Jag är född 1975, vilket innebär att jag växte upp med alla TV-serier som gick under åren 75-1990 som yngling (Macahans, Shogun, Mot alla vindar osv). Detta i kombination med att vi hade en VHS redan 1982 (tidigt för sådana) gjorde att jag såg om vissa TV-serier vi bandade från TV till förbannelse. En sådan serie som jag hade på VHS och såg massor av ggr var Marco Polo.

Serien är italiensk, men fylld av diverse Hollywood-stjärnor (Anne Bancroft, John Gielgud, Ian McShane, F Murray Abraham, Denholm Elliot, Leonard Nimoy och t om en riktig tungviktare så som Burt Lancaster) - den är också helt på engelska, fast man kan ana att många italienska och mongoliska/kinesiska skådisar har dubbats.

Serien handlar inte helt oväntat om Marco Polos resor, men i princip endast hans resor till Kina, inte alls kring alla de resor han var på i tex Sydostasien på hemvägen, så som historisk skildring av allt han var med om så suger den enormt. Seriens styrka ligger snarast kring en kombination av det estetiska och skådespelet. Serien är välspelad och mycket snyggt gjord med trollbindande musik av Ennio Morricone. Många av de mongoliska machomännen han stöter på känns verkligen helt igenom 100% som äkta mongoliska krigare. Finns inget alls som tyder på skådespel nästan. Likaså är serien överlag extremt snygg. Musik, miljöer och foto är av toppklass för en TV-serie. Även med dagens mått mätt. Jag är också imponerad över kostym och smink. Det känns verkligen som man får uppleva alla de kulturer man möter på och med historiskt korrekta kläder helt igenom. Men jag kan ha fel på den punkten. Sminket är bra och med det menar jag att eftersom serien utspelas under 30 års tid så är det ju ett måste att vissa måste åldras - och överlag gör alla det mycket trovärdigt. Inte minst lyckas man få skådisen som spelar Marco Polo (Ken Marshall) att gå från fjunig tonåring till vuxen man på ett mycket snyggt sätt. Både utseendemässigt och skådespelsmässigt.

Serien fullkomligt badar i vinklat positiv sinofili och orientalism. Men den gör det så pass charmigt att man kan köpa det hela, den handlar trots allt inte om "verkligheten", utan om Marco Polos egna betraktelser och hur han uppfattade det han mötte på. Och i den uppskattandes ögon blir allt som gillas därefter. Likaså innehåller den därför också "övernaturligheter" eftersom Marco Polo berättade att han såg sådant. Som tex svävande munkar och magitrick. Men det känns helt ok då serien som sagt är gjord efter Marco Polos egna upplevelser, och inte efter "verkligheten". Jag kan tänka mig att den här serien skapade många människor med intresse och passion för asien i min generation faktiskt. Den påverkade definitivt mig och jag märkte, att trots att det var 20 år sen jag såg den sist, så mindes jag massor av scener exakt på ett kusligt inpräglat sätt.

Serien är alltså helt okej även om den har en del saker som jag skulle ändrat på om jag fick bestämma. Det stora problemet är däremot att den DVD-utgåva som finns, utgiven av Noble Entertainment, suger något så otroligt. Noble Entertainment är ett märkligt bolag. De är jättetrevliga att ha att göra med (hade problem med en film en gång, fick en ny direkt), men de ger ut filmer av enormt skiftande kvalitét tyvärr.

Den här utgåvan är rent ut sagt skamligt dålig och tyvärr finns det nog inga alternativ att köpa ifrån.

För det första är det inte frågan om hela serien, utan den förkortade varianten. Det gör kanske inte jättemycket eftersom den långa riktiga varianten är något jag faktiskt bara sett delvis innan, dvs jag förlorar inget. Detta är samma "korta" serie (7.5h) som jag såg på svensk TV i mitten av 80talet. Den långa har mig veteligen aldrig visats i svensk TV, däremot vet jag att den gick i dansk TV, men jag missade det mesta.

Men man tycker ju att de gott kunde ta HELA serien som är X antal timmar längre när de ändå gör en DVD-utgåva. Det här med att den är förkortad märkte man inte så mycket på 80talet, men idag syns alla dåliga klipp i mina lite mer uppmärksamma ögon. Det är möjligt att det finns någon anledning till att det inte går, som tex att den längre bara är på italienska eller något sådant, eller kanske t om förstörd.

