Jag vet inte var jag ska börja. Att recensera en film som Ink, regisserad av Jamin Winans är oerhört svårt. Filmens storhet bygger mycket på överaskningsmomenten nämligen. Att öht berätta något alls om storyn är därför totalt omöjligt. Men jag kan ju ge en hint. Gott vs ont. Änglar vs demoner.

Det är en spektakulärt visuell film helt i en egen genre. Jag kan i princip inte göra några liknelser alls utan att det låter fel. Men ta en portion The Fountain, släng in lite Hero, Matrix, Bergman och en trippig rockvideo från MTVs Alternative nation och du börjar komma filmens stil på spåren. Det här är ett drama med en touch av mycket egensinnig fantasy, ett mycket berörande drama om man likt mig hade rattat in till precis rätt frekvens för att ta emot regissörens poäng. En oförglömlig upplevelse som jag ger en femma i betyg.

Se inga trailers. Läs inget om filmen på wikipedia eller imdb. Du kommer sabba en del av upplevelsen. Offra 1.45 h på den här filmen på pur chans. Desto bättre blir det. Fan vad det känns bra att få se en riktigt bra film. Fan vad Ink kändes bra. Jag tror det här var det bästa jag sett i år.

Kvinnor är ondska.

Glöm de pretentiösa överdrivet filosofiska filmvetarteorierna som vissa har om filmens story som ett samhällsmanifest för matriarkatet osv. Detta är en film som jag inte kan se handlar om annat än Triers egna relationer. Hans terapi ut ur hans berömda "jagskaaldrigfilmaigen"-depression. Det här är personligt. Ett fuck you.

Stundtals kunde man knappt andas i filmen, ibland av att det var helt otroligt vackert, ibland av nästan fysiskt obehag. Det här är ingen skräckfilm eller rysare, nej det här är en Trieresk personlig terror. Ytterst sevärd, men det är verkligen ingen partyfilm eller något du bör ser på en date. Verkligen verkligen inte se på date.

Inledningssekvensen är förövrigt bland det snyggaste jag sett i en film. Någonsin. Så långt man någonsin kan komma från Triers gamla avskalade dogma-vhs-ideal. Men sen känns en del av regissörens vanliga drag igen, på gott och ont.  Säga vad man vill om den här filmen, men den kommer inte lämna dig oberörd oavsett om du gillar den eller inte. Jag ger filmen betyget 4.

Trailer

Öfver hela min återstående realiserbara förmögenhet förfogas på följande sätt: kapitalet, af utredningsmännen realiserade till säkra värdepapper, skall utgöra en fond, hvars ränta årligen utdelas som prisbelöning åt dem, som under det förlupne året hafva gjort menskligheten den största nytta. Räntan delas i fem lika delar som tillfalla: en del den som inom fysikens område har gjort den vigtigaste upptäckt eller uppfinning; en del den som har gjort den vigtigaste kemiska upptäck eller förbättring; en del den som har gjort den vigtigaste upptäckt inom fysiologiens eller medicinens domän; en del den som inom litteraturen har producerat det utmärktaste i idealisk rigtning; och en del åt den som har verkat mest eller best för folkens förbrödrande och afskaffande eller minskning af stående armeer samt bildande och spridande af fredskongresser. Prisen för fysik och kemi utdelas af Svenska Vetenskapsakademien; för fysiologiska eller medicinska arbeten af Carolinska institutet i Stockholm; för litteratur af Akademien i Stockholm samt för fredsförfäktare af ett utskott af fem personer som väljas af Norska Stortinget. Det är min uttryckliga vilja att vid prisutdelningarne intet afseende fästes vid någon slags nationalitetstillhörighet sålunda att den värdigaste erhåller priset, antingen han är Skandinav eller ej. - Ur Nobels testamente.

