Jag har vid ett par tillfällen nämnt Macahans (eller "How the west was won" som senare säsongerna dumt nog egentligen hette i orginal) med viss förkärlek. Jag skulle kanske förklara vad det är jag gillar med serien.

För det första är jag alltid svag för pionjärberättelser om nybyggare och upptäcksresande. En stor del av Macahans handlar om just detta. Folk som som ger sig ut i det okända - som får lita på varandra i en hård värld - ett tema jag alltid gillar om det så är rymden med ett utforskande rymdskepp i Star Trek till upptäcksresande i Klippiga bergen. Serien är också väldigt välgjord rent manusmässigt, iaf i de första säsongerna då röda trådar hålls vid liv från avsnitt till avsnitt. Mäktiga avsnitt förövrigt - aldrig under 1.5 timma! Dvs vi snackar en långfilm per avsnitt! Man har alltså tänkt till lite när man gjorde serien. Ofta är faktiskt enskilda avsnitt av TV-serien Macahans mer välskrivna än de flesta västernfilmer.

Det är också en extremt pampig serie estetiskt, inte minst sätter den snygga musiken i introt med svepande vyer över mäktiga landskap och outrot till pampig västernromantisk oljekonst en känslonivå som jag verkligen gillar. Det skadar sen heller inte att vinjetten hyser en orgie i fantastisk geologi faktiskt. Rena geoporren. Folk kan säga vad de vill - men förpackningen på saker och ting är viktigt och Macahans packeteras oklanderligt. Vissa skulle kanske kalla vinjetten pompös, men något är bara pompöst om det inte kan fylla ut den kostym man presenterar sig i. Det kan Macahans, alltså är vinjetten allt annat än pompös. Vissa kallar kanske den smörig. Men eftersom den rätta atmosfären under vilda västern byggde på den här sortens nationalromantik så blir det bara lysande. Macahans är nationalromantisk till max. Men gillar man inte den vinklade estetiken så kan man heller inte gilla detta. Då kan jag också meddela att ni har föga gemensamt med mig. Politiken åsido, men estetiken i nationalromantiken kring 1800talet är fantastisk. Hela konceptet med westernfilmerna under 1900talet är amerikanernas försenade variant av det vi skapade i Europa under slutet av 1800talet när vi skrev våra nationalepos, sjöng och målade tavlor till nationella bedrifter. Mycket påhitt, men ack så vackert påhitt!

Serien är självklart snyggt filmad. Omväxlande miljöer och bara begränsat med trista inomhuskulisser höjer den markant från många andra serier med mycket billigare upplägg. Inga flashinga saker, inga påkostade filmningar, men bara enkelt och snyggt.

Zeb Macahans karaktär råkar sen vara kanske det mäktigaste som någonsin setts på västernduken. Glöm fullständigt bort John Wayne och andra skrävlande legendarer på duken - Zeb Macahan spelad av James Arness är hela det amerikanska äventyret förkroppsligad. Han är tryggheten, pålitligheten, ödmjukheten, rättskaffenheten och en hel rad till knyffliga attribut - men inlindat i charm, humor, manlighet och total orädsla som gör att nog få män önskar att man vore som honom. Han har sett allt, upplevt allt, besegrat allt och det syns så väl. En sådan filmkaraktär kommer vi nog inte få se många ggr fler. När han "bara" var en cool och rättskaffens hårding som sheriffen Dillon i den episka långköraren Gunsmoke är han här väldigt mycket mer. Ni vet, när man ska bygga ett hus och inte behöver kompromissa om något alls i byggnadsmaterial - när man kan det bästa av det bästa - då får ni Zeb. Det hela vilar på väldigt trygg grund också. Den på riktigt krigsskadade lätt haltande två meters norskättade James Arness är ju ett fantastiskt fundament att bygga upp en karaktär som Zeb Macahan på. Och säg mig - vem har inte fascinerats av Zebs slitna tajta skinndräkt - som han bär i både kyla och ökenhetta? Bara den i sig ger extremt många beundranspoäng.

