Jag har vid ett par tillfällen nämnt Macahans (eller "How the west was won" som senare säsongerna dumt nog egentligen hette i orginal) med viss förkärlek. Jag skulle kanske förklara vad det är jag gillar med serien.

För det första är jag alltid svag för pionjärberättelser om nybyggare och upptäcksresande. En stor del av Macahans handlar om just detta. Folk som som ger sig ut i det okända - som får lita på varandra i en hård värld - ett tema jag alltid gillar om det så är rymden med ett utforskande rymdskepp i Star Trek till upptäcksresande i Klippiga bergen. Serien är också väldigt välgjord rent manusmässigt, iaf i de första säsongerna då röda trådar hålls vid liv från avsnitt till avsnitt. Mäktiga avsnitt förövrigt - aldrig under 1.5 timma! Dvs vi snackar en långfilm per avsnitt! Man har alltså tänkt till lite när man gjorde serien. Ofta är faktiskt enskilda avsnitt av TV-serien Macahans mer välskrivna än de flesta västernfilmer.

Det är också en extremt pampig serie estetiskt, inte minst sätter den snygga musiken i introt med svepande vyer över mäktiga landskap och outrot till pampig västernromantisk oljekonst en känslonivå som jag verkligen gillar. Det skadar sen heller inte att vinjetten hyser en orgie i fantastisk geologi faktiskt. Rena geoporren. Folk kan säga vad de vill - men förpackningen på saker och ting är viktigt och Macahans packeteras oklanderligt. Vissa skulle kanske kalla vinjetten pompös, men något är bara pompöst om det inte kan fylla ut den kostym man presenterar sig i. Det kan Macahans, alltså är vinjetten allt annat än pompös. Vissa kallar kanske den smörig. Men eftersom den rätta atmosfären under vilda västern byggde på den här sortens nationalromantik så blir det bara lysande. Macahans är nationalromantisk till max. Men gillar man inte den vinklade estetiken så kan man heller inte gilla detta. Då kan jag också meddela att ni har föga gemensamt med mig. Politiken åsido, men estetiken i nationalromantiken kring 1800talet är fantastisk. Hela konceptet med westernfilmerna under 1900talet är amerikanernas försenade variant av det vi skapade i Europa under slutet av 1800talet när vi skrev våra nationalepos, sjöng och målade tavlor till nationella bedrifter. Mycket påhitt, men ack så vackert påhitt!

Serien är självklart snyggt filmad. Omväxlande miljöer och bara begränsat med trista inomhuskulisser höjer den markant från många andra serier med mycket billigare upplägg. Inga flashinga saker, inga påkostade filmningar, men bara enkelt och snyggt.

Zeb Macahans karaktär råkar sen vara kanske det mäktigaste som någonsin setts på västernduken. Glöm fullständigt bort John Wayne och andra skrävlande legendarer på duken - Zeb Macahan spelad av James Arness är hela det amerikanska äventyret förkroppsligad. Han är tryggheten, pålitligheten, ödmjukheten, rättskaffenheten och en hel rad till knyffliga attribut - men inlindat i charm, humor, manlighet och total orädsla som gör att nog få män önskar att man vore som honom. Han har sett allt, upplevt allt, besegrat allt och det syns så väl. En sådan filmkaraktär kommer vi nog inte få se många ggr fler. När han "bara" var en cool och rättskaffens hårding som sheriffen Dillon i den episka långköraren Gunsmoke är han här väldigt mycket mer. Ni vet, när man ska bygga ett hus och inte behöver kompromissa om något alls i byggnadsmaterial - när man kan det bästa av det bästa - då får ni Zeb. Det hela vilar på väldigt trygg grund också. Den på riktigt krigsskadade lätt haltande två meters norskättade James Arness är ju ett fantastiskt fundament att bygga upp en karaktär som Zeb Macahan på. Och säg mig - vem har inte fascinerats av Zebs slitna tajta skinndräkt - som han bär i både kyla och ökenhetta? Bara den i sig ger extremt många beundranspoäng.

