Alla har vi våra preferenser. Dessa preferenser gör att vissa sorters filmer överlag blir svåra att gilla. Jag har ett par kategorier film som jag kategoriskt har svårt för. Tex gamla skolans zomebie-filmer som får mig att somna av tristess innan jag ens fått i DVDn i spelaren. Det finns verkligen inget alls läskigt med någon blåmålad snubbe med ketchup på kinden som sakta släpar sig fram och säger "brains" och jagar ett helt ofattbart korkat blonderat byte som helt otroligt nog inte bara kan gå ifrån sin livsfarlige men långsamme fiende. Det är ungefär lika läskigt som vandrande självlysande skelett, dvs inte alls. Sen avskyr jag överlag teen-filmer, framförallt sådana där wayans-bröderna regisserat.

Okej, det var taskigt att nämna zombiefilmer i samma andetag som Wayansbröderna. Riktigt så illa tycker jag inte om zombiefilmerna. Det var ett slag under bältet. Ursäkta.

Den sista, och för den här recensionen mest relevanta kategorin av filmer jag ogillar är skräckkomedier. Det är för mig en totalt ohelig allians av två inkompatibla motpoler. Skräck för mig är skräck, humor är för mig humor. De två tingen går inte att kombinera bättre än olja och vatten går (dvs genom ansträngd emulsion). Jo jag vet, miljoner filmer har gjorts i denna genre och miljoner människor älskar det. Men denna genres kvalitéer flyger mig över huvudet precis som vad fan det är som är skoj med rasistfilmen White chics. Jag är inte vem som helst tydligen.

En film som har en massa blod i sig och är rolig är en komedi oavsett resten - men skräck känner jag aldrig samtidigt. Det är fysiskt omöjligt för mig att skratta samtidigt som jag blir seriöst skrämd.

Javisst, jag kan hoppa till, rycka till lite när monstret säger "bu!" i en skräckkomedi likt sker i Drag me to hell - men detta är inte skräck för mig. Bra skräck bygger på den där känslan man hade när man som liten var riktigt rädd för något i garderoben. Den där isande känslan då man börjar kallsvettas och blodet försvinner lite från fötterna. Man får känslan av att sakna kontroll över situationen. Bra skräck är inte när hjärtat hoppar till ett extra slag av att någon ropar bu när du är oförberedd. Bra skräck gör att vuxna män vill tända upp lägenheten efter att de sett på den. Det är enorm skillnad på dessa två sorter "skräck" rent kvalitétsmässigt.

Sam Raimis Drag me to hell har beskrivits som "old school" - ett steg tillbaka till en genre av skräck "vi inte fått se på massor av år". 1980talets skräckfilmer där humor ofta var en inslag.

Good riddance säger jag över att vi inte fått se denna sorts filmer på länge. Jag är ledsen att behöva säga det som de flesta rimligen räknat ut vid det här laget - men jag roas inte av old school skräckfilmer ala 80talet trots att jag är nostalgisk 70talist. För mig är 80talet en era då film, framförallt skräckfilm, överlag sög enormt. Visst finns det charm i Evil Dead tex, men det beror mer på nostalgi än på att filmen verkligen har några kvalitéer.

Jo, Evil Dead är småkul. Likaså är Drag me to hell småkul. Man fnissar lite åt en del absurda scener och de mediokra specialeffekterna när blod och sånt sprutar. Men blir skrämd blir jag inte alls. Jag är inte fem år längre. När något dyker upp från ingenstans hoppar jag till - jag behöver inte ta upp en kudde för ansiktet längre. Skräcken upphör i samma sekund som den uppstod. Och det här hoppa-till-tricket funkar liksom bara nån gång i en film. Inte hela tiden. Alla vi med IQ över 25 kan liksom räkna ut när det ska dyka upp saker efter ett par "bu!"-händelser. Kalla mig fantastiskt intelligent om du vill - men jag är faktiskt så otroligt smart….

Och där är skräckkomedins problem i ett nötskal - den är varken speciellt kul - eller alls läskig. Om man ska göra bra skräckkomedi måste man brassa på rejält. Som tex Braindead. Den är inte det minsta läskig, men det är heller inte syftet, utan den lever på en bisarr humor istället. Det är en renodlad komedi. Det gör den sevärd, men inte mer än så. Jag bryter inte benen av mig för att springa till affären för att köpa en DVD med braindead så att säga. Och då är den bäst i klassen. Peter Jacksson är tveklös kung för mig i denna snäva genre. Men inget av det han gör i genren skulle ens komma i närheten av att klassas som mästerverk för mig för det GÅR inte att göra bra filmer av kombinationen skräck och komedi hur bra regissör man än är.

