Stargate Universe. När jag först hörde talas om vad den serien skulle handla om och vad producenterna sa var målet så sjönk mina förhoppningar till noll. De skulle ta det småputtriga och småmysiga Star Gate-konceptet och göra det ÄNNU mer barnvänligt. Det talades om att målgruppens ålder skulle sänkas - från nördiga 30åringar till tonåringar.

Missförstå mig nu inte kära fans av Star Gate och Richard Dean Andersson. Jag älskar den stolliga humorn i SG1. Men det kan bli lite för mycket ibland och det kan framförallt bli komiskt uttjatat om man inför samma koncept i en tredje TV-serie.

Det gjorda man inte alls. De ljög.

Serien är avsevärt mer vuxen än någon av de andra serierna. Det är såklart svårt att säga för mycket om den då endast 5 episoder finns och är sedda av mig i skrivandes stund - men om de fortsätter i den här banan så kommer det här bli en avsevärt mycket mer vuxen serie än de övriga två.

För det första är stereotyperna och komediinflationen borta. SG1 och Atlantis-serierna hade egentligen identiska rolluppsättningar. Den brilliante vetenskapsmannen, den korkade men ändå kloke ledaren, den snälla och starke hårdingen, och så ett entourage av läkare och vetenskapsmän som alla tävlade i nördigheter och myspys. Säga vad man vill om serierna, men det gick aldrig någonsin att ta något som skedde där på så stort allvar. Man visste att allt löste sig i 99 fall av 100. Allt kändes som en lek där lite ordvitseri och knapptryckningar från vetenskapsmannen bara löste allt.

I SGU möts vi av betydligt mer komplexa personer. Borta är humorn med undantag av en datornörd. Hårdingarna är labiala och inte bara hårda. Vetenskapsmannen (Robert Carlyle på bilden ovan) är en labil sociopat med lömska intentioner. Inget känns tryggt, ingen känns helhylle på samma sätt, allt känns som allt annat än en lek.

Seriens handling är svår att säga så mycket om men viss varning om spoilers måste jag nu utfärda. Det handlar om ett experiment att öppna en portal till ett ställe där en nionde symbol används i adressen. Detta ställe är ett skepp på andra sidan universum. Saker går fel och man tvingas fly till andra änden på portalen och detta mystiska skepp. Ett uråldrigt skepp som man inte har kontroll över där det är de basala tingen som spänningen kretsar kring (än så länge). Hur får man syret att fungera. Hur styrs skeppet. Osv.

Miljöer, känsla, atmosfär, aliens. Allt presenteras här på ett mycket mer intelligent sätt och med fötterna i riktig klassisk tung sci fi snarare än lättsamma rymdoperor och action. Kort sagt, serien är väldigt lovande. Jag är lite rädd att den är FÖR scifi för att få fortsätta i det spåret dock. Det känns som det finns viss risk att den kommer bli mer mainstream likt de andra serierna ifall tittarna sviker. Förhoppningsvis uppskattar alla fans av Star Gate detta dock, även om det inte alls är likt de gamla serierna så att inga långfingrade chefer på bolag kräver ändringar eller stänger ner serien.

Jag ser gärna många säsonger av detta - det kan nämligen bli riktigt jävla bra.

En del människor påstår att IMDB är bästa källan till om en film är bra eller inte. Det är ungefär samma människor som också påstår att alla recensenter har fel och att Wayansbröderna gör rolig film. IMDB kan väldigt ofta visa på siffror som är gravt missvisande för hur bra filmen är just pga detta - här finns många nötter som betygssätter.

T ex märker man att om en film pushats hårt, en kvalitétsfilm då med mycket hjärna och dialog, kanske en med lågt tempo, så kommer den ALLTID få oförtjänt lågt betyg eftersom oundvikligen kommer en massa hetshuvuden logga in på IMDB och betygssätta den negativt eftersom de blev besvikna över att inte tillräckligt många huvuden exploderade i den. Man ser inte riktigt samma beteende när mer "pöbelvänliga" rullar hyllas (bästa exemplet där är Batman The dark knight som har 8.9 i betyg - en jättebra film - men knappast bättre än tusentals kvalitétsfilmer som får omkring 7 i betyg) .

Då när The Dark knight är betygssatt är alla nöjda och väldigt få av oss lite mer begåvade får för oss att trolla på IMDB och ge filmen lågt betyg även om vi då inte blev lika imponerande. Dvs smarta människor tenderar att inte kritisera medioker film lika mycket som puckade människor tenderar att kritisera lysande film. Jag kan tänka mig att när en del puckon betygsätter filmer på IMDB så delar de ut antingen 10 eller 1 i betyg - vilket gör att när en kvalitétsfilm som flickvännen tvingade dem att se på bio betygssätts så delar de ut ett aggrobetyg på "ett". "Åh så kass den var" osv osv… När det hela mest handlar om att de dels är för tröga för att begripa den och dels i allmänhet kräver filmer där dialogen framförs med silikonbröst.