Macahans står och vilar på ett perfekt hantverk. Snyggt foto och vacker musik. Spännande och känslomässigt dramatiska berättelser. En oklanderlig episk känsla av att verkligen få vara med på det amerikanska äventyret under trygg ledning av Zebulon Macahan. En serie man förövrigt har vuxit upp med. En vacker nationalromantisk serie där man lyckas övertyga tittaren om äktheten. Visst finnes det äppelkäckt lättsinne och en massa romantik i serien som inte direkt kan sägas ha något djupsinne. Men inget som någonsin besvärar. Oftast lyckas man alltid balansera det lättsamma med det seriösa.

Jag kan för mitt liv inte ge den annat än en solklar femma i betyg av fem möjliga. Ratar man denna serie är man en tajtrövad, pretentiös, fantasilös, metrosexuell fjant. Nej förresten - glöm det - man är något mycket värre än så - man är troligen Alex Schulman.

Och ja, vi, min sambo och jag, som båda är hängivna denna serie, som båda fanatiskt offrar på Zebs altare, döpte vår nya gråa kattunge till Zeb. En bättre start i livet kan än med detta namn kan man nog inte få, fast han har såklart kanske orimligt stora skor att fylla. Det här med att bära Bowie-kniv och spöa skurkar har vi inte lärt honom, ännu. Tänk, det finns ju kattstackare som heter Alex.. kan ni tänka er en sämre start på kattlivet än att bli döpt efter Sveriges mest pinsamma trut? Det enda jag skulle döpa till Alex är saker som kommer ur min bak. Men det är jag det.

Jag vill också avsluta med att avslöja att serien nu, till min oerhörda glädje faktiskt ska komma på DVD i november. Jag vet precis vad som ska köpas i Julklapp i år med andra ord. Tack tomten!

Firefly är nog den serie som flest människor rekommenderat för mig skulle jag tro. Att inte se den kändes därför aldrig som ett alternativ. Här följer en recension - trots att jag inte har sett sista avsnittet i skrivandes stund. Det känns bäst att recensera medan järnet är varmt så att säga. För om några dagar när jag sett klart serien har jag troligen inte tid.

Firefly kretsar kring besättningen på ett litet smuggel- och handelsskepp kallat Serenity - som tillhör just Fireflyklassen av skepp. Vi rör oss i någon slags galaxstor framtidsmiljö som påminner väldigt mycket om en slags rymdversion av vilda västern. Vi har en för folket ogillad federation och så har vi folkligt stödda krafter som verkar för ökad planetär självständighet. Det har även utkämpats krig om just detta. Parallellen med både 1800talets och 1900talets politiska USA är minst sagt inte subtil. Man kan både jämföra med konflikten mellan nord och sydstater eller varför inte det förhållande som många jänkare i bibelbältet har till Washingtons federala maktcentra. Man kan nästan tro att Thomas Jefferson varit med och skrivit manuset.

Likheterna med vilda västern stannar inte där utan mocka-rocksklädstilar, vapen (det stör mig faktiskt lite att folk springer runt med winchestergevär som skjuter mesigt låtande scifi-kulor) och inte minst att i princip alla planeter ser ut som ett stycke amerikansk ökenmiljö där man i princip förväntar sig att se en coyote och indian bakom varje sten blir för mig lite overkill. Det finns också pionjärer och annat västernfolk överallt - fattiga sådana som ofta brukar hästar och vagnar istället för hightechtransporter. Det är alltså stundtals väldigt lite som gör att man kan identifiera det hela som annat än en västernserie.

Och här kommer mina problem med serien in. Jag gillar förvisso västernserier och västernfilmer mycket - men jag får fel sorts västernvibbar av Firefly. Istället för en bra västernserie som tex Gunsmoke, Macahans eller Bonanza får jag vibbar av Dr Quinn eller den där idag nästan helt bortglömda serien som hette Desperado - den man idag i princip bara kommer ihåg för vinjettmusiken.

Något i det visuella/estetiska påminner väldigt mycket om dessa horribla 90talsserier. Jag är ledsen, men jag kan inte bli av med den kopplingen hur mycket jag än försöker. Det är något med vinjetten och färgtemat på allting som sätter den stämningen. Och nej, jag ska inte behöva hoppa över en vinjett för att kunna uppskatta något - den melodin går inte att köra med mig. Jag ser alltid till helheten för helhetsbetyget. Faktum är även att den atmosfären ligger där utan vinjetten så det kvittar.

