Öfver hela min återstående realiserbara förmögenhet förfogas på följande sätt: kapitalet, af utredningsmännen realiserade till säkra värdepapper, skall utgöra en fond, hvars ränta årligen utdelas som prisbelöning åt dem, som under det förlupne året hafva gjort menskligheten den största nytta. Räntan delas i fem lika delar som tillfalla: en del den som inom fysikens område har gjort den vigtigaste upptäckt eller uppfinning; en del den som har gjort den vigtigaste kemiska upptäck eller förbättring; en del den som har gjort den vigtigaste upptäckt inom fysiologiens eller medicinens domän; en del den som inom litteraturen har producerat det utmärktaste i idealisk rigtning; och en del åt den som har verkat mest eller best för folkens förbrödrande och afskaffande eller minskning af stående armeer samt bildande och spridande af fredskongresser. Prisen för fysik och kemi utdelas af Svenska Vetenskapsakademien; för fysiologiska eller medicinska arbeten af Carolinska institutet i Stockholm; för litteratur af Akademien i Stockholm samt för fredsförfäktare af ett utskott af fem personer som väljas af Norska Stortinget. Det är min uttryckliga vilja att vid prisutdelningarne intet afseende fästes vid någon slags nationalitetstillhörighet sålunda att den värdigaste erhåller priset, antingen han är Skandinav eller ej. - Ur Nobels testamente.

Det har ju blivit en trend bland i den intellektuella eliten att inte bara tävla i namedropping om författare som få läser, utan att även bli föraktfull mot folk som har mage att säga "och vem fan är nu det" när Nobelpriset utannonseras.Vi ska skämmas om vi har mage att ifrågasätta en författare. Vi ska absolut inte erkänna att vi inte vet vem det är. Vi ska verkligen inte skryta om vår ignorans framförallt. Och bråkar vi om att författaren bara läses av ett fåtal elitister så är vi jantelagsmänniskor.

Jag kan öppet erkänna att jag inte ha den blekaste aning om vem Herta Müller är, med andra ord säga "och vem fan är nu det". Det är möjligt att hon skriver lysande - men känd utanför litteraturvetarnas kammare är hon faktiskt inte.

Nej, hon är INTE en kändis. Låt oss fastställa detta till att börja med. Jag har inte läst en bok av henne, inte flyttat på något hon skrivit när jag jobbade i bibliotek eller ens hört talas om henne. Kort sagt - hon ÄR okänd för den stora massan och jag som 10+ årig universitetsstuderande med 5 stycken välfyllda Billybokhyllor med böcker är knappast den minst belästa killen i kvarteret då heller så om detta finns det väldigt lite att debattera och jag tar mig själv här som en mycket god referens för var merparten av mänskligheten står i förhållande till Herta. Jag har alltså rätt när jag säger att hon är okänd. Håller du inte med - då saknar du verklighetsuppfattning - så enkelt är det.

Och nej, det är inte jag som retoriskt fel argumenterar från personliga okunskaper nu. Det är inte jag som blandar samman mina okunskaper med vad folk känner till - det är du som blandar samman dina kunskaper med vad folk faktiskt känner till. Tycker du att hon är känd är det  du som lider av det här. Det är bara att titta på polls gjorda av dagstidningarna, det är inte mycket mer än 10% som känner till personen.

Känner du till henne (behöver du såklart inte skämmas för heller) beror det på att du läser oerhört mycket mer än genomsnittsmänniskan gör eller någon annan ovanlig variabel som tex att du är intresserad av just det litteraturfält hon verkar inom. Hur du än vrider och vänder på det kommer du aldrig kunna övertyga mig om annat vad gäller hennes kändisskap.

Jag har förvisso inte hört talas om någon av de övriga pristagarna inom naturvetenskaperna heller - men skillnaden mellan dessa fält, litteratur och vetenskap - är så pass stor att en jämförelse inte är rättvis och här haltar därmed den intellektuella "eliten" så pass mycket intellektuellt att det vettefan om de verkligen är så smarta som de själv anser att de är.