Det värsta med utgåvan är dock inte detta utan det otroligt dåliga ljud som den har. Jag har aldrig varit med om sämre på en DVD som jag köpt. Ljudet är lågt, ljudet svajar stundtals, ljudet brusar mycket och ibland är det t om pulserande ljud i bakgrunden och överslag i diskanten är bara förnamnet när musiken spelas. Jag kan mycket väl tänka mig att alla masterkopior ÄR så här dåliga idag, men det är sånt här man har restauringsbolag till. Inget av problemen med ljuden är värre än att det går att åtgärda. Och då kan man även fräscha upp bilden som har dassig typisk europeisk lågbudet-TV-kvalitét. Man har verkligen bara tagit en gammal TV-serie från något italienskt TV-arkiv och pregat in på DVD utan någon som helst engagemang.

Serien kostade väl inte mer än 300 kronor att köpa på DVD, men jag tycker gott att de kunde lagt ner mycket mer tid på att restaurera den bättre, för den är charmig och väl värd att se för alla som älskar serier om resor, historia och drömmar. De vill att vi inte ska piratkopiera, då får de ju allt anstränga sig lite mer med sakerna de ger ut. Hade jag betalat mer för DVDn hade jag känt mig lurad faktiskt.

Det har visst kommit en ny serie som gått obemärkt förbi - jag tror jag ska försöka få tag i den och jämföra. Jag tror dock inte att den kan vara lika bra. Kanske mycket mer historiskt "korrekt" - men troligen inte alls lika passionerad och charmig. Marco Polo, gjord 1982, är en serie om en drömmare för andra drömmare och då vill man inte ha modern falsk "historiskt korrekt" realism med moderna Hollywoodskådisar (nota bene - med blekta tänder och silikoninlägg, dvs aldrig så korrekt egentligen) utan man tar hellre taskigt dubbade fula italienare alla ggr när hjärtat får bestämma. Iaf om man är en drömmare från 70talet likt den här bloggaren.

Jag har vid ett par tillfällen nämnt Macahans (eller "How the west was won" som senare säsongerna dumt nog egentligen hette i orginal) med viss förkärlek. Jag skulle kanske förklara vad det är jag gillar med serien.

För det första är jag alltid svag för pionjärberättelser om nybyggare och upptäcksresande. En stor del av Macahans handlar om just detta. Folk som som ger sig ut i det okända - som får lita på varandra i en hård värld - ett tema jag alltid gillar om det så är rymden med ett utforskande rymdskepp i Star Trek till upptäcksresande i Klippiga bergen. Serien är också väldigt välgjord rent manusmässigt, iaf i de första säsongerna då röda trådar hålls vid liv från avsnitt till avsnitt. Mäktiga avsnitt förövrigt - aldrig under 1.5 timma! Dvs vi snackar en långfilm per avsnitt! Man har alltså tänkt till lite när man gjorde serien. Ofta är faktiskt enskilda avsnitt av TV-serien Macahans mer välskrivna än de flesta västernfilmer.

Det är också en extremt pampig serie estetiskt, inte minst sätter den snygga musiken i introt med svepande vyer över mäktiga landskap och outrot till pampig västernromantisk oljekonst en känslonivå som jag verkligen gillar. Det skadar sen heller inte att vinjetten hyser en orgie i fantastisk geologi faktiskt. Rena geoporren. Folk kan säga vad de vill - men förpackningen på saker och ting är viktigt och Macahans packeteras oklanderligt. Vissa skulle kanske kalla vinjetten pompös, men något är bara pompöst om det inte kan fylla ut den kostym man presenterar sig i. Det kan Macahans, alltså är vinjetten allt annat än pompös. Vissa kallar kanske den smörig. Men eftersom den rätta atmosfären under vilda västern byggde på den här sortens nationalromantik så blir det bara lysande. Macahans är nationalromantisk till max. Men gillar man inte den vinklade estetiken så kan man heller inte gilla detta. Då kan jag också meddela att ni har föga gemensamt med mig. Politiken åsido, men estetiken i nationalromantiken kring 1800talet är fantastisk. Hela konceptet med westernfilmerna under 1900talet är amerikanernas försenade variant av det vi skapade i Europa under slutet av 1800talet när vi skrev våra nationalepos, sjöng och målade tavlor till nationella bedrifter. Mycket påhitt, men ack så vackert påhitt!