Ett annat värre problem med serien är som jag ser det att den inte är så värst spännande. Den bygger sällan upp någon bra action, den bygger inte ens upp lite tajt kammarspel och den är allt annat än djupsinnig. Den är mer matiné-äventyr när kulorna far i luften än något annat. Den är helt enkelt i princip hela tiden där med glimten i ögat - vilket jag inte riktigt kan uppskatta så mycket som det kan störa mig. En serie som påminner väldigt mycket om just den lite hårt nyttjade humoraspekten är Eureka - som jag av samma anledning också bara finner så där halvt om halvt bra. Humor är kul - men jag kräver variation.

Missförstå mig nu inte - jag gillar humor och jag tycker att Firefly har bra humor. Skön grabbig, intelligent och ofta subtil humor. Lite grann som Star Gate SG1 hade tack vare en lysande Richard Dean Andersson i huvudrollen. Men där SG1 kunde leverera riktigt tajt action och gripande dramatik som balans till humorn förblir Firefly en serie som hela tiden ligger och småputtrar i muntersoppan. Det blir helt enkelt lite för mycket för mig med det småmysiga vildavästerntemat och jag känner ofta under tittandets gång att tanken flackar iväg på annat av ren tristess. Det hjälper inte att man infogar tortyrscener heller när man vet att kaptenen kommer leverera minst en fyndig replik mitt i allt.

Rent skådespelarmässigt har jag inget att klaga på. Jag finner kaptenen Reynolds spelad av Nathan Fillon lysande i sin roll och sin gestaltning. Det hade varit riktigt coolt att se honom i samma sorts roll men i en lite mer spännande serie. Övriga besättningen funkar också även om jag inte riktigt kan med den kvinnliga maskinchefens Kaylees karaktär (spelad av Jewel Staite). Att skapa en karaktär som är lite för gullig för att ens få jobba på dagis i himmelen och sätta henne i en roll som maskinsnille - funkar verkligen inte för mig. Hon är direkt avskyvärd i sin roll - fullt ut i klass med de värsta hatobjekten som vi sett i TV-serier.

En aspekt som förutom kaptenen placerar serien på plussidan är dess bruk av en ljudlös rymdmiljö. Det hade varit schysst om vi fick se det oftare i science fiction och det är härligt att se att det faktiskt kan ske. Man kan räkna ljudlösa rymdupplevelser på ena handens fingrar när det kommer till Hollywood.

Jag gillar även att man verkar ha konstruerat en genomtänkt samhällsstruktur och sociala koncept som inte stinker nutid - utan som verkligen känns främmande. Allt för ofta tar man nutida PK-värderingar och applicerar dessa på både scifi och historiska serier. Det är kul när man försöker mer på den punkten och det ligger helt klart till fördel för Firefly att man försökte där. Firefly är ett uppenbart intelligent genomtänkt koncept på många sätt, men som jag inte tycker att man har haft känsla för dramatik och spänning på ett bra sätt. Även om jag inte tillhör de största fansen av dystopiska världar - likt den Firefly utspelas i - utan mer uppskattar försök till utopier så tycker jag att Fireflys värld är intressant. Men "intressant" gör ingen TV-serie.

Egentligen är en säsong lite för lite för att man ska kunna bedöma en serie ordentligt och rättvist. Men utifrån det jag har sett hamnar Firefly för mig i mellanskiktet bland scifiserier. Varken dålig eller suverän utan en typisk trea. Det hade varit kul att få se mer, men jag gråter heller inte störtfloder över att serien inte finns mer.

Jag delar alltså inte uppfattningen att serien är speciellt lysande stycke kulturskatt. Bra, kul, välspelad och godkänd, men inte mer.

Karl Malden är död. Mannen med näsan framför alla andra. 97 år gammal. De blir gamla de där Hollywoodskådisarna. För mig är han alltid mest känd som polisen i serien med världens coolaste vinjettmusik. The streets of San Francisco.

Härom kvällen såg jag Sergio Leones "Per qualche dollaro in più" (For a Few Dollars More). En av de bästa och mest klassiska av alla spagettivästerns som gjorts. Rättare sagt, jag såg om den, för såklart har jag sett den innan. Men det var säkert 15 år sen sist så det var lite av en helt färsk upplevelse trots allt. En film som det finns lite att orda om. Det är ett mästerverk som i princip måste ges en femma i betyg.