Det är nämligen så att författare lever av att skriva alster för människor - och om människor då inte har läst böckerna i stor utsträckning så är det helt enkelt inte frågan om viktiga författare. Man kan bli en stor vetenskapsman inom kemi helt utan att någon utanför kemins domäner kan ens namn, men det fungerar inte så med litteratur - ty där ligger alltid en del av storheten i hur många hjärtan och själar man påverkat. Där ÄR kvantitet faktiskt inte bara ett skällsord. Tänk efter lite så inser du det nog.

Det är absurt att litteratur jämförs med naturvetenskap - när det borde jämföras med musik istället. Den som inte säljer några skivor - kan det verkligen sägas vara en speciellt viktig artist för mänskligheten? En som påverkat utvecklingen? En som "under det förlupne året hafva gjort menskligheten den största nytta". Nej självklart inte.

Det innebär inte att den som säljer mest är den viktigaste heller, men det innebär TVEKLÖST att kändisskapet ÄR viktigt för hur mycket man kan sägas ha påverkat världen eftersom det är den enda kvantifierbara variabeln som vi någorlunda objektivt kan mäta nyttan av litteratur i. Det finns nämligen ingen som helst objektivitet i att en jury helt utan hänsyn till popularitet försöker bedöma hur viktig en författare är för mänsklighten. Det är snarast komiskt att de ens försöker låtsas som att litterära kvalitéer skulle gå att mäta och kvantifiera objektivt utan popularitetsvariabeln.

Nobel säger ju det själv - det ska vara viktigt för mänskligheten - alltså inte vad en liten grupp människor tycker är fint skriven text alena - deras jobb är snarare att hitta dessa författare, inte att hitta texter längst ner i bokhyllorna i bokhandeln - utan texter som påverkat mänskligheten. Dvs att hitta de stora viktiga mönstren i skogen och vad som ligger bakom detta, inte stirra sig blind på enskilda vackra träd - om jag får parafrasera ett känt talesätt för ett ögonblick.

Det blir så mycket av en klubb för inbördes beundran bland litteraturvetare i sådana här frågor där alla försöker tävla med varandra om att känna till den mest obskyre och okände författaren och där kvalitét alltid ses som en motpol till popularitet.

Man kan INTE frångå att popularitet MÅSTE vara en viktig faktor i ett giltigt motiverat litteraturpris på ett helt annat sätt än det måste för medicin, kemi & fysik. Så när den självutnämnda intellektuella eliten ser popularitet som något synonymt med att det inte är speciellt bra, så går denna fjantiga elitism mot Nobels tankar kring priset. Ja den går även mot all logik.

Notera även att Nobel inte är helt glad i att priserna ges till folk som ett slags livsverks-pris - utan han hade nog mycket mer färska nyttor i beaktande när han de facto talar om "senaste året". Med detta i åtanke känns det nog som att fredpriset är det pris som fungerar bäst - för där ges det ofta till folk som är aktiva i för stunden viktiga frågor. Naturvetenskaperna verkar nästan alltid gå till emeritus eller folk nära pensionen och därmed så blir det mer av ett plakat på väggen ovanför gravvakan, än något som kan gagna deras fortsatta karriär. Jag förstår såklart varför man gör så här - det görs hela tiden viktiga upptäkter för mänskligheten inom naturvetenskapen - så man hinner inte med. Fast jag tycker ändå att man kunde hålla sig lite mer ajour och sluta belöna med facit i hand. Ge det till folk som har nytta av det på riktigt. Folk vars upptäckters värde för mänskligheten fortfarande inte är helt klarlagda, men som verkar spela roll.

Litteraturpriset är också det rent kronologiskt bättre än naturvetarnas eftersom också här handlar det ofta om människor som fortfarande skriver och är aktiva. Men vad gäller hur man motiverar vem som ska få ett pris i litteratur har man nog inte riktigt förstått vad Nobel menade eller ens vad viktig litteratur faktiskt är jämfört med viktig naturvetenskap.

