Deckare är inte riktigt min grej alls. Jag har provat börja läsa i någon nån gång, men kom ingen vart. Enda gången jag gillar deckare är i filmade versioner. En bra brittisk eller svensk krimi på TV funkar alltid som enkel popcornsrulle. Wallander, Beck, van Veeteren och Morden i Midsomer inte minst då.

Stieg Larssons storhet har därför helt gått mig förbi. Jag kommer troligen se filmatiseringen av hans milleniumtrilogi på TV eller DVD, men jag kan inte säga att jag längtar ihjäl mig direkt. Vad som däremot låter jävligt coolt är de halvt om halvt bekräftade ryktena på att Quentin Tarantino och Brad Pitt ska göra en Hollywood-version av just milleniumtrilogin.

Ojojoj. En man med ett skägg. Denne annars så fyndige och med mig jämnårige och tillike skäggvänlige mannen från Eslöv svär högt i den cineastiska kyrkan. Han kallar SVT-produktionen Skånska mord för "kassa". Mitt hjärta svider av orden:

"Ernst-Hugo kom hem till Skåne och gjorde några mördarporträtt i "Skånska mord" som helt lyckades överskugga det faktum att filmerna var kassa …"

Nej filmerna är verkligen fan inte alls kassa. Alla är inte lika bra nej, men ingen av dem är dåliga produktioner - inte i jämförelse med något. Faktum är att även om Ernst-Hugo är en stor behållning, såklart den största i filmerna, har de massor av andra kvalitéer. Inte minst är filmerna bland det bästa som gjorts vad gäller både kriminalberättelser, historisk socialrealism och atmosfär. Den bisterhet som man ser skildrat i den främsta av filmerna - Veberödsmannen - är helt lysande. Det vintriga skånska landskapet i all sin bisterhet genomsyrar öppningssekvenserna. Mörkt, svart och gråkallt är så klockrent skildrat att det hade blivit en bra film oavsett vem man sätter i rollen. Nu sätter man Ernst Hugo och han lyckas ovanpå det göra sin livs roll - så det kanske överskiner allt annat för den mindre uppmärksamme. Men inte för mig. Har sett filmerna ett dussintal ggr och ser betydligt mer än bara Järegård i dem.

Likaså är tex dialog och dramaturgi skönt befriat från annars så trist "typisk svensk" VHS-atmosfär och dramaaaten-vibbar. I princip är Skånska mord en av få icke-fars-produktioner som SVT gjorde under hela 1980talet och bara det i sig genererar pluspoäng.

Skånska mord är en av de bättre sakerna SVT producerat och därmed basta. En av de bättre filmproduktioner som finns i Sverige alla tider. Den har en del corny saker - bla en lite ivrig experimentlusta vad gäller klippning och foto som ibland går lite överstyr och en dialog som kanske inte direkt är lika hipp som Jalla Jalla och andra sk "bra" svenska filmer (som däremot suger enormt).

Jag ger herr Kalle Lind chansen att förklara sig vad han menar med kassa dock. Även om jag högst troligen inte kommer hålla med oavsett vad som sägs.

Det finns en del fåtalet filmer som liksom ger en som tittare emotionellt stryk. Det kan vara en scen i en film eller filmen som helhet. Något i den påverkar en som tittare väldigt mycket. Susanne Biers "Efter bröllopet" (från 2006) är en sådan film. Såg den precis på SVT och är fortfarande rejält tagen. Detta är inget krav för att en film ska vara bra, men det är rätt sällan som man inte tycker att den här typen av filmer är bra.

Filmen handlar om Jacob (spelad av Mads Mikkelsen) som kommer hem till Danmark från att ha jobbat i Indien i massor av år. Han reser hem för att försöka hitta en finansiär till de barnhemsprojekt han är involverad i. En svensk miljardär, Jörgen, spelad av Rolf Lassgård, bosatt i Danmark är hans mål och han hoppas få ta del av några miljoner som Jörgen är beredd att investera. Lassgård är i den här filmen den klassiske egenföretagaren. Den starke hänsynslöse burduse typen som är van att få sin vilja igenom och hans framgångar bygger just på denna starka personlighet. Lassgård spelar den här rollen väldigt övertygande och det är kul att se honom i något annat än som en mumlande och fumlande Wallander.

