Jag har vid ett par tillfällen nämnt Macahans (eller "How the west was won" som senare säsongerna dumt nog egentligen hette i orginal) med viss förkärlek. Jag skulle kanske förklara vad det är jag gillar med serien.

För det första är jag alltid svag för pionjärberättelser om nybyggare och upptäcksresande. En stor del av Macahans handlar om just detta. Folk som som ger sig ut i det okända - som får lita på varandra i en hård värld - ett tema jag alltid gillar om det så är rymden med ett utforskande rymdskepp i Star Trek till upptäcksresande i Klippiga bergen. Serien är också väldigt välgjord rent manusmässigt, iaf i de första säsongerna då röda trådar hålls vid liv från avsnitt till avsnitt. Mäktiga avsnitt förövrigt - aldrig under 1.5 timma! Dvs vi snackar en långfilm per avsnitt! Man har alltså tänkt till lite när man gjorde serien. Ofta är faktiskt enskilda avsnitt av TV-serien Macahans mer välskrivna än de flesta västernfilmer.

Det är också en extremt pampig serie estetiskt, inte minst sätter den snygga musiken i introt med svepande vyer över mäktiga landskap och outrot till pampig västernromantisk oljekonst en känslonivå som jag verkligen gillar. Det skadar sen heller inte att vinjetten hyser en orgie i fantastisk geologi faktiskt. Rena geoporren. Folk kan säga vad de vill - men förpackningen på saker och ting är viktigt och Macahans packeteras oklanderligt. Vissa skulle kanske kalla vinjetten pompös, men något är bara pompöst om det inte kan fylla ut den kostym man presenterar sig i. Det kan Macahans, alltså är vinjetten allt annat än pompös. Vissa kallar kanske den smörig. Men eftersom den rätta atmosfären under vilda västern byggde på den här sortens nationalromantik så blir det bara lysande. Macahans är nationalromantisk till max. Men gillar man inte den vinklade estetiken så kan man heller inte gilla detta. Då kan jag också meddela att ni har föga gemensamt med mig. Politiken åsido, men estetiken i nationalromantiken kring 1800talet är fantastisk. Hela konceptet med westernfilmerna under 1900talet är amerikanernas försenade variant av det vi skapade i Europa under slutet av 1800talet när vi skrev våra nationalepos, sjöng och målade tavlor till nationella bedrifter. Mycket påhitt, men ack så vackert påhitt!

Serien är självklart snyggt filmad. Omväxlande miljöer och bara begränsat med trista inomhuskulisser höjer den markant från många andra serier med mycket billigare upplägg. Inga flashinga saker, inga påkostade filmningar, men bara enkelt och snyggt.

Zeb Macahans karaktär råkar sen vara kanske det mäktigaste som någonsin setts på västernduken. Glöm fullständigt bort John Wayne och andra skrävlande legendarer på duken - Zeb Macahan spelad av James Arness är hela det amerikanska äventyret förkroppsligad. Han är tryggheten, pålitligheten, ödmjukheten, rättskaffenheten och en hel rad till knyffliga attribut - men inlindat i charm, humor, manlighet och total orädsla som gör att nog få män önskar att man vore som honom. Han har sett allt, upplevt allt, besegrat allt och det syns så väl. En sådan filmkaraktär kommer vi nog inte få se många ggr fler. När han "bara" var en cool och rättskaffens hårding som sheriffen Dillon i den episka långköraren Gunsmoke är han här väldigt mycket mer. Ni vet, när man ska bygga ett hus och inte behöver kompromissa om något alls i byggnadsmaterial - när man kan det bästa av det bästa - då får ni Zeb. Det hela vilar på väldigt trygg grund också. Den på riktigt krigsskadade lätt haltande två meters norskättade James Arness är ju ett fantastiskt fundament att bygga upp en karaktär som Zeb Macahan på. Och säg mig - vem har inte fascinerats av Zebs slitna tajta skinndräkt - som han bär i både kyla och ökenhetta? Bara den i sig ger extremt många beundranspoäng.

