Jag har sett första avsnittet av remaken på TV-serien V.

Det är ju såklart fräschare än vad det var i den gamla serien. Det är förövrigt sig väldigt likt (se trailer). Lömska ödlor kommer till jorden för att erövra oss, folk är dumma som höns och tror de är ariska frälsare.

Avslöjade jag något nu? Tja, om du inte sett orginalserien alls, då är vi knappast i samma generation eller av samma intressen. Då är du på fel blogg. Jag talar till likasinnade med liknande erfarenheter. Och om du missade V när den gick så skulle du åtminstone ha känt till detta jag skrev iaf, precis som du skulle förstå vad "I shot JR" på en T-shirt menade. Nog om detta.

Bra: Skeppen är numera lite mer logiska. De stora moderskeppen kändes aldrig stora i gamla serien. Inte i proportion till hur de framställdes utanpå iaf. Nu känns storleken även inuti. Atmosfären är om möjligt än mer "nazistisk" än tidigare med aliens som dyrkansobjekt för en identitetslös ungdomsgeneration som snabbt och glatt ikläder sig jugend-uniformen. Serien är också lite kusligare i stämningen än orginalet. Lite mindre känsla av en såpopera också.

Dåligt: Serien är inte egentligen det minsta spännande om man tänker efter. För oss som sett orginalet så visste vi ju från början att alla "visitörer" skulle vara ödlor och att folk kommer upptäcka detta och "slå tillbaka". Serien håller också ett stressigt tempo. Inte "högt", utan stressigt, det är skillnad på dessa ting. Man kastas liksom direkt in i det faktum att det är ödlor, något man fick suga på lite mer i orginalet. På något vis är orginalet coolare på den punkten. Att göra en pilot som i princip täcker in och avslöjar ALLT på 45 minuter - det är inte kvalitét eller "högt tempo", det är stress. MTV-generationen har varit i farten. Visst, folk är korkade precis som jag skrev inledningsvis, men SÅ korkade är inte människor är bara en handfull människor på Jorden skulle bli skeptiska. Det finns därmed något ofrivilligt ironiskt över serien som skildrar folk som integritetslösa höns. Att det finns höns i verkligheten är tveklöst sant. Men de utgör knappast 99.9999999999999% av alla. Kom igen, någon med tom kall blick som säger "vi are youre friends, we loooove you and want to help you" skulle få fler ovänner än vänner. Och ta alla fanatiker på jorden som REDAN tror fanatiskt på fantasivänner - de byter nog inte gärna ut dem i första taget. Jag kan också säga så här: Jordens alla geologer skulle iaf vara skeptiska, för påståendet om att man reser över halva galaxen för naturresurser som skulle vara "slut" på den egna planeten är befängd. Iaf skulle jag kräva detaljerad beskrivning på vad man åsyftade.

Kort sagt: Serien 1984 hade logiska luckor, och den har det fortfarande. Och eftersom den (än så länge) inte levererat något som är bättre, eller sämre än orginalet, så måste jag ju tänka skralt kring detta och att det i praktiken innebär att serien faktiskt om något måste betraktas som sämre. Jag ger serien en svag trea i betyg, med reservation för att senare avsnitt dramatiskt kan ändra på det hela. Det är möjligt att det blir bättre, eller sämre.

Alla håller inte med mig, läste precis en dåre på E! som seriöst tyckte detta var bland de bästa piloter hon sett med betyget 11 av 10. Vi är troligen inte från samma planet. Men å andra sidan, när man läser motiveringen, som mest handlar om hur söta och snygga man tycker en del av skådisarna är, och även pladdrar en massa om gravida skådisar på tjej-serien Greys anatomy så inser jag att personen som hyllade serien är ett hollywood-våp precis som den här "celebrity-tjejen" som älskar skräp som Twilight som också hon hyllar serien. Alltså knappast något några ska lyssna på som inte själv är just ett våp. Lyssna hellre på mig, I come in peace, I am your friend, I looooove you.

En stor portion av en filmupplevelse bygger på vilka förväntningar man hade. Att påstå att man inte hade några alls inför en film är nog rätt ovanligt. Det kräver i princip att någon drar med dig på en film som du aldrig hört talas om. Men då kommer du oundvikligen säkert också ha låga förväntningar - vilket kan förklara varför många säger att de blir positivt överaskade av just sådana filmupplevelser. "Hade aldrig hört talas om den, men det var ganska bra"…

District 9 är en film som jag definitivt hade hört talas om innan jag såg den. Massor av lovord från höger och vänster gjorde att jag därmed också gick in i filmen med väldigt höga förväntningar.