Det förlöper iaf som så att Jacob blir hembjuden till Jörgen på hans dotters bröllop. På den här festen ser han någon han känner igen och ett gammalt förflutet vecklar ut sig för oss.

Det kan tyckas som en rätt ordinär historia. Jag kan dock inte gå in på några mer viktiga detaljer utan att avslöja viktiga saker så ni får helt enkelt lita på mig när jag säger att historien är intressant. Den är framförallt väldigt väl berättad. Och väl berättat kan det mest triviala bli intressant. Den är aldrig övertydlig eller klischéladdad och skådespelarna är helt igenom väldigt bra. De skrivna karaktärerna beter sig naturligt och dialogerna känns som hämtade ur ett riktigt liv och någon bismak av dramaaaten får man aldrig. Susanne Bier kan helt enkelt sin sak bättre än 99% av världens regissörer. Dramaturgin är regisserad på ett sätt som är second to none. Detaljerna liksom. Dessa små saker som kan skifta en scen från ordinär till mästerlig. Dessa har hon helt koll på och det är ingen egenskap som man kan lära sig. Antingen kan man det eller så kan man det inte - det har nog med ens iaktagelseförmåga av omvärlden att göra.

Lägg därtill ett fantastiskt bra foto och klockren musik och du har en förpackning som är helt felfri, eller rättare sagt, magisk.

Sakta men säkert byggs en berättelse upp och det hela förlöses i väldigt speciell scen med en Lassgård som får göra sin livs roll där under loppet av några viktiga minuter. Jag fick verkligen en rejäl smäll och tårarna blev fullständigt omöjliga att hålla tillbaka. När man möts av en emotionell urladdning som man vet måste ha kostat på skådespelaren mer känslor än Hollywoods samlade BNP i känslor under ett år, och allt serveras i ett fullständigt realistiskt paket - ja då gör det ont ända in i en - som på riktigt.

Vad jag menar? Se Efter Bröllopet så förstår du nog direkt. Det här är tveklöst bland det bästa som gjorts i Skandinavien, eller i filmväg överlag. Men det är ingen lättsam femma, utan den gör riktigt ont och jag kommer inte se den här filmen igen på mycket länge. En films kvalitéer kan ibland mätas i ens ovilja att råka ut för den igen. Och i fallet med den här filmen är det nog något som bara känns sådär riktigt mycket en gång - sen är den stunden förevigt en mycket svagare repris. Den här filmen är väldigt hyllad av kritiker världen över och det är fanimig inte alls konstigt för sån här bra film görs inte ofta.

Den får såklart fem av fem möjliga i betyg.

Jag tänkte delge vad som var mina tre filmfavoriter 2008 redan nu, för jag ser inget som tyder på att någon ny film kommer som kan ändra på toppen. Inte nödvändigtvis filmer som kom ut på bio 2008 då utan filmer jag såg för första ggn 2008. Men de gjordes iaf i närheten av 2008 så helt konstig är inte listan kronologiskt. Givetvis är alla tre filmer betygsmässigt fullpoängare. Det fanns några fler fullpoängare 2008 men inte så här bra. Om jag fortsätter recensera filmer 2009 så kommer jag förövrigt börja konsekvent med 10-gradig skala så att det blir lättare att ge olika bra filmer betyg, för som det är nu är det skillnad på en femma och en femma.

Maria Larssons eviga ögonblick. En lugn och vacker film som berör ens estetiska själ. Det är så lätt att sympatisera med den kreativa känsliga människans kamp mot en pragmatisk och hård omvärlds oförstående. I en värld där adhd-tempo är lag inom all kultur är den långsamma betraktelsen så underbart uppfriskande. Miljöer, foto och skådespel är oöverträffat. Jan Troell är enligt mig Sveriges bäste regissör genom tiderna och det här är en av hans bästa filmer. Det här är ingen film som skakar om dig. Nej den är mer som en svårgreppbar ljuv tanke. Skulle få en 8 på en 10-gradig skala. (Aktuell för Golden Globe och 8 guldbaggenomineringar)

This is England. Ah, känslan av det superbrittiska 1980talet är 100% genuin här. Den där berömda "stämningen" som musiken och den lite dystopiska industriella världen som levde i Kalla krigets slutdagar gav oss väcks till liv. I denna underbara blandning av feel good och sorg har vi ett cineastiskt mästerverk som ger mig rysningar av välbehag bara att skriva om. Inget är så enkelt som att någon är snäll och någon är elak och här skildras det med otroligt mycket hjärta istället för med pekpinnar. En film som skakar om men som samtidigt värmer enormt. Skulle få en 10 på en 10-gradig skala. (alltså en av de bästa filmer jag någonsin sett).

