Skräckfilmer mår ofta bäst av att inte vara för långa precis som historiska kostymfilmer mår bäst av att just vara jättelånga. Skräck som är bra kan i princip levereras på fem minuter har jag märkt och om det håller på för länge så måste regissören förr eller senare avslöja för mycket som drar ner på känslan. Med andra ord - skräck mår bra av att vara kortfattad.

Filmen Rohtenburg från 2006 ("Kannibalen från Rohtenburg" på svenska och "Grimm love" på engelska - en bättre titel än man kan tro, men det förstår ni när ni ser filmen) är bara 1 timma och 14 minuter lång. Rena kortfilmen med andra ord - men det räcker utmärkt ändå. Det här är en film, som appropå förra bloggposten om IMDB har fått betyget 5.2 av drygt 1000 människor. Ett minst sagt dåligt betyg som nog avskräcker (höhö) många skräckfilmsfantaster.

Jag anser att dessa betygssättare har fel. De har troligen helt missat poängen med filmen och troligen varit ett och annat år för unga för att kunna ta till sig den mentalt. Eller för dumma helt enkelt. Det sitter trots allt en hel del ADHD-störda ungdomar och betygssätter på IMDB. Det här är nämligen en riktigt bra film, väl värd att hamna omkring låt oss säga 7 på IMDB. Inte värdens bästa film direkt, men riktigt bra.

Den handlar om de uppmärksammade kannibalmorden som begicks i Tyskland för drygt tio år sen. Uppmärksammade för att det handlade om folk som frivilligt ville bli uppätna. Och det är kring detta som filmen bygger upp sin styrka på - psykologin. Man trillar som tittare ner i den avgrund som både en ätare och en som vill bli uppäten befinner sig i. Det här är sjukt och "ondska" är ingen variabel.

Här klämmer då garanterat skon för en generation korkade amerikanska ungdomar som är vana vid att kannibaler - det är onda cyniska typer likt Hannibal Lector. När de möter på en fragil och mycket skadad människa som vår films kannibal och när filmen inte ens försöker framställa honom som varken ond eller ens ömklig - utan bara precis så besynnerligt sjuk som en människa som vill äta andra är - då tror jag inte de flesta tittare hänger med i svängarna.

Den här filmen är mycket sävlig. Den är också lite svår att hänga med i ibland eftersom den växlar mellan tid och personer (som är lika varandra i utseende) ofta. Men mot slutet så börjar man hänga med - eller rättare sagt - falla in i det svarta hål som huvudrollspersonerna befinner sig i och det ger mig den obehagliga känslan av att nästan nästan ha fått känna på hur dessa människor är på riktigt. Samtidigt som det är cineastisk konst att lyckas med sånt, är det också obehagligt. Rothenburg är obehaglig.

Jag vet också att i samma stund som jag rekommenderar denna film så kommer jag göra några besvikna - för ni kommer inte alla lyckas med att falla in i den likt jag gjorde och det kommer göra att ni troligen bara kommer se ytan - en tämligen oblodig yta för att vara en film om en kannibal. Det här är kanske inte en skräckfilm, utan mer en "obehagsfilm". Den skulle troligtvis fungera katastrofalt på en date eller på en fest - så se den själv i mörkret hemma. Förvänta dig ingen spänning alls. Förvänta dig ett fysiskt obehag.

Jag ger filmen 4a svaga mörka mänskliga sinnen av 5 möjliga. Det här är brilliant, men så brilliant att de flesta inte kommer kunna ta det till sig. Och ja, jag är fullt medveten om hur arrogant och självgod jag låter nu - men så här är det faktiskt. Precis som jag är för korkad för att bli framgångsrik matematiker är vissa faktiskt för korkade för att förstå vissa filmer.

Michael Tapper gör ingen besviken i skolan hur man skriver usla filmrecensioner. Än en gång levererar han en recension som avslöjar massor av storyn och som tydligt genomsyras av värdegrundsargumentation snarare än saklig cineastisk kritik. Är han verkligen det bästa som sydsvenskan kan hitta? Det är ju precis så här man inte ska skriva en recension. En god recension av en film innehåller i princip nästan ingen genomgång av händelseförloppet alls, utan fokuserar på intryck och hantverk. Det är ytterst sällan som man bör gå in på mer än vaga eller allmänkända delar av storyn. Att avslöja viktiga detaljer som tex vem som är mördaren eller om hjälten dör gör man aldrig någonsin. Jag själv är allt annat än felfri på dessa punkter - men så är jag varken utbildad (och otroligt nog hyllad och prisad) filmvetare eller avlönad journalist heller. Jag kan ursäktas, men kan Tapper det? Nej han är sannerligen Sveriges tveklöst mest överskattade filmrecensent sen den, iofs mycket fyndige ordkonstnären, men ack så smakmässigt genomusle Jan Aghed försvann ur rampljuset.

