Jag vet inte var jag ska börja. Att recensera en film som Ink, regisserad av Jamin Winans är oerhört svårt. Filmens storhet bygger mycket på överaskningsmomenten nämligen. Att öht berätta något alls om storyn är därför totalt omöjligt. Men jag kan ju ge en hint. Gott vs ont. Änglar vs demoner.

Det är en spektakulärt visuell film helt i en egen genre. Jag kan i princip inte göra några liknelser alls utan att det låter fel. Men ta en portion The Fountain, släng in lite Hero, Matrix, Bergman och en trippig rockvideo från MTVs Alternative nation och du börjar komma filmens stil på spåren. Det här är ett drama med en touch av mycket egensinnig fantasy, ett mycket berörande drama om man likt mig hade rattat in till precis rätt frekvens för att ta emot regissörens poäng. En oförglömlig upplevelse som jag ger en femma i betyg.

Se inga trailers. Läs inget om filmen på wikipedia eller imdb. Du kommer sabba en del av upplevelsen. Offra 1.45 h på den här filmen på pur chans. Desto bättre blir det. Fan vad det känns bra att få se en riktigt bra film. Fan vad Ink kändes bra. Jag tror det här var det bästa jag sett i år.

Jag har sett första avsnittet av remaken på TV-serien V.

Det är ju såklart fräschare än vad det var i den gamla serien. Det är förövrigt sig väldigt likt (se trailer). Lömska ödlor kommer till jorden för att erövra oss, folk är dumma som höns och tror de är ariska frälsare.

Avslöjade jag något nu? Tja, om du inte sett orginalserien alls, då är vi knappast i samma generation eller av samma intressen. Då är du på fel blogg. Jag talar till likasinnade med liknande erfarenheter. Och om du missade V när den gick så skulle du åtminstone ha känt till detta jag skrev iaf, precis som du skulle förstå vad "I shot JR" på en T-shirt menade. Nog om detta.

Bra: Skeppen är numera lite mer logiska. De stora moderskeppen kändes aldrig stora i gamla serien. Inte i proportion till hur de framställdes utanpå iaf. Nu känns storleken även inuti. Atmosfären är om möjligt än mer "nazistisk" än tidigare med aliens som dyrkansobjekt för en identitetslös ungdomsgeneration som snabbt och glatt ikläder sig jugend-uniformen. Serien är också lite kusligare i stämningen än orginalet. Lite mindre känsla av en såpopera också.

Dåligt: Serien är inte egentligen det minsta spännande om man tänker efter. För oss som sett orginalet så visste vi ju från början att alla "visitörer" skulle vara ödlor och att folk kommer upptäcka detta och "slå tillbaka". Serien håller också ett stressigt tempo. Inte "högt", utan stressigt, det är skillnad på dessa ting. Man kastas liksom direkt in i det faktum att det är ödlor, något man fick suga på lite mer i orginalet. På något vis är orginalet coolare på den punkten. Att göra en pilot som i princip täcker in och avslöjar ALLT på 45 minuter - det är inte kvalitét eller "högt tempo", det är stress. MTV-generationen har varit i farten. Visst, folk är korkade precis som jag skrev inledningsvis, men SÅ korkade är inte människor är bara en handfull människor på Jorden skulle bli skeptiska. Det finns därmed något ofrivilligt ironiskt över serien som skildrar folk som integritetslösa höns. Att det finns höns i verkligheten är tveklöst sant. Men de utgör knappast 99.9999999999999% av alla. Kom igen, någon med tom kall blick som säger "vi are youre friends, we loooove you and want to help you" skulle få fler ovänner än vänner. Och ta alla fanatiker på jorden som REDAN tror fanatiskt på fantasivänner - de byter nog inte gärna ut dem i första taget. Jag kan också säga så här: Jordens alla geologer skulle iaf vara skeptiska, för påståendet om att man reser över halva galaxen för naturresurser som skulle vara "slut" på den egna planeten är befängd. Iaf skulle jag kräva detaljerad beskrivning på vad man åsyftade.

Kort sagt: Serien 1984 hade logiska luckor, och den har det fortfarande. Och eftersom den (än så länge) inte levererat något som är bättre, eller sämre än orginalet, så måste jag ju tänka skralt kring detta och att det i praktiken innebär att serien faktiskt om något måste betraktas som sämre. Jag ger serien en svag trea i betyg, med reservation för att senare avsnitt dramatiskt kan ändra på det hela. Det är möjligt att det blir bättre, eller sämre.