Kort sagt: Använd IMDBs betygsättning med eftertanke - ty den hyser åsikter från både tomtar och troll. I min nästa bloggpost kommer jag till ett klockrent exempel på när IMDB är missvisande.

Återkommande läsare av min blogg vet vad jag tycker om World of Warcraft. Det är en hel del små saker med det spelet som gör att jag inte riktigt gillar det. Man kan snacka om alla detaljer hur mycket som helst, men i grunden stör det mig oerhört att man ska betala regelbundet för ett spel. Det finns något som förtar stämningen med att lägga ut tusentals kronor på att spela ett spel. Då måste spelet vara perfekt - och det är WOW verkligen inte.

In på anledningen till denna bloggpost. Härom veckan upptäckte jag ett spel jag inte sett innan, inte ens hört talas om. Det heter Runes of Magic och är en WOW-klon. Dvs det är väldigt väldigt likt wow i speltypen. Det skiljer sig på flera punkter dock, inte minst är det långt ifrån lika stort och utvecklat som WOW - det har nämligen bara 1 år på nacken. Men det har en bra ursäkt för sitt lite mindre format och det är att det är ett gratisspel. Japp, helt ett hundra procent gratis. Eller ja, nästan. Återkommer till det sen.

Ett spel som är gratis kan helt slippa ikläda sig alla prestationskrav. Det innebär att man mycket lättare kan acceptera tex brister. Man kan acceptera att klockan 18 en lördag så laggar servern till ospelbarhet pga att alla vill spela då. Man kan acceptera att det finns små buggar som gör att vissa quests inte funkar helt (men det finns 2000 att välja mellan - så man lider sällan). Att spelet t ex bara har en spelbar ras (människan, men alver kommer nästa vecka) är kanske lite trist. Man kan acceptera massor när man faktiskt får allting helt fritt.

Spelet är lite annorlunda än WOW. Det har tex lite mindre cartoon-aktig grafik - vilket är ett stort plus. Jättestort plus t om. Det försöker istället satsa lite mer på realism - även om det såklart är relativt till vad man jämför med. Men def mer realistiskt i utseendet än WOW. Man kan välja mellan ett gäng olika klasser, och därmed olika spelstilar (Priest, mage, rouge, scout, warrior, knight). Inte nog med det - man kan dubbelklassa sig till två klasser samtidigt - med specifika och speciella kombinationsbonusar. Det blir som ni förstår massor av speciella spelstilar och möjligheter på det sättet. Med uppdateringen nästa vecka tillkommer förutom en ny ras - alverna - även två till klasser: Warden och druid. Exakt hur det kommer skilja sig att lira som alv eller människa vet jag inte. Men att det blir fler möjligheter och ännu mer att utforska är självklart.

Man inser att så länge spelet är populärt så kommer de fortsätta utveckla för det - och i framtiden lär vi säkert få se ännu fler raser och klasser.

Jag tycker faktiskt seriöst att spelet är bättre än WOW. Med tanke på vad Blizzard drar in så skulle de allt kunna göra ett bättre spel. Vissa saker handlar såklart om utseendet - jag är medveten om att det är svårt för blizzard att tona ner de superbuffade krigarnas rosa-lila rustningar med axelvaddar som når från pol till pol. Sånt lär bestå - och man ser lite av det, men också behagligt nedtonat i Runes of Magic. De lyckas hålla det precis under den gräns där det blir absurt så som i WOW. 

Jag jag vet - vissa älskar blinkande svärd, axelvaddar och lila rustningar. Jag gör det inte. Jag önskar att det inte alls fanns i ROM heller. Det gör det tyvärr, men lite snyggare tycker jag.

Men hur kan ett sånt här gratisspel existera då? Jo, det upptäcker man ganska snabbt beror på att speltillverkarna visst kan tjäna pengar på det. Spelet innehåller nämligen förrutom valutan man får av att slakta monster och göra quests även sk "diamanter". Dessa kan man inte hitta i spelet när man spelar, utan dessa köper du för riktiga pengar så kan du sen nyttja dem i spelet för vissa saker. Tro nu inte att det är för jätteviktiga ting - nej vi snackar möjligheter att köpa lullull nu - inte nödvändigheter. Och du kan hitta massor av lullull ändå.

Faktum är att du kan skaffa diamanter i spelet utan att blanda in riktiga pengar. Du kan nämligen samla samman så pass mycket valuta i spelet att du på sk "auktionshus" kan byta till dig diamanter från andra spelare som vill ha spelvaluta istället. Javisst, de kostar enorma summor - men det går. Frivillig kostnad för spelet alltså - och inte som med Guild Wars där den "frivilliga kostnaden" bestod av fullständigt nödvändiga expansioner till spelet som man inte ville vara utan. Mycket mer ärligt och bra här.