Huruvida Beckfilmen han recenserar är bra eller inte har jag ingen som helst aning om. Den är säkert lika gnatigt medioker som Beck-serien varit i många år (med ett par anständiga undantag), och därmed inte värd högre betyg än Tapper ger, men det innebär inte för den delen att man vill läsa om varenda liten detalj av händelseförloppet. Medhåll om betyget innebär inte att Tappers recension blir bra.

An American crime, gjord 2007 och mig veteligen en film som kom direkt på DVD i USA - inte så konstigt att jag inte hade hört talas om den. Den skulle bygga på en verklig historia, vilket gjorde skeptikern i mig ytterst skeptisk till filmen som min sambo hade köpt hem. Sådana filmer brukar kunna vara rätt så sega när de använder det som ett försäljningstrick så att säga.

Filmen utspelas i söderns USA på 1960talet. En "carnie"-familj, alltså kringresande cirkusartister lämnar sina två döttrar för att bli inneboende hos en familj. I början är allting toppen och barnen kommer bra överens med familjen - men sen så får vi en lektion i mänsklig ondska som jag nog vågar säga gör få oberörda.

Nu snackar vi inte demoner och änglar, nej utan snyggt genomtänkt riktig psykologi där omständigheter och grupptryck kan få folk att agera på helt ofattbara sätt. Den här filmen är en utmärkt lektion i just hur mänsklig ondska är ett totalt flyktigt begrepp som vi alla besitter. Feghet, likgiltighet, naivitet, ignorans. Exempel på ondskans variationer radas upp i filmen.

Det kan tyckas som en rätt så ointressant sak att se på filmen, men händelserna är så pass starka att det i sig gör filmen sevärd. Det är väldigt lite att orda om mer eftersom man ju inte vill avslöja hela storyn - utan jag ger filmen en fyra i betyg. Den är ytterst sevärd - men du kommer nog troligen aldrig vilja se den mer än en gång. Det här filmen gör faktiskt lite ont att se.

Deckare är inte riktigt min grej alls. Jag har provat börja läsa i någon nån gång, men kom ingen vart. Enda gången jag gillar deckare är i filmade versioner. En bra brittisk eller svensk krimi på TV funkar alltid som enkel popcornsrulle. Wallander, Beck, van Veeteren och Morden i Midsomer inte minst då.

Stieg Larssons storhet har därför helt gått mig förbi. Jag kommer troligen se filmatiseringen av hans milleniumtrilogi på TV eller DVD, men jag kan inte säga att jag längtar ihjäl mig direkt. Vad som däremot låter jävligt coolt är de halvt om halvt bekräftade ryktena på att Quentin Tarantino och Brad Pitt ska göra en Hollywood-version av just milleniumtrilogin.

Ojojoj. En man med ett skägg. Denne annars så fyndige och med mig jämnårige och tillike skäggvänlige mannen från Eslöv svär högt i den cineastiska kyrkan. Han kallar SVT-produktionen Skånska mord för "kassa". Mitt hjärta svider av orden:

"Ernst-Hugo kom hem till Skåne och gjorde några mördarporträtt i "Skånska mord" som helt lyckades överskugga det faktum att filmerna var kassa …"

Nej filmerna är verkligen fan inte alls kassa. Alla är inte lika bra nej, men ingen av dem är dåliga produktioner - inte i jämförelse med något. Faktum är att även om Ernst-Hugo är en stor behållning, såklart den största i filmerna, har de massor av andra kvalitéer. Inte minst är filmerna bland det bästa som gjorts vad gäller både kriminalberättelser, historisk socialrealism och atmosfär. Den bisterhet som man ser skildrat i den främsta av filmerna - Veberödsmannen - är helt lysande. Det vintriga skånska landskapet i all sin bisterhet genomsyrar öppningssekvenserna. Mörkt, svart och gråkallt är så klockrent skildrat att det hade blivit en bra film oavsett vem man sätter i rollen. Nu sätter man Ernst Hugo och han lyckas ovanpå det göra sin livs roll - så det kanske överskiner allt annat för den mindre uppmärksamme. Men inte för mig. Har sett filmerna ett dussintal ggr och ser betydligt mer än bara Järegård i dem.

Likaså är tex dialog och dramaturgi skönt befriat från annars så trist "typisk svensk" VHS-atmosfär och dramaaaten-vibbar. I princip är Skånska mord en av få icke-fars-produktioner som SVT gjorde under hela 1980talet och bara det i sig genererar pluspoäng.

Skånska mord är en av de bättre sakerna SVT producerat och därmed basta. En av de bättre filmproduktioner som finns i Sverige alla tider. Den har en del corny saker - bla en lite ivrig experimentlusta vad gäller klippning och foto som ibland går lite överstyr och en dialog som kanske inte direkt är lika hipp som Jalla Jalla och andra sk "bra" svenska filmer (som däremot suger enormt).

