Skräckfilmer mår ofta bäst av att inte vara för långa precis som historiska kostymfilmer mår bäst av att just vara jättelånga. Skräck som är bra kan i princip levereras på fem minuter har jag märkt och om det håller på för länge så måste regissören förr eller senare avslöja för mycket som drar ner på känslan. Med andra ord - skräck mår bra av att vara kortfattad.

Filmen Rohtenburg från 2006 ("Kannibalen från Rohtenburg" på svenska och "Grimm love" på engelska - en bättre titel än man kan tro, men det förstår ni när ni ser filmen) är bara 1 timma och 14 minuter lång. Rena kortfilmen med andra ord - men det räcker utmärkt ändå. Det här är en film, som appropå förra bloggposten om IMDB har fått betyget 5.2 av drygt 1000 människor. Ett minst sagt dåligt betyg som nog avskräcker (höhö) många skräckfilmsfantaster.

Jag anser att dessa betygssättare har fel. De har troligen helt missat poängen med filmen och troligen varit ett och annat år för unga för att kunna ta till sig den mentalt. Eller för dumma helt enkelt. Det sitter trots allt en hel del ADHD-störda ungdomar och betygssätter på IMDB. Det här är nämligen en riktigt bra film, väl värd att hamna omkring låt oss säga 7 på IMDB. Inte värdens bästa film direkt, men riktigt bra.

Den handlar om de uppmärksammade kannibalmorden som begicks i Tyskland för drygt tio år sen. Uppmärksammade för att det handlade om folk som frivilligt ville bli uppätna. Och det är kring detta som filmen bygger upp sin styrka på - psykologin. Man trillar som tittare ner i den avgrund som både en ätare och en som vill bli uppäten befinner sig i. Det här är sjukt och "ondska" är ingen variabel.

Här klämmer då garanterat skon för en generation korkade amerikanska ungdomar som är vana vid att kannibaler - det är onda cyniska typer likt Hannibal Lector. När de möter på en fragil och mycket skadad människa som vår films kannibal och när filmen inte ens försöker framställa honom som varken ond eller ens ömklig - utan bara precis så besynnerligt sjuk som en människa som vill äta andra är - då tror jag inte de flesta tittare hänger med i svängarna.

Den här filmen är mycket sävlig. Den är också lite svår att hänga med i ibland eftersom den växlar mellan tid och personer (som är lika varandra i utseende) ofta. Men mot slutet så börjar man hänga med - eller rättare sagt - falla in i det svarta hål som huvudrollspersonerna befinner sig i och det ger mig den obehagliga känslan av att nästan nästan ha fått känna på hur dessa människor är på riktigt. Samtidigt som det är cineastisk konst att lyckas med sånt, är det också obehagligt. Rothenburg är obehaglig.

Jag vet också att i samma stund som jag rekommenderar denna film så kommer jag göra några besvikna - för ni kommer inte alla lyckas med att falla in i den likt jag gjorde och det kommer göra att ni troligen bara kommer se ytan - en tämligen oblodig yta för att vara en film om en kannibal. Det här är kanske inte en skräckfilm, utan mer en "obehagsfilm". Den skulle troligtvis fungera katastrofalt på en date eller på en fest - så se den själv i mörkret hemma. Förvänta dig ingen spänning alls. Förvänta dig ett fysiskt obehag.

Jag ger filmen 4a svaga mörka mänskliga sinnen av 5 möjliga. Det här är brilliant, men så brilliant att de flesta inte kommer kunna ta det till sig. Och ja, jag är fullt medveten om hur arrogant och självgod jag låter nu - men så här är det faktiskt. Precis som jag är för korkad för att bli framgångsrik matematiker är vissa faktiskt för korkade för att förstå vissa filmer.

En del människor påstår att IMDB är bästa källan till om en film är bra eller inte. Det är ungefär samma människor som också påstår att alla recensenter har fel och att Wayansbröderna gör rolig film. IMDB kan väldigt ofta visa på siffror som är gravt missvisande för hur bra filmen är just pga detta - här finns många nötter som betygssätter.