Och där har vi då Drag me to hells stora stora stora problem. Den är inte speciellt läskig och ALL skräck bygger på förutsägbara gapiga volymstinna "hoppa till". Jag smålog som sagt ett par ggr, men det räcker inte för att jag skulle kalla den speciellt kul heller. Jag småler av "Vänner" också, utan att jag för den delen tycker det är en bra komediserie. Jag småler flera ggr varje dag utan att det är något speciellt. Jag vet inte om jag är konstig som gör så - men va FAN är det som är så skoj med lite splatter och spöken att man placerar det på ett cineastiskt altare av att man småler av det? Man måtte leva jävligt trista liv isåfall om detta är stor humor för en.

Nej, Drag me to hell, sommarens mest omtalade skräckfilm, denna "Poltergeist" möter "Thinner"-hybrid (jo det är exakt vad det är) är bara precis också sommarens tveklöst mest överskattade hype. Jag är riktigt glad att jag inte såg den på bio. Jag har ända sen jag såg trailern haft en magkänsla av att "det här kommer jag nog inte tycka är något speciellt" - och denna känsla införlivades tyvärr allt för väl.

Den får en mycket svag sigenarförbannelse plus ett "jätteläskigt" get-gnägg på sidan i betyg (en tvåa alltså). Mer är den verkligen inte värd. Allt den här filmen har i kvalitétsväg bygger på nostalgi hos tittaren över gamla tiders skräckfilmer - att den påminner om filmer likt Evil Dead osv - det framgår med största tydlighet när man läser lovord från andra recensenter. Jag är relativt nostalgilös i förhållande till Evil Dead - gillade inte det då - och inte heller därför idag.

Ungefär vartannat år kommer det en komedi som jag gillar. Komedier är alltså en kategori filmer som jag inte har mycket tillövers för i regel. Men den här verkar riktigt rolig och den ska jag försöka se när den kommer. Lysande att den bygger på en verklig historia därtill.

Jag blir rätt ofta beskylld för att vara en humorlös individ av nätets humorpoliser. Här har ni ett exempel på något jag tycker är fantastiskt kul. Skrattade så att jag grät.

Jag tillhör definitivt en av de stora fansen till bröderna Cohens filmer. Filmer som Fargo och Big Lebowski står på hedersplats i min DVD-hylla. Därför försöker jag också se det mesta som dessa herrar har gjort. Vissa saker är mästerliga, andra saker är i ärlighetens namn är rätt halvdana.

Burn after reading är deras senaste alster. En "thrillerkomedi" om invecklade händelser och relationer mellan agenter, fitnesstränare och solochvårare. Storyn är rätt basal och kretsar kring en uppsagd CIA-agent (John Malkovitch) som lyckas slarva bort sina memoarer på ett gym. Där återfinner två fitnesstränare (Brad Pitt och Frances McDormand) dem och misstar dem för att vara topphemliga uppgifter som de då ska försöka tjäna pengar på. Mitt i allt detta finns en paranoid solochvårande polis spelad av George Clooney som lyckas bli inblandad i allting.

Filmens stora behållning är skådespelet. Brad Pitt och George Clooney är lysande i sina roller. Filmens svaghet är att den kanske inte är så mycket mer än just det. Storyn är inte jättekul, gagsen är inte jättemånga. Den är ljumt småskoj helt enkelt. Man småler mer än man tokskrattar.

Betyget blir därför en stark trea och den hamnar därför i bröderna Cohens mer svaga liga som jag ser det.

 

Ronny Svensson, den gamle filmräven från tiden då Femman fortfarande var en sevärd kanal där i mitten av 90talet brukar alltid leverera goda filmtips. Så gjorde han väl egentligen även den här gången, men jag känner mig ändå rätt berövad på något som aldrig riktigt blev så bra som jag trodde.

Filmen i fråga är "Lars and the real girl". En film som fått hela 7.6 i betyg på IMDB. En film jag inte alls hade hört talas om förrän Ronny sjöng dess lovsång i en filmrecension på fyrans nyhetsmorgon brevid en rejält pösmunkad njutningspotät vid namn Steffo Törnkvist.