Serien är självklart snyggt filmad. Omväxlande miljöer och bara begränsat med trista inomhuskulisser höjer den markant från många andra serier med mycket billigare upplägg. Inga flashinga saker, inga påkostade filmningar, men bara enkelt och snyggt.

Zeb Macahans karaktär råkar sen vara kanske det mäktigaste som någonsin setts på västernduken. Glöm fullständigt bort John Wayne och andra skrävlande legendarer på duken - Zeb Macahan spelad av James Arness är hela det amerikanska äventyret förkroppsligad. Han är tryggheten, pålitligheten, ödmjukheten, rättskaffenheten och en hel rad till knyffliga attribut - men inlindat i charm, humor, manlighet och total orädsla som gör att nog få män önskar att man vore som honom. Han har sett allt, upplevt allt, besegrat allt och det syns så väl. En sådan filmkaraktär kommer vi nog inte få se många ggr fler. När han "bara" var en cool och rättskaffens hårding som sheriffen Dillon i den episka långköraren Gunsmoke är han här väldigt mycket mer. Ni vet, när man ska bygga ett hus och inte behöver kompromissa om något alls i byggnadsmaterial - när man kan det bästa av det bästa - då får ni Zeb. Det hela vilar på väldigt trygg grund också. Den på riktigt krigsskadade lätt haltande två meters norskättade James Arness är ju ett fantastiskt fundament att bygga upp en karaktär som Zeb Macahan på. Och säg mig - vem har inte fascinerats av Zebs slitna tajta skinndräkt - som han bär i både kyla och ökenhetta? Bara den i sig ger extremt många beundranspoäng.

Macahans står och vilar på ett perfekt hantverk. Snyggt foto och vacker musik. Spännande och känslomässigt dramatiska berättelser. En oklanderlig episk känsla av att verkligen få vara med på det amerikanska äventyret under trygg ledning av Zebulon Macahan. En serie man förövrigt har vuxit upp med. En vacker nationalromantisk serie där man lyckas övertyga tittaren om äktheten. Visst finnes det äppelkäckt lättsinne och en massa romantik i serien som inte direkt kan sägas ha något djupsinne. Men inget som någonsin besvärar. Oftast lyckas man alltid balansera det lättsamma med det seriösa.

Jag kan för mitt liv inte ge den annat än en solklar femma i betyg av fem möjliga. Ratar man denna serie är man en tajtrövad, pretentiös, fantasilös, metrosexuell fjant. Nej förresten - glöm det - man är något mycket värre än så - man är troligen Alex Schulman.

Och ja, vi, min sambo och jag, som båda är hängivna denna serie, som båda fanatiskt offrar på Zebs altare, döpte vår nya gråa kattunge till Zeb. En bättre start i livet kan än med detta namn kan man nog inte få, fast han har såklart kanske orimligt stora skor att fylla. Det här med att bära Bowie-kniv och spöa skurkar har vi inte lärt honom, ännu. Tänk, det finns ju kattstackare som heter Alex.. kan ni tänka er en sämre start på kattlivet än att bli döpt efter Sveriges mest pinsamma trut? Det enda jag skulle döpa till Alex är saker som kommer ur min bak. Men det är jag det.

Jag vill också avsluta med att avslöja att serien nu, till min oerhörda glädje faktiskt ska komma på DVD i november. Jag vet precis vad som ska köpas i Julklapp i år med andra ord. Tack tomten!

Emperor är en bok av Stephen Baxter som jag med mycket möda och stort besvär har tagit mig igenom. Det har tagit mig i princip ett halvår. Inte för att boken är tjock. Heller inte för att boken är dålig. Utan det beror på att jag helt enkelt befunnit mig i en avgrund vad gäller lust att läsa.

Emperor är inte alls i samma stil som de flesta andra av Baxters böcker. Den kretsar istället för rymden och aliens kring en slags alternativhistoria om romartiden. Den handlar om hur en profetia myntas i Brittanien strax innan den romerska invasionen och hur denna profetia allt mer visar sig stämma och komma till liv genom de följande århundradena.