T ex märker man att om en film pushats hårt, en kvalitétsfilm då med mycket hjärna och dialog, kanske en med lågt tempo, så kommer den ALLTID få oförtjänt lågt betyg eftersom oundvikligen kommer en massa hetshuvuden logga in på IMDB och betygssätta den negativt eftersom de blev besvikna över att inte tillräckligt många huvuden exploderade i den. Man ser inte riktigt samma beteende när mer "pöbelvänliga" rullar hyllas (bästa exemplet där är Batman The dark knight som har 8.9 i betyg - en jättebra film - men knappast bättre än tusentals kvalitétsfilmer som får omkring 7 i betyg) .

Då när The Dark knight är betygssatt är alla nöjda och väldigt få av oss lite mer begåvade får för oss att trolla på IMDB och ge filmen lågt betyg även om vi då inte blev lika imponerande. Dvs smarta människor tenderar att inte kritisera medioker film lika mycket som puckade människor tenderar att kritisera lysande film. Jag kan tänka mig att när en del puckon betygsätter filmer på IMDB så delar de ut antingen 10 eller 1 i betyg - vilket gör att när en kvalitétsfilm som flickvännen tvingade dem att se på bio betygssätts så delar de ut ett aggrobetyg på "ett". "Åh så kass den var" osv osv… När det hela mest handlar om att de dels är för tröga för att begripa den och dels i allmänhet kräver filmer där dialogen framförs med silikonbröst.

Kort sagt: Använd IMDBs betygsättning med eftertanke - ty den hyser åsikter från både tomtar och troll. I min nästa bloggpost kommer jag till ett klockrent exempel på när IMDB är missvisande.

Jag har vid ett par tillfällen nämnt Macahans (eller "How the west was won" som senare säsongerna dumt nog egentligen hette i orginal) med viss förkärlek. Jag skulle kanske förklara vad det är jag gillar med serien.

För det första är jag alltid svag för pionjärberättelser om nybyggare och upptäcksresande. En stor del av Macahans handlar om just detta. Folk som som ger sig ut i det okända - som får lita på varandra i en hård värld - ett tema jag alltid gillar om det så är rymden med ett utforskande rymdskepp i Star Trek till upptäcksresande i Klippiga bergen. Serien är också väldigt välgjord rent manusmässigt, iaf i de första säsongerna då röda trådar hålls vid liv från avsnitt till avsnitt. Mäktiga avsnitt förövrigt - aldrig under 1.5 timma! Dvs vi snackar en långfilm per avsnitt! Man har alltså tänkt till lite när man gjorde serien. Ofta är faktiskt enskilda avsnitt av TV-serien Macahans mer välskrivna än de flesta västernfilmer.

Det är också en extremt pampig serie estetiskt, inte minst sätter den snygga musiken i introt med svepande vyer över mäktiga landskap och outrot till pampig västernromantisk oljekonst en känslonivå som jag verkligen gillar. Det skadar sen heller inte att vinjetten hyser en orgie i fantastisk geologi faktiskt. Rena geoporren. Folk kan säga vad de vill - men förpackningen på saker och ting är viktigt och Macahans packeteras oklanderligt. Vissa skulle kanske kalla vinjetten pompös, men något är bara pompöst om det inte kan fylla ut den kostym man presenterar sig i. Det kan Macahans, alltså är vinjetten allt annat än pompös. Vissa kallar kanske den smörig. Men eftersom den rätta atmosfären under vilda västern byggde på den här sortens nationalromantik så blir det bara lysande. Macahans är nationalromantisk till max. Men gillar man inte den vinklade estetiken så kan man heller inte gilla detta. Då kan jag också meddela att ni har föga gemensamt med mig. Politiken åsido, men estetiken i nationalromantiken kring 1800talet är fantastisk. Hela konceptet med westernfilmerna under 1900talet är amerikanernas försenade variant av det vi skapade i Europa under slutet av 1800talet när vi skrev våra nationalepos, sjöng och målade tavlor till nationella bedrifter. Mycket påhitt, men ack så vackert påhitt!

