig att alla masterkopior ÄR så här dåliga idag, men det är sånt här man har restauringsbolag till. Inget av problemen med ljuden är värre än att det går att åtgärda. Och då kan man även fräscha upp bilden som har dassig typisk europeisk lågbudet-TV-kvalitét. Man har verkligen bara tagit en gammal TV-serie från något italienskt TV-arkiv och pregat in på DVD utan någon som helst engagemang.

Serien kostade väl inte mer än 300 kronor att köpa på DVD, men jag tycker gott att de kunde lagt ner mycket mer tid på att restaurera den bättre, för den är charmig och väl värd att se för alla som älskar serier om resor, historia och drömmar. De vill att vi inte ska piratkopiera, då får de ju allt anstränga sig lite mer med sakerna de ger ut. Hade jag betalat mer för DVDn hade jag känt mig lurad faktiskt.

Det har visst kommit en ny serie som gått obemärkt förbi - jag tror jag ska försöka få tag i den och jämföra. Jag tror dock inte att den kan vara lika bra. Kanske mycket mer historiskt "korrekt" - men troligen inte alls lika passionerad och charmig. Marco Polo, gjord 1982, är en serie om en drömmare för andra drömmare och då vill man inte ha modern falsk "historiskt korrekt" realism med moderna Hollywoodskådisar (nota bene - med blekta tänder och silikoninlägg, dvs aldrig så korrekt egentligen) utan man tar hellre taskigt dubbade fula italienare alla ggr när hjärtat får bestämma. Iaf om man är en drömmare från 70talet likt den här bloggaren.

Jag har vid ett par tillfällen nämnt Macahans (eller "How the west was won" som senare säsongerna dumt nog egentligen hette i orginal) med viss förkärlek. Jag skulle kanske förklara vad det är jag gillar med serien.

För det första är jag alltid svag för pionjärberättelser om nybyggare och upptäcksresande. En stor del av Macahans handlar om just detta. Folk som som ger sig ut i det okända - som får lita på varandra i en hård värld - ett tema jag alltid gillar om det så är rymden med ett utforskande rymdskepp i Star Trek till upptäcksresande i Klippiga bergen. Serien är också väldigt välgjord rent manusmässigt, iaf i de första säsongerna då röda trådar hålls vid liv från avsnitt till avsnitt. Mäktiga avsnitt förövrigt - aldrig under 1.5 timma! Dvs vi snackar en långfilm per avsnitt! Man har alltså tänkt till lite när man gjorde serien. Ofta är faktiskt enskilda avsnitt av TV-serien Macahans mer välskrivna än de flesta västernfilmer.

Det är också en extremt pampig serie estetiskt, inte minst sätter den snygga musiken i introt med svepande vyer över mäktiga landskap och outrot till pampig västernromantisk oljekonst en känslonivå som jag verkligen gillar. Det skadar sen heller inte att vinjetten hyser en orgie i fantastisk geologi faktiskt. Rena geoporren. Folk kan säga vad de vill - men förpackningen på saker och ting är viktigt och Macahans packeteras oklanderligt. Vissa skulle kanske kalla vinjetten pompös, men något är bara pompöst om det inte kan fylla ut den kostym man presenterar sig i. Det kan Macahans, alltså är vinjetten allt annat än pompös. Vissa kallar kanske den smörig. Men eftersom den rätta atmosfären under vilda västern byggde på den här sortens nationalromantik så blir det bara lysande. Macahans är nationalromantisk till max. Men gillar man inte den vinklade estetiken så kan man heller inte gilla detta. Då kan jag också meddela att ni har föga gemensamt med mig. Politiken åsido, men estetiken i nationalromantiken kring 1800talet är fantastisk. Hela konceptet med westernfilmerna under 1900talet är amerikanernas försenade variant av det vi skapade i Europa under slutet av 1800talet när vi skrev våra nationalepos, sjöng och målade tavlor till nationella bedrifter. Mycket påhitt, men ack så vackert påhitt!