Macahans står och vilar på ett perfekt hantverk. Snyggt foto och vacker musik. Spännande och känslomässigt dramatiska berättelser. En oklanderlig episk känsla av att verkligen få vara med på det amerikanska äventyret under trygg ledning av Zebulon Macahan. En serie man förövrigt har vuxit upp med. En vacker nationalromantisk serie där man lyckas övertyga tittaren om äktheten. Visst finnes det äppelkäckt lättsinne och en massa romantik i serien som inte direkt kan sägas ha något djupsinne. Men inget som någonsin besvärar. Oftast lyckas man alltid balansera det lättsamma med det seriösa.

Jag kan för mitt liv inte ge den annat än en solklar femma i betyg av fem möjliga. Ratar man denna serie är man en tajtrövad, pretentiös, fantasilös, metrosexuell fjant. Nej förresten - glöm det - man är något mycket värre än så - man är troligen Alex Schulman.

Och ja, vi, min sambo och jag, som båda är hängivna denna serie, som båda fanatiskt offrar på Zebs altare, döpte vår nya gråa kattunge till Zeb. En bättre start i livet kan än med detta namn kan man nog inte få, fast han har såklart kanske orimligt stora skor att fylla. Det här med att bära Bowie-kniv och spöa skurkar har vi inte lärt honom, ännu. Tänk, det finns ju kattstackare som heter Alex.. kan ni tänka er en sämre start på kattlivet än att bli döpt efter Sveriges mest pinsamma trut? Det enda jag skulle döpa till Alex är saker som kommer ur min bak. Men det är jag det.

Jag vill också avsluta med att avslöja att serien nu, till min oerhörda glädje faktiskt ska komma på DVD i november. Jag vet precis vad som ska köpas i Julklapp i år med andra ord. Tack tomten!

Vissa filmer lämnar en med ett "jaha". Valkyria är en sådan film. Filmen som handlar om det mest kända mordförsöket på Hitler är mestadels en film som till upplägget påminner om Apollo 13. Ni vet filmen som HELT byggde på spänning kring hur det skulle gå för ett gäng amerikanska astronauter i nöd, en vida känd historisk händelse, som därmed hade ett vida känt slut. Lite grann så är det med Valkyria också, dvs helt okänt är det inte att mordförsöket misslyckades. Man vet hur det ska gå och därmed försvinner drygt 80% potentiell spänningsenergi ur filmen. Vi ges tempomusik. Vi ges action. Men det sitter liksom inte där ändå - spänningen. Och i en film som inte kan sägas vara ett smäktande drama, utan just en spänningsfilm, blir det rätt dåligt med andra ord.

Filmen påminner enormt mycket om Sophie Scholl - Die letzten Tage i det estetiska. Jag känner igen massor av små detaljer med ljus, foto, musik och filmningar. Regissören Bryan Singer har helt klart låtit sig inspireras. Med skillnaden att Sophie Scholl då är ett mästerverk.

För det är ju så, och det har Hollywood uppenbarligen inte begripit, att filmer om WW2 och Tyskland idag görs bäst i Tyskland. Förutom Sophie Scholl har vi ju mästerverket Der Untergang och den medryckande Führerns elit (Napola) som bra exempel på detta. Att det inte riktigt känns ok med jänkare i rollerna som tyskar har alltså inte sjunkit in i Hollywoods tröga och obefintliga smaksinne. Den primära anledningen är ju tvådelad - dels berättar Hollywood sällan något ur tyska perspektiv - dels, när de väl gör det som i Valkyrie blir det med antingen kass tysk brytning eller så kör man jänkarengelskan rakt av. Och det tar ju väck "lite" av känslan så att säga. Det finns ett och annat undantag från språkregeln dock - när Ausländer faktiskt är bättre på att göra en film om något - helt enkelt beroende på att de är bättre på att göra film. Bästa exemplet här är de brittiska Wallanderfilmerna, som enligt min mening är överlägsna våra svenska orginal.

Finns det någon anledning alls att se Valkyria? Ja den har ju 20% spänning kvar tex. Det är ju inte helt värdelöst faktiskt. Det är ju det där som Hollywood brukar vara bäst på, att skapa spänning av inget alls. Den har också en stadig ensemble med intressanta skådisar i huvudrollerna, inte minst Bill Knighy, Thomas Kretschmann, Kenneth Brannagh, Christian Berkel och Eddie Izzard. Den uppvisar även en rätt snygg estetisk sida då miljöer och stilar på allting känns uppfriskande snyggt. Inget sönderbombat Tyskland eller Bayersk klisché utan det är det supermoderna Nazi-Berlin och de nordösttyska tallskogsområdena vi får se det hela utspelas i. Den är alltså inte jättedålig alls på något sätt, men att därifrån sträcka sig till att kalla den bra gör jag inte. Betyget blir en stark tvåa - på gränsen till en trea - den går alltså utmärkt att se om man inte har något bättre för sig.