Svd Sydsvenskan Aftonbladet

Så, då har jag då äntligen läst klart Stephen Baxters bok "Ring". Det är den ursprungligen avslutande delen i Xeelee-sekvensen kan man säga - fast han skrev fler böcker därefter. Den väver samman händelserna i Raft, Timelike Infinity och Flux och är den bok som utspelas kronologiskt sist totalt - även inkluderat andra nyare böcker faktiskt. Baxter hoppar ju lite i kronologin fram och tillbaka och saker händer ju inte nödvändigtvis linjärt så att säga.

I Ring får vi äntligen veta lite mer om vad som händer i universum och vad som är mänsklighetens öde. Den utspelar sig under lite olika tidsperioder men merparten av boken utspelar sig omkring fem miljoner år in i framtiden och kring en tidsresande bestättning. Den handlar om universums enskilt största artefakt - the ring och dess mystiska syfte. Tänk er en artefakt som byggts av de nästan gudalika Xeelee under flera miljarder år och som har lika stor massa som 10 000 galaxer. Och tänk er att den ligger i The Great Attractor. Ett i verkligheten existerande ställe i kosmos som ni kan läsa mer om här som faktiskt skulle kunna vara Baxters Ring rakt av kusligt nog. Svårt att säga speciellt mycket mer om historien än så utan att avslöja saker.

Det är en mycket "mäktig" bok som är mycket lättare att fängslas av än de andra nämnda böckerna i Xeelee-sekvensen, det beroende på att den dels helt enkelt är bra, men att den i sin roll att vara den stora finalen har allt det där krutet som man kanske väntade på i en del av de andra böckerna. Tex är ju Flux väldigt svår att förstå poängen med innan slutet av boken, och Raft begriper man ju inte alls innan The Ring.

Ska du läsa något riktigt bra i scifiväg är det Ring du ska läsa. Den är helt enkelt sanslöst fantasifull och episk. Men gör det inte utan att först läsa Raft, Timelike infinity och Flux. Detta är tung scifi när det är som allra bäst. Betyget för The Ring är givetvis en femma.

Nu blir det nörd-gnälligt. Man kan säga mycket om Fantasy-genren överlag. Att den är större än Scifi (trots att den oftast litterärt är otroligt mycket sämre). Att omslagen till Fantasyböcker är sjukt fula överlag (varför dessa färger och fult ritade figurer? Kitch någon?) och inte minst, att de världar den utspelar sig i ofta är väldigt ologiska geografiskt.

Vad menar jag nu? Det är ju fantasy, det ska ju vara lite crazy… Nja, det håller jag inte med om. Bara för att något är fantasy behöver det ju inte bryta mot logik. Och en portion av den bristande logiken är hur fantasy-världars kartor ser ut. Om man kan lite och geologi och geografi likt mig (det krävs inte så enorma kunskaper faktiskt), så vet man också att utformandet av landmassor, berg, skogar, öknar, öar, floder, slätter, deltan, träsk följer vissa naturliga fenomen. Ingen skulle tycka det var speciellt vettigt, inte ens i en fantasy-värld att en flod rann upp för ett berg från havet tex. Eller att is finns långt norr och söder ut, inte i mitten med varmt klimat långt norr och söder ut. Och det är det som jag i princip bara hade önskat - att alla dessa författare som ritar fantasy-kartor ansträngde sig lite för att landskapen följde viss logik - men det gör de nästan aldrig. Klassikern i sammanhanget är såklart Tolkiens karta där det kvadratiskt inringade Mordor är allt annat än geografiskt logiskt. Men nu när jag skrev bloggposten om wheel of time så hittade jag även bilder på nätet från denna världen, och de var knappast bättre de heller. Jag gillar Fantasy - men jag gillar inte alls fula ologiska kartor. Sånt här skulle jag tänka på om jag ritade en fantasy-karta:

• Hur bergskedjor ska dras naturligt
• Hur positionen av öknar, resp fuktigare miljöer bör följa viss logik
• Hur onaturliga symmetriska "mönster" absolut inte får finnas i landskapet
• Hur floder inte bara bör rinna organiskt, utan hur de faktiskt ofta skapar landskapet de rinner igenom med flodslätter och deltalandskap.
• Hur städer och bebyggelse faktiskt inte slumpmässigt byggs precis var som helst i landskapet, utan alltid byggs på logiska punkter. (Se min gamla bloggpost om städers framväxt för mer om det).