Serien är självklart snyggt filmad. Omväxlande miljöer och bara begränsat med trista inomhuskulisser höjer den markant från många andra serier med mycket billigare upplägg. Inga flashinga saker, inga påkostade filmningar, men bara enkelt och snyggt.

Zeb Macahans karaktär råkar sen vara kanske det mäktigaste som någonsin setts på västernduken. Glöm fullständigt bort John Wayne och andra skrävlande legendarer på duken - Zeb Macahan spelad av James Arness är hela det amerikanska äventyret förkroppsligad. Han är tryggheten, pålitligheten, ödmjukheten, rättskaffenheten och en hel rad till knyffliga attribut - men inlindat i charm, humor, manlighet och total orädsla som gör att nog få män önskar att man vore som honom. Han har sett allt, upplevt allt, besegrat allt och det syns så väl. En sådan filmkaraktär kommer vi nog inte få se många ggr fler. När han "bara" var en cool och rättskaffens hårding som sheriffen Dillon i den episka långköraren Gunsmoke är han här väldigt mycket mer. Ni vet, när man ska bygga ett hus och inte behöver kompromissa om något alls i byggnadsmaterial - när man kan det bästa av det bästa - då får ni Zeb. Det hela vilar på väldigt trygg grund också. Den på riktigt krigsskadade lätt haltande två meters norskättade James Arness är ju ett fantastiskt fundament att bygga upp en karaktär som Zeb Macahan på. Och säg mig - vem har inte fascinerats av Zebs slitna tajta skinndräkt - som han bär i både kyla och ökenhetta? Bara den i sig ger extremt många beundranspoäng.

Macahans står och vilar på ett perfekt hantverk. Snyggt foto och vacker musik. Spännande och känslomässigt dramatiska berättelser. En oklanderlig episk känsla av att verkligen få vara med på det amerikanska äventyret under trygg ledning av Zebulon Macahan. En serie man förövrigt har vuxit upp med. En vacker nationalromantisk serie där man lyckas övertyga tittaren om äktheten. Visst finnes det äppelkäckt lättsinne och en massa romantik i serien som inte direkt kan sägas ha något djupsinne. Men inget som någonsin besvärar. Oftast lyckas man alltid balansera det lättsamma med det seriösa.

Jag kan för mitt liv inte ge den annat än en solklar femma i betyg av fem möjliga. Ratar man denna serie är man en tajtrövad, pretentiös, fantasilös, metrosexuell fjant. Nej förresten - glöm det - man är något mycket värre än så - man är troligen Alex Schulman.

Och ja, vi, min sambo och jag, som båda är hängivna denna serie, som båda fanatiskt offrar på Zebs altare, döpte vår nya gråa kattunge till Zeb. En bättre start i livet kan än med detta namn kan man nog inte få, fast han har såklart kanske orimligt stora skor att fylla. Det här med att bära Bowie-kniv och spöa skurkar har vi inte lärt honom, ännu. Tänk, det finns ju kattstackare som heter Alex.. kan ni tänka er en sämre start på kattlivet än att bli döpt efter Sveriges mest pinsamma trut? Det enda jag skulle döpa till Alex är saker som kommer ur min bak. Men det är jag det.

Jag vill också avsluta med att avslöja att serien nu, till min oerhörda glädje faktiskt ska komma på DVD i november. Jag vet precis vad som ska köpas i Julklapp i år med andra ord. Tack tomten!

Firefly är nog den serie som flest människor rekommenderat för mig skulle jag tro. Att inte se den kändes därför aldrig som ett alternativ. Här följer en recension - trots att jag inte har sett sista avsnittet i skrivandes stund. Det känns bäst att recensera medan järnet är varmt så att säga. För om några dagar när jag sett klart serien har jag troligen inte tid.