Den mystiska filmen om aliens som parkerat sitt rymdskepp ovanför Johannesburg i Sydafrika levererar massor av bra saker. Till att börja med väldigt snygga specialeffekter. Sjukt snygga ljudeffekter också. För det andra en uppfriskande exotisk miljö. Och ett "dokumentärkoncept" som också lägger till generellt sett positiva saker. Filmen är visuellt och miljömässigt mästerlig.

Men sen tar min belåtenhet slut. Filmen är fylld av logiska luckor - som att man inleder den just med att skildra allt ur en kamera/kameror som finns med i filmens handling. Journalisters kameror och tex övervakningskameror skildrar det vi får se. Men sen successivt så övergår filmande till att 90% ske ur en vanlig kamera icke deltagande kamera enligt klassisk filmmodell fast med exakt samma "stil" på filmandet och samma bildkänsla - en övergång man inte förklarar alls. Jag är därför rätt säker på att man inte vill att tittaren ska tänka på det. Sånt stör mig. För det andra är filmens rymdvarelser helt osannolika. Det är fullt möjligt att mina invändningar om hur dessa aliens beter sig får sig en förklaring i en kommande film skall tilläggas. Aliens som är superkorkade. Gulligt - men sannolikt? Eller är det inte deras skepp kanske? Allt ter sig märkligt kring dessa aliens.

Sen är filmens karaktärer överlag väldigt märkliga - så där "på gränsen" mellan komedi och allvar så att man överlag inte tar några alls personer på allvar. En genre jag inte kan med när storyn i sig inte alls är komedi förövrigt. Spänning + komedi är ofta ett mycket misslyckat äktenskap. Här är det ett tappert försök till att lyckas, men det ger mig ändå lite bismak.

Jag har väldigt svårt för att säga vad jag ska tycka om filmen i siffror. Den är en märklig blandning mellan bra och kassa saker. Jag ger den en trea i betyg på pur instinkt så helgarderar jag mig. Se trailern här.

Stargate Universe. När jag först hörde talas om vad den serien skulle handla om och vad producenterna sa var målet så sjönk mina förhoppningar till noll. De skulle ta det småputtriga och småmysiga Star Gate-konceptet och göra det ÄNNU mer barnvänligt. Det talades om att målgruppens ålder skulle sänkas - från nördiga 30åringar till tonåringar.

Missförstå mig nu inte kära fans av Star Gate och Richard Dean Andersson. Jag älskar den stolliga humorn i SG1. Men det kan bli lite för mycket ibland och det kan framförallt bli komiskt uttjatat om man inför samma koncept i en tredje TV-serie.

Det gjorda man inte alls. De ljög.

Serien är avsevärt mer vuxen än någon av de andra serierna. Det är såklart svårt att säga för mycket om den då endast 5 episoder finns och är sedda av mig i skrivandes stund - men om de fortsätter i den här banan så kommer det här bli en avsevärt mycket mer vuxen serie än de övriga två.

För det första är stereotyperna och komediinflationen borta. SG1 och Atlantis-serierna hade egentligen identiska rolluppsättningar. Den brilliante vetenskapsmannen, den korkade men ändå kloke ledaren, den snälla och starke hårdingen, och så ett entourage av läkare och vetenskapsmän som alla tävlade i nördigheter och myspys. Säga vad man vill om serierna, men det gick aldrig någonsin att ta något som skedde där på så stort allvar. Man visste att allt löste sig i 99 fall av 100. Allt kändes som en lek där lite ordvitseri och knapptryckningar från vetenskapsmannen bara löste allt.

I SGU möts vi av betydligt mer komplexa personer. Borta är humorn med undantag av en datornörd. Hårdingarna är labiala och inte bara hårda. Vetenskapsmannen (Robert Carlyle på bilden ovan) är en labil sociopat med lömska intentioner. Inget känns tryggt, ingen känns helhylle på samma sätt, allt känns som allt annat än en lek.

Seriens handling är svår att säga så mycket om men viss varning om spoilers måste jag nu utfärda. Det handlar om ett experiment att öppna en portal till ett ställe där en nionde symbol används i adressen. Detta ställe är ett skepp på andra sidan universum. Saker går fel och man tvingas fly till andra änden på portalen och detta mystiska skepp. Ett uråldrigt skepp som man inte har kontroll över där det är de basala tingen som spänningen kretsar kring (än så länge). Hur får man syret att fungera. Hur styrs skeppet. Osv.