Alla håller inte med mig, läste precis en dåre på E! som seriöst tyckte detta var bland de bästa piloter hon sett med betyget 11 av 10. Vi är troligen inte från samma planet. Men å andra sidan, när man läser motiveringen, som mest handlar om hur söta och snygga man tycker en del av skådisarna är, och även pladdrar en massa om gravida skådisar på tjej-serien Greys anatomy så inser jag att personen som hyllade serien är ett hollywood-våp precis som den här "celebrity-tjejen" som älskar skräp som Twilight som också hon hyllar serien. Alltså knappast något några ska lyssna på som inte själv är just ett våp. Lyssna hellre på mig, I come in peace, I am your friend, I looooove you.

Kvinnor är ondska.

Glöm de pretentiösa överdrivet filosofiska filmvetarteorierna som vissa har om filmens story som ett samhällsmanifest för matriarkatet osv. Detta är en film som jag inte kan se handlar om annat än Triers egna relationer. Hans terapi ut ur hans berömda "jagskaaldrigfilmaigen"-depression. Det här är personligt. Ett fuck you.

Stundtals kunde man knappt andas i filmen, ibland av att det var helt otroligt vackert, ibland av nästan fysiskt obehag. Det här är ingen skräckfilm eller rysare, nej det här är en Trieresk personlig terror. Ytterst sevärd, men det är verkligen ingen partyfilm eller något du bör ser på en date. Verkligen verkligen inte se på date.

Inledningssekvensen är förövrigt bland det snyggaste jag sett i en film. Någonsin. Så långt man någonsin kan komma från Triers gamla avskalade dogma-vhs-ideal. Men sen känns en del av regissörens vanliga drag igen, på gott och ont.  Säga vad man vill om den här filmen, men den kommer inte lämna dig oberörd oavsett om du gillar den eller inte. Jag ger filmen betyget 4.

Trailer

Skräckfilmer mår ofta bäst av att inte vara för långa precis som historiska kostymfilmer mår bäst av att just vara jättelånga. Skräck som är bra kan i princip levereras på fem minuter har jag märkt och om det håller på för länge så måste regissören förr eller senare avslöja för mycket som drar ner på känslan. Med andra ord - skräck mår bra av att vara kortfattad.

Filmen Rohtenburg från 2006 ("Kannibalen från Rohtenburg" på svenska och "Grimm love" på engelska - en bättre titel än man kan tro, men det förstår ni när ni ser filmen) är bara 1 timma och 14 minuter lång. Rena kortfilmen med andra ord - men det räcker utmärkt ändå. Det här är en film, som appropå förra bloggposten om IMDB har fått betyget 5.2 av drygt 1000 människor. Ett minst sagt dåligt betyg som nog avskräcker (höhö) många skräckfilmsfantaster.

Jag anser att dessa betygssättare har fel. De har troligen helt missat poängen med filmen och troligen varit ett och annat år för unga för att kunna ta till sig den mentalt. Eller för dumma helt enkelt. Det sitter trots allt en hel del ADHD-störda ungdomar och betygssätter på IMDB. Det här är nämligen en riktigt bra film, väl värd att hamna omkring låt oss säga 7 på IMDB. Inte värdens bästa film direkt, men riktigt bra.

Den handlar om de uppmärksammade kannibalmorden som begicks i Tyskland för drygt tio år sen. Uppmärksammade för att det handlade om folk som frivilligt ville bli uppätna. Och det är kring detta som filmen bygger upp sin styrka på - psykologin. Man trillar som tittare ner i den avgrund som både en ätare och en som vill bli uppäten befinner sig i. Det här är sjukt och "ondska" är ingen variabel.

Här klämmer då garanterat skon för en generation korkade amerikanska ungdomar som är vana vid att kannibaler - det är onda cyniska typer likt Hannibal Lector. När de möter på en fragil och mycket skadad människa som vår films kannibal och när filmen inte ens försöker framställa honom som varken ond eller ens ömklig - utan bara precis så besynnerligt sjuk som en människa som vill äta andra är - då tror jag inte de flesta tittare hänger med i svängarna.

