Firefly är nog den serie som flest människor rekommenderat för mig skulle jag tro. Att inte se den kändes därför aldrig som ett alternativ. Här följer en recension - trots att jag inte har sett sista avsnittet i skrivandes stund. Det känns bäst att recensera medan järnet är varmt så att säga. För om några dagar när jag sett klart serien har jag troligen inte tid.
Firefly kretsar kring besättningen på ett litet smuggel- och handelsskepp kallat Serenity - som tillhör just Fireflyklassen av skepp. Vi rör oss i någon slags galaxstor framtidsmiljö som påminner väldigt mycket om en slags rymdversion av vilda västern. Vi har en för folket ogillad federation och så har vi folkligt stödda krafter som verkar för ökad planetär självständighet. Det har även utkämpats krig om just detta. Parallellen med både 1800talets och 1900talets politiska USA är minst sagt inte subtil. Man kan både jämföra med konflikten mellan nord och sydstater eller varför inte det förhållande som många jänkare i bibelbältet har till Washingtons federala maktcentra. Man kan nästan tro att Thomas Jefferson varit med och skrivit manuset.
Likheterna med vilda västern stannar inte där utan mocka-rocksklädstilar, vapen (det stör mig faktiskt lite att folk springer runt med winchestergevär som skjuter mesigt låtande scifi-kulor) och inte minst att i princip alla planeter ser ut som ett stycke amerikansk ökenmiljö där man i princip förväntar sig att se en coyote och indian bakom varje sten blir för mig lite overkill. Det finns också pionjärer och annat västernfolk överallt - fattiga sådana som ofta brukar hästar och vagnar istället för hightechtransporter. Det är alltså stundtals väldigt lite som gör att man kan identifiera det hela som annat än en västernserie.
Och här kommer mina problem med serien in. Jag gillar förvisso västernserier och västernfilmer mycket - men jag får fel sorts västernvibbar av Firefly. Istället för en bra västernserie som tex Gunsmoke, Macahans eller Bonanza får jag vibbar av Dr Quinn eller den där idag nästan helt bortglömda serien som hette Desperado - den man idag i princip bara kommer ihåg för vinjettmusiken.
Något i det visuella/estetiska påminner väldigt mycket om dessa horribla 90talsserier. Jag är ledsen, men jag kan inte bli av med den kopplingen hur mycket jag än försöker. Det är något med vinjetten och färgtemat på allting som sätter den stämningen. Och nej, jag ska inte behöva hoppa över en vinjett för att kunna uppskatta något - den melodin går inte att köra med mig. Jag ser alltid till helheten för helhetsbetyget. Faktum är även att den atmosfären ligger där utan vinjetten så det kvittar.
Ett annat värre problem med serien är som jag ser det att den inte är så värst spännande. Den bygger sällan upp någon bra action, den bygger inte ens upp lite tajt kammarspel och den är allt annat än djupsinnig. Den är mer matiné-äventyr när kulorna far i luften än något annat. Den är helt enkelt i princip hela tiden där med glimten i ögat - vilket jag inte riktigt kan uppskatta så mycket som det kan störa mig. En serie som påminner väldigt mycket om just den lite hårt nyttjade humoraspekten är Eureka - som jag av samma anledning också bara finner så där halvt om halvt bra. Humor är kul - men jag kräver variation.
Missförstå mig nu inte - jag gillar humor och jag tycker att Firefly har bra humor. Skön grabbig, intelligent och ofta subtil humor. Lite grann som Star Gate SG1 hade tack vare en lysande Richard Dean Andersson i huvudrollen. Men där SG1 kunde leverera riktigt tajt action och gripande dramatik som balans till humorn förblir Firefly en serie som hela tiden ligger och småputtrar i muntersoppan. Det blir helt enkelt lite för mycket för mig med det småmysiga vildavästerntemat och jag känner ofta under tittandets gång att tanken flackar iväg på annat av ren tristess. Det hjälper inte att man infogar tortyrscener heller när man vet att kaptenen kommer leverera minst en fyndig replik mitt i allt.
Rent skådespelarmässigt har jag inget att klaga på. Jag finner kaptenen Reynolds spelad av Nathan Fillon lysande i sin roll och sin gestaltning. Det hade varit riktigt coolt att se honom i samma sorts roll men i en lite mer spännande serie. Övriga besättningen funkar också även om jag inte riktigt kan med den kvinnliga maskinchefens Kaylees karaktär (spelad av Jewel Staite). Att skapa en karaktär som är lite för gullig för att ens få jobba på dagis i himmelen och sätta henne i en roll som maskinsnille - funkar verkligen inte för mig. Hon är direkt avskyvärd i sin roll - fullt ut i klass med de värsta hatobjekten som vi sett i TV-serier.
En aspekt som förutom kaptenen placerar serien på plussidan är dess bruk av en ljudlös rymdmiljö. Det hade varit schysst om vi fick se det oftare i science fiction och det är härligt att se att det faktiskt kan ske. Man kan räkna ljudlösa rymdupplevelser på ena handens fingrar när det kommer till Hollywood.
Jag gillar även att man verkar ha konstruerat en genomtänkt samhällsstruktur och sociala koncept som inte stinker nutid - utan som verkligen känns främmande. Allt för ofta tar man nutida PK-värderingar och applicerar dessa på både scifi och historiska serier. Det är kul när man försöker mer på den punkten och det ligger helt klart till fördel för Firefly att man försökte där. Firefly är ett uppenbart intelligent genomtänkt koncept på många sätt, men som jag inte tycker att man har haft känsla för dramatik och spänning på ett bra sätt. Även om jag inte tillhör de största fansen av dystopiska världar - likt den Firefly utspelas i - utan mer uppskattar försök till utopier så tycker jag att Fireflys värld är intressant. Men "intressant" gör ingen TV-serie.
Egentligen är en säsong lite för lite för att man ska kunna bedöma en serie ordentligt och rättvist. Men utifrån det jag har sett hamnar Firefly för mig i mellanskiktet bland scifiserier. Varken dålig eller suverän utan en typisk trea. Det hade varit kul att få se mer, men jag gråter heller inte störtfloder över att serien inte finns mer.
Jag delar alltså inte uppfattningen att serien är speciellt lysande stycke kulturskatt. Bra, kul, välspelad och godkänd, men inte mer.