Miljöer, känsla, atmosfär, aliens. Allt presenteras här på ett mycket mer intelligent sätt och med fötterna i riktig klassisk tung sci fi snarare än lättsamma rymdoperor och action. Kort sagt, serien är väldigt lovande. Jag är lite rädd att den är FÖR scifi för att få fortsätta i det spåret dock. Det känns som det finns viss risk att den kommer bli mer mainstream likt de andra serierna ifall tittarna sviker. Förhoppningsvis uppskattar alla fans av Star Gate detta dock, även om det inte alls är likt de gamla serierna så att inga långfingrade chefer på bolag kräver ändringar eller stänger ner serien.

Jag ser gärna många säsonger av detta - det kan nämligen bli riktigt jävla bra.

Jag är både trekkie och cineast. Därtill älskar jag science fiction överlag. Min åsikt om Star Trek (den nya filmen) bör därför vara rätt så kvalificerad. Mer än när star trek-hatare recenserar st-filmer. Nåja, bortsett från denna självgoda öppning om min kompetens i frågan kanske man ska gå in på själva filmen istället.

Jag tänker orda väldigt lite om den, mycket mindre än jag trodde. Det beror på att jag har väldigt få saker att säga om den, färre än jag trodde. Den nya star trek-filmen tillhör den bättre ligan i serien och gör så av mycket enkla skäl: Den lyckas kombinera respekt och känsla för det gamla i serien med något nytt och fräscht. Bra skådespelarval för en reboot helt klart. Visst, filmen är hiskeligt osannolik i en del grunder, men det struntar man ändå i eftersom den bjuder på extremt rafflande action. Filmen är aldrig någonsin lågmäld och det kan nog konceptet behöva.

Det finns en del detaljer i den som jag inte riktigt gillar, tex hur den gör om alla till "jänkare anno 2009" i ideal och beteende. Folk omn 200 år lär inte vara mer lika oss i beteende än vi var folk för 200 år sen. Det är så enkelt. Jag tycker väl heller inte om den här teknologidystopin som filmen utstrålar. Star Trek handlar om 100% positiv syn på teknologi och framtid. Den här är inte mer "realistisk" när den istället uppvisar mer negativism - den är faktiskt bara mer negativ. Folk blandar ofta samman realism med negativism eftersom de har en extremt negativ syn på just framtiden som något läskigt kallt och kusligt. Folk om 200 år är inte dummare än vad vi är heller - vilket de alltid blir i sådana här filmer. Bara en sådan sak som att man har våta kättingar och rostiga mörka stålväggar inne i nybyggda fina rymdskepp stör mig oerhört. Alla som kan något om modern rymdteknologi vet också om att ljus och miljö är något man är medveten om spelar stor roll. Det är vetenskapligt bevisat att ljusa miljöer är viktiga för rymdvistelser. Det beror på enkla saker som att Homo sapiens utvecklades utomhus - inte i en grotta på havets botten. Men trots detta faktum - trots att NASA idag arbetar hårt med psykologiskt hållbara arbetsmiljöer för astronauter så syns det aldrig i scifi nästan. Star Trek var under sina glansdagar i Next generation ett lysande undantag. Men eftersom väldigt många nissar tyckte att de ljusa/beiga väggarna var "fula" och inte "coola" nog så fasades det så småningom väck. Så skulle det aldrig ske. Om utvecklingen går framåt så kommer verklighetens rymdskepp se ljusa ut inomhus - och inte alls vara stålgrå mörka plåtlådor. Faktum.

Nog om detta dock. Det är en nagel i mitt öga men jag överlever. Som tur är är det inte helt igenom stålgrå-vurm i filmen utan bryggan på skeppet är ljust och realistisk. Det är bra och stålgrå-flirten hålls nere till fördel för beige-realism.

Se filmen. Den är troligen underhållande även för folk som inte är trekkies. Det är ett rejält ösigt äventyr som bör kunna roa även folk som inte kan något om skillnaden mellan en vulcan och en romulan. Jag ger filmen en star-trek-femma i betyg och en vanlig fyra i vanligt filmbetyg.

Jag sitter här på natten och tittar på trailers för kommande filmer. En film som heter "The fourth kind" fångar mitt intresse. Inte för att jag tror att den troligen är bra, men för att den är inne på något som glömts bort helt i dagens filmvärld: Riktigt jävla läskiga aliens.

På 50-talet, som var ett guldsekel för scifin på alla sätt beskrevs ofta aliens som väldigt annorlunda oss. Sen kom 80talet och aliens gick från väldigt annorlunda oss till att bara precis vara farliga monster. 