Det har ju blivit en trend bland i den intellektuella eliten att inte bara tävla i namedropping om författare som få läser, utan att även bli föraktfull mot folk som har mage att säga "och vem fan är nu det" när Nobelpriset utannonseras.Vi ska skämmas om vi har mage att ifrågasätta en författare. Vi ska absolut inte erkänna att vi inte vet vem det är. Vi ska verkligen inte skryta om vår ignorans framförallt. Och bråkar vi om att författaren bara läses av ett fåtal elitister så är vi jantelagsmänniskor.

Jag kan öppet erkänna att jag inte ha den blekaste aning om vem Herta Müller är, med andra ord säga "och vem fan är nu det". Det är möjligt att hon skriver lysande - men känd utanför litteraturvetarnas kammare är hon faktiskt inte.

Nej, hon är INTE en kändis. Låt oss fastställa detta till att börja med. Jag har inte läst en bok av henne, inte flyttat på något hon skrivit när jag jobbade i bibliotek eller ens hört talas om henne. Kort sagt - hon ÄR okänd för den stora massan och jag som 10+ årig universitetsstuderande med 5 stycken välfyllda Billybokhyllor med böcker är knappast den minst belästa killen i kvarteret då heller så om detta finns det väldigt lite att debattera och jag tar mig själv här som en mycket god referens för var merparten av mänskligheten står i förhållande till Herta. Jag har alltså rätt när jag säger att hon är okänd. Håller du inte med - då saknar du verklighetsuppfattning - så enkelt är det.

Och nej, det är inte jag som retoriskt fel argumenterar från personliga okunskaper nu. Det är inte jag som blandar samman mina okunskaper med vad folk känner till - det är du som blandar samman dina kunskaper med vad folk faktiskt känner till. Tycker du att hon är känd är det  du som lider av det här. Det är bara att titta på polls gjorda av dagstidningarna, det är inte mycket mer än 10% som känner till personen.

Känner du till henne (behöver du såklart inte skämmas för heller) beror det på att du läser oerhört mycket mer än genomsnittsmänniskan gör eller någon annan ovanlig variabel som tex att du är intresserad av just det litteraturfält hon verkar inom. Hur du än vrider och vänder på det kommer du aldrig kunna övertyga mig om annat vad gäller hennes kändisskap.

Jag har förvisso inte hört talas om någon av de övriga pristagarna inom naturvetenskaperna heller - men skillnaden mellan dessa fält, litteratur och vetenskap - är så pass stor att en jämförelse inte är rättvis och här haltar därmed den intellektuella "eliten" så pass mycket intellektuellt att det vettefan om de verkligen är så smarta som de själv anser att de är.

Det är nämligen så att författare lever av att skriva alster för människor - och om människor då inte har läst böckerna i stor utsträckning så är det helt enkelt inte frågan om viktiga författare. Man kan bli en stor vetenskapsman inom kemi helt utan att någon utanför kemins domäner kan ens namn, men det fungerar inte så med litteratur - ty där ligger alltid en del av storheten i hur många hjärtan och själar man påverkat. Där ÄR kvantitet faktiskt inte bara ett skällsord. Tänk efter lite så inser du det nog.

Det är absurt att litteratur jämförs med naturvetenskap - när det borde jämföras med musik istället. Den som inte säljer några skivor - kan det verkligen sägas vara en speciellt viktig artist för mänskligheten? En som påverkat utvecklingen? En som "under det förlupne året hafva gjort menskligheten den största nytta". Nej självklart inte.

Det innebär inte att den som säljer mest är den viktigaste heller, men det innebär TVEKLÖST att kändisskapet ÄR viktigt för hur mycket man kan sägas ha påverkat världen eftersom det är den enda kvantifierbara variabeln som vi någorlunda objektivt kan mäta nyttan av litteratur i. Det finns nämligen ingen som helst objektivitet i att en jury helt utan hänsyn till popularitet försöker bedöma hur viktig en författare är för mänsklighten. Det är snarast komiskt att de ens försöker låtsas som att litterära kvalitéer skulle gå att mäta och kvantifiera objektivt utan popularitetsvariabeln.