Jag har fastnat i spelet. Det är beroendeframkallande. Och eftersom det är gratis kan jag förlåta alla små problem i det. Alla som gillar WOW bör prova det och ge det en ärlig chans. Ni vet, testa olika klasser, spela upp till lvl 20 eller så (52 är max i dagsläget, men det höjs allt eftersom spelet expanderar - ja alltså - 52 + 52 är max. Du levlar dina olika klasser i en dualklass separat - ni förstår hur mycket man alltså kan spela med en enda gubbe då!). Ta hem det, säg till mig, så spelar vi kanske samman nångång. Jag finns på servern "Macantacht".

Här finns spelet (Kräver en registrering på deras sida såklart + Det är en nedladdning på 4 gig ungefär.)

Här har ni ett lexikon/databas med info.

Här har ni en klassisk wiki för det.

Djingis efterlyste fler serier om Australiens historia. Ganska närbesläktat måste sägas vara isåfall en serie om James Cook som jag vill minnas var riktigt bra med utmärkta skådisar och en riktigt saltstänkt marin känsla över sig.

Den är inspelad 1987 och den gick på TV nångång 1990 och jag hade den även inspelad på VHS. Svunnen är ju tiden sen man hade en VHS-spelare och jag är inte ens säker på att jag har kvar kasetterna i fråga. Det hade därför varit fantastiskt kul om man kunde hitta den här serien på DVD. Enligt kommentarer på IMDB så ska den finnas på DVD i Australien.

Om någon har något tips på hur man ska kunna hitta den via svenska försäljare, eller vet var den finns förrutom på dyr Amazon-import från Australien, så får ni gärna säga till.

Även om jag inte kan sägas dela filmsmak med bloggaren Pidde (hur sjutton kan man gilla en Mike Myers-film?) så har han iaf en filmblogg vid namn Sinful Dwarf och det är trevligt så här får han lite reklam. Han tar bla upp ämnet danskar och svenskar och synen på film. Jag delar inte hans erfarenheter direkt och undrar lite vad det är för skumma danskar han måste ha mött som säger sig föredra svensk film före dansk.

Bilden av de svenska fansen som säger sig föredra danska känner jag igen, men inte motsatsen. De danskar jag snackar film med har kanske inte älskat dansk film, men de har inte haft mer till övers för svensk utan har sett svensk som bland den sämre i världen. Och det har inte bara handlat om vanligt grannlands-käbbel utan argumenten har varit de samma som svenskar överlag har om svensk film, även jag själv: De flesta skådisar är skolade på teater och väldigt teatrala i allting. Läser verkligen upp repliker utan naturtrogenhet och med känslor så överdrivna att man kan spy. Och det usla skådespelet förstör filmupplevelsen. Dansk film är ju här helt annorlunda - danska skådisar överspelar nästan aldrig och däri ligger nog grundanledningen till att svenskar tycker att danskarna gör cool film.

Jag ska dock ifrågasätta lite av den danska coolheten i nästa bloggpost. Som dock inte kommer nu - eftersom jag är så less på att försöka blogga när Comhems URUSLA uppkoppling bryts hela tiden och IDIOTERNA på comhem inte gör något åt saken trots att jag sagt åt dem. Citat: "Jag: När kommer teknikern då? Comhemkille: Vet ej. Jag: Men vadå vet ej, dröjer det en dag eller femton? Comhem: Vet ej tyvärr."

Fan, jag hade helt missat att det fanns tre stycken Riddick-filmer. Jag kände till Pitch Black och Chronicles of Riddick - men på något sätt hade jag helt missat Dark Fury. Är det något att se? Den är ju trots allt tecknad och inte direkt hyllad på imdb.

Jag har sett ett par avsnitt av en ny serie från HBO som heter Generation Kill. HBO brukar betyda kvalitét så jag håller alltid lite extra koll på saker från dem. Generation Kill är inget undantag och är en miniserie (som bygger på en omtalad bok) i för mig okänt antal delar. Den handlar helt enkelt om ett gäng marinsoldater under det andra gulfkriget - då Saddam avsattes av amerikanska trupper. Dvs den utspelas för några år sen.

Det är en väldigt osentimental serie utan smäktande musik eller känslor. Dvs det är ingen Band of Brothers. Missförstå mig rätt nu, jag älskar BoB, men det är såklart uppfriskande med lite kallare, råare och betydligt mindre tillrättalagd socialrealism - utan att det för den delen blir överdrivet dystopiskt heller. Det är helt enkelt bara vanliga fula korkade amerikanska soldaters liv och öden i vardagen i Irak. Mycket snack, lite action. Men när det väl är action är specialeffekterna hysteriskt snygga. Mycket snyggare än jag sett på någon biofilm om moderna krig.

