Hade lite småtråkigt ikväll och kom då på den tokiga idén att försöka få tag på Whitney Houstons nya skiva "I look to you" efter att jag läste om dess existens i cyberrymden. Hennes första på 25 000 år eller vad det nu är. Sist var väl nån gång i mellanpaleolitikum som hon låg på topplistorna. Hon är iaf pre-mp3 så det heter duga. Det är ju evigheter sen tjejen var drottning i soulvärlden och hade sina bataljer med Maria Carey. Ja jag är gammal, jag minns. Jag minns också med sorg att jag faktiskt var med och tyckte till om vem som var bäst. Tänk vilka saker man ägnat mental kraft åt i sin dumma ungdom.

Jag har sett en och annan kommentar om hennes comeback. Vissa talar missbelåtet om en människa som knappast kan ha kvar sina talanger så här många år senare efter knark, misär, misshandel, personlig konkurs och en massa elände. Man talar om en röst ärrad av ett hårt liv. En sprucken stämma.

Och de har rätt. Borta är hennes gamla röst. Och vet ni vad? Tack och lov för det - för inte fan tror ni väl jag är något fan av ylande mistluren Whitney heller? Nej jag har alltid funnit hennes röst kall och nästan påträngande. Massor av kraft, men allt för "kyligt".

Det är borta med råge. Jag kände knappt igen vem det var som sjöng på skivan, hon påminde lite om en lågmäld mindre nasal Gladys Knight ungefär. Nu har vi en röst som inte bara låter 20 år äldre än den lät sist, den är varmare, raspigare, hesare, mer känslosam, visare, mer intressant och allt detta i kombination med samma gamla kraft och en god teknik. Helt enkelt - Whitney kan faktiskt numera sjunga riktigt bra även om hon troligen inte längre kan ta i som hon kunde i sina powerballader från 90talets början.

Lyssnar åter på skivan i skrivandes stund för att påminna mig om låtar och sånt för den här texten. Ibland kan jag inte alls känna igen henne. Helt sanslöst vad hennes röst har "spruckit" till det bättre. Borta är kristallskäraren. Mycket behagligare! Milsvida bättre än den skrikiga gapiga och helt hysteriskt överskattade Beyoncé tex som får ses som hennes efterträdare i avdelningen jobbiga stämmor. Även om Whitney alltid varit mycket bättre faktiskt, även när hon var som gapigast.

Det här - tack vare det fragila - är med råge den bästa rösten jag hört i den moderna soulvärlden på år och dar. Hon är dock gammal nog att vara min mor, så tyvärr kommer hon nog aldrig att slå de unga jäntorna på fingrarna på topplistorna. Idag gäller ju bara pattstorleken och hur länge man kan whale:a mellan blowjobsen på skivbolagsdirektörerna.

Något betyg tänker jag inte ge skivan "I look to you". Det är inte min genre och typ av musik och i ärlighetens namn suger en hel del låtar enormt. Men så vitt jag kan bedöma är det här så bra som modern soul kan bli tack vare en lysande stämma (slitaget och värmen kommer fram bra i låtarna "I didnt know my own strength", "Nothin but love" och "For the lovers" - som nog är skivans bättre låtar). Nej det är snarare Whitney som sångerska jag recenserar isåfall än skivan. Jag kan bara inte recensera sådana här låtar även om skivan inte alls är jättedålig - tvärtom - en del låtar är helt okej. Det är dock riktigt synd att skivan innehåller en duett med alla skivors obligatoriska duettpartner idag: Akon. Den killen är ett exempel på någon som inte har en vacker röst. Whitney har en manligare stämma, vilket säger allt.

Nej hon är inte felfri som sångerska. Hon har kvar sina gapiga tendenser ibland där hon skriker snarare än sjunger. Men det är inte lika störigt som tidigare eftersom stämbanden låter som de varit på semester i en Lagavulinmarinad i tio år. Whitney är tillbaka med en röst bättre än någonsin. En åtminstone mycket mer coolare röst. Och som svar på vem som var bäst av henne och Maria? I en duell med knulldockan Maria Carey idag vinner Whitney med råge.

Ken Ring är ju förloraren som för flera år sen på en spelning sa "upp på slottet och våldta prinsessan Madeleine". När han sedan konfronterades kring detta var hans försvar "men vadå, varför ska kungligheterna särbehandlas"… poängen och problemet flög alltså över huvudet på killen som troligen är Sveriges tveklöst mest korkade artist.

Nu är han i farten igen. Valsade in och stal 20000 efter ett gig. Plockade pengarna och sa "Det här är Kens pengar" och så försvann han ut ut logen och iväg. Läs hela berättelsen här.