Nobel säger ju det själv - det ska vara viktigt för mänskligheten - alltså inte vad en liten grupp människor tycker är fint skriven text alena - deras jobb är snarare att hitta dessa författare, inte att hitta texter längst ner i bokhyllorna i bokhandeln - utan texter som påverkat mänskligheten. Dvs att hitta de stora viktiga mönstren i skogen och vad som ligger bakom detta, inte stirra sig blind på enskilda vackra träd - om jag får parafrasera ett känt talesätt för ett ögonblick.

Det blir så mycket av en klubb för inbördes beundran bland litteraturvetare i sådana här frågor där alla försöker tävla med varandra om att känna till den mest obskyre och okände författaren och där kvalitét alltid ses som en motpol till popularitet.

Man kan INTE frångå att popularitet MÅSTE vara en viktig faktor i ett giltigt motiverat litteraturpris på ett helt annat sätt än det måste för medicin, kemi & fysik. Så när den självutnämnda intellektuella eliten ser popularitet som något synonymt med att det inte är speciellt bra, så går denna fjantiga elitism mot Nobels tankar kring priset. Ja den går även mot all logik.

Notera även att Nobel inte är helt glad i att priserna ges till folk som ett slags livsverks-pris - utan han hade nog mycket mer färska nyttor i beaktande när han de facto talar om "senaste året". Med detta i åtanke känns det nog som att fredpriset är det pris som fungerar bäst - för där ges det ofta till folk som är aktiva i för stunden viktiga frågor. Naturvetenskaperna verkar nästan alltid gå till emeritus eller folk nära pensionen och därmed så blir det mer av ett plakat på väggen ovanför gravvakan, än något som kan gagna deras fortsatta karriär. Jag förstår såklart varför man gör så här - det görs hela tiden viktiga upptäkter för mänskligheten inom naturvetenskapen - så man hinner inte med. Fast jag tycker ändå att man kunde hålla sig lite mer ajour och sluta belöna med facit i hand. Ge det till folk som har nytta av det på riktigt. Folk vars upptäckters värde för mänskligheten fortfarande inte är helt klarlagda, men som verkar spela roll.

Litteraturpriset är också det rent kronologiskt bättre än naturvetarnas eftersom också här handlar det ofta om människor som fortfarande skriver och är aktiva. Men vad gäller hur man motiverar vem som ska få ett pris i litteratur har man nog inte riktigt förstått vad Nobel menade eller ens vad viktig litteratur faktiskt är jämfört med viktig naturvetenskap.

Svd Sydsvenskan Aftonbladet

En del människor påstår att IMDB är bästa källan till om en film är bra eller inte. Det är ungefär samma människor som också påstår att alla recensenter har fel och att Wayansbröderna gör rolig film. IMDB kan väldigt ofta visa på siffror som är gravt missvisande för hur bra filmen är just pga detta - här finns många nötter som betygssätter.

T ex märker man att om en film pushats hårt, en kvalitétsfilm då med mycket hjärna och dialog, kanske en med lågt tempo, så kommer den ALLTID få oförtjänt lågt betyg eftersom oundvikligen kommer en massa hetshuvuden logga in på IMDB och betygssätta den negativt eftersom de blev besvikna över att inte tillräckligt många huvuden exploderade i den. Man ser inte riktigt samma beteende när mer "pöbelvänliga" rullar hyllas (bästa exemplet där är Batman The dark knight som har 8.9 i betyg - en jättebra film - men knappast bättre än tusentals kvalitétsfilmer som får omkring 7 i betyg) .