Firefly kretsar kring besättningen på ett litet smuggel- och handelsskepp kallat Serenity - som tillhör just Fireflyklassen av skepp. Vi rör oss i någon slags galaxstor framtidsmiljö som påminner väldigt mycket om en slags rymdversion av vilda västern. Vi har en för folket ogillad federation och så har vi folkligt stödda krafter som verkar för ökad planetär självständighet. Det har även utkämpats krig om just detta. Parallellen med både 1800talets och 1900talets politiska USA är minst sagt inte subtil. Man kan både jämföra med konflikten mellan nord och sydstater eller varför inte det förhållande som många jänkare i bibelbältet har till Washingtons federala maktcentra. Man kan nästan tro att Thomas Jefferson varit med och skrivit manuset.

Likheterna med vilda västern stannar inte där utan mocka-rocksklädstilar, vapen (det stör mig faktiskt lite att folk springer runt med winchestergevär som skjuter mesigt låtande scifi-kulor) och inte minst att i princip alla planeter ser ut som ett stycke amerikansk ökenmiljö där man i princip förväntar sig att se en coyote och indian bakom varje sten blir för mig lite overkill. Det finns också pionjärer och annat västernfolk överallt - fattiga sådana som ofta brukar hästar och vagnar istället för hightechtransporter. Det är alltså stundtals väldigt lite som gör att man kan identifiera det hela som annat än en västernserie.

Och här kommer mina problem med serien in. Jag gillar förvisso västernserier och västernfilmer mycket - men jag får fel sorts västernvibbar av Firefly. Istället för en bra västernserie som tex Gunsmoke, Macahans eller Bonanza får jag vibbar av Dr Quinn eller den där idag nästan helt bortglömda serien som hette Desperado - den man idag i princip bara kommer ihåg för vinjettmusiken.

Något i det visuella/estetiska påminner väldigt mycket om dessa horribla 90talsserier. Jag är ledsen, men jag kan inte bli av med den kopplingen hur mycket jag än försöker. Det är något med vinjetten och färgtemat på allting som sätter den stämningen. Och nej, jag ska inte behöva hoppa över en vinjett för att kunna uppskatta något - den melodin går inte att köra med mig. Jag ser alltid till helheten för helhetsbetyget. Faktum är även att den atmosfären ligger där utan vinjetten så det kvittar.

Ett annat värre problem med serien är som jag ser det att den inte är så värst spännande. Den bygger sällan upp någon bra action, den bygger inte ens upp lite tajt kammarspel och den är allt annat än djupsinnig. Den är mer matiné-äventyr när kulorna far i luften än något annat. Den är helt enkelt i princip hela tiden där med glimten i ögat - vilket jag inte riktigt kan uppskatta så mycket som det kan störa mig. En serie som påminner väldigt mycket om just den lite hårt nyttjade humoraspekten är Eureka - som jag av samma anledning också bara finner så där halvt om halvt bra. Humor är kul - men jag kräver variation.

Missförstå mig nu inte - jag gillar humor och jag tycker att Firefly har bra humor. Skön grabbig, intelligent och ofta subtil humor. Lite grann som Star Gate SG1 hade tack vare en lysande Richard Dean Andersson i huvudrollen. Men där SG1 kunde leverera riktigt tajt action och gripande dramatik som balans till humorn förblir Firefly en serie som hela tiden ligger och småputtrar i muntersoppan. Det blir helt enkelt lite för mycket för mig med det småmysiga vildavästerntemat och jag känner ofta under tittandets gång att tanken flackar iväg på annat av ren tristess. Det hjälper inte att man infogar tortyrscener heller när man vet att kaptenen kommer leverera minst en fyndig replik mitt i allt.

Rent skådespelarmässigt har jag inget att klaga på. Jag finner kaptenen Reynolds spelad av Nathan Fillon lysande i sin roll och sin gestaltning. Det hade varit riktigt coolt att se honom i samma sorts roll men i en lite mer spännande serie. Övriga besättningen funkar också även om jag inte riktigt kan med den kvinnliga maskinchefens Kaylees karaktär (spelad av Jewel Staite). Att skapa en karaktär som är lite för gullig för att ens få jobba på dagis i himmelen och sätta henne i en roll som maskinsnille - funkar verkligen inte för mig. Hon är direkt avskyvärd i sin roll - fullt ut i klass med de värsta hatobjekten som vi sett i TV-serier.