Macahans står och vilar på ett perfekt hantverk. Snyggt foto och vacker musik. Spännande och känslomässigt dramatiska berättelser. En oklanderlig episk känsla av att verkligen få vara med på det amerikanska äventyret under trygg ledning av Zebulon Macahan. En serie man förövrigt har vuxit upp med. En vacker nationalromantisk serie där man lyckas övertyga tittaren om äktheten. Visst finnes det äppelkäckt lättsinne och en massa romantik i serien som inte direkt kan sägas ha något djupsinne. Men inget som någonsin besvärar. Oftast lyckas man alltid balansera det lättsamma med det seriösa.

Jag kan för mitt liv inte ge den annat än en solklar femma i betyg av fem möjliga. Ratar man denna serie är man en tajtrövad, pretentiös, fantasilös, metrosexuell fjant. Nej förresten - glöm det - man är något mycket värre än så - man är troligen Alex Schulman.

Och ja, vi, min sambo och jag, som båda är hängivna denna serie, som båda fanatiskt offrar på Zebs altare, döpte vår nya gråa kattunge till Zeb. En bättre start i livet kan än med detta namn kan man nog inte få, fast han har såklart kanske orimligt stora skor att fylla. Det här med att bära Bowie-kniv och spöa skurkar har vi inte lärt honom, ännu. Tänk, det finns ju kattstackare som heter Alex.. kan ni tänka er en sämre start på kattlivet än att bli döpt efter Sveriges mest pinsamma trut? Det enda jag skulle döpa till Alex är saker som kommer ur min bak. Men det är jag det.

Jag vill också avsluta med att avslöja att serien nu, till min oerhörda glädje faktiskt ska komma på DVD i november. Jag vet precis vad som ska köpas i Julklapp i år med andra ord. Tack tomten!

Ack, dessa svårbetygsatta filmer. Filmen Knowing tar oss först med till USA 1959 och en skola som ska placera en sk tidskapsel i marken för öppnande 50 år senare. Alla barn ritar teckningar av hur de tror att 2009 kommer se ut, utom en flicka som istället skriver ner en massa siffror.

50 år senare är kapseln öppnad och pappan (en astrofysiker spelad av Nicholas Cage) till barnet som fick just flickans sifferpapper upptäcker ett mönster i siffrorna.

Och sen börjar vad som mestadels kan beskrivas som en orgie i hjärndöd religiös propaganda blandat med en soppa av storskalig action. Alltså i sig svårt att betygssätta. Men ett betyg mer i den nedre regionen blir det eftersom man hur man än vill knappast kan acceptera vissa saker. Jag tål gärna religiös propaganda i vissa begränsade mängder. Jag har däremot svårare för misshandel av vetenskapliga/filosofiska begrepp. Vinkla i frågor javisst, förvräng inte rena fakta.

Tex att man i filmen har en diskussion om determinism vs oförutsägbarhet som är så full av rena fel att det gör lite ont i kroppen. Man blandar samman determinism med syfte HELA tiden. Dvs man skildrar det deterministiska perspektivet som om det per definition kräver en medveten tanke bakom sig. Jorden ligger där jorden ligger, perfekt för liv, inte pga slump, utan pga att det är "determinerat"….

*suck*

Ja ni förstår. Å andra sidan är det rätt många som inte begriper mer kring filosofi än att man kan förstå att folk som skriver manus i Hollywood tror att determinism är det samma som syfte/medvetet agerande. Men man tycker ju att någon på inspelningen borde blivit lite sur och sagt ifrån.

Betyget räddas dock från en katastrof helt pga filmens välregisserade orgier i våldsam action och dramatik. Det är helt enkelt en ganska spännande rulle trots alla (religiösa) dumheter. Jag ger den en trea i betyg. Helt ok popcornrulle.

Deckare är inte riktigt min grej alls. Jag har provat börja läsa i någon nån gång, men kom ingen vart. Enda gången jag gillar deckare är i filmade versioner. En bra brittisk eller svensk krimi på TV funkar alltid som enkel popcornsrulle. Wallander, Beck, van Veeteren och Morden i Midsomer inte minst då.

Stieg Larssons storhet har därför helt gått mig förbi. Jag kommer troligen se filmatiseringen av hans milleniumtrilogi på TV eller DVD, men jag kan inte säga att jag längtar ihjäl mig direkt. Vad som däremot låter jävligt coolt är de halvt om halvt bekräftade ryktena på att Quentin Tarantino och Brad Pitt ska göra en Hollywood-version av just milleniumtrilogin.