Då när The Dark knight är betygssatt är alla nöjda och väldigt få av oss lite mer begåvade får för oss att trolla på IMDB och ge filmen lågt betyg även om vi då inte blev lika imponerande. Dvs smarta människor tenderar att inte kritisera medioker film lika mycket som puckade människor tenderar att kritisera lysande film. Jag kan tänka mig att när en del puckon betygsätter filmer på IMDB så delar de ut antingen 10 eller 1 i betyg - vilket gör att när en kvalitétsfilm som flickvännen tvingade dem att se på bio betygssätts så delar de ut ett aggrobetyg på "ett". "Åh så kass den var" osv osv… När det hela mest handlar om att de dels är för tröga för att begripa den och dels i allmänhet kräver filmer där dialogen framförs med silikonbröst.

Kort sagt: Använd IMDBs betygsättning med eftertanke - ty den hyser åsikter från både tomtar och troll. I min nästa bloggpost kommer jag till ett klockrent exempel på när IMDB är missvisande.

PvP (Player vs Player) eller PvE (Player vs Enviroment) när man spelar ett onlinerollspel? Vi börjar med att reda ut begreppen:

PvE är det klassiska rollspelets upplägg. Man gör quests, man teamar tillsammans med någon annan om det går. Man oroar sig för monster på kartan och behöver inte oroa sig för att bli påhoppad av andra spelare. Man kan ofta med andra spelare medvetet duellera, både oskadligt, och i full dödlig PvP om man känner för det, men det sker då helt under kontrollerade och frivilliga omständigheter. Man kan i lugn och ro bygga upp en väldigt specialiserad gubbe, eftersom man med hjälp av team kan lösa saker som specialiseringen står i vägen för. Det är inga som helst problem i att vara en osjälvständig supportgubbe eftersom faran aldrig kommer till dig, du väljer själv din fara alla ggr. Men man kan såklart även välja att bli solo och egen dräng om man vill det.

PvP är när man kan bli anfallen av andra spelare hur som helst och själv anfalla andra spelare hur som helst. Fokus i spelet flyttas från questande till överlevnad. Mycket mer farligt, mycket mer "spännande" enligt förespråkarna. Här har man inte råd att inte själv kunna slåss optimalt - för då åker du på däng - blir ett lätt villebråd för specialiserade spelar-dödare. Så är det. Det ska föreställa att man fortfarande ska questa och lösa instanser i team, men det blir inte alls längre huvudmålet.

Jag delger nu här min uppfattning: Jag avskyr PvP. Hela poängen med spelet förändras så mycket att all charm totalt försvinner. Från kul till fjortis direkt när man byter från en server där man lirar PvE till en där det är PvP-regler.

Det stora problemet är att man oundvikligen får att göra med dryga människor som kommer syssla med att anfalla andra och inte göra annat i spelet på ett sätt som inte finns i PvE. De är inte där för att göra quests, de är där för att nacka dig, helst med sitt team av lika dryga polare som du för att kunna överleva mot måste ha din egen lilla armé med dig.

Smyga på en och hoppa på så fort chans ges. Jag finner väldigt liten charm i det eftersom det per definition gör resten av spelet till en oviktig bakgrundskuliss för ALLA. Det andra stora bekymret med detta är att du får väldigt begränsade möjligheter. När man i PvE kan spela spelet för att testa olika skills, kanske hitta en unik som passar just en själv väldigt bra är PvP mycket mer styrt. Skapa en gubbe som är kul, inte nödvändigtvis den starkaste helt enkelt.

I PvP är det däremot tveklöst så att vissa skills blir ett måste som ingen kan klara sig utan. Spelar man tex Runes of Magic (ROM) kan man i PvE testa en rad olika klasser, och eftersom ROM bjuder på dualklasser blir det väldigt många spännande dubbelklasser och lösningar. Krigar-präster, knight-scouter osv. Men detta gäller bara PvE i ROM. Spelar man PvP i ROM så har man förvisso exakt samma valmöjligheter med dualklasser - men där är det så enkelt att vissa klasser och kombos, de flesta faktiskt, suger totalt i PvP.

Det som är bra i PvE behöver inte vara bra i PvP och tvärtom. Mest märker man detta i just PvP eftersom där handlar nästan allt spelande om att överleva och besegra andra - dvs kunna utdela och skada EN stark motståndare - en annan spelare. I PvE kanske man snarare är bättre på annat för att man vill spela så. Den som då inte väljer en rougeklass (stealth, hög damage) eller en mage (hög damage, fastlåsningar) är körd.