En aspekt som förutom kaptenen placerar serien på plussidan är dess bruk av en ljudlös rymdmiljö. Det hade varit schysst om vi fick se det oftare i science fiction och det är härligt att se att det faktiskt kan ske. Man kan räkna ljudlösa rymdupplevelser på ena handens fingrar när det kommer till Hollywood.

Jag gillar även att man verkar ha konstruerat en genomtänkt samhällsstruktur och sociala koncept som inte stinker nutid - utan som verkligen känns främmande. Allt för ofta tar man nutida PK-värderingar och applicerar dessa på både scifi och historiska serier. Det är kul när man försöker mer på den punkten och det ligger helt klart till fördel för Firefly att man försökte där. Firefly är ett uppenbart intelligent genomtänkt koncept på många sätt, men som jag inte tycker att man har haft känsla för dramatik och spänning på ett bra sätt. Även om jag inte tillhör de största fansen av dystopiska världar - likt den Firefly utspelas i - utan mer uppskattar försök till utopier så tycker jag att Fireflys värld är intressant. Men "intressant" gör ingen TV-serie.

Egentligen är en säsong lite för lite för att man ska kunna bedöma en serie ordentligt och rättvist. Men utifrån det jag har sett hamnar Firefly för mig i mellanskiktet bland scifiserier. Varken dålig eller suverän utan en typisk trea. Det hade varit kul att få se mer, men jag gråter heller inte störtfloder över att serien inte finns mer.

Jag delar alltså inte uppfattningen att serien är speciellt lysande stycke kulturskatt. Bra, kul, välspelad och godkänd, men inte mer.

Jag har sett en hel del film och TV på sistone. Här kommer en kortare resumé och recension. Jag är sommarlat så det får bli så.

Änglar och demoner - Uppföljaren till Davincikoden. Fast det ska ju vara en prequel - men i filmen skildras det definitivt som en efterföljare och inget annat. Den här gången handlar det om Illuminati vs Vatikanen. Jag gillar att Dan Brown går in på alla sådana här saker som trots allt får ses som bra ämnen för spänning. Det är inget annat än ett smart drag. Vad gäller boken har jag inget att säga, har inte läst den, kommer inte göra det heller troligen. Men det beror inte på ogillande av filmen - nej jag tyckte filmen var helt okej. Två timmar non stop action - inget att klaga över. Tempot är fenomenalt i filmen, inte en sekunds dödtid. Storyn är ju såklart extremt PK. Om den förra filmen var ett rejält angrepp på religionen Kristendomen, så är det här mer ett försvar av den och på sin höjd ett angrepp på vissa präster. I övrigt är det rena propagandafilmen för Kristendomen som "en fin religion där även påven är hygglo". Filmens styrka är tempo och spänning. Dess svaghet är dess tendenser att skildra det sekulära som ondskefullt och så är den lite väl medhårsstrykande av religion överlag. Jag ger den en stark 3a.

Jag skaffade även klassikern Psycho på en fin DVD-utgåva. Den är extremt modern i stilen. Förstår helt klart varför den är så välkänd. Lysande manus, lysande skådespel, lysande foto och lysande regi. Filmen kan självklart inte få annat än en femma i betyg. Det är så här skräckfilm ska göras. Intelligent, krypande, inte som dagens effektorgier.