Into the wild. En film om rebellen och personen som vill leva utanför samhället, men ännu mer en film om hur verkligheten bakom sådana drömmar blir. Det är bländande vackert och helt omöjligt att hålla igen tårarna på slutet. Oftast ger filmer som säger att de är baserade på en sann historia inte mersmak men den här filmen visar dock att verkligheten är väl värd att filma ibland. Alla vi som drömmer om en helt annan värld och ett helt annat liv borde se den här filmen. Fan vad den här filmen kändes rent ut sagt. Skulle få en 9 på en 10-gradig skala.

Film på 80talet. Jag vet inte vad ni får för tankar i huvudet men för mig dyker två huvudsakliga kategorier upp i mitt huvud. Den första är svensk komedi. Sällskapsresan och Göta Kanal och liknande saker. Ibland kan man seriöst undra om allt Sverige bestod av cineastiskt på 1980talet var buskiskomedi. Det andra som dyker upp är den så hårt baktalade kategorin actionfilmer från Hollywood. Och det är om dessa jag tänkte blogga. Den typiske actionrullen på 1980talet innehöll tre ingredienser i varierande mängd. Jag kallar denna typ av filmer för VHS-action. Det var kännetecknande för dem att de blev givna filmer att hyra till helgerna. Lika givet var också det faktum att de ofta låg på firman Transfers kassetter om ni minns det? Röda fodral som oftast kostade mer att hyra. Nåja… Till de tre kategorierna som kännetecknar 80talets actionrullar.

Den primära ingrediensen som nästan aldrig saknades var den smått homoerotiska machovurmen då den muskelsvällande manskroppen exploaterades friskt. Här står figurer som Schwarzenegger, Stallone och van Damme som typexempel på män som bar väldigt få saker på sig utom sololja och stora vapen men det fanns såklart en uppsjö fler exempel. Det finns egentligen inte så mycket att säga om denna aspekten mer än att oljade kroppar var något man verkligen älskade på 80talet.

Den andra ingrediensen som också den nästan aldrig uteslöts var att filmen utspelades i en hård oftast dystopisk miljö som man gärna skildrade satiriskt. Det är väldigt svårt att hitta en motsvarighet till 1990talets actionfilmer som i jämförelse alltid mer utspelar sig i en ganska vanlig miljö. Nej 80talets filmer skulle gärna utspela sig i framtiden. En mörk framtid där 1980talets politiska ideal och visioner gick överstyr. Under 1980talet rådde det i USA en våg av nyliberalistiska ideal om det privata ägandet samtidigt som samhället i allt ökande takt fick mer och mer brottslighet. Snacket om Sodom och Gomorra kring USA hördes varje dag och det fanns en god poäng i detta resonemang. Så det blev väldigt poppis för den ofta ganska vänstervänliga regieliten i Hollywood att använda detta ämne och skildra ytterligheter av samhället. Kungen av dystopisk samhällssatir blev nog Paul Verhoeven och filmer likt Robocop och Total Recall är just exempel på kritik av det samtida samhället, men placerat i en framtida miljö där man då kunde göra det hela ännu mer absurt. Denna typ av dystopiska framtidsfilmer fyllda av satir var inte direkt subtila och passade därför klockrent i de glättiga ideal som rådde då. Neon-publiken älskade att skratta åt sina ideal utan att riktigt begripa den övertydligt riktade kritiken mot dem. Idag skulle ingen regissör göra riktigt så här övertydliga samhällskritikfilmer.

Den tredje ingrediensen är vi redan inne på och det är humor. Både machomannen och satiren skulle innehålla humor enligt lag. Det är nästan en naturlag att en actionfilm på 1980talet i princip kunde skriva till "komedi" på baksidan av VHS-kassetten. Antingen var hela filmen satir eller så innehöll den åtminstone massor av fyndiga one-liners. Det kvittar exakt hur osannolikt det än är så ska en person som Schwarzenegger kunna leverera en fyndig replik oavsett om han precis torterats eller inte.