Den här filmen är mycket sävlig. Den är också lite svår att hänga med i ibland eftersom den växlar mellan tid och personer (som är lika varandra i utseende) ofta. Men mot slutet så börjar man hänga med - eller rättare sagt - falla in i det svarta hål som huvudrollspersonerna befinner sig i och det ger mig den obehagliga känslan av att nästan nästan ha fått känna på hur dessa människor är på riktigt. Samtidigt som det är cineastisk konst att lyckas med sånt, är det också obehagligt. Rothenburg är obehaglig.

Jag vet också att i samma stund som jag rekommenderar denna film så kommer jag göra några besvikna - för ni kommer inte alla lyckas med att falla in i den likt jag gjorde och det kommer göra att ni troligen bara kommer se ytan - en tämligen oblodig yta för att vara en film om en kannibal. Det här är kanske inte en skräckfilm, utan mer en "obehagsfilm". Den skulle troligtvis fungera katastrofalt på en date eller på en fest - så se den själv i mörkret hemma. Förvänta dig ingen spänning alls. Förvänta dig ett fysiskt obehag.

Jag ger filmen 4a svaga mörka mänskliga sinnen av 5 möjliga. Det här är brilliant, men så brilliant att de flesta inte kommer kunna ta det till sig. Och ja, jag är fullt medveten om hur arrogant och självgod jag låter nu - men så här är det faktiskt. Precis som jag är för korkad för att bli framgångsrik matematiker är vissa faktiskt för korkade för att förstå vissa filmer.

Alla har vi våra preferenser. Dessa preferenser gör att vissa sorters filmer överlag blir svåra att gilla. Jag har ett par kategorier film som jag kategoriskt har svårt för. Tex gamla skolans zomebie-filmer som får mig att somna av tristess innan jag ens fått i DVDn i spelaren. Det finns verkligen inget alls läskigt med någon blåmålad snubbe med ketchup på kinden som sakta släpar sig fram och säger "brains" och jagar ett helt ofattbart korkat blonderat byte som helt otroligt nog inte bara kan gå ifrån sin livsfarlige men långsamme fiende. Det är ungefär lika läskigt som vandrande självlysande skelett, dvs inte alls. Sen avskyr jag överlag teen-filmer, framförallt sådana där wayans-bröderna regisserat.

Okej, det var taskigt att nämna zombiefilmer i samma andetag som Wayansbröderna. Riktigt så illa tycker jag inte om zombiefilmerna. Det var ett slag under bältet. Ursäkta.

Den sista, och för den här recensionen mest relevanta kategorin av filmer jag ogillar är skräckkomedier. Det är för mig en totalt ohelig allians av två inkompatibla motpoler. Skräck för mig är skräck, humor är för mig humor. De två tingen går inte att kombinera bättre än olja och vatten går (dvs genom ansträngd emulsion). Jo jag vet, miljoner filmer har gjorts i denna genre och miljoner människor älskar det. Men denna genres kvalitéer flyger mig över huvudet precis som vad fan det är som är skoj med rasistfilmen White chics. Jag är inte vem som helst tydligen.

En film som har en massa blod i sig och är rolig är en komedi oavsett resten - men skräck känner jag aldrig samtidigt. Det är fysiskt omöjligt för mig att skratta samtidigt som jag blir seriöst skrämd.

Javisst, jag kan hoppa till, rycka till lite när monstret säger "bu!" i en skräckkomedi likt sker i Drag me to hell - men detta är inte skräck för mig. Bra skräck bygger på den där känslan man hade när man som liten var riktigt rädd för något i garderoben. Den där isande känslan då man börjar kallsvettas och blodet försvinner lite från fötterna. Man får känslan av att sakna kontroll över situationen. Bra skräck är inte när hjärtat hoppar till ett extra slag av att någon ropar bu när du är oförberedd. Bra skräck gör att vuxna män vill tända upp lägenheten efter att de sett på den. Det är enorm skillnad på dessa två sorter "skräck" rent kvalitétsmässigt.

Sam Raimis Drag me to hell har beskrivits som "old school" - ett steg tillbaka till en genre av skräck "vi inte fått se på massor av år". 1980talets skräckfilmer där humor ofta var en inslag.