Härom kvällen såg jag Sergio Leones "Per qualche dollaro in più" (For a Few Dollars More). En av de bästa och mest klassiska av alla spagettivästerns som gjorts. Rättare sagt, jag såg om den, för såklart har jag sett den innan. Men det var säkert 15 år sen sist så det var lite av en helt färsk upplevelse trots allt. En film som det finns lite att orda om. Det är ett mästerverk som i princip måste ges en femma i betyg.

Vad gör egentligen en film som denna till en så välkänd film? Varför är den en klassiker? Den är ju trots allt väldigt långt ifrån vad normen för vad en "bra film" ska vara enligt skolboken. Den är teatral, den är precis hela tiden överdriven och den har massor med ofrivillig komik.

Det är ju JUST det som gör den bra. Den är så cool in i märgen. Den är inte det minsta subtil utan allt är som en vägg av upplevelser som faller över en och man måste vara hjärndöd för att missa något. Den nästan distat höga musiken av hamrar in känslor och man kan inte undvika att känna precis så som regissören vill att man ska.

Sen har den en annan stark detalj som många filmer, både samtida och modernare saknar: Den är fylld till bredden med coola skådisar. Den sjukligt gulbleke Lee van Cleef som tillsammans med Clint Eastwood med isblicken och cigarren och ett helt gäng oförglömliga skurkar, då inte minst sidekicken "Wild" som spelas av Klaus Kinski. Sicken ensemble!

Idag ska alla skådisar vara vackra och likformiga. Inte för att Clintan då är ful nej, han är troligen en av de mest stiliga skådisar någonsin på duken, iaf i unga år. Och jag kan även tänka mig att kvinnorna smälte som smör för huvudskurken "El Indios" (Gian Maria Volontè) djupa grå-gröna ögon. Det är ju nästan så jag gör det…

Men nej.. rent allmänt annars. Idag råder det ungdomsfascism. Alla hjältar ska vara muskliga rentvättade mammasgossar med blekta tänder och krystad 5dagars-stubb. Alla kvinnor ska vara fotbollsmammematerial och knulldockor samtidigt. Och skurkarna idag är bara dryga "eurotrash".

En filmskurk som ska föreställa en trovärdig ledare måste vara karismatisk för att vara övertygande. Gian Maria Volontè är ett skolexempel på en bra filmskurk! Det här är en man man följer! Det här är en ledare!

Mer om filmskurkar i DN. Kan inte säga att jag håller med om "deras" lista.

Så har jag då fått ta del av för publiken helt gratis fan-filmen The hunt for Gollum. Den utspelar sig strax innan den första LOTR-boken kan man säga. När Gandalf ger Strider (Vidstige, sedemera Aragorn) i uppdrag att leta reda på Gollum.

Filmen spelades visst in med en budget på 10000 pund (el. dollar?), 3000 dollar. Överlag skulle jag tro att merparten av dessa pengar bör ha gått åt det logistiska. För filmen utspelas i en massa miljöer med rätt imponerande kameraarbeten. Svepningar över snöklädda berg kan inte vara helt billigt att fixa. I övrigt bara måste massor av eldsjälar ha ställt upp gratis vad gäller skådespelare, kostym, specialeffekter, musik osv. Jag kan inte tänka mig annat.

Filmens styrkor ligger kring det visuella. Den är snyggt gjord på alla plan. Nu har jag iofs inte sett filmen i en rejäl upplösning ännu så det är möjligt att en hel del specialeffekter är sämre än vad den stream-rip jag såg uppvisar. Men jag tror att allt är helt okej även i bättre upplösning. Vi tas hursomhelst med i en orgie av snygga gröna skogar, ängar, dimmiga backlandskap och berg. Musikmässigt har vi en musik som påminner mycket om Peter Jacksons filmatiseringar, vilket bidrar till stämningen. Den är ju inte i samma klass musiken, men den är verkligen välgjord.

Skådespelet är också bra. Det är såklart stelt och teatralt, men i episka fantasy-miljöer fungerar sånt bara bra. Rollbesättningen har helt klart varit inspirerad av Peter Jacksons skådisar och de flesta figurer påminner mycket om hans förlagor.