Man kan fullständigt glömma bort tanken på att köra någon annan av grundklasserna, likaså bör man inte dualklassa rougen och magen med vad som helst heller - för då åker man snabbt på däng. Detta är inte bara min åsikt nu, detta är ett konstaterande man kan läsa i alla forum om PvP - i ALLA spel - inklusive World of Warcraft.

Nu finns det såklart folk som fixat att skapa en höglevlad gubbe i andra klasser, men de gör så oftast med hjälp av ett gille eller en enorm portion flyt - för det är ett välkänt faktum att i PvP är vissa klasser inte bara "olika" - utan bättre än andra för ändamålet (döda andra spelare). Precis som en präst är bra på att heala stora grupper, precis som en knight är en fantastisk tank (en som kan ta stryk och dra åt sig uppmärksamhet så att klenare spelare kan stå på håll och göra sitt) är en mage fruktansvärt stark i skada mot enskilda mål. Och det kvittar rätt bra om du har rustning till max på din lilla "tank" när magen låser fast dig i backen och beskjuter dig med eld från helvetet. i 8 fall av 10 kommer magen vinna i batalj mellan två jämnlevlade gubbar. Ett välkänt faktum. Det går såklart att vinna med tanken, men det är oerhört svårt och det kräver i princip att personen som kör magen inte vet vad den gör.

I PvE blir det väldigt annorlunda. Om man där är en rouge med stealth och hög skada så finns det självklart fortfarande lägen som gör detta nyttigt, men inte alls på samma sätt. Helt plötsligt finns det lägen då en tank är oumbärlig tex.

Jag gav PvP i ROM en ärlig chans i helgen (har prövat det innan när jag hade Wow hemma också - såg ingen skillnad och enligt en vän som spelat Wow i många år är det ingen heller så det är inte bara min uppfattning heller ifall någon nu försöker övertyga mig om att jag skulle ha fel) men jag finner det så otroligt enformigt.

Borta är valmöjligheterna och charmen och istället kretsar allt kring stress och likformighet. Rollspelsvärlden reduceras till en arena där skicklighet i en klass blir oviktigt - utan allt förutbestäms av vilken klass man har. Man kan inte längre skapa gubbar som är kul eller intressant - utan gubben måste vara på specifika sätt för att man inte ska döden dö precis hela tiden. Vissa nöjer sig med detta och tycker det är kul - jag gör det inte. Och kom nu för helvete inte och säg att "bara man når maxlevel" så försvinner och jämnar en del problem i PvP ut sig. Man har liksom femtielva timmars väg FRAM tills dess och sen äger fortfarande en lvl 55 rouge en lvl 55 warrior i PvP om inte warriorn har mycket bättre föremål på sig. För mig är inte målet det viktiga med ett spel, utan vägen fram.Alltså blir snack om att det jämnar ut sig när man nått maxlevel, när man alltså inte längre bli påhoppad hela tiden, inte ett giltigt argument för fem öre.

Det här är inte speltillverkarnas fel heller eller frågan om dålig balansering av spelet. Om man gör klass-spel så måste klasserna vara olika bra på olika saker och då kommer oundvikligen vissa klasser bli bättre än andra på vissa saker. Vore det inte så, vore alla klasser nästan lika bra på allting, ja då skulle det inte heller bli speciellt kul. Då skulle det bli väldigt enformigt. PvP är tyvärr ett steg i denna trista konformistiska riktning. Man skulle kunna tänka sig att man i just PvP ger alla klasser andra förmågor där särskillnaderna utraderas - men det är fortfarande ingen bra lösning.

Jag förstår poängen med PvP-spelande till fullo. Fritt, mer öppet, mer realistiskt, mer farligt, mer adrenalin. Men det är inte hela sanningen. Du är inte alls fri egentligen. Du blir i praktiken mer låst till färre valmöjligheter.