Jag själv tilltalas när man bjuds på fantasi. Humanoider som springer runt med antenner på huvudet eller annat dyl är charmigt - men väldigt oexotiskt. Alltid totalt oläskigt. Jag gillar när man möter på aliens som är så otroligt annorlunda oss eller mer avancerade att allt bara blir skrämmande. Jag vill helst inte kunna koppla det till något löjeväckande alls - helst inte förstå mycket.

Jag älskar Star Trek. Jag älskar vulcans i Star Trek. Men de kan sägas representera den direkta motsatsen till det jag menar. De är som oss, fast ändå inte. Ungefär som talibaner vs samer. Olika - men rejält lika.

Att det blivit så här är ju för att man allt som oftast alltid gör filmer efter största gemensamma nämnaren och det av budgeträdsla. Dvs något som så många som möjligt kan förstå - istället för precis tvärtom. Star Trek handlar inte om mystik - så där är det okej. Men om man ska göra en film om tex kidnappningar så är det ju bra om man tvättar bort alla löjeväckande stämplar och gör det hela till den kusliga sak det borde skildras som - om man såklart inte skildrar det rationellt då och konstaterar att allt såklart är trams. Men om man nu som sagt ska skildra det "på riktigt" - så vill jag inte se fler ödlealiens med laserpistoler.

Jag vill känna den där totala jävla känslan av att känna mig rädd. Alla som kan något om hur skräck fungerar vet ju att det är sekunderna innan monstret hoppar fram ur mörkret som är de kusliga - inte när monstret väl visat sig. Bra skräck suger därför på karamellen -  och helst ska "svaret" aldrig vara helt eller alls begripligt. Bra aliens är på samma sätt något man aldrig någonsin kan identifiera sig med. De får inte "förmänskligas" på någon punkt alls. Det räcker inte med att göra dem till monster utseendemässigt - de måste framförallt bete sig helt otroligt olikt oss - eller som något vi kanske känner till - men känner en riktigt primal skräck kring. Aliens, likt de vi såg i filmerna med samma namn är ett bra exempel på en rymdvarelse som just är identifierbar - en slags känslolös insekt vars äggläggare väcker alla arachnofobikers obehag.

Men ännu hellre - något mycket mer abstrakt. Den perfekta rymdvarelsen har inte setts på duken ännu - och den kommer nog aldrig göra det även om ett par filmer varit nära. Inte minst Forbidden Planet som skapade en man aldrig fick se eller ens fanns då rasen var utdöd, men som ändå fanns där i huvudet på tittaren. Mästerligt. Ungefär så menar jag om någon mot förmodan begriper.

Man brukar ofta kalla femtitalets scifirullar för lite löjliga - men det är för att man tittar på specialeffekterna istället för på de fantasifulla tankegångar som de vågar ge sig i kast med. Mycket mer hjärna, själ och fantasi än dagens effektstinna rullar där aliens alltid förmänskligas - antingen utseendemässigt eller så beteendemässigt. Antingen är de elaka skurkar - eller så är de välmenande gudar. Alltid svartvitt - alltid banalt. Alltid identifierbart.

Firefly är nog den serie som flest människor rekommenderat för mig skulle jag tro. Att inte se den kändes därför aldrig som ett alternativ. Här följer en recension - trots att jag inte har sett sista avsnittet i skrivandes stund. Det känns bäst att recensera medan järnet är varmt så att säga. För om några dagar när jag sett klart serien har jag troligen inte tid.

Firefly kretsar kring besättningen på ett litet smuggel- och handelsskepp kallat Serenity - som tillhör just Fireflyklassen av skepp. Vi rör oss i någon slags galaxstor framtidsmiljö som påminner väldigt mycket om en slags rymdversion av vilda västern. Vi har en för folket ogillad federation och så har vi folkligt stödda krafter som verkar för ökad planetär självständighet. Det har även utkämpats krig om just detta. Parallellen med både 1800talets och 1900talets politiska USA är minst sagt inte subtil. Man kan både jämföra med konflikten mellan nord och sydstater eller varför inte det förhållande som många jänkare i bibelbältet har till Washingtons federala maktcentra. Man kan nästan tro att Thomas Jefferson varit med och skrivit manuset.

Likheterna med vilda västern stannar inte där utan mocka-rocksklädstilar, vapen (det stör mig faktiskt lite att folk springer runt med winchestergevär som skjuter mesigt låtande scifi-kulor) och inte minst att i princip alla planeter ser ut som ett stycke amerikansk ökenmiljö där man i princip förväntar sig att se en coyote och indian bakom varje sten blir för mig lite overkill. Det finns också pionjärer och annat västernfolk överallt - fattiga sådana som ofta brukar hästar och vagnar istället för hightechtransporter. Det är alltså stundtals väldigt lite som gör att man kan identifiera det hela som annat än en västernserie.