Good riddance säger jag över att vi inte fått se denna sorts filmer på länge. Jag är ledsen att behöva säga det som de flesta rimligen räknat ut vid det här laget - men jag roas inte av old school skräckfilmer ala 80talet trots att jag är nostalgisk 70talist. För mig är 80talet en era då film, framförallt skräckfilm, överlag sög enormt. Visst finns det charm i Evil Dead tex, men det beror mer på nostalgi än på att filmen verkligen har några kvalitéer.

Jo, Evil Dead är småkul. Likaså är Drag me to hell småkul. Man fnissar lite åt en del absurda scener och de mediokra specialeffekterna när blod och sånt sprutar. Men blir skrämd blir jag inte alls. Jag är inte fem år längre. När något dyker upp från ingenstans hoppar jag till - jag behöver inte ta upp en kudde för ansiktet längre. Skräcken upphör i samma sekund som den uppstod. Och det här hoppa-till-tricket funkar liksom bara nån gång i en film. Inte hela tiden. Alla vi med IQ över 25 kan liksom räkna ut när det ska dyka upp saker efter ett par "bu!"-händelser. Kalla mig fantastiskt intelligent om du vill - men jag är faktiskt så otroligt smart….

Och där är skräckkomedins problem i ett nötskal - den är varken speciellt kul - eller alls läskig. Om man ska göra bra skräckkomedi måste man brassa på rejält. Som tex Braindead. Den är inte det minsta läskig, men det är heller inte syftet, utan den lever på en bisarr humor istället. Det är en renodlad komedi. Det gör den sevärd, men inte mer än så. Jag bryter inte benen av mig för att springa till affären för att köpa en DVD med braindead så att säga. Och då är den bäst i klassen. Peter Jacksson är tveklös kung för mig i denna snäva genre. Men inget av det han gör i genren skulle ens komma i närheten av att klassas som mästerverk för mig för det GÅR inte att göra bra filmer av kombinationen skräck och komedi hur bra regissör man än är.

Och där har vi då Drag me to hells stora stora stora problem. Den är inte speciellt läskig och ALL skräck bygger på förutsägbara gapiga volymstinna "hoppa till". Jag smålog som sagt ett par ggr, men det räcker inte för att jag skulle kalla den speciellt kul heller. Jag småler av "Vänner" också, utan att jag för den delen tycker det är en bra komediserie. Jag småler flera ggr varje dag utan att det är något speciellt. Jag vet inte om jag är konstig som gör så - men va FAN är det som är så skoj med lite splatter och spöken att man placerar det på ett cineastiskt altare av att man småler av det? Man måtte leva jävligt trista liv isåfall om detta är stor humor för en.

Nej, Drag me to hell, sommarens mest omtalade skräckfilm, denna "Poltergeist" möter "Thinner"-hybrid (jo det är exakt vad det är) är bara precis också sommarens tveklöst mest överskattade hype. Jag är riktigt glad att jag inte såg den på bio. Jag har ända sen jag såg trailern haft en magkänsla av att "det här kommer jag nog inte tycka är något speciellt" - och denna känsla införlivades tyvärr allt för väl.

Den får en mycket svag sigenarförbannelse plus ett "jätteläskigt" get-gnägg på sidan i betyg (en tvåa alltså). Mer är den verkligen inte värd. Allt den här filmen har i kvalitétsväg bygger på nostalgi hos tittaren över gamla tiders skräckfilmer - att den påminner om filmer likt Evil Dead osv - det framgår med största tydlighet när man läser lovord från andra recensenter. Jag är relativt nostalgilös i förhållande till Evil Dead - gillade inte det då - och inte heller därför idag.

Jag har sett en hel del film och TV på sistone. Här kommer en kortare resumé och recension. Jag är sommarlat så det får bli så.

Änglar och demoner - Uppföljaren till Davincikoden. Fast det ska ju vara en prequel - men i filmen skildras det definitivt som en efterföljare och inget annat. Den här gången handlar det om Illuminati vs Vatikanen. Jag gillar att Dan Brown går in på alla sådana här saker som trots allt får ses som bra ämnen för spänning. Det är inget annat än ett smart drag. Vad gäller boken har jag inget att säga, har inte läst den, kommer inte göra det heller troligen. Men det beror inte på ogillande av filmen - nej jag tyckte filmen var helt okej. Två timmar non stop action - inget att klaga över. Tempot är fenomenalt i filmen, inte en sekunds dödtid. Storyn är ju såklart extremt PK. Om den förra filmen var ett rejält angrepp på religionen Kristendomen, så är det här mer ett försvar av den och på sin höjd ett angrepp på vissa präster. I övrigt är det rena propagandafilmen för Kristendomen som "en fin religion där även påven är hygglo". Filmens styrka är tempo och spänning. Dess svaghet är dess tendenser att skildra det sekulära som ondskefullt och så är den lite väl medhårsstrykande av religion överlag. Jag ger den en stark 3a.