Kolla in denna helt jävla underbart pretentiösa och galna video med Jackson Five. Can you feel it? Yes I can.

Michael Jackson, 1958-2009.

Michael Jackson som lite tragiskt gick bort idag måste nog sägas tillhöra en riktigt exklusiv klubb. Klubben för stjärnor större än superstjärnor. Folk så pass kända att i princip ingen undgått att lägga märke till dem (i den del av världen som har media öht, men säkert finns det folk som lever i lemurskinn i bushen i Nya Guinnea som vet vem han är). I den här kategorin hittar vi ungefär Påven, Madonna, Jesus, Beethoven, Elvis, Beatles, Hitler och Muhammed. Folk med lite övermänskligt kändisskap.

Många fler kvalificerar faktiskt inte in där i den klubben än nämnda. Man kan tycka vad man vill om Michael Jackson. För mig är han det rätt sköna musiksnillet som blev tokigare och tokigare med åren och som inte riktigt kunde hänga med i utvecklingen någonstans mitt i 1990talet - kanske borde han då ha pensionerat sig med hedern i behåll. Men vilken stjärna vill sluta lysa liksom.

Jag minns hur mycket jag tyckte om skivan "Thriller" med låtar som Billie Jean. Det var förövrigt en av de första egna skivorna jag ägde. Notera att skivan Thriller är världens TVEKLÖST mest sålda skiva med nånstans över 100 miljoner sålda exemplar. Mer än dubbelt så mycket som tvåan! Och det rekordet kommer ALDRIG att slås eftersom skivindustrin sen mitten av 1990talet har tappat mark. Den peakade och föll med Michael kan man faktiskt konstatera.

För folk som bara kan minnas det sönderoperade, pedofilanklagade och klorinblekta tokstollen kanske en lite mer värdigare och betydligt mer sympatisk (och stilig) ung Jacksson är något som ni borde titta på. Youtubelänk: Michael Jackson - Dont stop ’til you get enough

Det är många som älskade den här artisten. Hans fans är några av de mest hängivna som existerat och respekten för honom var astronomisk i amerikanska musikkretsar trots alla skandaler. Det är nog väldigt många som gråter idag. Och till alla obligatoriska "jag skiter väl i MJs död-kommentarer" man nu ser överallt.. tydligen skiter ni inte mer i det än att ni känner ett behov att nämna just det. DET är inte att skita i det. Det är att vilja säga något i frågan.

Svd Sydsvenskan Aftonbladet

Samtidigt som tjänsten spotify är en trevlig gratistjänst så är den långt ifrån bra. Det här med att reklamen pausas om man sänker volymen är ju inte direkt skoj. Det har lett till att jag antingen försöker komma ihåg att manuellt byta låtar när en låt är slut, för att slippa reklamen. Eller så stänger jag ner spotify när reklamen dundrar igång. Om jag avnjuter ett lugnt vackert klassiskt stycke vill jag inte mitt i denna upplevelse höra en jävla skitslänga med Lisa Ekdals kvidande stämma… eller något annat uppdistat och irriterande. Anpassa åtminstone reklamen lite mer! Alla lyssnar inte på samma hitliste-skval!

Men allra mest irriterande med Spotify är att låtar kommer.. men framförallt GÅR… jag är less på spellistor som helt oförberett saknar låtar för jämnan. Tips till Spotify: LÄGG INTE IN MUSIK NI INTE SÄKERT VET ATT NI FÅR NYTTJA! Ni irriterar oss användare mer genom att tro oss ha tillgång till en låt än att inte alls tro det.

Som ett brev på posten. Om pöbel-Sverige hatar något så känner jag mig rätt ofta nödgad att sympatisera med det - eller åtminstone kolla upp det för att se vad som upprör folk så mycket.

Nu har tydligen lite riktig musik infiltrerat sig in i melodifestivalen under namnet Caroline af Ugglas och det har skapat två distinkta läger mellan meloditraditionalister och ja… folk som kräver lite riktigare musik helt enkelt.

BWO, EMD, Måns, KUK och andra schlagerdrottningar är chockade. En vetenskaplig fältstudie gjord av mig visar att Den stora pöbeln basunerar ut sitt ohämmade hat under nämnda artists låtar på Youtube. De kommenterar hur de ogillar hennes "mongolida utseende" osv. Dvs vi snackar saklig kritik i kvadrat om hennes musikaliska kvalitet från stora musikkännare.

Hatet flödar med fradga över att silikonet, sminket, botoxen och folkhems-garderobsgayismen för tre minuter blir hotat och undanknuffat av en ful och riktig människa med hår i skrevet och hjärna i skallen. Wtf gör hon i vårt program! Låt oss ha vår mensfria bubbla ifred.