Och här kommer mina problem med serien in. Jag gillar förvisso västernserier och västernfilmer mycket - men jag får fel sorts västernvibbar av Firefly. Istället för en bra västernserie som tex Gunsmoke, Macahans eller Bonanza får jag vibbar av Dr Quinn eller den där idag nästan helt bortglömda serien som hette Desperado - den man idag i princip bara kommer ihåg för vinjettmusiken.

Något i det visuella/estetiska påminner väldigt mycket om dessa horribla 90talsserier. Jag är ledsen, men jag kan inte bli av med den kopplingen hur mycket jag än försöker. Det är något med vinjetten och färgtemat på allting som sätter den stämningen. Och nej, jag ska inte behöva hoppa över en vinjett för att kunna uppskatta något - den melodin går inte att köra med mig. Jag ser alltid till helheten för helhetsbetyget. Faktum är även att den atmosfären ligger där utan vinjetten så det kvittar.

Ett annat värre problem med serien är som jag ser det att den inte är så värst spännande. Den bygger sällan upp någon bra action, den bygger inte ens upp lite tajt kammarspel och den är allt annat än djupsinnig. Den är mer matiné-äventyr när kulorna far i luften än något annat. Den är helt enkelt i princip hela tiden där med glimten i ögat - vilket jag inte riktigt kan uppskatta så mycket som det kan störa mig. En serie som påminner väldigt mycket om just den lite hårt nyttjade humoraspekten är Eureka - som jag av samma anledning också bara finner så där halvt om halvt bra. Humor är kul - men jag kräver variation.

Missförstå mig nu inte - jag gillar humor och jag tycker att Firefly har bra humor. Skön grabbig, intelligent och ofta subtil humor. Lite grann som Star Gate SG1 hade tack vare en lysande Richard Dean Andersson i huvudrollen. Men där SG1 kunde leverera riktigt tajt action och gripande dramatik som balans till humorn förblir Firefly en serie som hela tiden ligger och småputtrar i muntersoppan. Det blir helt enkelt lite för mycket för mig med det småmysiga vildavästerntemat och jag känner ofta under tittandets gång att tanken flackar iväg på annat av ren tristess. Det hjälper inte att man infogar tortyrscener heller när man vet att kaptenen kommer leverera minst en fyndig replik mitt i allt.

Rent skådespelarmässigt har jag inget att klaga på. Jag finner kaptenen Reynolds spelad av Nathan Fillon lysande i sin roll och sin gestaltning. Det hade varit riktigt coolt att se honom i samma sorts roll men i en lite mer spännande serie. Övriga besättningen funkar också även om jag inte riktigt kan med den kvinnliga maskinchefens Kaylees karaktär (spelad av Jewel Staite). Att skapa en karaktär som är lite för gullig för att ens få jobba på dagis i himmelen och sätta henne i en roll som maskinsnille - funkar verkligen inte för mig. Hon är direkt avskyvärd i sin roll - fullt ut i klass med de värsta hatobjekten som vi sett i TV-serier.

En aspekt som förutom kaptenen placerar serien på plussidan är dess bruk av en ljudlös rymdmiljö. Det hade varit schysst om vi fick se det oftare i science fiction och det är härligt att se att det faktiskt kan ske. Man kan räkna ljudlösa rymdupplevelser på ena handens fingrar när det kommer till Hollywood.

Jag gillar även att man verkar ha konstruerat en genomtänkt samhällsstruktur och sociala koncept som inte stinker nutid - utan som verkligen känns främmande. Allt för ofta tar man nutida PK-värderingar och applicerar dessa på både scifi och historiska serier. Det är kul när man försöker mer på den punkten och det ligger helt klart till fördel för Firefly att man försökte där. Firefly är ett uppenbart intelligent genomtänkt koncept på många sätt, men som jag inte tycker att man har haft känsla för dramatik och spänning på ett bra sätt. Även om jag inte tillhör de största fansen av dystopiska världar - likt den Firefly utspelas i - utan mer uppskattar försök till utopier så tycker jag att Fireflys värld är intressant. Men "intressant" gör ingen TV-serie.