I går såg jag en hajpad skräckfilm vid namn A haunting in Connecticut. Handlar om mamma som pga sjuk son skaffar hyrbostad nära sjukhuset. Filmen börjar bra och det byggs sakta upp en helt okej skräckfilm. Men sen verkar regissören har slagit huvudet för den sista halvtimmen i filmen är otroligt tråkig och seg. Man får från skräck till ett slags pekoralisk drama istället. Det i sig gör att filmen tveklöst hamnar på en etta i betyg. Så gör man bara inte. Att filmen sen "bygger på verkliga händelser" gör ju det hela mest komiskt. Det är ju uppenbart att vi har att göra med urtyperna för folk som just åberopar kontakt med övernaturligheter. Dvs det krävs inte mycket källkritik för att man ska kunna förstå i princip exakt vad som verkligen låg bakom de olika händelserna. Tänk om regissören hade nyttjat detta och gjort en intelligent skräckfilm där man som tittare tvingas ta ställning till om saker och ting sker eller om personen som tror det sker inbillar sig. Likt Kubrick gjorde i The Shining. Ta en påstådd upplevelse med det övernaturliga - och gör något intelligent av det. Men nej.. skräck idag får aldrig ha hjärna. Som sagt, en etta i betyg.

Sen har jag även plöjt mig igenom tredje säsongen av Torchwood. Det härligt homoerotiska pikanta scifi-äventyret som utspelas i Cardiff Wales. Som vanligt bjuds vi på en blandning av humor, spänning och action på ett sätt som bara denna serie och Dr Who kan skapa. Det finns mycket Åsa-Nisse över det här - men på ett helt igenom kärleksfullt sätt. Man kan inte annat än gilla både Torchwood och Dr Who. Den tredje säsongen är en minisäsong i fem sammahängande delar som kallas Torchwood Children of Earth. Enligt min mening det bästa som gjorts i dessa serier. Kul att man gör om en hel säsong till något "eget". Spännande och dramatiskt till max är iaf denna lilla miniserie i serien. Hoppas det kommer en fjärde säsong. De får gärna fortsätta i samma spår för mig.

Som ett brev på posten. Om pöbel-Sverige hatar något så känner jag mig rätt ofta nödgad att sympatisera med det - eller åtminstone kolla upp det för att se vad som upprör folk så mycket.

Nu har tydligen lite riktig musik infiltrerat sig in i melodifestivalen under namnet Caroline af Ugglas och det har skapat två distinkta läger mellan meloditraditionalister och ja… folk som kräver lite riktigare musik helt enkelt.

BWO, EMD, Måns, KUK och andra schlagerdrottningar är chockade. En vetenskaplig fältstudie gjord av mig visar att Den stora pöbeln basunerar ut sitt ohämmade hat under nämnda artists låtar på Youtube. De kommenterar hur de ogillar hennes "mongolida utseende" osv. Dvs vi snackar saklig kritik i kvadrat om hennes musikaliska kvalitet från stora musikkännare.

Hatet flödar med fradga över att silikonet, sminket, botoxen och folkhems-garderobsgayismen för tre minuter blir hotat och undanknuffat av en ful och riktig människa med hår i skrevet och hjärna i skallen. Wtf gör hon i vårt program! Låt oss ha vår mensfria bubbla ifred.

Det visar sig inte helt oväntat att hon rockar röven av det övriga startfältet. Det sagt innebär det inte att jag tänker köpa hennes skiva - verkligen inte - utan jag bara konstaterar att hon äger startfältet med lätthet, vad det nu är för bedrift i sammanhanget. Lite som när en vuxen människa går in på ett dagis och utmanar kidsen på en fajt. Inte mycket till fajt och vinsten är säkrad, men ändå en vinst. Ja om vi inte snackar en miljon dagisbarn såklart. Då kan hon ju trots allt förlora.

Om hon vinner så är det möjligt att samma hat möter henne i östeuropa, där silikonismen om möjligt är ännu värre än här, men just det bryr jag mig inte om. Jag bryr mig bara om när svenska pöbeln blir riktigt arg - och inget gör pöbeln så arg som när någon kvinna utan bröst får sjunga en låt utan synttrummor.