Vad gör egentligen en film som denna till en så välkänd film? Varför är den en klassiker? Den är ju trots allt väldigt långt ifrån vad normen för vad en "bra film" ska vara enligt skolboken. Den är teatral, den är precis hela tiden överdriven och den har massor med ofrivillig komik.

Det är ju JUST det som gör den bra. Den är så cool in i märgen. Den är inte det minsta subtil utan allt är som en vägg av upplevelser som faller över en och man måste vara hjärndöd för att missa något. Den nästan distat höga musiken av hamrar in känslor och man kan inte undvika att känna precis så som regissören vill att man ska.

Sen har den en annan stark detalj som många filmer, både samtida och modernare saknar: Den är fylld till bredden med coola skådisar. Den sjukligt gulbleke Lee van Cleef som tillsammans med Clint Eastwood med isblicken och cigarren och ett helt gäng oförglömliga skurkar, då inte minst sidekicken "Wild" som spelas av Klaus Kinski. Sicken ensemble!

Idag ska alla skådisar vara vackra och likformiga. Inte för att Clintan då är ful nej, han är troligen en av de mest stiliga skådisar någonsin på duken, iaf i unga år. Och jag kan även tänka mig att kvinnorna smälte som smör för huvudskurken "El Indios" (Gian Maria Volontè) djupa grå-gröna ögon. Det är ju nästan så jag gör det…

Men nej.. rent allmänt annars. Idag råder det ungdomsfascism. Alla hjältar ska vara muskliga rentvättade mammasgossar med blekta tänder och krystad 5dagars-stubb. Alla kvinnor ska vara fotbollsmammematerial och knulldockor samtidigt. Och skurkarna idag är bara dryga "eurotrash".

En filmskurk som ska föreställa en trovärdig ledare måste vara karismatisk för att vara övertygande. Gian Maria Volontè är ett skolexempel på en bra filmskurk! Det här är en man man följer! Det här är en ledare!

Mer om filmskurkar i DN. Kan inte säga att jag håller med om "deras" lista.

Tillbaka i civilisationen får man se och höra att David Carradine är död. Och detta genom självmord. Mitt filmhjärta har fått sig ett hugg.

Han kanske inte ska betraktas som världens bästa skådis. Men han är definitivt en av de coolaste skådisarna genom alla tider med en väldig mängd sköna tolkningar (jag själv är extra förtjust i hans roll som underbart elake Justin LaMotte i Nord & Syd). Filmvärlden är definitivt en mycket tuff man fattigare.

SvD

Ojojoj. En man med ett skägg. Denne annars så fyndige och med mig jämnårige och tillike skäggvänlige mannen från Eslöv svär högt i den cineastiska kyrkan. Han kallar SVT-produktionen Skånska mord för "kassa". Mitt hjärta svider av orden:

"Ernst-Hugo kom hem till Skåne och gjorde några mördarporträtt i "Skånska mord" som helt lyckades överskugga det faktum att filmerna var kassa …"

Nej filmerna är verkligen fan inte alls kassa. Alla är inte lika bra nej, men ingen av dem är dåliga produktioner - inte i jämförelse med något. Faktum är att även om Ernst-Hugo är en stor behållning, såklart den största i filmerna, har de massor av andra kvalitéer. Inte minst är filmerna bland det bästa som gjorts vad gäller både kriminalberättelser, historisk socialrealism och atmosfär. Den bisterhet som man ser skildrat i den främsta av filmerna - Veberödsmannen - är helt lysande. Det vintriga skånska landskapet i all sin bisterhet genomsyrar öppningssekvenserna. Mörkt, svart och gråkallt är så klockrent skildrat att det hade blivit en bra film oavsett vem man sätter i rollen. Nu sätter man Ernst Hugo och han lyckas ovanpå det göra sin livs roll - så det kanske överskiner allt annat för den mindre uppmärksamme. Men inte för mig. Har sett filmerna ett dussintal ggr och ser betydligt mer än bara Järegård i dem.

Likaså är tex dialog och dramaturgi skönt befriat från annars så trist "typisk svensk" VHS-atmosfär och dramaaaten-vibbar. I princip är Skånska mord en av få icke-fars-produktioner som SVT gjorde under hela 1980talet och bara det i sig genererar pluspoäng.