Det visar sig inte helt oväntat att hon rockar röven av det övriga startfältet. Det sagt innebär det inte att jag tänker köpa hennes skiva - verkligen inte - utan jag bara konstaterar att hon äger startfältet med lätthet, vad det nu är för bedrift i sammanhanget. Lite som när en vuxen människa går in på ett dagis och utmanar kidsen på en fajt. Inte mycket till fajt och vinsten är säkrad, men ändå en vinst. Ja om vi inte snackar en miljon dagisbarn såklart. Då kan hon ju trots allt förlora.

Om hon vinner så är det möjligt att samma hat möter henne i östeuropa, där silikonismen om möjligt är ännu värre än här, men just det bryr jag mig inte om. Jag bryr mig bara om när svenska pöbeln blir riktigt arg - och inget gör pöbeln så arg som när någon kvinna utan bröst får sjunga en låt utan synttrummor.

Tänka sig att jag engagerade mig i melodifestivalen. Jag var dock bara tvungen att sparka in bollen den här gången när målet stod så här öppet. Själv tycker jag att kvinnan sjunger helt utmärkt och har förmågan att se fulsnygg ut. Som en kåt och vuxen variant av Ronja Rövardotter ungefär. Måhända har hon inte samma fantastiska barm som Sarah Dawn Finer eller lika snygg röv som Måns Zelmerlöf. Men man kan inte få allt.

Via Tantrabloggen hittade jag en utmaning från Mymlan om att musiken berättade vem man är. Det finns en god poäng i ett sådant påstående - men det kan nog tillskrivas även andra konstformer likt tex vilka filmer man gillar. Men eftersom jag i princip aldrig delger folk vilken musik jag gillar så tänkte jag göra ett undantag.

Spotifylista på en del för den intresserade finns här. Men eftersom alla inte har Spotify, och mer viktigt: Spotify inte har all min musik så gör jag en lista nedan på musik som jag gillar eller har gillat under mitt liv, eller som betytt något av någon konstig anledning. Skulle jag göra en liknande lista om fem år skulle nog en del vara borta och en del nytt ha tillkommit. Nytt som i "nytt för mig" - inte nödvändigtvis ny musik. Notera även att det självklart inte går speciellt bra att göra en spotify-lista som blir lyssningsbar på det här sättet eftersom all musik knappast passar bra tillsammans. Det blir ju en salig blandning.

Lars Erik Larsson - Pastoralsviten & Förklädd Gud. Pastoralsviten är för mig Sveriges själ fångat i musik. Gav mig rysningar redan som yngling och det sitter i än idag.

Jean Michel Jarre - Oxygene-albumet framförallt. Jag har lyssnat på JMJ sen jag skaffade mig min första CD-spelare i slutet av 80talet. Min förste store idol kan man säga.

Pink Floyd - The Wall-albumet framförallt. Tidslöst mäktigt. Ett smutskastat album som jag tycker är bättre än det mesta annat de gjort.

Mogwai - Ratts of the capital. En otroligt mäktig låt helt enkelt.

My Bloody Valentine - Loveless-albumet. Massor av mäktig tidslös distmusik som aldrig någonsin blir tråkig.

Pietro Mascagni - Intermezzo ur Cavalleria Rusticana. Otroligt vacker musik som nästan på egen kraft gör Gudfadern 3 till en riktigt lysande film, nästan i klass med sina två storebröder.

Rodrigo - Concierto de Aranjuez, Adagio - Gitarrmusik som gör att man nästan känner sig som en spansk nationalist när man lyssnar på det.

Clint Mansell - The Fountain, soundtrack - Nutidens främste filmmusikskapare har egentligen inte gjort något som inte är fantastiskt, men The Fountain är nog min nuvarande favorit.

Ella Fitzgerald - Valfri lugnare låt tex The man I love. Jazz ska vara stillsamt och osa av 40-50talet. Då är det helt underbart för själen.

Huun Huur Tu - Mycket mer än bara "kul" strupsång - ibland otroligt vackert som tex i The Orphan’s lament.

Broder Daniel / Anna Ternheim - Shoreline. Jag kan inte välja, jag tycker att båda har gjort en fantastisk tolkning av BDs låt.

Uppdatering: Jag glömde i princip en hel fas i mitt liv som bestod av festande och partaj. En av de mer lugnare favoriterna under denna fas i livet var Radiohead. De håller såklart fortfarande utmärkt.

Men sen lyssnar jag på en massa saker där det är svårare att peka ut enskilda verk. Klassisk musik, bluegrass, folkmusik, renässans, medeltid, hårdrock, pop, elektroniskt, jazz. Jag lyssnar däremot väldigt väldigt sällan eller aldrig på punk eller hiphop. Radio för mig är bara skit idag med undantag för P2 eller ovanliga specialprogram på P3.