Boken är skriven med Baxters flytande språk och därför lättläst. Han har satt sig in noga i den antika världen och den samhällsbild och de historiska händelser han återger verkar trovärdiga så vitt jag kan se. Den är blodig och våldsam och skulle troligen bli en ganska bra film.

Det är inte frågan om någon torr pompös historisk roman nu, utan allt är snarare ett lågmält mysterium där man förflyttas kapitelmässigt fram genom olika generationer. Som alltid med den typen av berättarteknik kan det bli många namn och svårt att engagera sig. Men boken är såpass rejält skriven att man ändå dras med. Jag blir också sugen på att läsa vidare de övriga böckerna i serien Times Tapestry.

Men som sagt, min recension är inte helt rättvis, då jag tog väldigt lång tid på mig att läsa boken och har svårt att minnas upplevelsen ordentligt. Det är möjligt att boken både är bättre och sämre än jag minns. Jag tar det säkra före det osäkra och ger den en stark 3a i betyg.

Ojojoj. En man med ett skägg. Denne annars så fyndige och med mig jämnårige och tillike skäggvänlige mannen från Eslöv svär högt i den cineastiska kyrkan. Han kallar SVT-produktionen Skånska mord för "kassa". Mitt hjärta svider av orden:

"Ernst-Hugo kom hem till Skåne och gjorde några mördarporträtt i "Skånska mord" som helt lyckades överskugga det faktum att filmerna var kassa …"

Nej filmerna är verkligen fan inte alls kassa. Alla är inte lika bra nej, men ingen av dem är dåliga produktioner - inte i jämförelse med något. Faktum är att även om Ernst-Hugo är en stor behållning, såklart den största i filmerna, har de massor av andra kvalitéer. Inte minst är filmerna bland det bästa som gjorts vad gäller både kriminalberättelser, historisk socialrealism och atmosfär. Den bisterhet som man ser skildrat i den främsta av filmerna - Veberödsmannen - är helt lysande. Det vintriga skånska landskapet i all sin bisterhet genomsyrar öppningssekvenserna. Mörkt, svart och gråkallt är så klockrent skildrat att det hade blivit en bra film oavsett vem man sätter i rollen. Nu sätter man Ernst Hugo och han lyckas ovanpå det göra sin livs roll - så det kanske överskiner allt annat för den mindre uppmärksamme. Men inte för mig. Har sett filmerna ett dussintal ggr och ser betydligt mer än bara Järegård i dem.

Likaså är tex dialog och dramaturgi skönt befriat från annars så trist "typisk svensk" VHS-atmosfär och dramaaaten-vibbar. I princip är Skånska mord en av få icke-fars-produktioner som SVT gjorde under hela 1980talet och bara det i sig genererar pluspoäng.

Skånska mord är en av de bättre sakerna SVT producerat och därmed basta. En av de bättre filmproduktioner som finns i Sverige alla tider. Den har en del corny saker - bla en lite ivrig experimentlusta vad gäller klippning och foto som ibland går lite överstyr och en dialog som kanske inte direkt är lika hipp som Jalla Jalla och andra sk "bra" svenska filmer (som däremot suger enormt).

Jag ger herr Kalle Lind chansen att förklara sig vad han menar med kassa dock. Även om jag högst troligen inte kommer hålla med oavsett vad som sägs.

Djingis efterlyste fler serier om Australiens historia. Ganska närbesläktat måste sägas vara isåfall en serie om James Cook som jag vill minnas var riktigt bra med utmärkta skådisar och en riktigt saltstänkt marin känsla över sig.

Den är inspelad 1987 och den gick på TV nångång 1990 och jag hade den även inspelad på VHS. Svunnen är ju tiden sen man hade en VHS-spelare och jag är inte ens säker på att jag har kvar kasetterna i fråga. Det hade därför varit fantastiskt kul om man kunde hitta den här serien på DVD. Enligt kommentarer på IMDB så ska den finnas på DVD i Australien.

Om någon har något tips på hur man ska kunna hitta den via svenska försäljare, eller vet var den finns förrutom på dyr Amazon-import från Australien, så får ni gärna säga till.