Kort sagt: PvP är inget för mig, jag spelar nämligen inte för att vinna, utan för att ha skoj, och skoj är det inte att ranta runt som en klen präst och bli nackad av rouges två levlar under en själv eftersom min mana för heal tar slut fortare än deras melee (närstrid). Skoj är det inte att se hur ett föremål i ens inventory försvinner pga detta (det minns jag inte om det är det samma i Wow, men i ROM får segraren något av det man bar på sig, random utvalt). Jättekul att bli av med något man kanske ägnat timmar åt att införskaffa. Verkligen optimal spelglädje att utsättas för sådana risker. Inte.

Ovan. Ett tryggt val i PvP i ROM. Egentligen ett måste. Tyvärr. I PvE är det inte lika fantastiskt att vara rouge. Då blir det en utmaning istället - men inte alls samma obalans som andra klasser råkar ut för i PvP. Och nej, det är inte en "utmaning" att vara tex präst i PvP i ROM - det suger bara, som att pissa i motvind konstant. Däremot är det kul som fan i PvE med präst eftersom i PvE är det gjort för att vara kul att spela, där olikheter alltid går att nyttja till något positivt.

Ungefär vartannat år kommer det en komedi som jag gillar. Komedier är alltså en kategori filmer som jag inte har mycket tillövers för i regel. Men den här verkar riktigt rolig och den ska jag försöka se när den kommer. Lysande att den bygger på en verklig historia därtill.

Michael Tapper gör ingen besviken i skolan hur man skriver usla filmrecensioner. Än en gång levererar han en recension som avslöjar massor av storyn och som tydligt genomsyras av värdegrundsargumentation snarare än saklig cineastisk kritik. Är han verkligen det bästa som sydsvenskan kan hitta? Det är ju precis så här man inte ska skriva en recension. En god recension av en film innehåller i princip nästan ingen genomgång av händelseförloppet alls, utan fokuserar på intryck och hantverk. Det är ytterst sällan som man bör gå in på mer än vaga eller allmänkända delar av storyn. Att avslöja viktiga detaljer som tex vem som är mördaren eller om hjälten dör gör man aldrig någonsin. Jag själv är allt annat än felfri på dessa punkter - men så är jag varken utbildad (och otroligt nog hyllad och prisad) filmvetare eller avlönad journalist heller. Jag kan ursäktas, men kan Tapper det? Nej han är sannerligen Sveriges tveklöst mest överskattade filmrecensent sen den, iofs mycket fyndige ordkonstnären, men ack så smakmässigt genomusle Jan Aghed försvann ur rampljuset.

Huruvida Beckfilmen han recenserar är bra eller inte har jag ingen som helst aning om. Den är säkert lika gnatigt medioker som Beck-serien varit i många år (med ett par anständiga undantag), och därmed inte värd högre betyg än Tapper ger, men det innebär inte för den delen att man vill läsa om varenda liten detalj av händelseförloppet. Medhåll om betyget innebär inte att Tappers recension blir bra.

Som den Diablofantast jag är ger jag er den senaste spelbara karaktären i Diablo 3. The Monk. Det är officiellt från Blizzcon-mässan, inget rykte alltså. Ser bra ut även om vi vet mycket lite ännu. En kombo mellan martial arts och magi. Här har ni gameplay med kass kvalitet. Förhoppningsvis släpper Blizzard officiell video på sin sida snart. (här finns officiellt material nu) Bara en karaktär kvar att introducera då av de fem som skulle vara spelbara i orginal-Diablo3. Exakt vad det det blir vet ingen, men att det saknas en ranged typ en rouge begriper alla. Längtar efter spelet som värsta snorhansen.