Det hade varit väldigt uppfriskande med en Fantasy som var realistisk på de här punkterna. Jag är lite less på kassa kartor där städer i princip bara känns utslängda på marken. Skräckexmplet här är Osgilliath och Minas Tirith i Sagan om ringen. Två stora städer, intill varandra, utan tydliga vägnät mellan varandra, och allt ligger mitt på en stor grässlätt där logiken kring varför det är byggt där det är inte går att lista ut utan att det blir krystat. Det är väldigt konstigt att två stora städer skulle ligga så nära varandra utan lite agrar begyggelse. Överlag är den agrara bebyggelsen allt för gles i Sagan och ringen (iaf utanför Fylke) för att det ska vara trovärdigt enligt mig. Jag menar, vem föder städerna?

Visst, det krävs att man vet lite om hur städer såg ut förr i tiden, och det krävs ju lite kunskaper om naturgeografi för att förstå landskaps logik - men så jävla mycket krävs det inte…

Wheel of time (öppna upp i separat fönster för att se allt) - titta tex på de fula öarna som ligger som klumpar utanför kusten

Earthsea. Inte så tokigt, utom en del ologiska öformationer.

Middle Earth. Hyffsat bra, utom just Mordor och Gondors ologiskt oagrara landskap. En rik monumental kultur som Gondor med sina städer kräver en rik agrar ekonomi - det är så nära en naturlag man kan komma i kulturgeografiska sammanhang.

Sydsvenskan tar upp ett ämne jag diskuterat innan. Nämligen hur e-boken "är på väg". Jag tror som sagt inte alls att "den är på väg" i någon större takt utan att folk föredrar vanliga tryckta böcker och kommer så göra i all överskådlig framtid. E-boken är helt enkelt inte bättre på tillräckligt många saker för att uppväga allt den är sämre på. Det enda som kan motväga detta är ifall kostnaden för den tryckta boken skenar och ifall förlagen kommer pusha för e-boken. Vilket kan vara det dummaste de gjort isåfall eftersom e-format är det samma som piratkopieringsvänligt. Om e-boken mot förmodan slår - då kommer det slaget vara rena självmordet för all litteratur i västvärlden pga den oundvikliga piratkopieringen. Och det kommer innebära att antiintellektualismen ökar ännu mer. Folk måste inse att utbudet av nyskriven litteratur kommer upphöra om folk inte längre kan få betalt för att de skriver. Jo en och annan idealist som skriver tråkiga pretentiösa dikter kommer ju finnas kvar. Men det är bara att inse att författandet i de flesta fall kräver en ersättning, eftersom det tar tid som vilket yrke som helst. Om du vill fortsätta se långa härliga romaner så ska du inte stödja eller heja på eboken. Tro mig.

Och skulle eboken förlora kampen (vilket jag då tror) innebär det knappast att jag tror att pappersbokläsandet är något beständigt heller. Tyvärr som sagt är en allmän trend i västvärlden idag en antiintellektualism där kunskap inte längre värderas eftersom tyckande ses som likvärdigt. Skolorna tutar i ungarna detta synsätt på kunskap redan från deras yngsta år. Lisas åsikt är lika mycket värd som professor Nilssons. Således sjunker också läsandet vilket syns i hur bibliotekten har haft en påtaglig minskning av antalet besökare de senaste åren. Lite desperat föreslår man nattöppet. Som om det på det minsta sätt skulle hjälpa. Det här är absolut inget annat än slöseri med resurser. Folk kommer knappast läsa mer bara för att biblioteken har nattöppet.

Med en stor portion glädje kan jag nu konstatera att jag äntligen kommer kunna läsa allt om Xeelee i ordentlig ordning eftersom jag fått låna de fyra jag saknade svårhittade böckerna av en snäll vän som förstod min läsnöd. Raft, Timelike Infinity, Flux och Vacuum Diagrams. "Ring" hade jag redan själv. SEN kan jag äntligen fortsätta med böckerna i Destinys Children-"trilogin" som jag fick ge upp innan då dess andra bok var smått obegriplig och förutsatte massor av kunskaper om Xeelee. märkligt att Destinys Children marknadsförs som en egen serie när den hänger samman med andra böcker.