Filmen har dock svagheter om man ska vara ärlig och att bara se igenom fingrarna för att man gillar idealister tänkte jag inte göra den här gången. För det första är filmen faktiskt stundtals rätt tråkig. Skillnaden mellan en mästerregissör syns just i detta. I The hunt for Gollum har vi folk som verkligen vill och försöker, som har sinne för detaljer och detaljer men som inte riktigt kan skapa momentum ibland. För det andra verkar det på något sätt som man försöker skapa sig en film med helt egen stil gentemot Jacksons filmer, men sen bangar man ur och istället försöker härma. Detta skapar en lite otydlig struktur och en atmosfär som inte blir riktigt lika träffsäker som den skulle ha kunnat bli. Den här filmen har helt enkelt lite identitetsproblem.

Men i det stora hela är det svårt att inte gilla den här filmen ändå. Den är ett långfinger åt Hollywoods absurda filmindustri där cateringavgiften per dag i de flesta filmer ofta är större än The hunt for Gollums hela budget. Och den är utan tvekan med alla omständigheter i beaktande en väldigt välgjord film. Betyget blir en fyra av fem.

Länkar där filmen finns:

www.dailymotion.com/huntforgollum

www.thehuntforgollum.com (fungerade ej sist jag testade, servern kraschad av överbelastning)

Piratebay

Vissa filmer lämnar en med ett "jaha". Valkyria är en sådan film. Filmen som handlar om det mest kända mordförsöket på Hitler är mestadels en film som till upplägget påminner om Apollo 13. Ni vet filmen som HELT byggde på spänning kring hur det skulle gå för ett gäng amerikanska astronauter i nöd, en vida känd historisk händelse, som därmed hade ett vida känt slut. Lite grann så är det med Valkyria också, dvs helt okänt är det inte att mordförsöket misslyckades. Man vet hur det ska gå och därmed försvinner drygt 80% potentiell spänningsenergi ur filmen. Vi ges tempomusik. Vi ges action. Men det sitter liksom inte där ändå - spänningen. Och i en film som inte kan sägas vara ett smäktande drama, utan just en spänningsfilm, blir det rätt dåligt med andra ord.

Filmen påminner enormt mycket om Sophie Scholl - Die letzten Tage i det estetiska. Jag känner igen massor av små detaljer med ljus, foto, musik och filmningar. Regissören Bryan Singer har helt klart låtit sig inspireras. Med skillnaden att Sophie Scholl då är ett mästerverk.

För det är ju så, och det har Hollywood uppenbarligen inte begripit, att filmer om WW2 och Tyskland idag görs bäst i Tyskland. Förutom Sophie Scholl har vi ju mästerverket Der Untergang och den medryckande Führerns elit (Napola) som bra exempel på detta. Att det inte riktigt känns ok med jänkare i rollerna som tyskar har alltså inte sjunkit in i Hollywoods tröga och obefintliga smaksinne. Den primära anledningen är ju tvådelad - dels berättar Hollywood sällan något ur tyska perspektiv - dels, när de väl gör det som i Valkyrie blir det med antingen kass tysk brytning eller så kör man jänkarengelskan rakt av. Och det tar ju väck "lite" av känslan så att säga. Det finns ett och annat undantag från språkregeln dock - när Ausländer faktiskt är bättre på att göra en film om något - helt enkelt beroende på att de är bättre på att göra film. Bästa exemplet här är de brittiska Wallanderfilmerna, som enligt min mening är överlägsna våra svenska orginal.

Finns det någon anledning alls att se Valkyria? Ja den har ju 20% spänning kvar tex. Det är ju inte helt värdelöst faktiskt. Det är ju det där som Hollywood brukar vara bäst på, att skapa spänning av inget alls. Den har också en stadig ensemble med intressanta skådisar i huvudrollerna, inte minst Bill Knighy, Thomas Kretschmann, Kenneth Brannagh, Christian Berkel och Eddie Izzard. Den uppvisar även en rätt snygg estetisk sida då miljöer och stilar på allting känns uppfriskande snyggt. Inget sönderbombat Tyskland eller Bayersk klisché utan det är det supermoderna Nazi-Berlin och de nordösttyska tallskogsområdena vi får se det hela utspelas i. Den är alltså inte jättedålig alls på något sätt, men att därifrån sträcka sig till att kalla den bra gör jag inte. Betyget blir en stark tvåa - på gränsen till en trea - den går alltså utmärkt att se om man inte har något bättre för sig.