En rätt stor portion chansning låg bakom beslutet att se filmen Red Sands. En typisk lågbudgetskräckis som knappt ens kommer ut på DVD skulle jag tro. Men i det här fallet känns det inte som jag slösade bort de 1.28 som filmen varade. Den var faktiskt helt okej.

Filmen handlar om en grupp amerikanska soldater i Afganistan som får i uppdrag att bevaka en position långt ute i öknen. Filmat med skumma ljusfilter och ljuseffekter skapar sen regissören en krypande småkuslig berättelse om dessa soldaters möte med spökerier där ute i vildmarken. Ute i den afganska vildmarken finns nämligen värre faror än talibaner. Där finns djinns som älskar att plåga folk med hallunicationer och traumatiska krigsupplevelser. Det kanske låter löjligt men upplägget är så pass orginellt och snyggt att filmen faktiskt fungerar. Djinnsen känns ondskefulla på riktigt.

Nåja, filmen hade såklart kunnat vara ännu bättre. Den börjar jävligt bra och just så modest med effekter och liknande så att en rätt kuslig stämning byggs upp. Men såklart så kan regissören inte låta bli och mot slutet av filmen sätts specialeffektskavalleriet in. Synd, för det drar ner filmen lite.

Stämningen i filmen känns lite som en kombination av Exorcisten och The Bunker.

Betyget blir tre onda andar av fem möjliga.

(Jag hittade ingen bild på nätet ur filmen)

Va? Är Dirty Dancing verkligen filmen som Nihonshu tänker recensera nu? Jepp.

Filmen Dirty Dancing är det inte många som inte sett, likaså vet de flesta ungefär vilka låtar som spelades i filmen. Kort sagt; det är en väldigt känd film. Det är dock en film som man nu så här 21 år efter att den kom (Jisses vad tiden går!) kan se med lite nya ögon. I princip tror att jag såg filmen sista gången nångång då kring premiären också. Nu såg jag den härom dagen på DVD.

Om storyn tänker jag orda föga utan jag kastar mig direkt in i analysen. När den här filmen kom blev det en astronomisk succé. Den förkroppsligar på många sätt 1980talets andra hälft men är samtidigt också förvånansvärt tidslös i de romantiska ideal som den beskriver och bejakar. Jag tror att en stor portion av succén låg på ett plan av att filmen trots allt var väldigt optimistisk. Är det något som annars kännetecknar 1980talets filmer är det dystopin. Även om de flesta 80talsfilmer är väldigt fyllda av komik så är scenariot de utspelar sig i nästan alltid en dystopi. Undantaget från regeln är då svenska filmer och då Dirty Dancing.

Det som gör Dirty Dancing värdig att recensera så här 21 år senare är att den har en del besynnerliga fenomen för sig. Det främsta är att den ju faktiskt tidsmässigt utseendemässigt är helt obegriplig. Den ska utspelas "sommaren 1963" men inga grövre försök görs för att filmen ska se ut som 1963 utan det mesta ser faktiskt ut som 1987. Alla huvudroller har frisyrer och kläder som ser hämtade ut som från vilken sommarmodeskatalog 1987 som helst. Sidoroller och biroller är däremot betydligt mer tidsenliga. Musiken därtill är en skum kombination av genuin 60talsmusik och 80talshittar. Jag kom ihåg att jag reagerade på musiken då redan första gången jag såg den. Men jag la ingen mer analys i det.

Jag kan tänka mig att många ser detta som en brist eller något omedvetet fel med filmen. Jag är däremot rätt övertygad om att det är fullt medvetet. Man ville i Dirty Dancing inte göra en film som korrekt skildrade 1963 utan en film som tonåringar 1987 kunde identifiera sig med. Och i slutet av 1980talet så var 60tals-vurmen hysteriskt stor. Alla ägde en kassett eller skiva med lite 60talshits. Den stora anledningen till vurmen skulle jag tro berodde på vågen av Vietnamfilmer.