Egentligen är en säsong lite för lite för att man ska kunna bedöma en serie ordentligt och rättvist. Men utifrån det jag har sett hamnar Firefly för mig i mellanskiktet bland scifiserier. Varken dålig eller suverän utan en typisk trea. Det hade varit kul att få se mer, men jag gråter heller inte störtfloder över att serien inte finns mer.

Jag delar alltså inte uppfattningen att serien är speciellt lysande stycke kulturskatt. Bra, kul, välspelad och godkänd, men inte mer.

Terminator Salvation är en ganska fristående episod i Terminatorfilmerna. Arnold är inte längre med och den utspelas inte längre i ”nutid” utan efter ”judgement day”. Sen är premisserna sig ganska lika. Det är fortfarande arga maskiner som försöker komma åt och döda John Connor på olika sätt.

Logiken i detta haltar såklart rejält. Om man failade med att ta död på John i nutid, varför då inte bara försöka tills det går. Du har ju i teorin en oändlig mängd försök att döda någon i det förflutna om du kan tidsresa utan att det påverkar dig. Men maskinerna skickar tre terminatorer och sen ger de upp. Jättelogiskt – inte.

Annars är terminatorserien kanske en av de bästa scifiberättelserna som existerar. Den behandlar nämligen ett ämne som skrämmer de flesta insatta i framtidsstudier. Vad händer den dagen vi skapar en artificiell intelligens med ”fri” vilja och självmedvetande? Om den har självbevarelsedrift och är uppkopplad mot omvärlden via internet, ja då är vi kokta precis som i Terminatorfilmerna. Om detta finns det väldigt lite att orda om. Den paranoia som filmerna bygger på är något så ovanligt som logisk och rationell paranoia. Det är tveklöst så att en AI kan bli ett livsfarligt problem. Fenomenet är känt och diskuterat länge. Se här. Hur det ska lösas – ja där finns det inte mycket att säga om tyvärr.

T om en skeptiker som mig kan inte avfärda faran med en AI. Det skulle inte ta en AI lång tid att upptäcka vilket hot vi är mot den och om den har förmågan att vilja fortsätta existera så skulle den vara rätt så dum om den inte agerade mot oss fort.

Detta gör att man faktiskt, t om om man är en teknokrat som mig får ta sig en funderare på om det är så klokt att vi skapar oss en AI om det inte sker under extremt kontrollerade former.

Men nu är inte Terminator en film för hjärnan tyvärr. Och tur är väl det, för det här ämnet är rätt så deprimerande. Terminator Salvation är en film med ett par riktigt goda sidor. Den innehåller bland annat de hittills coolaste actionmomenten i en Terminatorfilm. Och för första gången lyckas man även med bedriften att göra maskinerna kusliga. Då åsyftar jag inte deras utseende – utan hur kliniskt de agerar och hur små och svaga människorna känns.

Ett par actionscener i filmens inledning är fantastiskt snygga. Vi ser bland annat en jätterobot i strid med ett par rebeller som en av filmens höjdpunkter. Filmen är rent allmänt ganska snygg också med bra postapokalyptiska miljöer.

I övrigt är jag rädd att filmen är rätt svag. Den känns mest som ett pilotavsnitt till en TV-serie än en egen film. Den kan alltså inte riktigt stå på egna ben utan verkar på något sätt bygga upp till mer. Det ska ju visst komma fler Terminator-filmer så det gör ju det hela förståeligt. Men jag tycker fortfarande att det är en cineastisk kardinalsynd att inte göra en film som klarar sig på egen hand.

Filmen får en svag trea i betyg. Popcornsrulle duger den mycket bra till, den är snygg och rätt häftig, men den är långt ifrån i klass med sina föregångare rent manusmässigt - åtminstone om man jämför med ettan och tvåan.

Jag har sett en hel del film och TV på sistone. Här kommer en kortare resumé och recension. Jag är sommarlat så det får bli så.

Änglar och demoner - Uppföljaren till Davincikoden. Fast det ska ju vara en prequel - men i filmen skildras det definitivt som en efterföljare och inget annat. Den här gången handlar det om Illuminati vs Vatikanen. Jag gillar att Dan Brown går in på alla sådana här saker som trots allt får ses som bra ämnen för spänning. Det är inget annat än ett smart drag. Vad gäller boken har jag inget att säga, har inte läst den, kommer inte göra det heller troligen. Men det beror inte på ogillande av filmen - nej jag tyckte filmen var helt okej. Två timmar non stop action - inget att klaga över. Tempot är fenomenalt i filmen, inte en sekunds dödtid. Storyn är ju såklart extremt PK. Om den förra filmen var ett rejält angrepp på religionen Kristendomen, så är det här mer ett försvar av den och på sin höjd ett angrepp på vissa präster. I övrigt är det rena propagandafilmen för Kristendomen som "en fin religion där även påven är hygglo". Filmens styrka är tempo och spänning. Dess svaghet är dess tendenser att skildra det sekulära som ondskefullt och så är den lite väl medhårsstrykande av religion överlag. Jag ger den en stark 3a.