Äntligen. Stor läslycka i Lund. Räkna med ett femtal bokrecensioner minst under sommaren. Här ska det läsas i expressfart. Jag har ju inget bättre för mig ändå. Eller jo, jag beställde två 300sidiga kursböcker i sedimentologi som jag ska påbörja innan kursen, men för övrigt är det gott om tid för mig att förkovra mig i människans mångmiljarderåriga kamp i universum.

Xeelee vs Siliklastiska sediment = 1-0.

Nu blir det faktiskt lite filosofiskt. Bloggen "Det progressiva USA" diskuterar eboken. Ett fenomen som på intet sätt egentligen är nytt. Bland det första som dök upp i science fiction för helvetiskt många år sen var just böcker i elektronisk form. Det syns i Philip K Dicks böcker. Det syns inte minst i Star Trek där alla har pads med allting i.

Nu är det iaf verklighet till priset av 349 dollars. Wow. Så "billigt".

Jag gör en helt annan bedömning än "Det progressiva USA" vad gäller ebokens potentiella framgångar gentemot den tryckta boken. Ska jag vara ärlig tror jag att det är en sån där produkt som inte på många decennier ännu kommer bli intressant för den stora allmänheten - kanske aldrig. Jag är iaf helt säker på att den aldrig helt kommer besegra pappersboken. Jag själv är en teknik- och science fictionnörd men jag skulle aldrig hellre vilja läsa en bok på en liten minidator än en i pappersform. Det finns tre skäl till det som jag tror också är skälen till varför de flesta skulle resonera som mig:

1 En bok har en viss känsla. Pappret. Typsnitten. T om vikten och lukten. Estetiken kring en bok är för många av oss viktig. Att hålla i en bok och läsa den är en del av själva läsupplevelsen. Att bläddra i sidorna. Känslan av en fin utgåva med hantverk bakom konstruktionen gör faktiskt själva boken lite bättre. Det vet alla som provat läsa en riktigt fint inbunden bok nångång jämfört med en paperback tex. Och så är rangordningen och där hamnar den orörbara luktfria eboken tveklöst längst ner estetiskt.

2 Jag vill äga fysiska objekt. Jag tycker det här med ägandet av ettor och nollor som lätt försvinner är lika idiotiskt som köpa en film för nerladdning istället för på en fysisk DVD. Jag tycker om den dekorativa boken där i hyllan precis som jag tycker om DVD-filmen. En bokhylla fylld med böcker ger ett kreativt lugn och en intellektuell stimulans. Jag tycker om att få hem ett fysiskt paket på posten med en bok eller besöka en bokhandel. Jag känner mig totalt blasé inför de hundratals pdf-filer med böcker jag faktiskt har på datorn som jag troligen aldrig ens kommer läsa. Jag är övertygad om att människor alltid kommer ha svårt för att uppskatta och värdera imateriella objekt likt elektroniska data. Vi är rätt primitiva och samlande som varelser under alla ytligt intellektuella illusioner som vi har om oss själva. Om en dator med eböcker som man betalt en massa för kraschar så gråter man lite över förlorade pengar. Om en bokhylla brinner upp gråter man inte bara över pengarna, utan över den konrekta förlusten av något fysiskt som man kan utveckla en mycket mer djup relation till.