Jag skaffade även klassikern Psycho på en fin DVD-utgåva. Den är extremt modern i stilen. Förstår helt klart varför den är så välkänd. Lysande manus, lysande skådespel, lysande foto och lysande regi. Filmen kan självklart inte få annat än en femma i betyg. Det är så här skräckfilm ska göras. Intelligent, krypande, inte som dagens effektorgier.

I går såg jag en hajpad skräckfilm vid namn A haunting in Connecticut. Handlar om mamma som pga sjuk son skaffar hyrbostad nära sjukhuset. Filmen börjar bra och det byggs sakta upp en helt okej skräckfilm. Men sen verkar regissören har slagit huvudet för den sista halvtimmen i filmen är otroligt tråkig och seg. Man får från skräck till ett slags pekoralisk drama istället. Det i sig gör att filmen tveklöst hamnar på en etta i betyg. Så gör man bara inte. Att filmen sen "bygger på verkliga händelser" gör ju det hela mest komiskt. Det är ju uppenbart att vi har att göra med urtyperna för folk som just åberopar kontakt med övernaturligheter. Dvs det krävs inte mycket källkritik för att man ska kunna förstå i princip exakt vad som verkligen låg bakom de olika händelserna. Tänk om regissören hade nyttjat detta och gjort en intelligent skräckfilm där man som tittare tvingas ta ställning till om saker och ting sker eller om personen som tror det sker inbillar sig. Likt Kubrick gjorde i The Shining. Ta en påstådd upplevelse med det övernaturliga - och gör något intelligent av det. Men nej.. skräck idag får aldrig ha hjärna. Som sagt, en etta i betyg.

Sen har jag även plöjt mig igenom tredje säsongen av Torchwood. Det härligt homoerotiska pikanta scifi-äventyret som utspelas i Cardiff Wales. Som vanligt bjuds vi på en blandning av humor, spänning och action på ett sätt som bara denna serie och Dr Who kan skapa. Det finns mycket Åsa-Nisse över det här - men på ett helt igenom kärleksfullt sätt. Man kan inte annat än gilla både Torchwood och Dr Who. Den tredje säsongen är en minisäsong i fem sammahängande delar som kallas Torchwood Children of Earth. Enligt min mening det bästa som gjorts i dessa serier. Kul att man gör om en hel säsong till något "eget". Spännande och dramatiskt till max är iaf denna lilla miniserie i serien. Hoppas det kommer en fjärde säsong. De får gärna fortsätta i samma spår för mig.

Ack, dessa svårbetygsatta filmer. Filmen Knowing tar oss först med till USA 1959 och en skola som ska placera en sk tidskapsel i marken för öppnande 50 år senare. Alla barn ritar teckningar av hur de tror att 2009 kommer se ut, utom en flicka som istället skriver ner en massa siffror.

50 år senare är kapseln öppnad och pappan (en astrofysiker spelad av Nicholas Cage) till barnet som fick just flickans sifferpapper upptäcker ett mönster i siffrorna.

Och sen börjar vad som mestadels kan beskrivas som en orgie i hjärndöd religiös propaganda blandat med en soppa av storskalig action. Alltså i sig svårt att betygssätta. Men ett betyg mer i den nedre regionen blir det eftersom man hur man än vill knappast kan acceptera vissa saker. Jag tål gärna religiös propaganda i vissa begränsade mängder. Jag har däremot svårare för misshandel av vetenskapliga/filosofiska begrepp. Vinkla i frågor javisst, förvräng inte rena fakta.

Tex att man i filmen har en diskussion om determinism vs oförutsägbarhet som är så full av rena fel att det gör lite ont i kroppen. Man blandar samman determinism med syfte HELA tiden. Dvs man skildrar det deterministiska perspektivet som om det per definition kräver en medveten tanke bakom sig. Jorden ligger där jorden ligger, perfekt för liv, inte pga slump, utan pga att det är "determinerat"….