Va? Är Dirty Dancing verkligen filmen som Nihonshu tänker recensera nu? Jepp.

Filmen Dirty Dancing är det inte många som inte sett, likaså vet de flesta ungefär vilka låtar som spelades i filmen. Kort sagt; det är en väldigt känd film. Det är dock en film som man nu så här 21 år efter att den kom (Jisses vad tiden går!) kan se med lite nya ögon. I princip tror att jag såg filmen sista gången nångång då kring premiären också. Nu såg jag den härom dagen på DVD.

Om storyn tänker jag orda föga utan jag kastar mig direkt in i analysen. När den här filmen kom blev det en astronomisk succé. Den förkroppsligar på många sätt 1980talets andra hälft men är samtidigt också förvånansvärt tidslös i de romantiska ideal som den beskriver och bejakar. Jag tror att en stor portion av succén låg på ett plan av att filmen trots allt var väldigt optimistisk. Är det något som annars kännetecknar 1980talets filmer är det dystopin. Även om de flesta 80talsfilmer är väldigt fyllda av komik så är scenariot de utspelar sig i nästan alltid en dystopi. Undantaget från regeln är då svenska filmer och då Dirty Dancing.

Det som gör Dirty Dancing värdig att recensera så här 21 år senare är att den har en del besynnerliga fenomen för sig. Det främsta är att den ju faktiskt tidsmässigt utseendemässigt är helt obegriplig. Den ska utspelas "sommaren 1963" men inga grövre försök görs för att filmen ska se ut som 1963 utan det mesta ser faktiskt ut som 1987. Alla huvudroller har frisyrer och kläder som ser hämtade ut som från vilken sommarmodeskatalog 1987 som helst. Sidoroller och biroller är däremot betydligt mer tidsenliga. Musiken därtill är en skum kombination av genuin 60talsmusik och 80talshittar. Jag kom ihåg att jag reagerade på musiken då redan första gången jag såg den. Men jag la ingen mer analys i det.

Jag kan tänka mig att många ser detta som en brist eller något omedvetet fel med filmen. Jag är däremot rätt övertygad om att det är fullt medvetet. Man ville i Dirty Dancing inte göra en film som korrekt skildrade 1963 utan en film som tonåringar 1987 kunde identifiera sig med. Och i slutet av 1980talet så var 60tals-vurmen hysteriskt stor. Alla ägde en kassett eller skiva med lite 60talshits. Den stora anledningen till vurmen skulle jag tro berodde på vågen av Vietnamfilmer.

Dirty Dancing är alltså en produkt av Vietnamkriget kan man säga lite långsökt. En nostalgisk musiktripp till 60talsmusikens vagga men i (då) moderna tonårsriktade kläder.

Vad ska man tycka om filmen då? Tja, den är inte så hemsk faktiskt så som man som kille intalat sig under alla åren. Den är lättsam och charmig och det är fullt förståeligt varför den utan större motstånd äger ligan "romantiska filmer riktade till hormonstinna yngre tonårstjejer". Än idag. Swayze är den tidslöst spännande men farlige prinsen som alla tjejer vill ha helt enkelt och han gör en väldigt trovärdig roll som just detta. Han var ju verkligen 1980talets Brad Pitt. Den där lite "farlig-snälle" som alla tjejer hade drömmar om och som man som kille obligatoriskt därför föraktade. En stark trea i betyg får det bli.

Star Wars - Clone Wars. Tecknad Star Wars. Pubertalt skräp, känns som ett kasst avsnitt i en kass TV-serie. Betyg 1.

X-Files - I want to believe. Ja, exakt, jag ville tro att detta skulle vara bra, men tyvärr, helt otroligt tråkigt. Betyg en 2a.

Mamma Mia! Förvånansvärt charmigt. Snyggt, mysigt, muntert. Betyg en 3a.

Jag börjar bli gammal och hänger inte alltid med och missar därför ibland numera vissa trender och heta nyheter bland kidsen. Ett fenomen jag tex helt hade missat tills för ett par dagar sen var Jason Mraz. Och efter att ha "berikat" mig med en lyssning på honom känner jag mig som ett stort frågetecken. Varför i helvete är han så populär? 25 miljoner har tittat på hans låt på Youtube så man trodde ju att någon form av hitquality måste den ju ha… men låten är helt menlös och skittråkig… Låten är fjantig t om. Hans sång är medioker och han kvalificerar inte ens in under pretty boys-kategorin. Som en sunkig reggae från 90talets början som nån gymnasist knopat samman. Är det nån ny kass "boy-next-door-with-a-guitarr"-trend som startat eller?

Varför är detta populärt?

Det går bara utför…