3 En eboks-pod/pad kommer troligten alltid kosta rätt mycket jämfört med en enskild bok. Man kommer alltså inte kunna lämna den på handduken på sandstranden eftersom sol, sand, vatten, måsar, skitungar och tjuvar skulle skada/sno den. Och om jag då rimligtvis äger en massa eböcker - är de då inte lagrade i den eller i min dator? Allt för tusentals kronor samlat virtuellt i en enskild känslig elektronisk pryl - kanske hundratals böcker som man då ska betala pengar för? Nej tack. En bok kan hålla i 1000 år. Själva objektet i sig är beständigt för massor av saker. Det är rätt ovanligt att en bok som inte läses av mer än sin ägare går sönder. En eboksläsare lär knappast hålla längre än 10 år. I genomsnitt lär väl de flesta som köper en sådan under sitt liv tvingas köpa en ny om vart tredje år typ. Det blir dyrt att ersätta alla förlorade böcker, eller köpa om dem om man vill läsa dem på nytt helt enkelt. Nu talar "Det progressiva USA" även om copyrightens varande. Jag delar hans farhågor kring detta, men samtidigt vill jag heller inte ha en värld där ingen kan äga copyright för böcker. Väldigt få författare skriver böcker idag rent ideellt. De flesta vill ha en slant för jobbet. Man kan tänka sig att copyrighten upphör när någon dör dock. Det är fel att ha copyright på material från upphovsmän som dött eller avsagt sig det frivilligt. Men som sagt, pengafaktorn blir otrevligt viktig kring en ebok på ett sätt den inte är kring en fysisk bok där man ju inte tycker det är så konstigt att den inte är gratis i affären.

Jag kan tänka mig att eboken får en funktion i en del officiella sammanhang. Bibliotek. Skolor. Ställen där kostanden för slitage på pappersböcker är hög och kostnaden plus funktionaliteten för en ebok är till fördel. Men inte för privatpersoner. Inte för skönlitterär läsning hemma i fotöljen. Jag tror och hoppas att boken ska visa sig astronomiskt mycket starkare mot det virtuella än vad både CD/LPn var mot MP3 och VHS/DVD/Bluray är mot nerladdade filmer.

Att snacka om hur den är döende, likt "Det progressiva USA" gör, är jag helt övertygad om är helt felaktigt.

Historien visar oss att vissa saker kommer och går och är inte beständiga. Men historien visar oss också att vissa saker faktiskt verkar vara så fulländade att inga nymodigheter lyckas besegra dem. Idag kan vi göra allting vi vill i syntetiska material - men de flesta föredrar faktiskt ett parkettgov i trä framför ett i plast. Kvalitét är inget argument i den kråksången, det finns syntetiska golv som tål hur mycket som helst. Nej det handlar helt enkelt om estetiken, den emotionella koppling man får, känslan av något man ser och rör vid. Känslan av papper vs plast när man läser. Att gå barfota på ett plastgolv är rätt långt från att gå barfota på en gräsmatta.

Underskatta aldrig Homo sapiens behov av känsla.

Till mitt stora förtret har jag inte fått läsa min favoritförfattares huvudalster ännu. Jag bloggade en del om Stephen Baxters "Xeelee-sekvens" på gamla bloggen, direkt efter att jag hade läst boken Coalescent som jag gillade skarpt (recension här). Den ingår ju i något som kallas "Destinys Children". En "mindre" del av den större Xeelee-sekvensen som börjar med boken Raft. Lite rörigt kanske, men tänk er en stor serie, med mindre serier i.

Jag hade ju kunnat läsa bok två i Destinys Children, för den har jag hemma, men jag insåg att rekommendationerna om att man inte borde göra det stämde. Det tog mig 50 sidor in i boken så insåg jag att den förutsatte massor av kunskaper om Xeelee som jag saknade. Det var en förvirrande läsning bara. Alltså borde man läsa böckerna i tur och ordning efter hur de publicerades, dvs hur Baxter skrev böckerna och därmed talade mer och mer om Xeelee, och inte heller efter tidskronologin de utspelas i, ty den är faktiskt rätt sekundär för förståelsen. Likaså är alla andra former av "samlingar" rätt obegripliga. Nej, i den ordning Baxter skrev böckerna, där ligger tydligen den ordning man också ska läsa dem i och inget annat.

Nu kanske någon undrar hur jag kunde läsa Coalescent och förstå den om den nu inte direkt är den första boken han skrev i Xeelee-sekvensen. Det gick bra, eftersom den är väldigt fristående från förkunskapskrav av Xeelee. Den utspelar sig nämligen i nutid och i antikens Rom, och därmed är Xeelee inte direkt synliga ännu i storyn. Tydligen ska en del andra böcker i xeeleesekvensen vara rätt fristående från förkunskapskrav om Xeelee de med, men det känns som det är lite för bökigt att reda ut det.