Ronny talade om en mycket rolig film, fylld av humor och så visade han några mycket roliga klipp ur filmen som fick mig att direkt införskaffa filmen. Det här verkar vara en film med min typ av humor…

Problemet var att i princip alla roliga klipp var just det Ronny redan visade oss och något mer i humorväg fanns inte i filmen. I övrigt var alltså filmen inte alls en komedi. Nej det var snarare ett regelrätt drama. Det är väl inget fel med det, men jag blir irriterad över falsk marknadsföring och det påverkar såklart min syn på filmen i en negativ riktning.

Som drama var filmen hyfsad, inte mer. Den handlar om Lars, en lite byfånig kille som skaffar sig en konstgjord tjej i plast som substitut för en massa förtryckta saker i hans liv. Det är i princip bara i införskaffandeskedet som filmen är rolig, när det lilla samhället han bor i ska hantera Lars nya flickvän. Sen övergår det snart i en (rejält överdriven) feelgood-känsla som så småningom övergår i lite mer socialrealistiska nyanser.

Som sagt Ronny… Varför skildrade du detta som en rolig film? Den har kanske 5 minuter med humor, resten är drama… Du brukar alltid recensera filmer på ett bra sätt, helt klart vara den bästa filmrecensenten där ute, men denna gången tycker jag inte alls det. Jag ger filmen tre ansträngda skratt av fem möjliga i betyg. Jag kanske hade uppskattat filmen mer om jag hade vetat att det inte alls var en komedi.

Dr Who ska spelas av en ny skådespelare vid namn Matt Smith som alltså tar över efter David Tennant. Matt är den yngste skådisen någonsin i rollen (född 1982). Jag tillhör dock skaran folk som tröttnat på serien. Har inte ens sett den sista säsongen. Vet inte vad det var jag tröttnade på men något var det tydligen som inte föll mig i smaken. Inget direkt fel alltså, mest att jag inte tyckte det var bra nog.

 

 

Film på 80talet. Jag vet inte vad ni får för tankar i huvudet men för mig dyker två huvudsakliga kategorier upp i mitt huvud. Den första är svensk komedi. Sällskapsresan och Göta Kanal och liknande saker. Ibland kan man seriöst undra om allt Sverige bestod av cineastiskt på 1980talet var buskiskomedi. Det andra som dyker upp är den så hårt baktalade kategorin actionfilmer från Hollywood. Och det är om dessa jag tänkte blogga. Den typiske actionrullen på 1980talet innehöll tre ingredienser i varierande mängd. Jag kallar denna typ av filmer för VHS-action. Det var kännetecknande för dem att de blev givna filmer att hyra till helgerna. Lika givet var också det faktum att de ofta låg på firman Transfers kassetter om ni minns det? Röda fodral som oftast kostade mer att hyra. Nåja… Till de tre kategorierna som kännetecknar 80talets actionrullar.

Den primära ingrediensen som nästan aldrig saknades var den smått homoerotiska machovurmen då den muskelsvällande manskroppen exploaterades friskt. Här står figurer som Schwarzenegger, Stallone och van Damme som typexempel på män som bar väldigt få saker på sig utom sololja och stora vapen men det fanns såklart en uppsjö fler exempel. Det finns egentligen inte så mycket att säga om denna aspekten mer än att oljade kroppar var något man verkligen älskade på 80talet.

Den andra ingrediensen som också den nästan aldrig uteslöts var att filmen utspelades i en hård oftast dystopisk miljö som man gärna skildrade satiriskt. Det är väldigt svårt att hitta en motsvarighet till 1990talets actionfilmer som i jämförelse alltid mer utspelar sig i en ganska vanlig miljö. Nej 80talets filmer skulle gärna utspela sig i framtiden. En mörk framtid där 1980talets politiska ideal och visioner gick överstyr. Under 1980talet rådde det i USA en våg av nyliberalistiska ideal om det privata ägandet samtidigt som samhället i allt ökande takt fick mer och mer brottslighet. Snacket om Sodom och Gomorra kring USA hördes varje dag och det fanns en god poäng i detta resonemang. Så det blev väldigt poppis för den ofta ganska vänstervänliga regieliten i Hollywood att använda detta ämne och skildra ytterligheter av samhället. Kungen av dystopisk samhällssatir blev nog Paul Verhoeven och filmer likt Robocop och Total Recall är just exempel på kritik av det samtida samhället, men placerat i en framtida miljö där man då kunde göra det hela ännu mer absurt. Denna typ av dystopiska framtidsfilmer fyllda av satir var inte direkt subtila och passade därför klockrent i de glättiga ideal som rådde då. Neon-publiken älskade att skratta åt sina ideal utan att riktigt begripa den övertydligt riktade kritiken mot dem. Idag skulle ingen regissör göra riktigt så här övertydliga samhällskritikfilmer.