Alla dessa ideal spann såklart in långt in på 1990talet, men på något sätt urvattnades de i ungefär samma takt som Schwarzeneggers muskler sackade ihop och idag är dessa filmskaparideal nästan helt borta. Det är 1980talet som är VHS-action-erans guldålder utan tvekan. Stora muskler, dystopi och humor - det är 80talets actionfilmer för mig.

Nej actionrullen med hårda män är inte borta, men idag har socialrealismen omformat actionhjälten från en 110kgs muskelknutte med bronsmuskler och minigun i byxan till mer komplexa actionhjältar som tex Bourne, som inte får bilar att explodera av att kissa på dem, men som i verkligheten skulle vrida nacken av Arnolds hårdaste hårding på 10 sekunder. Slimmande, sofistikerade, mer komplexa actionhjältar.

Folk tror inte längre på Arnolds oneliners. Folk tror inte längre på sololjans kulskyddande och kukförstorande magi eller på att van Damme likt en modern Tarzan kan lära infödingarna kungfu bättre än de själva kan. Det är både skönt och trist på samma gång. För nog sjutton kan man sakna hur enkelt allt var på 80talet. Då var ryssen en tveklöst hård skurk, framtiden tveklöst fuckad och muskler en tveklöst säker väg till framgång.

Va? Är Dirty Dancing verkligen filmen som Nihonshu tänker recensera nu? Jepp.

Filmen Dirty Dancing är det inte många som inte sett, likaså vet de flesta ungefär vilka låtar som spelades i filmen. Kort sagt; det är en väldigt känd film. Det är dock en film som man nu så här 21 år efter att den kom (Jisses vad tiden går!) kan se med lite nya ögon. I princip tror att jag såg filmen sista gången nångång då kring premiären också. Nu såg jag den härom dagen på DVD.

Om storyn tänker jag orda föga utan jag kastar mig direkt in i analysen. När den här filmen kom blev det en astronomisk succé. Den förkroppsligar på många sätt 1980talets andra hälft men är samtidigt också förvånansvärt tidslös i de romantiska ideal som den beskriver och bejakar. Jag tror att en stor portion av succén låg på ett plan av att filmen trots allt var väldigt optimistisk. Är det något som annars kännetecknar 1980talets filmer är det dystopin. Även om de flesta 80talsfilmer är väldigt fyllda av komik så är scenariot de utspelar sig i nästan alltid en dystopi. Undantaget från regeln är då svenska filmer och då Dirty Dancing.

Det som gör Dirty Dancing värdig att recensera så här 21 år senare är att den har en del besynnerliga fenomen för sig. Det främsta är att den ju faktiskt tidsmässigt utseendemässigt är helt obegriplig. Den ska utspelas "sommaren 1963" men inga grövre försök görs för att filmen ska se ut som 1963 utan det mesta ser faktiskt ut som 1987. Alla huvudroller har frisyrer och kläder som ser hämtade ut som från vilken sommarmodeskatalog 1987 som helst. Sidoroller och biroller är däremot betydligt mer tidsenliga. Musiken därtill är en skum kombination av genuin 60talsmusik och 80talshittar. Jag kom ihåg att jag reagerade på musiken då redan första gången jag såg den. Men jag la ingen mer analys i det.

Jag kan tänka mig att många ser detta som en brist eller något omedvetet fel med filmen. Jag är däremot rätt övertygad om att det är fullt medvetet. Man ville i Dirty Dancing inte göra en film som korrekt skildrade 1963 utan en film som tonåringar 1987 kunde identifiera sig med. Och i slutet av 1980talet så var 60tals-vurmen hysteriskt stor. Alla ägde en kassett eller skiva med lite 60talshits. Den stora anledningen till vurmen skulle jag tro berodde på vågen av Vietnamfilmer.

Dirty Dancing är alltså en produkt av Vietnamkriget kan man säga lite långsökt. En nostalgisk musiktripp till 60talsmusikens vagga men i (då) moderna tonårsriktade kläder.