I den här ordningen ska det läsas:

1. Raft
2. Timelike Infinity
3. Flux
4. Ring
5. Vacuum Diagrams
6. Reality Dust
7. Riding the Rock
8. Coalescent
9. Exultant
10. Transcendent
11. Resplendent 

Destinys children-böckerna i rött alltså. Inte så fristående som förlaget vill lura i läsarna. Jag läste alltså bok åtta först, inte bok ett. Det funkade som sagt. Men sen tog det stopp när jag försökte läsa Exultant. Destinys children-böckerna är lätta att hitta i bokhandeln. Värre är det då med vissa av de övriga i Xeelee-sekvensen, inte minst första boken Raft.

Så jag har letat och letat efter boken Raft som är den första boken i serien. Den ges av nån outgrundlig anledning inte ut längre, så allt som finns på nätet är begagnade exemplar och det tar emot av många skäl. Inte minst av förbaskat dyra skäl. Priserna varierar nämligen mellan 170 spänn och (jag skojar inte) 2700 spänn (över 400 dollar från amerikanska adlibris - kolla här). 2700 spänn för en begagnad bok… Ett pris som skulle störtdyka till inget alls den dagen den kom i nyexemplar (vilket ju inte är helt omöjligt). Dvs vara en horribelt dålig investering att göra även om man är fanatiker. Helt galet. Jag kan låna den av polare. Jag har den i pdf-format nånstans (tror jag). Men det är inte samma sak för mig som bibliofil som att själv äga ett nytt fint exemplar.

Tydligen läser svenskar mest svenskt.

Jag som trodde att deckarhysterin var på dekis. Tydligen inte. Vi lever ju i en tid där Thomas fotbolls-stasi Bodström kan kalla sig författare, så jag vet inte var jag fick denna villfarelse ifrån. Jag misstänker att en stor portion av läsandet av det "svenska" ligger i mediokra (alltid upprepande konformistiska) kriminalberättelser där de språkliga kvalitéerna är helt sekundära den banala kriminalberättelsen. Oh, glömde jag säga det? Jag avskyr kriminal/deckar-berättelser i skriven form. Tycker att det är så himla ointressant. I filmade versioner likt Beck, Wallander osv är det däremot ganska schysst underhållning. Morden i Midsommer är trots all sin totala frånvaro av socialrealism en stor sommartelevisionsfavorit här. Men jag skulle aldrig plocka upp och läsa en deckare. Aldrig.

Och stroppighet nummer två från min sida: Jag läser nästan inte böcker skrivna på svenska överhuvudtaget numera. Har man väl börjat läsa engelsk litteratur så känns svenska språket helt plötsligt väldigt stelt och kantigt. Faktiskt. Jag skulle överhuvudtaget inte plocka upp en enda svensk modern författare och läsa. Jag har försökt två gånger med Jan Guillou. Mannen kan inte skriva det minsta behagligt enligt mig. Han symboliserar allt som är tråkigt med svenskt författande. Stelt, oemotionellt och gråtråkigt. Och alternativen till honom idag är skrällen som Liza Marklund eller pöbelförfattare från förorten som dillar om gussar och keff.

Det är väldigt få svenska författare som genom historien har lyckats få till något språkligt vackert och riktigt flytande i min smak. Jag har funderat rätt länge på varför jag tycker att det är så och kommit fram till att svenska i skriven form är svårt att läsa. Svenska är ett berättar-språk som funkar bra i talad form. Men så fort det börjar skrivas ner så ser det plastigt ut. IKEA-plastigt. Pubertalt. Fult.

Men det här gäller mest modern svenska. Gå tillbaka minst 60 år i tiden och språket ser vackrare ut i skriven form. Mer pomp och pynt. Jag önskar att jag behärskade lite äldre svenska i skriven form. Ty då hade Jag, jordkandidaten och ordkekvilibristen från Metropolis Daniae skolat skrifva mitt favoritord "ehuru" i hvar och hvarannan mening.