Tänka sig att jag engagerade mig i melodifestivalen. Jag var dock bara tvungen att sparka in bollen den här gången när målet stod så här öppet. Själv tycker jag att kvinnan sjunger helt utmärkt och har förmågan att se fulsnygg ut. Som en kåt och vuxen variant av Ronja Rövardotter ungefär. Måhända har hon inte samma fantastiska barm som Sarah Dawn Finer eller lika snygg röv som Måns Zelmerlöf. Men man kan inte få allt.

Jag införskaffade den gamla TV-serien , inspelad 1978, på DVD i julklapp till min sambo. Men jag kan villigt erkänna att jag själv också gärna ville se om den och att det motiverade mig lite extra. Jag minns ju hur den gick på svensk TV nånstans kring 80talets början och hur jag trots min ringa ålder såg varje avsnitt. Jag ville se vad det var för serie egentligen som man trots allt mindes så väl och som så många talade varmt om. Nu med lite mer vuxnare ögon.

Alla kanske inte minns serien, vissa läsare var kanske inte ens födda när den gick så lite om storyn får jag ju säga trots allt, nåja, den handlar ju i alla fall huvudsakligen om irländska Mary som på slutet av 1700talet döms till att bo och arbeta i sju år på en engelsk straffkoloni (New South Wales) för ett ringa brott som hon tvingas begå i hemlandet. Väl där får vi sen följa hennes liv och öde.

Jag gick väl in i serien med viss skepsis, jag misstänkte att den säkert skulle stinka av 1970tal och typiska engelska TV-serier inspelade i studios med 1000-watts-lampor, men det tycker jag inte alls att den gjorde utan den känns faktiskt historiskt genuin på många sätt även om en del saker såklart bryter igenom som modernt. Tex musiken är i vissa versioner ju inte direkt historiskt genuin, men de funkar bra ändå eftersom man vet att den är skriven och framförd av huvudrollsinnehavaren Jon English.

Den har också en bra kombination av spänning och vardagsliv. Den stora kvalitén med serien är mycket hur den så effektivt skapar en känsla av välbefinnande och intresse för det vardagliga livet. Det lokala värdshuset, The Bird in the Barley är just ett sånt värdshus som man själv skulle vilja äga/besöka om man levde där i slutet av 1700talet. Vill man se en actionfylld serie i episkt format är det här inte serien man letar efter. Det här är småskaligt hela vägen även om verkliga dokumenterade historiska händelser dyker upp i den. Serien har även en melankolisk känsla som är riktigt jävla bra. Jag tror att den bidrar mycket till helhetsintrycket.

Jag tror att jag betalade 300 kronor för en TV-serie på 13 avsnitt. Den är med råge värd det tredubbla. Visst är den kanske primärt riktad åt en kvinnlig publik eftersom mycket fokus ligger kring just vardagsromantik och att den absoluta huvudrollen får sägas innehas av just kvinnan Mary, men det stör inte mig alls. Det här är nog en serie om drömmar, nya liv osv som vem som helst oavsett kön borde kunna uppskatta. Bästa betyget en serie i allmänhet kan få är att man har lust att se om den igen. Och det måste jag säga att jag i princip redan har bara dryga månaden efter att jag såg sista avsnittet.

Jag ger serien fyra starka irländska slavar av fem möjliga i betyg.

Folk gnatar om huruvida Karl Bertil Johnsson eller Disney är bäst på julafton. Tja alltså, Karl Bertil är ju faktiskt bara ren socialistpropaganda om än väldigt charmigt förmedlat och Disneys jultimme är ju bara ett superkapitalistiskt forum för Disney att göra reklam för nya filmer i svensk statlig television där de gamla klippen snart knappt får plats längre. Och så undrar de varför Disneyprogrammet tappar tittare. Kanske för att folk tröttnar på att utsättas för smygreklam?

Själv föredrar jag så lite TV som möjligt under julen. Jag blir bara trött och uttråkad av att sitta framför dumburken när man precis har ätit julmaten och druckit snaps. Men om jag ska se något är det allra helst "Tomten - en vintersaga", den svartvita filmatiseringen från 40talet av Viktor Rydbergs dikt. Den är riktigt fin.