Jag införskaffade den gamla TV-serien , inspelad 1978, på DVD i julklapp till min sambo. Men jag kan villigt erkänna att jag själv också gärna ville se om den och att det motiverade mig lite extra. Jag minns ju hur den gick på svensk TV nånstans kring 80talets början och hur jag trots min ringa ålder såg varje avsnitt. Jag ville se vad det var för serie egentligen som man trots allt mindes så väl och som så många talade varmt om. Nu med lite mer vuxnare ögon.

Alla kanske inte minns serien, vissa läsare var kanske inte ens födda när den gick så lite om storyn får jag ju säga trots allt, nåja, den handlar ju i alla fall huvudsakligen om irländska Mary som på slutet av 1700talet döms till att bo och arbeta i sju år på en engelsk straffkoloni (New South Wales) för ett ringa brott som hon tvingas begå i hemlandet. Väl där får vi sen följa hennes liv och öde.

Jag gick väl in i serien med viss skepsis, jag misstänkte att den säkert skulle stinka av 1970tal och typiska engelska TV-serier inspelade i studios med 1000-watts-lampor, men det tycker jag inte alls att den gjorde utan den känns faktiskt historiskt genuin på många sätt även om en del saker såklart bryter igenom som modernt. Tex musiken är i vissa versioner ju inte direkt historiskt genuin, men de funkar bra ändå eftersom man vet att den är skriven och framförd av huvudrollsinnehavaren Jon English.

Den har också en bra kombination av spänning och vardagsliv. Den stora kvalitén med serien är mycket hur den så effektivt skapar en känsla av välbefinnande och intresse för det vardagliga livet. Det lokala värdshuset, The Bird in the Barley är just ett sånt värdshus som man själv skulle vilja äga/besöka om man levde där i slutet av 1700talet. Vill man se en actionfylld serie i episkt format är det här inte serien man letar efter. Det här är småskaligt hela vägen även om verkliga dokumenterade historiska händelser dyker upp i den. Serien har även en melankolisk känsla som är riktigt jävla bra. Jag tror att den bidrar mycket till helhetsintrycket.

Jag tror att jag betalade 300 kronor för en TV-serie på 13 avsnitt. Den är med råge värd det tredubbla. Visst är den kanske primärt riktad åt en kvinnlig publik eftersom mycket fokus ligger kring just vardagsromantik och att den absoluta huvudrollen får sägas innehas av just kvinnan Mary, men det stör inte mig alls. Det här är nog en serie om drömmar, nya liv osv som vem som helst oavsett kön borde kunna uppskatta. Bästa betyget en serie i allmänhet kan få är att man har lust att se om den igen. Och det måste jag säga att jag i princip redan har bara dryga månaden efter att jag såg sista avsnittet.

Jag ger serien fyra starka irländska slavar av fem möjliga i betyg.

Hollywood kan absolut inte skildra vikingar realistiskt. Det är lite skrämmande men det nästan mest realistiska man gjort på vikingfronten är ju The Vikings från 1958. Ni vet, den stolliga rullen med Kirk Douglas som enögd viking med byxorna uppdragna i armhålorna.

Outlander är en i raden av snarast rena fantasy-skildringar av vikingarna. Här får vi följa "the outlander", spelad av James Caviezel, dvs "Jesus" i Mel Gibsons pekoral för ett par år sen och hur han dimper ner i Norge på 700talet i sitt lilla rymdskepp. Exakt varför han är där och hur han kommer dit är något filmen aldrig går in på speciellt noga. Men för de förvånade vikingarna berättar han hur han jagar en "drake". Ett rymdmonster såklart.

Så enkel är storyn och det låter såklart extremt tramsigt. Det är också extremt tramsigt. Men om jag kopplar bort det pretentiösa mogenhetsfiltret för en stund så var filmen faktiskt ganska underhållande. Den är fartfylld och våldsam och man dras in i en vikingavärld som är allt det vikingatiden troligen inte var oftast, men som man vill den ska vara. Dvs munter, testosteronstinn, våldsam och fylld av mjöd. Man kan inte låta bli att roas över hur otroligt modiga alla vikingar ska skildras. Där oövervinnerligt monster - dit jag springa direkt och anfalla. Korkat orealistiskt såklart, men den förtryckte vikingen i en kan ändå inte låta bli att känna hur det rycker lite i bärsärk-generna. Det är så här modig man vill vara.