Uppdatering. Här har ni två gameplayfilmer som dels visar mycket mer av munken, dels en massa co-op med de övriga 3 karaktärerna. Sjukt våldsamt.

http://www.youtube.com/watch?v=mPjB67gSPxk

http://www.youtube.com/watch?v=0QXbrEgupVM

Vad som inte är lika skoj är att det nu verkar hyffsat indirekt bekräftat att Diablo 3 kommer först tidigast 2011 (eftersom Blizzard sa att de släpper endast två spel nästa år varav ett är Starcraft 2 och ett är den nya Wow-expen Cataclysm). Det innebär tyvärr att Blizzard kör sin vanliga tradition i att ta ofantligt lång tid på sig med spel. De påbörjade ju nämligen detta spelet 2006-2007 och redan 2008 fanns det en hel del fullt spelbart. Det kvittar hur man än vrider och vänder på resonemanget om att - det är fortfarande surt att behöva vänta år ut och år in på ett spel. Lika lite som man är intresserad av att höra "det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder" när man lider i en regnstorm eller "den som väntar på något gott väntar aldrig för länge" vill man höra om Blizzards fantastiska förmåga att inte släppa något i förtid innan det är klart. Det är bara precis irriterande. Get some new material. Och är det inte märkligt att WOW-spelararna sällan måste vänta 5 år på sina expansioner… prioriteringar baserade på pengaintresse kallas det. Det jobbar ju trots allt 5 ggr så många spelutvecklare med wow som med diablo 3 läste jag. Det är inget som helst snack om vad Blizzard prioriterar. Tyvärr för oss som då bryr oss betydligt mer om Diablo 3 än om ytterligare än expansion till Wow. Det ska ju tilläggas att jag egentligen väntat på Diablo 3 sen jag lirade klart Diablo 2 + exp första gången. Det var 2001 tror jag. Alltså har man fått vänta 10 år på ett spel… Som tur är verkar D3 jävligt bra. Kanske det där förbannade talesättet ger viss tröst då.

Uppdatering 2: Ännu bättre kvalitet på gameplay (720p download)

Emperor är en bok av Stephen Baxter som jag med mycket möda och stort besvär har tagit mig igenom. Det har tagit mig i princip ett halvår. Inte för att boken är tjock. Heller inte för att boken är dålig. Utan det beror på att jag helt enkelt befunnit mig i en avgrund vad gäller lust att läsa.

Emperor är inte alls i samma stil som de flesta andra av Baxters böcker. Den kretsar istället för rymden och aliens kring en slags alternativhistoria om romartiden. Den handlar om hur en profetia myntas i Brittanien strax innan den romerska invasionen och hur denna profetia allt mer visar sig stämma och komma till liv genom de följande århundradena.

Boken är skriven med Baxters flytande språk och därför lättläst. Han har satt sig in noga i den antika världen och den samhällsbild och de historiska händelser han återger verkar trovärdiga så vitt jag kan se. Den är blodig och våldsam och skulle troligen bli en ganska bra film.

Det är inte frågan om någon torr pompös historisk roman nu, utan allt är snarare ett lågmält mysterium där man förflyttas kapitelmässigt fram genom olika generationer. Som alltid med den typen av berättarteknik kan det bli många namn och svårt att engagera sig. Men boken är såpass rejält skriven att man ändå dras med. Jag blir också sugen på att läsa vidare de övriga böckerna i serien Times Tapestry.

Men som sagt, min recension är inte helt rättvis, då jag tog väldigt lång tid på mig att läsa boken och har svårt att minnas upplevelsen ordentligt. Det är möjligt att boken både är bättre och sämre än jag minns. Jag tar det säkra före det osäkra och ger den en stark 3a i betyg.

Ja, det har blivit filmer i sommar, men jag har inte riktigt funnit lusten eller orken att blogga om det. Jag får väl erkänna att jag är lite uppmärksamhetssökande och att när man skriver något och inte får någon respons så tryter lusten lite. Jag hoppas dock att det ska fart under hösten igen när folks surfvanor förhoppningsvis tilltar åter. Jag har bla en recension på scifiserien Firefly på lager.