Jag skaffade även klassikern Psycho på en fin DVD-utgåva. Den är extremt modern i stilen. Förstår helt klart varför den är så välkänd. Lysande manus, lysande skådespel, lysande foto och lysande regi. Filmen kan självklart inte få annat än en femma i betyg. Det är så här skräckfilm ska göras. Intelligent, krypande, inte som dagens effektorgier.

I går såg jag en hajpad skräckfilm vid namn A haunting in Connecticut. Handlar om mamma som pga sjuk son skaffar hyrbostad nära sjukhuset. Filmen börjar bra och det byggs sakta upp en helt okej skräckfilm. Men sen verkar regissören har slagit huvudet för den sista halvtimmen i filmen är otroligt tråkig och seg. Man får från skräck till ett slags pekoralisk drama istället. Det i sig gör att filmen tveklöst hamnar på en etta i betyg. Så gör man bara inte. Att filmen sen "bygger på verkliga händelser" gör ju det hela mest komiskt. Det är ju uppenbart att vi har att göra med urtyperna för folk som just åberopar kontakt med övernaturligheter. Dvs det krävs inte mycket källkritik för att man ska kunna förstå i princip exakt vad som verkligen låg bakom de olika händelserna. Tänk om regissören hade nyttjat detta och gjort en intelligent skräckfilm där man som tittare tvingas ta ställning till om saker och ting sker eller om personen som tror det sker inbillar sig. Likt Kubrick gjorde i The Shining. Ta en påstådd upplevelse med det övernaturliga - och gör något intelligent av det. Men nej.. skräck idag får aldrig ha hjärna. Som sagt, en etta i betyg.

Sen har jag även plöjt mig igenom tredje säsongen av Torchwood. Det härligt homoerotiska pikanta scifi-äventyret som utspelas i Cardiff Wales. Som vanligt bjuds vi på en blandning av humor, spänning och action på ett sätt som bara denna serie och Dr Who kan skapa. Det finns mycket Åsa-Nisse över det här - men på ett helt igenom kärleksfullt sätt. Man kan inte annat än gilla både Torchwood och Dr Who. Den tredje säsongen är en minisäsong i fem sammahängande delar som kallas Torchwood Children of Earth. Enligt min mening det bästa som gjorts i dessa serier. Kul att man gör om en hel säsong till något "eget". Spännande och dramatiskt till max är iaf denna lilla miniserie i serien. Hoppas det kommer en fjärde säsong. De får gärna fortsätta i samma spår för mig.

En av årets mer hajpade filmer måste nog sägas vara Watchmen. En seriehjältefilmatisering av mannen som gjorde 300. Med det upplägget kan man ju inte gärna misslyckas kan man tycka. Mina förväntningar byggdes iaf upp rätt rejält efter de coola filmtrailers som florerat på nätet sen hösten 2008. Och på några sätt ros skutan i hamn. Filmen är tveklöst snygg. Filmens actionscener är stundtals häftiga. Det är rätt coolt när de i snygga scener brutalt hamrar sig fram genom skurkar.

Men jag vet inte vad det är med filmen, som gör att jag ändå tycker att den är riktigt kass. För det första är den iaf för mig totalt oengagerande. Jag kräver lite mer bakgrundsinfo för att bry mig om karaktärer - och ju mer spektakulär karaktär ju mer info. Den är nämligen tyvärr väldigt dålig på just detta och det leder till att jag har svårt att förstå vem, vad eller vilka alla karaktärer är. Det känns som ett ganska självklart krav att en film INTE förutsätter att man redan kan allt om alla karaktärer. Jag ska inte behöva gå ut i en affär och köpa ett nummer av Watchmen för att förstå så grundläggande saker som vad fan vissa figurer ska föreställa ha för superkrafter.

Vad gäller just superkrafter så är ju den här filmen rätt märklig. Det är ju bara precis två figurer i filmen som uppvisar riktiga superkrafter - de andra är mer "hårda tuffingar" - som springer runt i olika dräkter och slår ner skurkar - men som har uppenbart identitiska krafter, dvs "tuffhet". Ja, tuffhet. Något annat visades iaf inte i filmen.