Vad ska man tycka om filmen då? Tja, den är inte så hemsk faktiskt så som man som kille intalat sig under alla åren. Den är lättsam och charmig och det är fullt förståeligt varför den utan större motstånd äger ligan "romantiska filmer riktade till hormonstinna yngre tonårstjejer". Än idag. Swayze är den tidslöst spännande men farlige prinsen som alla tjejer vill ha helt enkelt och han gör en väldigt trovärdig roll som just detta. Han var ju verkligen 1980talets Brad Pitt. Den där lite "farlig-snälle" som alla tjejer hade drömmar om och som man som kille obligatoriskt därför föraktade. En stark trea i betyg får det bli.

Jag har ju sett första delen (Sidetracked, Villospår) av den brittiska Wallander som är så omtalad nu idagarna. Den skiljer sig faktiskt bara väldigt lite från de svenska. Det är ju samma autentiska miljöer osv och väldigt få saker avviker i storyn. Precis ALLT är svenskt i den förutom skådespelarna då och det funkar förvånansvärt bra faktiskt med brittter.

På vissa punkter är den bättre än den svenska. För det första tror jag att Branagh nog kan komma att visa sig vara en bättre Wallander än både Henriksson och Lassgård. Han är väldigt varm och sympatisk på ett sätt som ingen av svenskarna riktigt når upp till. Lassgård är ju ett vandrande nyvaket mummeltroll och Henriksson är stel som en bit järnväg i januari. Jag gillar båda skådisarna, men det vettefan om detta är en roll som passar dem.

Branagh är faktiskt helt klockren som den lite sunkige och slitne Wallander. Fotot är också väldigt snyggt och valet av miljöer ofta snäppet snyggare än i de svenska versionerna. Inledningsscenerna i Sidetracked är tex på ett hysteriskt vackert rapsfält vid kusten. Skåneidyll i kvadrat.

Rent dramaturgiskt är det väldigt likt de svenska versionerna, långsamt och ibland nästan sövande. En liten skillnad är att man applicerat en "skandinavisk dysterhet" på det hela. Sk "Scandinavian gloom" som britterna kallar det vilket gör att allt har ett drömlikt tillstånd av dysterhet över sig som sägs vara typiskt för oss.

Hur är det då att se britter spela skåningar? Jo det känns såklart lite skumt, men jag tycker nog att det faktiskt är bättre castat än de svenska på många sätt. Tex har folk som ska vara lokala bönder åtminstone en utpräglat lantlig engelsk dialekt. I de svenska versionerna talar ju 95% sthlmska vilket i princip bara är patetiskt och irriterande onödigt. Varför skulle inte skånska skådisar åtminstone duga för roller som lokala ortsbor? Det är ju en sak att Wallander inte behöver spelas av en skåning kanske, men kom igen med lokalbefolkningen för bövelen. En sthlmare som ser ett Wallanderavsnitt lär ju kanske inte tänka på det på samma sätt som en annan. Men för mig som vet hur folk snackar i trakterna av Ystad blir det smått komiskt med 08-snack precis ÖVERALLT. På det sättet är det mycket bättre med en riktigt agrar engelsk dialekt faktiskt. Känslan av äkthet infinner sig mycket fortare.

Sen är det lite synd att man inte lagt ner någon större tid på uttalsträning av ortsnamn och personnamn. Ystad blir i Wallanders mun något som låter som "EeSchtadt" och Tomelilla blir "Tåmm-i-lwilla" och vid ett tillfälle nämndes Båstad (jag är inte helt säker) och det lät som "Bschtadt". Men i stort var det ingen som störde jättemycket.

Den brittiska versionen av Mankells Wallander är snyggt gjord och välspelad. Betyget blir en trea.

Skånskan, Svd

Trots att jag är ett fan av Jan Troells filmer hade jag aldrig sett Il Capitano, hans film om Åmselemorden. Igår blev det ändring på det. Jag hade inga höga förväntningar för jag minns lite svagt att när den kom så var bemötandet kyligt (fast den fick en Guldbagge så alla var inte missnöjda). Varken trailers eller ämnet i sig hade lockat mig det minsta. Det kändes som om det bara skulle vara en svensk Natural born killers typ, fast mycket gråare och tristare och sämre.