*suck*

Ja ni förstår. Å andra sidan är det rätt många som inte begriper mer kring filosofi än att man kan förstå att folk som skriver manus i Hollywood tror att determinism är det samma som syfte/medvetet agerande. Men man tycker ju att någon på inspelningen borde blivit lite sur och sagt ifrån.

Betyget räddas dock från en katastrof helt pga filmens välregisserade orgier i våldsam action och dramatik. Det är helt enkelt en ganska spännande rulle trots alla (religiösa) dumheter. Jag ger den en trea i betyg. Helt ok popcornrulle.

Tre stycken kortare filmrecensioner blir det innan midsommar.

Jumper - En film lite i samma stil som Push om personer med superkrafter. Bygger också denna därför på Hero-vågen. Jag skulle dock vilja påstå att den trots den träige Hayden Christensen i huvudrollen så var den lite bättre, lite mindre fjantig. Det är dock fortfarande inte frågan om en bra film dock. Betyget blir en tvåa.

Legend of the bog - En B-film med Vinnie Jones i en hård huvudroll som "bogpeople-jägare". Filmen är såklart helt värdelös, men den har sina stunder ändå. Dels är den rätt snygg för att bara en B-film. Dels innehåller den en härlig replik. Ni vet hur vi gång på gång i Hollywoodfilmer får se huvudrollspersoner, ofta snygga hårda hjältar säga till filmens "nörd" när denne förklarar något. Tex en vetenskapsman som förklarar något blir avbruten med "please doc, in english".. och så kommer dumhetsförklaringen som egentligen då riktar sig till alla korkade i publiken så att de inte ska börja gråta i biosätet. I den här filmen replikerar "doc" och säger som det är: Vissa vetenskapliga saker går inte att förklara i lekmanstermer. Bara det räddar filmen upp till en tvåa i betyg.

Street Fighter: The Legend of Chun-Li - Är en film som förvånansvärt nog inte är så helt värdelös som man kan tro. Den är stabilt regisserat spänningsmässigt, vilket gör den mycket mer uthärdlig än rullen från 1994 med van Damme som bara var plågsam helt igenom. Självklart är filmen inte alls bra, den är t om ganska kass, men den lyckades iaf få mig att hålla mig vaken. Den får en tvåa i betyg. Jag kan ev vara yr i huvudet som tycker det här, det känns nämligen fortfarande instinktivt helt fel att inte ge den här filmen en etta i betyg.

Filmen jag såg igår kväll hette My bloody Valentine. Namne med ett legendariskt musikband. Dessa har dock föga gemensamt. Filmen var nämligen skräp - det är inte direkt bandet. Iofs våldsam film. Iofs innehållande nakenhet. Men nej, den var trots detta upplägg tråkig, den var ointressant. Den sög. Otroligt förutsägbar. Typisk billig kass massproducerat "döda korkade kåta teens-skräck" som av någon märklig anledning bemötts med ovanligt stort intresse i USA. För mig är detta obegripligt positiva bemötande det enda intressanta i kråksången… Varför tycker folk att denna var lite bättre än annat skit? Varför…

Storyn i sammanfattning: En rubbad yxmördare mördar på alla hjärtans dag. Dör. Går igen och dödar igen på alla hjärtans dag 10 år senare. Eller? *mystik*

Betyget blir en svag 2a. Se den bara om du har trist. Mycket trist.

Få av mina läsare lär ha svårigheter att komma ihåg Lars von Triers "Riget". Den svarta mörka humoristiska men faktiskt lite småkusliga dramaskräckisen på Rigshospitalet i Köpenhamn. Lars von Trier kan alltså det här med kusligheter rätt bra. Jag måste därför säga att det förvånar mig, att jag själv förvånas, över att Lars von Trier nu kommer med en fullblodsskräckis. Det är ju liksom givet att han kan göra skräckfilmer.

Filmen i fråga heter Antichrist och har premiär, tja, fan vet. Någon gång framöver. Jag vet inte alls vad den handlar om - men jag gillar trailern. Det här ser bra ut! Egentligen då föga förvånande.

Lars von Trier’s Antichrist - Official Trailer from Zentropa on Vimeo.