Jag ger herr Kalle Lind chansen att förklara sig vad han menar med kassa dock. Även om jag högst troligen inte kommer hålla med oavsett vad som sägs.

Jag kan inte sägas vara direkt objektiv kring vissa typer av filmer. Men tillskillnad från merparten av alla överbetalda ordlekande pretentiösa filmvetare där ute så erkänner jag gärna mina brister. Jag är t ex oerhört svag för agentfilmer. Filmer som "Tre dagar för Condor" är enligt mig mästerverk och senare års Jason Bourne-rullar har en hedersplats i hyllan. Inte helt oväntat är då en ny actionfilm på samma cloak-and-dagger-tema, som tillråga på allt har en av mina favoritskådisar Liam Neeson i huvudrollen, något jag är osunt svag för. Jag är alltså inte helt pålitlig nu.

Filmen handlar om en pensionerad "agenttyp", Neeson, som hankar sig fram som livvakt och annat. En vacker dag kidnappas hans dotter på semesterresa i Paris. Hon hinner inte mer än komma dit så är elaka slavjägare där och fångar henne. Temat är alltså människohandel och det blir därför ingen som helst tvekan om vem som är god eller ond i filmen. Det är enligt mig befriande med filmer där de onda är så jävla onda att du köper precis vad som helst som de utsätts för. Och mycket mer ondskefullt än människor som sysslar med trafficking och slavhandel blir det inte.

Hela filmen osar av ett "nej nu jävlar i det ska ni få"-resonemang där man verkligen helt igenom kan sympatisera med faderns genomhårda behandling av alla som står i hans väg. Det här är en machofilm precis som Bourne-rullarna och übervåldet i den gör mig smålycklig. Inget trams om samvete här inte.

Filmen lämnar såklart en del logiska luckor här och var. Men som popcornfilm är det alltid förlåtet. Och javisst… filmen osar av den Europa-skräck som vi sett lite för många ggr i amerikansk film där Europa i princip framställs som en dekadent och inkompetent världsdel som bara har som syfte att jävlas med fina oskyldiga amerikaner (Skräckisen "Hostel" är skräckexemplet). Men i det här fallet är det förlåtet för underhållningen överglänser klyschorna. Gillar du Bourne-filmerna bör du absolut gilla detta.

Jag ger Taken fyra brutala handledsnäckningar av fem möjliga.

Jag har ju sett första delen (Sidetracked, Villospår) av den brittiska Wallander som är så omtalad nu idagarna. Den skiljer sig faktiskt bara väldigt lite från de svenska. Det är ju samma autentiska miljöer osv och väldigt få saker avviker i storyn. Precis ALLT är svenskt i den förutom skådespelarna då och det funkar förvånansvärt bra faktiskt med brittter.

På vissa punkter är den bättre än den svenska. För det första tror jag att Branagh nog kan komma att visa sig vara en bättre Wallander än både Henriksson och Lassgård. Han är väldigt varm och sympatisk på ett sätt som ingen av svenskarna riktigt når upp till. Lassgård är ju ett vandrande nyvaket mummeltroll och Henriksson är stel som en bit järnväg i januari. Jag gillar båda skådisarna, men det vettefan om detta är en roll som passar dem.

Branagh är faktiskt helt klockren som den lite sunkige och slitne Wallander. Fotot är också väldigt snyggt och valet av miljöer ofta snäppet snyggare än i de svenska versionerna. Inledningsscenerna i Sidetracked är tex på ett hysteriskt vackert rapsfält vid kusten. Skåneidyll i kvadrat.

Rent dramaturgiskt är det väldigt likt de svenska versionerna, långsamt och ibland nästan sövande. En liten skillnad är att man applicerat en "skandinavisk dysterhet" på det hela. Sk "Scandinavian gloom" som britterna kallar det vilket gör att allt har ett drömlikt tillstånd av dysterhet över sig som sägs vara typiskt för oss.

Hur är det då att se britter spela skåningar? Jo det känns såklart lite skumt, men jag tycker nog att det faktiskt är bättre castat än de svenska på många sätt. Tex har folk som ska vara lokala bönder åtminstone en utpräglat lantlig engelsk dialekt. I de svenska versionerna talar ju 95% sthlmska vilket i princip bara är patetiskt och irriterande onödigt. Varför skulle inte skånska skådisar åtminstone duga för roller som lokala ortsbor? Det är ju en sak att Wallander inte behöver spelas av en skåning kanske, men kom igen med lokalbefolkningen för bövelen. En sthlmare som ser ett Wallanderavsnitt lär ju kanske inte tänka på det på samma sätt som en annan. Men för mig som vet hur folk snackar i trakterna av Ystad blir det smått komiskt med 08-snack precis ÖVERALLT. På det sättet är det mycket bättre med en riktigt agrar engelsk dialekt faktiskt. Känslan av äkthet infinner sig mycket fortare.