Men det var det inte. Tji fick jag - det här var offantligt mycket bättre än NBK. Det är en väldigt grå socialrealistisk roadmovie kan man säga, som följer Juha och Marita på deras resa, från att de först träffas i ungdomen i ett grått 80tals-Finland och sen runt fragmatiskt på en massa platser i deras liv. Grand finalé är inte helt oväntat då deras ganska planlösa resa i Sverige där morden sen sker. Men hantverket gör att filmen trots sina förutsättningar är väldigt bra ändå.

Det märks direkt att det är Troell som gjort filmen. Fotot är fantastiskt (jag har kommit fram till att det är superrealistiska ljussättningen som alltid är så otroligt snygg i hans filmer) och miljöer och skådisar är också perfekta (killen som spelar Juha, fast i filmen fick han namnet Jari, är väldigt trovärdig). Det här är inte en film som är riktigt lika bra som hans andra filmer, men det är fortfarande en väldigt bra film och jag har svårt att tänka mig att en film om morden skulle kunna göras bättre faktiskt.

Den bemöttes som sagt kyligt 1991-92 när den kom. Det är kanske inte så konstigt eftersom den tidens filmideal låg kring Göta-Kanal-nivå i Sverige alt Nya Franska Vågen om man föreställde intellektuell… Få saker är mer sorgligt rent cineastiskt än Sverige under 1980talet. Och 1991 levde dessa "ärdetinteenkomedifilmatmedkasstfotoärdetdåligt"-ideal i allra högsta grad kvar.

Den här filmen känns nämligen precis som alla Troells filmer tidlösa och det fixade nog inte den glättiga publiken och recensionskåren från den tiden. Andra filmer har en tendens att stinka av sin samtid - men Troells filmer är aldrig sådana.

Il Capitano frossar aldrig i våld. Den bjuder också på ett par riktigt lysande scener som jag med lätthet skulle placera in i svensk filmhistorias top-arkiv. Där är bla en scen i slutet av filmen där Juha och Marita helt ovetande är och dansar på samma danspalats som familjen som sedan mördas. Den sorglösa dansbandsmusiken blandas med ett svagt nynnande på finska och de kalla kårarna kryper i en i takt med att nynnandet växer i ljudstyrka. Så förbannat snyggt helt enkelt. Jag vill också kunna göra film på det där viset!

Helheten kring filmen är svår att betygsätta. Den ÄR sävlig och det är svårt att veta vem man ska brys sig om i filmen eftersom den (fullt medvetet) ger så många dubbla budskap. Offren är helt anonyma i filmen vilket var ett medvetet drag fattar jag det som (och impopulärt bland de anhöriga som såklart då tolkade det som att man istället skulle bry sig om brottslingarna). Man blir därför en betraktare som inte riktigt kan engagera sig. Man lämnas till att beskåda hantverksskickligheten och den komplexitet som finns i psykologin kring skuld och vad filmen egentligen visar (kan inte avslöja det såklart). Men dessa två räcker långt. Mycket långt.

Jag skulle vilja påstå att allt den här filmen gör är ungefär det samma som filmer som Der Untergang gjorde med sin "demon" Hitler. Den visar den sanna mänskliga sidans otroliga komplexitet och att "ondska" är ett påhittat och relativt begrepp precis som godhet. Det finns bara mänskliga handlingar och mänsklig psykologi. Många människor med en förenklad världsbild kan inte hantera sånt. Det blir så mycket enklare om man bara gör om skurken till en ond person. Alla andra saker tolkas som sympati av denna publik.

Il Capitano är precis som Troells andra filmer inte en film för alla. Denna är om möjligt ännu svårare att uppskatta för alla än hans andra filmer eftersom den är så rå och kall stundtals. Troell har alltid värme och kärlek i sina filmer, men i den här filmen ersätts de känslorna snarare av mer primala tankar. Och det gör filmen klinisk - men väldigt trovärdig. Jag ger filmen en 4a i betyg.

Det finns regissörer i det här landet som gör film som håller yttersta världsklass. Ett bra exempel på en sådan regissör är Jan Troell. Mannen har ett sinne för det stillsamma och det återhållsamma som står i rak kontrast till mtv-generationens dampiga behov av snabba klipp och övertydliga dramatik. För mig har Troell alltid varit större än Bergman. För mig är Troell Sveriges bäste regissör genom alla tider. Bergman är en mycket intelligent filmskapare som gör väldigt vackra filmer, men hans filmer har aldrig Troells hjärta.