Jag vet inte, men det tänder inga cylindrar hos mig. Det blir snarare lite töntigt med "män in tajts" som inte har någon uppenbar anledning att ha dessa tajts. Det känns som hela konceptet är misslyckad ironi över superhjältar i dräkter mer än en seriös skildring av just detta - för jag misstänker att antingen är serietidningen gjord med glimten i ögat på ett sätt som den här filmen inte alls lyckas med. Det eller så är den inte alls ironisk utan helt seriös - och då kan det också fungera. Men i filmen så finns en helt inkompatibel kombination av seriöst och ironi som inte fungerar bra.

I princip är det endast figuren Rorschach som ges lite utrymme och hans "story" växer fram. Men vad hans egentliga "förmåga" är - har jag ingen aning om. Han kan spöa skurkar trots sin ringa storlek och han måste ha på sig en mask som har ändrande sk Rorschach-mönster för att må bra. Någon med psykologiska bekymmer alltså. Men vad är superförmågan förutom ett par hårda nävar?

Detta måste man uppenbarligen, precis som med allt annat i filmen, läsa serietidningen för att begripa grunderna i. Och det konceptet gör mig mer förbannad än nyfiken. Jag kan acceptera att en film inte kan innehålla en hel series djup - men den kan iaf innehålla vissa grunder. Och är det så att serietidningen inte innehåller mer djup heller - ja då är det en kass film baserad på en kass serietidning och inget annat. Ibland blir kultstämpeln på serier lite väl stark. Lyssna på mig nu serienördar: Vet ni, en serietidning kan faktiskt vara kass.

Tillbaka till filmen. Ibland kan en enskild scen höja eller sänka en film. I den här filmen får en redan sjunkande skuta ytterligare ett hål i skrovet i form av en totalt omotiverad sexscen. Det kan mycket väl vara den mest omotiverade exponeringen av naken hud i en sexscen som setts i en film sen Sharon Stone och Sylvester Stallone puckade på varandra i The Specialist och "this movie sucks"-stämpeln börjar bli svårt att inte plocka fram. Kom igen - hur 80tal är inte exponerade sakta solbrända vältränade guppande rövar och bröst i förföriskt ljus? Jag började nästan skratta.

Den största svagheten i filmen växer också fram ur alla dessa problem och det är filmens obefintliga tempo. Den är helt enkelt skitsävlig. Tråkig.

Jag skulle gärna vilja ge filmen ett bra betyg och det är troligen denna vilja som gör att jag inte totalsågar filmen utan ger den en 2a i betyg. En tvåa är riktigt generöst för det här oengagerande sömnpillret.

För mig har det alltid varit beklagligt att scifi och fantasy inte får plats i de litterära finrummen. Det handlar väldigt sällan om de litterära kvalitéerna, utan det folk överlag ogillar är själva konceptet - att någon skriver om något som "inte finns", något "overkligt".

Jag vet inte hur det är med er, men jag är rätt säker på att 99% av det som skrivs i världens alla Nobelpristagares böcker inte finns. Skillnaden ligger snarare alltså i VAD för något som inte finns som det är man ogillar. Det sk "overkliga". Men beakta då att i tex fallet med scifi blir mer eller mindre det mesta som skrivs i den genren på något sätt lite mer verkligt med tidens tand. Och på vilket sätt är egentligen en fiktiv karaktär i en bok av Le Clézio som faktiskt inte finns mer verklig än en hob av Tolkien? De finns inte någon av dem. Punkt.

Och varför denna fixering vid att det ska finnas? Jag tycker mig se en förklaring på det. Bakom den där till synes så intellektuella ytan som litteratureliten har så finns det en stor mental brist.

Fantasy är ett utmärkt namn på en genre som just kräver detta av sin läsare. De pretentiösa litteraturvetarna där ute som ogillar allt som inte handlar om feministisk misär i förorten saknar just fantasi - och kan därför såklart aldrig någonsin ta till sig böcker som faktiskt ligger långt över deras förstånd. Inte UNDER som de själva ser det - utan precis som jag skrev - över deras förstånd.

Det har föga med språket att göra också. Visst finns det eländig fantasy och scifi med ett språkbruk så stelt, pubertalt och uselt att böckerna blir oläsliga. Men pröva läs Gene Wolfe. Hans böcker är ren och skär poesi i klass med världens främsta författare. Ni behöver inte gilla storyn eller upplägget, men prova läs en bok och återkom bara med kritik mot språket om ni kan.

Litteratureliten idag tittar inte på författarnas litterära förmåga - de söker endast efter folk som skriver om berättelser som de kan förstå.

SvD