Dirty Dancing är alltså en produkt av Vietnamkriget kan man säga lite långsökt. En nostalgisk musiktripp till 60talsmusikens vagga men i (då) moderna tonårsriktade kläder.

Vad ska man tycka om filmen då? Tja, den är inte så hemsk faktiskt så som man som kille intalat sig under alla åren. Den är lättsam och charmig och det är fullt förståeligt varför den utan större motstånd äger ligan "romantiska filmer riktade till hormonstinna yngre tonårstjejer". Än idag. Swayze är den tidslöst spännande men farlige prinsen som alla tjejer vill ha helt enkelt och han gör en väldigt trovärdig roll som just detta. Han var ju verkligen 1980talets Brad Pitt. Den där lite "farlig-snälle" som alla tjejer hade drömmar om och som man som kille obligatoriskt därför föraktade. En stark trea i betyg får det bli.

 

Några korta filmrecensioner:

Hancock - En film om en ovillig superhjälte. Filmen vilar helt på att Will Smiths berömda charm ska rädda allting. Men det misslyckas kapitalt eftersom Will Smith knappast är en speciellt bra eller bred skådis. Han kan egentligen inte alls spela utan är alltid exakt samma snubbe i alla filmer. En iofs kul snubbe, men hans skådespelartalang är totalt obefintlig vilket jag nu helt har tröttnat på. Betyg en 2a.

Arn, riket vid vägens slut - Andra och sista filmen om Arn. Precis lika träigt dramaaaten-teatral som den första, men med en mycket sämre story. Den här gången ska han rädda Sverige undan dansken och allt vi får av det är en slags parodi på hollywoodsk pompös slagfältstaktik där dansken hela tiden är så absurt korkad att det såklart blir helt osannolikt. Filmen är äppelkäck och extremt pojkaktig i allt från dialog till personporträtt. Personporträtten är verkligen gymnasiala, känns nästan som något från Upplysningstidens litteratur.  Det som räddar den från total katastrof är den påkostade budgeten. Tillråga på allt innehåller den ett absurt historiskt påstående på slutet om hur Arn alltså skulle ha funnits trots allt vilket jag inte alls kan förstå vad de vill ha sagt med. Betyg 2a. Fan vad jag inte är sugen på att försöka läsa Arn-böckerna längre.

Eftersom detta är en blogg om film så tänkte jag testa lägga upp en embeddad filmsekvens som jag tog idag. Mest för att se hur kompatibelt blogsome är med blip.tv eftersom jag är less på den kassa kvalitén som Youtube har. Håll till godo med en helikoptershow på Regementets dag på P7. Grabbigt och fint.

 

Click To Play

Och här är en direktlänk till filmen med bättre kvalitet: http://nihonshu.blip.tv/file/1280829/

Jag har sett ett par avsnitt av en ny serie från HBO som heter Generation Kill. HBO brukar betyda kvalitét så jag håller alltid lite extra koll på saker från dem. Generation Kill är inget undantag och är en miniserie (som bygger på en omtalad bok) i för mig okänt antal delar. Den handlar helt enkelt om ett gäng marinsoldater under det andra gulfkriget - då Saddam avsattes av amerikanska trupper. Dvs den utspelas för några år sen.

Det är en väldigt osentimental serie utan smäktande musik eller känslor. Dvs det är ingen Band of Brothers. Missförstå mig rätt nu, jag älskar BoB, men det är såklart uppfriskande med lite kallare, råare och betydligt mindre tillrättalagd socialrealism - utan att det för den delen blir överdrivet dystopiskt heller. Det är helt enkelt bara vanliga fula korkade amerikanska soldaters liv och öden i vardagen i Irak. Mycket snack, lite action. Men när det väl är action är specialeffekterna hysteriskt snygga. Mycket snyggare än jag sett på någon biofilm om moderna krig.