En rätt träffande jämförelse mellan Pixar och Dreamworks.

Det här tycker inte jag ser så tokigt ut. Tvärtom, med en budget på 3000 dollar ser detta riktigt imponerande ut. The hunt for Gollum är en fan-film som verkar lovande nog att offra 40 minuters titt på när den släpps online i Maj. Riktigt snygg trailer. Här har Hollywood ett och annat att lära vad man kan göra för lite pengar.

THE HUNT FOR GOLLUM - FULL Trailer 1 from Independent Online Cinema on Vimeo.

Hollywood kan absolut inte skildra vikingar realistiskt. Det är lite skrämmande men det nästan mest realistiska man gjort på vikingfronten är ju The Vikings från 1958. Ni vet, den stolliga rullen med Kirk Douglas som enögd viking med byxorna uppdragna i armhålorna.

Outlander är en i raden av snarast rena fantasy-skildringar av vikingarna. Här får vi följa "the outlander", spelad av James Caviezel, dvs "Jesus" i Mel Gibsons pekoral för ett par år sen och hur han dimper ner i Norge på 700talet i sitt lilla rymdskepp. Exakt varför han är där och hur han kommer dit är något filmen aldrig går in på speciellt noga. Men för de förvånade vikingarna berättar han hur han jagar en "drake". Ett rymdmonster såklart.

Så enkel är storyn och det låter såklart extremt tramsigt. Det är också extremt tramsigt. Men om jag kopplar bort det pretentiösa mogenhetsfiltret för en stund så var filmen faktiskt ganska underhållande. Den är fartfylld och våldsam och man dras in i en vikingavärld som är allt det vikingatiden troligen inte var oftast, men som man vill den ska vara. Dvs munter, testosteronstinn, våldsam och fylld av mjöd. Man kan inte låta bli att roas över hur otroligt modiga alla vikingar ska skildras. Där oövervinnerligt monster - dit jag springa direkt och anfalla. Korkat orealistiskt såklart, men den förtryckte vikingen i en kan ändå inte låta bli att känna hur det rycker lite i bärsärk-generna. Det är så här modig man vill vara.

En kul detalj i filmen är att vår vän Jesus den här gången är med i en film som är allt annat än religionsvänlig. Den totalhånar kristen arrogans och ger "naturalistiska" förklaringar till hedendomska tankesätt. Det verkar som någon ville slippa ifrån Jesus-stämpeln big time - för i den här rollen spelar han en hårdförd krigare som hellre klyver skallar än vänder andra kinden till. Fast frälsarrollen är såklart där fortfarande på sitt sätt, bara betydligt mindre mjäkigt än i den bibliska varianten.

Förvänta dig inget alls för hjärnan med den här filmen. Den är en orgie i orimligheter, obegripligheter och fantasy-keltiska grabbigheter. Men om du vill ha något att titta på till dina popcorn är den utmärkt. Och James Caviezel är en såpass bra skådis att han kan lyfta rätt mycket elände. Och en kraxande John Hurt och en ytterst stenhård Ron Perlman gör inte skådespelet sämre. Betyget blir tre popcorn av fem möjliga.

Sitter och ögnar igenom oscarsnomineringarna och konstaterar massor av saker som förvånar mig. Framförallt begriper jag inte hur Slumdog Millionaire kan nomineras för musik. Jag har inte sett filmen, men jag gick direkt in på Youtube och kollade in de två huvudsakliga låtarna. Ursäkta men det låter faktiskt rent ut sagt för jävligt. Eurotechno meets world music ala Bombay. *uuurk*

Nu har jag heller inte sett The Curious Case of Benjamin Button, men att den nominerats i 13 kategorier känns absurt av det jag har hört och sett om filmen. Känns som vi i den ser ytterligare ett exempel på när USA absolut inte alls har samma filmsmak som resten av världen. Rena Grinchen-vibbar faktiskt.

Jag har med andra ord två filmer jag nu måste se som jag inte riktigt hade tänkt se från början.