Sen är det lite synd att man inte lagt ner någon större tid på uttalsträning av ortsnamn och personnamn. Ystad blir i Wallanders mun något som låter som "EeSchtadt" och Tomelilla blir "Tåmm-i-lwilla" och vid ett tillfälle nämndes Båstad (jag är inte helt säker) och det lät som "Bschtadt". Men i stort var det ingen som störde jättemycket.

Den brittiska versionen av Mankells Wallander är snyggt gjord och välspelad. Betyget blir en trea.

Skånskan, Svd

För en hel del år sen var det helt omöjligt för någon att tala en vanlig svensk dialekt i svenska tv och filmproduktioner. Dialekten skulle skolas väck som det hette. Det är fan inte bättre idag även om det numera snarare beror på en slags självcensur från skådisarna än krav från producenterna. Att den tillgjorda "rikssvenskan" sen egentligen också bara är en annan dialekt, och en konstruerad sådan gör ju det hela bara löjligare. Utan dialekt finns ju inte eftersom alla sätt att uttala ett språk är en dialekt. Däremot är det ju skillnad på att använda faktiska dialekter och hitta på egna.

Poliser på Gotland, i Ystad osv.. alla snackar "rikssvenska" - eller snarare nån slags bastard-stockholmska. Det kan inget annat än urvattna kulturen i Sverige när vi matas med sånt här. Som skåning känns det bara märkligt att se Wallanderfilmerna. Det är väl ok att Wallander själv inte snackar det eftersom han kan betraktas som inflyttad - men när varenda liten lantbrukare kring Ystad tala tillgjord bastard-stockholmska blir det bara fjantigt. Det blir falskt och det saknar trovärdighet. Det är som att spela in en serie som ska utspelas i Holland på Gotland… vänta.. det gör man ju det också i van Veeteren…

Och när man väl försöker spela in med dialekt blir det som i Snapphanar, där 08or ska läsa dialogen på inövad urusel skånska… för en skånsk skådis duger ju såklart inte i den inavlade filmvärlden.

Mer riktiga landskapsdialekter i svensk tv och filmproduktion nu!

Filmen Blow Up (eller Förstoringen som den heter på svenska) är en väldigt typiskt 60talsfilm (från 1966). Jag såg den i helgen på TCM vilket i princip är en av få kanaler som har den goda smaken att visa annat än usla 90talsactionrullar.

Det är en småspännande berättelse om en engelsk fotograf (60talsikonen David Hemmings 1941-2003) som när han lullar runt på stadens gator och parker och knäpper bilder på allt möjligt även får med ett par på bilden. Kvinnan (Vanessa Redgrave - supersnygg här på 60talet) upptäcker efter en stund att hon blir plåtad och jagar efter fotografen som efter mycket om och men går med på att ge ifrån sig negativen. Han lämnar dock inte igen den riktiga rullen utan drar en rövare och ger henne en annan rulle. Väl hemma framkallar han den riktiga rullen och upptäcker något skumt med en av bilderna på paret.

Det är grundstoryn i filmen. Det som gör filmen extra intressant är att den är så extremt tidstypisk. Den här filmen är verkligen en orgie i sent brittiskt 60tal-tidigt 70tal. Skarpa färger, coola mods, tajta jeans och trikåbyxor som så tajta och figursydda att de visar fram personernas högst ofrisade könsorgan. Lägg därtill en orgie i besök på psykadeliska knarkklubbar och en och annan inte helt tydligt motiverad gruppsexscen i fotografens ateljé i filmen och man kan inte annat än låta sig glida in i ett decennium (om 65-75 kan räknas som ett decennium) då allt verkar ha varit så jävla mycket bättre än det är idag.

Förrutom den kosmetiska stilen på filmen är den väldigt otypisk för idag eftersom den (och här kommer en spoiler som ni kanske inte borde läsa) heller inte löser något av mysteriet. Idag vill den sockermättade silikontyngda generationen ha enkla berättelser där det dels alltid löser sig och där alla är snygga och utan att fundera kan dra fram ett raketgevär och döda fienden. Den här filmen är verkligen inte något som dagens dampiga generation filmtittare överlag skulle fixa att se. Inte ens trots sexscenerna. Det här är helt enkelt för mycket realism och för mycket olinjärt ögonblicks-berättande för den moderna publikens små hjärnor.

Nu påstår jag inte att den här filmen nödvändigtvis är suverän bara för att den är lite annorlunda. Det är egentligen en rätt svårbetygsatt film. Men den får en 4a.