En kul detalj i filmen är att vår vän Jesus den här gången är med i en film som är allt annat än religionsvänlig. Den totalhånar kristen arrogans och ger "naturalistiska" förklaringar till hedendomska tankesätt. Det verkar som någon ville slippa ifrån Jesus-stämpeln big time - för i den här rollen spelar han en hårdförd krigare som hellre klyver skallar än vänder andra kinden till. Fast frälsarrollen är såklart där fortfarande på sitt sätt, bara betydligt mindre mjäkigt än i den bibliska varianten.

Förvänta dig inget alls för hjärnan med den här filmen. Den är en orgie i orimligheter, obegripligheter och fantasy-keltiska grabbigheter. Men om du vill ha något att titta på till dina popcorn är den utmärkt. Och James Caviezel är en såpass bra skådis att han kan lyfta rätt mycket elände. Och en kraxande John Hurt och en ytterst stenhård Ron Perlman gör inte skådespelet sämre. Betyget blir tre popcorn av fem möjliga.

Det finns regissörer i det här landet som gör film som håller yttersta världsklass. Ett bra exempel på en sådan regissör är Jan Troell. Mannen har ett sinne för det stillsamma och det återhållsamma som står i rak kontrast till mtv-generationens dampiga behov av snabba klipp och övertydliga dramatik. För mig har Troell alltid varit större än Bergman. För mig är Troell Sveriges bäste regissör genom alla tider. Bergman är en mycket intelligent filmskapare som gör väldigt vackra filmer, men hans filmer har aldrig Troells hjärta.

Jag minns hur förvånad jag var över hur recensenter kunde kalla "Så vit som en snö" för "tråkig". När jag såg den togs jag med på en fantastisk cineastisk upplevelse. En otrolig kärleksförklaring till både svunnen historisk tid, men även till flygkonsten. Allt med oklanderligt foto och extremt trovärdig historisk miljö. Och nog sjutton satt jag där med tåren i ögat i slutscenerna.

Maria Larssons eviga ögonblick bjuder en samma kärleksfulla resa i historisk tid där vi möter smuts-Sverige utan att få socialistiska pekpinnar om dess elände. Det är väl intressant att filmens fokus handlar om foto, för är det något Jan Troell är bra på så är det just foto - här skulle jag t om vilja påstå att han kanske är världens genom tiderna främste filmskapare i konkurens med Hitchcock och Bergman möjligen. Fotot är alltid så otroligt elegant och alltid fullt av själ och det har alltid en underbar kombination av overklighet och djupaste socialrealism. Att denna ljusets och bildens mästare nu gör en berättelse som till stor del handlar just om kärleken till fotografiet blir ett giftemål som självklart blir fulländat. Man känner verkligen Maria Larssons ärliga glädje och fascination över fotograferingens konst rakt in i själen.

Men kärnan i filmen är trots allt inte bara fotograferingskonsten, utan kärnan i hans film är som vanligt mästerligt återberättad kärlek mellan människor. Riktig kärlek som är komplicerad utan att vara påfrestande klischéfylld eller förenklat moderniserad att se på, utan kärlek som innehåller obegripliga val och olyckligheter på det där sättet som poeter alltid gör överdrifter av i förhållande till verkligheten. Jag är otroligt kräsen vad gäller just romantik på film. Jag vill tro på det jag ser och för att jag ska kunna göra det måste jag bjudas på både något jag kan förhålla mig till och något som utmanar min hjärna. Troell levererar bägge ting.

Jag hatar att säga det, för det låter så fel - men det här var en förbannat fin film helt enkelt. Den värmer djupt.

Betyget är en svag 5a för mig. Det är svårt att göra bättre film än så här och det enda som kan tänkas dra ner filmen är att den verkligen inte har något tempo överhuvudtaget vilket gör att träsmaksvarningen på bion är överhängande. Men om du inte lider av några bokstavssjukdomar, om du inte anser att Titanic är ett exempel en bra romantisk film och om du likt mig tycker att återhållsamhet är en dygd och inte ett problem och om du älskar nostalgi och att följa med på resor i folks passion för saker och ting - då är detta en film för dig.