Den tredje ingrediensen är vi redan inne på och det är humor. Både machomannen och satiren skulle innehålla humor enligt lag. Det är nästan en naturlag att en actionfilm på 1980talet i princip kunde skriva till "komedi" på baksidan av VHS-kassetten. Antingen var hela filmen satir eller så innehöll den åtminstone massor av fyndiga one-liners. Det kvittar exakt hur osannolikt det än är så ska en person som Schwarzenegger kunna leverera en fyndig replik oavsett om han precis torterats eller inte.

Alla dessa ideal spann såklart in långt in på 1990talet, men på något sätt urvattnades de i ungefär samma takt som Schwarzeneggers muskler sackade ihop och idag är dessa filmskaparideal nästan helt borta. Det är 1980talet som är VHS-action-erans guldålder utan tvekan. Stora muskler, dystopi och humor - det är 80talets actionfilmer för mig.

Nej actionrullen med hårda män är inte borta, men idag har socialrealismen omformat actionhjälten från en 110kgs muskelknutte med bronsmuskler och minigun i byxan till mer komplexa actionhjältar som tex Bourne, som inte får bilar att explodera av att kissa på dem, men som i verkligheten skulle vrida nacken av Arnolds hårdaste hårding på 10 sekunder. Slimmande, sofistikerade, mer komplexa actionhjältar.

Folk tror inte längre på Arnolds oneliners. Folk tror inte längre på sololjans kulskyddande och kukförstorande magi eller på att van Damme likt en modern Tarzan kan lära infödingarna kungfu bättre än de själva kan. Det är både skönt och trist på samma gång. För nog sjutton kan man sakna hur enkelt allt var på 80talet. Då var ryssen en tveklöst hård skurk, framtiden tveklöst fuckad och muskler en tveklöst säker väg till framgång.

Bäst på SVT just nu:

http://karsten-torebjer.blogspot.com/

 

Lagom till ätdags på kvällen sänds alltid Americas funniest homevideos på TV. Två punkter på det: 1. Ja vi äter framför TVn. 2. Ja jag ser AFV ibland.

AFV är ett sånt där program som man inte vet vad man ska tycka om. Både hatigt och skoj. Det hyser iaf en otroligt störig programledare i Tom Bergeron. Och 99% i publiken är Ned Flanders-töntar från Oklahoma och denna klientel i sina hockeyfrillor,  pastellkostymer och axelvadderade klänningar ser alltid till att rösta på den sämsta filmen i själva tävlingsmonenten. Det ska vara kiss och bajs och små barn. Då är det skoj tydligen.

Men, trots dessa otroligt störiga moment, inte minst då att SKITTRÅKIGA filmer som innehåller barn som har målat färg på pappas bil och liknande ALLTID vinner de där 10000 dollarna, så har programmet sin behållning stundtals. Jag erkänner gärna att jag skrattar faktiskt ibland åt det - inte minst åt inslag med pensionärer som stupar och djur som gör saker. Just dessa två ting är bäst för de är sällan arrangerade och de är ofta våldsamma eller vansinniga.

Kombinationen av de två är obetalbar. Enda gången det är nått så när skoj med ungar är när de råkar illa ut. Tårar=skoj. Men det är sånt här folk som är föräldrar inte förstår (längre). Ungar är så jävla tråkiga och ointressanta för alla andra än föräldrar (och abnormt barnkära). Men men…

 

Idén med AFV är strålande eftersom verkligheten ofta är roligare än upptänkta komedier, genomförandet i just AFV tyvärr inte lika bra dock.

Fan vad jag hatar Adam Sandler… Sån jävla värdelös pöbelhumor och jag får krupp av trailern för hans senaste skitfilm.

Han har inte gjort en enda sak som inte har varit bland det sämsta jag sett. Jag kan iofs inte skryta med att ha sett allt han gjort… eller ens en enda sak han gjort ordentligt (vem kan det utan att krypa ihop i fosterställning av ångest)… men det finns egentligen bara en komiker jag hatar mer.. eller rättare sagt det är en grupp med komiker.. och det är Wayans-bröderna.