Serien glorifierar ingen eller inget. Den tar inte ställning på något sätt för någon. Är det något jag verkligen seriöst avskyr är det moraliserande krigsfilmer där den svaga sidan ska ges moralisk rätt (eller ännu värre - indianfilmer där indianer bara skildras som offer). Nej här är irakierna så som amerikanska soldater ser och uppfattar dem eftersom detta är en berättelse om ett gäng soldater - inte en övergripande pekoral om kriget som helhet. Nej irakierna är farliga och väldigt anonyma. De amerikanska soldaterna är också precis vad vi förväntar oss - vältränade, fult friserade, gnälliga, labila och inte alltid så skärpta. Alla stereotyper finns med, eftersom de faktiskt finns i verkligheten. Alla är inte filosofiska "vanliga" människor som tänker djupt och existensiellt kring kriget. Vissa är faktiskt korkade svin - oavsett vilken sida de slåss på. Alla får inte ångest av att döda någon, men få är sällan så tuffa som de ger sken av. Serien visar hur lätt det kan vara att döda fiender - när de trots allt bara är anonyma ansikten och det egna adrenalinet flödar. Inget moraliserande alls. Bara krigets vardag. Inga smäktande stråkar och slowmotionbilder på gråtande soldater när barn sprängs i luften - utan det händer lite mardrömslikt i ögonvrån, lite overkligt - precis som i verkligheten. Jag tror att den här serien är så nära en realistisk skildring av en modern krigssituation man kan komma.

Jag tänker inte på basis av två sedda avsnitt ge något betyg utan bara helt enkelt rekommendera det för alla som pallar med en lite pratigare TV-serie. Ja just det, glömde det nästan; Alexander Skarsgård har en av huvudrollerna - han gör en habil jänkare även om dialekten inte alltid är bra direkt.

 

 

Precis sett Atonement (Försoning) och här kommer min recension: En kärlekshistoria i och under andra världskriget med intelligent upplägg i kronologin (man hoppar lite i scenerna på ett snyggt och skönt sätt). Kan inte berätta så mycket om storyn i sig utan att avslöja detaljer så det låter jag bli. Olycklig kärlek, lögner och författandets konst är vad filmen handlar om. Det är en snygg film med lysande scenografi och "känsla" som verkligen känns som den tiden den ska utspelas i vill jag inbilla mig i mina vanföreställningar iaf. Storyn är väldigt intelligent och slutet på filmen griper tag om en rätt rejält.

Den har bara ett större fel och det är att jag för mitt liv inte kan med huvudrollsinnehavaren Keira Knightley Tycker att hon är gravt överskattad som skådis - och hennes skönhet är för mig ingen variabel  - för jag ser den inte alls. Jag ser bara en ordinär tjej med osedvanligt osexig kropp. En knotig och benig kropp som hör hemma på en 17årig kille och så har hon en ful hängig hållning överlag. Inte det minsta snygg, inte det minsta sexig. Hon ser faktiskt ut som ett svältoffer från Afrika - hur fan kan så många tycka att det är snyggt eller sexigt? Folk har så konstiga sexuella preferenser.

Kiera fångad med klänning och utan klänning.

 

 

Nåja, tillbaka till filmen. Den är en typisk "chic-flic" som jänkarna skulle säga. Men den är trots det sevärd även för killar (och egentligen avskyr jag begreppet chic-flic). Överlag har filmen när den fått negativ kritik fått kritik just över den intelligenta historien - vilket säger mer om hur obegåvade många filmrecensenter är än filmens kvaliteer (Det självgoda men inte så begåvade stolpskottet Jan Aghed inte minst). Filmen har inte alls "konstiga delar" som en del recensenter sagt utan alla delar passar perfekt in även om den del saker är oväntade. En del klagar på slutet - jag vill påstå att slutet är helt genialiskt och i princip gör hela filmen. Fast samma människor som klagar på slutet är ju folk som tycker att Kiera är viktig för filmen för att de tycker att hon är snygg (suck).

Jag ger den 4a av 5 i betyg. Snyggt foto, bra stämning och en intelligent story vars "författardiskussioner" såklart intresserar mig extra mycket + att det är dessa som är själva hjärnan i filmen. Fast som sagt, uppenbart kan folk även utan hjärna gilla filmen eftersom den oftast fått fina betyg på en rad olika grunder. De som gillar vaginor på halvdana skådisar som ser ut som 17åriga pojkar får ju sina begär stillade de med. Alla blir nöjda.