Vissa filmer är hur löjligt svåra som helst att betygsätta. En sådan är för mig definitivt den superromantiska science fictionfilmen The Fountain som jag väntat väldigt länge med att se.  Den är gjord av Darren Aronofsky, mannen bakom lysande filmer som Pi och Requiem for a dream. The Fountain har kallats flummig och mycket sämre än tidigare filmer av en del recensenter. Men vissa har kallat det ett mästerverk. Det är en film som på något sätt inte alls är så flummig som den egentligen ser ut att vara. Jag tänker inte säga mycket om storyn (evigt liv, evig kärlek, jakt på "livets träd" osv under 1000 års tid + en enormt stor portion symbolik som gör att man inte riktigt vet vad som egentligen sker, eller vad som kanske bara är en dröm om evigt liv inspirerad av en bok som skrivs i filmen) mer än att den är extremt bra.

Musiken av Clint Mansell är helt otroligt bra (som vanligt i Aronofskys filmer). Denna gången var Mogwai av alla lysande band som finns även var inblandade och framförde ett av styckena vilket såklart var ett lyckats giftemål.

Filmen gav mig ett stort "oj" i maggropen och gjorde mig stundtals mållös (inte för att jag snackade under filmen). Jag begrep inte allt som skedde, men magkänskan säger mig att det här var bra och eftertankarna ger mig logik i röran. Och jag litar på den känslan. Filmen får en mycket förvirrad, men en mäktig fyra i betyg. Jag tror det här var riktigt jävla bra egentligen. Jag ska definitivt se om den en dag när humöret är rätt - så kanske den får ännu högre betyg.

Efter många om och men såg jag då idag en film som jag har velat se långt innan de flesta ens visste om att den fanns. Veteraner på min blogg kanske minns att jag skrev om den för dryga året sen. Filmen är There will be blood och den handlar om oljeletning i början av 1900talet. Huvudrollen innehas av Daniel Day Lewis.

Det finns egentligen bara två saker man behöver säga om filmen. Det första är att den inte alls var lika bra som jag hade hoppats på. Det är egentligen inget fel på den - det är gediget hantverk från början till slut - utan det är snarare en av filmerns kvalitéer som är filmens brist - hur paradoxalt det nu än kan låta. OCh det tar oss in på min andra punkt - filmen är en enmansföreställning där allt ljus faller på Daniel Day Lewis. Rollen är som skriven för honom. Han stjäl verkligen allt ljus i filmen med sin blotta närvaro. DDL är verkligen en av vår tids främsta skådespelare utan tvekan. Han har en demonisk karisma som skär igenom stål och ett sinne för skådespel som ingen annan i princip.

Hur kan då detta vara något negativt? Jo - eftersom de 145 minutrarna film bara precis handlar om honom och är filmat i ett extremt beskedligt tempo. Det kvittar fullständigt att DDL är lysande, för i There will be blood kan man tydligt se ett exempel på att en film måste har mer än bara bra skådespelare - den måste ha en intressant story - och TROTS att jag är geologistudent och borde älska en oljepionjärsfilm så är det här en väldigt seg historia utan bra struktur. Jag hade velat se mer själ och större djup i karaktärerna. En annan dålig detalj var den stirriga filmmusiken. En sån här film kräver lite mer variation på musiken än stressiga stråkar och schaman-trummor precis hela tiden. Och när musiken väl var stämningsfull kändes den malplacerad.

Den här filmen har fått femmor i betyg. Men jag är mer beredd på att hålla med de recensenter som gett den en trea. DDL är lysande - men det gör också att allt annat liksom reduceras till bakgrundsoljud, och det gör filmen tråkig. Filmen har inget som DDL kan luta sig på utan han och hans antikrist-skepnad liksom fäktar mot spöken. En don quixote mot sina väderkvarnar. En juvel i en ask med glasbitar.

Filmen får en stark trea i betyg. DDL får en femma. Jag önskar så att filmen hade kunnat klara av att hantera DDL bättre än den gjorde. Det är dock fullt möjligt, och det hoppas jag innerligt, att filmen växer efter ett par tittar.