Jag minns hur förvånad jag var över hur recensenter kunde kalla "Så vit som en snö" för "tråkig". När jag såg den togs jag med på en fantastisk cineastisk upplevelse. En otrolig kärleksförklaring till både svunnen historisk tid, men även till flygkonsten. Allt med oklanderligt foto och extremt trovärdig historisk miljö. Och nog sjutton satt jag där med tåren i ögat i slutscenerna.

Maria Larssons eviga ögonblick bjuder en samma kärleksfulla resa i historisk tid där vi möter smuts-Sverige utan att få socialistiska pekpinnar om dess elände. Det är väl intressant att filmens fokus handlar om foto, för är det något Jan Troell är bra på så är det just foto - här skulle jag t om vilja påstå att han kanske är världens genom tiderna främste filmskapare i konkurens med Hitchcock och Bergman möjligen. Fotot är alltid så otroligt elegant och alltid fullt av själ och det har alltid en underbar kombination av overklighet och djupaste socialrealism. Att denna ljusets och bildens mästare nu gör en berättelse som till stor del handlar just om kärleken till fotografiet blir ett giftemål som självklart blir fulländat. Man känner verkligen Maria Larssons ärliga glädje och fascination över fotograferingens konst rakt in i själen.

Men kärnan i filmen är trots allt inte bara fotograferingskonsten, utan kärnan i hans film är som vanligt mästerligt återberättad kärlek mellan människor. Riktig kärlek som är komplicerad utan att vara påfrestande klischéfylld eller förenklat moderniserad att se på, utan kärlek som innehåller obegripliga val och olyckligheter på det där sättet som poeter alltid gör överdrifter av i förhållande till verkligheten. Jag är otroligt kräsen vad gäller just romantik på film. Jag vill tro på det jag ser och för att jag ska kunna göra det måste jag bjudas på både något jag kan förhålla mig till och något som utmanar min hjärna. Troell levererar bägge ting.

Jag hatar att säga det, för det låter så fel - men det här var en förbannat fin film helt enkelt. Den värmer djupt.

Betyget är en svag 5a för mig. Det är svårt att göra bättre film än så här och det enda som kan tänkas dra ner filmen är att den verkligen inte har något tempo överhuvudtaget vilket gör att träsmaksvarningen på bion är överhängande. Men om du inte lider av några bokstavssjukdomar, om du inte anser att Titanic är ett exempel en bra romantisk film och om du likt mig tycker att återhållsamhet är en dygd och inte ett problem och om du älskar nostalgi och att följa med på resor i folks passion för saker och ting - då är detta en film för dig.

För en hel del år sen var det helt omöjligt för någon att tala en vanlig svensk dialekt i svenska tv och filmproduktioner. Dialekten skulle skolas väck som det hette. Det är fan inte bättre idag även om det numera snarare beror på en slags självcensur från skådisarna än krav från producenterna. Att den tillgjorda "rikssvenskan" sen egentligen också bara är en annan dialekt, och en konstruerad sådan gör ju det hela bara löjligare. Utan dialekt finns ju inte eftersom alla sätt att uttala ett språk är en dialekt. Däremot är det ju skillnad på att använda faktiska dialekter och hitta på egna.

Poliser på Gotland, i Ystad osv.. alla snackar "rikssvenska" - eller snarare nån slags bastard-stockholmska. Det kan inget annat än urvattna kulturen i Sverige när vi matas med sånt här. Som skåning känns det bara märkligt att se Wallanderfilmerna. Det är väl ok att Wallander själv inte snackar det eftersom han kan betraktas som inflyttad - men när varenda liten lantbrukare kring Ystad tala tillgjord bastard-stockholmska blir det bara fjantigt. Det blir falskt och det saknar trovärdighet. Det är som att spela in en serie som ska utspelas i Holland på Gotland… vänta.. det gör man ju det också i van Veeteren…

Och när man väl försöker spela in med dialekt blir det som i Snapphanar, där 08or ska läsa dialogen på inövad urusel skånska… för en skånsk skådis duger ju såklart inte i den inavlade filmvärlden.

Mer riktiga landskapsdialekter i svensk tv och filmproduktion nu!