Skånska mord är en av de bättre sakerna SVT producerat och därmed basta. En av de bättre filmproduktioner som finns i Sverige alla tider. Den har en del corny saker - bla en lite ivrig experimentlusta vad gäller klippning och foto som ibland går lite överstyr och en dialog som kanske inte direkt är lika hipp som Jalla Jalla och andra sk "bra" svenska filmer (som däremot suger enormt).

Jag ger herr Kalle Lind chansen att förklara sig vad han menar med kassa dock. Även om jag högst troligen inte kommer hålla med oavsett vad som sägs.

Khan Noonien Singh är död. Dvs skådisen Ricardo Moltanban.

The First Lady of Star Trek har hon kallats. Majel Barret-Roddenberry. Fru till Gene Roddenberry och även medverkande i Star Trek-universat i många olika roller och på olika sätt i princip alla serier som gjordes. Nu är hon iaf död, 76 år gammal och världen är en  scifi-icon fattigare. Hennes sista roll kommer dock bli att återigen göra den karakteristiska rösten till datorn i skeppet Enterprise röst i den kommande Star Trek-filmen. För en utomstående kanske obefintlig roll, men för alla fans av Star Trek något oerhört viktigt.

Jag har ju sett första delen (Sidetracked, Villospår) av den brittiska Wallander som är så omtalad nu idagarna. Den skiljer sig faktiskt bara väldigt lite från de svenska. Det är ju samma autentiska miljöer osv och väldigt få saker avviker i storyn. Precis ALLT är svenskt i den förutom skådespelarna då och det funkar förvånansvärt bra faktiskt med brittter.

På vissa punkter är den bättre än den svenska. För det första tror jag att Branagh nog kan komma att visa sig vara en bättre Wallander än både Henriksson och Lassgård. Han är väldigt varm och sympatisk på ett sätt som ingen av svenskarna riktigt når upp till. Lassgård är ju ett vandrande nyvaket mummeltroll och Henriksson är stel som en bit järnväg i januari. Jag gillar båda skådisarna, men det vettefan om detta är en roll som passar dem.

Branagh är faktiskt helt klockren som den lite sunkige och slitne Wallander. Fotot är också väldigt snyggt och valet av miljöer ofta snäppet snyggare än i de svenska versionerna. Inledningsscenerna i Sidetracked är tex på ett hysteriskt vackert rapsfält vid kusten. Skåneidyll i kvadrat.

Rent dramaturgiskt är det väldigt likt de svenska versionerna, långsamt och ibland nästan sövande. En liten skillnad är att man applicerat en "skandinavisk dysterhet" på det hela. Sk "Scandinavian gloom" som britterna kallar det vilket gör att allt har ett drömlikt tillstånd av dysterhet över sig som sägs vara typiskt för oss.

Hur är det då att se britter spela skåningar? Jo det känns såklart lite skumt, men jag tycker nog att det faktiskt är bättre castat än de svenska på många sätt. Tex har folk som ska vara lokala bönder åtminstone en utpräglat lantlig engelsk dialekt. I de svenska versionerna talar ju 95% sthlmska vilket i princip bara är patetiskt och irriterande onödigt. Varför skulle inte skånska skådisar åtminstone duga för roller som lokala ortsbor? Det är ju en sak att Wallander inte behöver spelas av en skåning kanske, men kom igen med lokalbefolkningen för bövelen. En sthlmare som ser ett Wallanderavsnitt lär ju kanske inte tänka på det på samma sätt som en annan. Men för mig som vet hur folk snackar i trakterna av Ystad blir det smått komiskt med 08-snack precis ÖVERALLT. På det sättet är det mycket bättre med en riktigt agrar engelsk dialekt faktiskt. Känslan av äkthet infinner sig mycket fortare.

Sen är det lite synd att man inte lagt ner någon större tid på uttalsträning av ortsnamn och personnamn. Ystad blir i Wallanders mun något som låter som "EeSchtadt" och Tomelilla blir "Tåmm-i-lwilla" och vid ett tillfälle nämndes Båstad (jag är inte helt säker) och det lät som "Bschtadt". Men i stort var det ingen som störde jättemycket.

Den brittiska versionen av Mankells Wallander är snyggt gjord och välspelad. Betyget blir en trea.

Skånskan, Svd

Mickey Rourke har ju länge varit synonymt med mediokra filmer och bråkigt beteende. Det verkar ju vara ändring på det nu. Här har ni en 30 minuter lång och rätt värmande intervju med dagens Mickey.