Serien glorifierar ingen eller inget. Den tar inte ställning på något sätt för någon. Är det något jag verkligen seriöst avskyr är det moraliserande krigsfilmer där den svaga sidan ska ges moralisk rätt (eller ännu värre - indianfilmer där indianer bara skildras som offer). Nej här är irakierna så som amerikanska soldater ser och uppfattar dem eftersom detta är en berättelse om ett gäng soldater - inte en övergripande pekoral om kriget som helhet. Nej irakierna är farliga och väldigt anonyma. De amerikanska soldaterna är också precis vad vi förväntar oss - vältränade, fult friserade, gnälliga, labila och inte alltid så skärpta. Alla stereotyper finns med, eftersom de faktiskt finns i verkligheten. Alla är inte filosofiska "vanliga" människor som tänker djupt och existensiellt kring kriget. Vissa är faktiskt korkade svin - oavsett vilken sida de slåss på. Alla får inte ångest av att döda någon, men få är sällan så tuffa som de ger sken av. Serien visar hur lätt det kan vara att döda fiender - när de trots allt bara är anonyma ansikten och det egna adrenalinet flödar. Inget moraliserande alls. Bara krigets vardag. Inga smäktande stråkar och slowmotionbilder på gråtande soldater när barn sprängs i luften - utan det händer lite mardrömslikt i ögonvrån, lite overkligt - precis som i verkligheten. Jag tror att den här serien är så nära en realistisk skildring av en modern krigssituation man kan komma.

Jag tänker inte på basis av två sedda avsnitt ge något betyg utan bara helt enkelt rekommendera det för alla som pallar med en lite pratigare TV-serie. Ja just det, glömde det nästan; Alexander Skarsgård har en av huvudrollerna - han gör en habil jänkare även om dialekten inte alltid är bra direkt.

Off Topic: Saknar ni när Nihonshu bloggade om annat än film? Saknar ni argumentum ad ignorantiam? Ja nu kommer iaf en svensk version av min blogg Antimonite. Nej jag skojar inte, jag ska göra en blogg till.

Fokus blir geovetenskaper - och för att det inte ska bli helt snustorrt kommer jag titta på allt från vad tex kristna fundamentalister påstår om vår värld till vad rabiata antimiljö-konspiratoriker påstår om Al Gores "lögner". Dvs jag kommer härja mot pseudovetenskaperna som existerar kring geologi, paleontologi, evolution och klimatologi. Det är en oändlig gruva av värdefullt material jag har att hacka i som ni säkert förstår.

Anledningen till att jag startar en ny blogg bygger mycket på att jag i Antimonite har svårt att komma upp med helt egna inlägg. Geobloggosfären består nämligen till 99% av luttrade professorer, docenter och liknande från staterna (det finns ingen svensk geobloggosfär). Dvs dessa herrar och damer har tillgång till källor och information som jag inte kan drömma om ens. Jag får liksom min information via bloggrullar som de har skapat - jag kan liksom därför bara sällan bidra med egna inlägg som de inte redan känner till precis allt kring. Och resa runt på exkursioner i skåne/sverige - det gör jag ju inte varje dag liksom - vilket annars är en av få egna grejer jag hade att komma med.Antimonite kommer inte läggas ner - men jag kommer troligen posta mycket mer sällan i den, mest när jag har något helt unikt skånskt/svenskt att visa för herrarna på andra sidan Atlanten.

Nu har jag alltså fyra bloggar. Det kan tyckas märkligt att jag innan påstod att jag hade ont om tid för bloggar, och som lösning på det har utvidgat antalet. Men jag bloggar faktiskt mycket mindre nu än jag gjorde då. På något skumt sätt blev fler bloggar färre bloggposter. Men det är så jag ville ha det.

Terra Incognita är namnet på min nya blogg (och den är såklart fortfarande under kontruktion). Lägg den i din nyhetsläsare (här har du rss-adressen: http://terraincognita.blogsome.com/feed/) om du är en av dem som saknar argumentum ad ignorantiam. Saknar du inte när jag bråkade med obegåvade konspiratoriker och fundamentalister så ska du inte göra det.

Repris på Carnivale ikväll söndag klockan 23.

/karnevalstjat

Ett litet trick man kan använda för Youtubefilmer är att lägga in "&fmt=6" eller "&fmt=18" efter den ordinarie adressen på den film man ska se så ska upplösningen öka på den filmsekvens man ska se. Jag kan dock säga att jag inte ser speciellt mycket skillnad - youtube har fortfarande allt för kass kvalitét på det mesta enligt mig utom det som har officiella HQ-versioner av sig redan. Jag skulle tro att om orginalet inte har rätt upplösning från början i uppladdningen så kvittar &fmt=6-tricket rätt rejält. Men pröva om ni känner för det.