Serien är självklart snyggt filmad. Omväxlande miljöer och bara begränsat med trista inomhuskulisser höjer den markant från många andra serier med mycket billigare upplägg. Inga flashinga saker, inga påkostade filmningar, men bara enkelt och snyggt.

Zeb Macahans karaktär råkar sen vara kanske det mäktigaste som någonsin setts på västernduken. Glöm fullständigt bort John Wayne och andra skrävlande legendarer på duken - Zeb Macahan spelad av James Arness är hela det amerikanska äventyret förkroppsligad. Han är tryggheten, pålitligheten, ödmjukheten, rättskaffenheten och en hel rad till knyffliga attribut - men inlindat i charm, humor, manlighet och total orädsla som gör att nog få män önskar att man vore som honom. Han har sett allt, upplevt allt, besegrat allt och det syns så väl. En sådan filmkaraktär kommer vi nog inte få se många ggr fler. När han "bara" var en cool och rättskaffens hårding som sheriffen Dillon i den episka långköraren Gunsmoke är han här väldigt mycket mer. Ni vet, när man ska bygga ett hus och inte behöver kompromissa om något alls i byggnadsmaterial - när man kan det bästa av det bästa - då får ni Zeb. Det hela vilar på väldigt trygg grund också. Den på riktigt krigsskadade lätt haltande två meters norskättade James Arness är ju ett fantastiskt fundament att bygga upp en karaktär som Zeb Macahan på. Och säg mig - vem har inte fascinerats av Zebs slitna tajta skinndräkt - som han bär i både kyla och ökenhetta? Bara den i sig ger extremt många beundranspoäng.

Macahans står och vilar på ett perfekt hantverk. Snyggt foto och vacker musik. Spännande och känslomässigt dramatiska berättelser. En oklanderlig episk känsla av att verkligen få vara med på det amerikanska äventyret under trygg ledning av Zebulon Macahan. En serie man förövrigt har vuxit upp med. En vacker nationalromantisk serie där man lyckas övertyga tittaren om äktheten. Visst finnes det äppelkäckt lättsinne och en massa romantik i serien som inte direkt kan sägas ha något djupsinne. Men inget som någonsin besvärar. Oftast lyckas man alltid balansera det lättsamma med det seriösa.

Jag kan för mitt liv inte ge den annat än en solklar femma i betyg av fem möjliga. Ratar man denna serie är man en tajtrövad, pretentiös, fantasilös, metrosexuell fjant. Nej förresten - glöm det - man är något mycket värre än så - man är troligen Alex Schulman.

Och ja, vi, min sambo och jag, som båda är hängivna denna serie, som båda fanatiskt offrar på Zebs altare, döpte vår nya gråa kattunge till Zeb. En bättre start i livet kan än med detta namn kan man nog inte få, fast han har såklart kanske orimligt stora skor att fylla. Det här med att bära Bowie-kniv och spöa skurkar har vi inte lärt honom, ännu. Tänk, det finns ju kattstackare som heter Alex.. kan ni tänka er en sämre start på kattlivet än att bli döpt efter Sveriges mest pinsamma trut? Det enda jag skulle döpa till Alex är saker som kommer ur min bak. Men det är jag det.

Jag vill också avsluta med att avslöja att serien nu, till min oerhörda glädje faktiskt ska komma på DVD i november. Jag vet precis vad som ska köpas i Julklapp i år med andra ord. Tack tomten!

Här följer en recension av de fem första Harry Potter-filmerna.

Harry Potter and the Philosopher’s Stone - (Heter av någon obegriplig anledning istället Harry Potter and The Sorcerers Stone i USA) Detta är den första inledande berättelsen. HP kommer som liten parvel till skolan Hogwarts efter ett liv i leda hos styvfamiljen. Möter sina vänner, stöter även på Voldemort för första gången. Troligen den berättelse som känns bäst genomarbetad som film. Stämningen är på topp även om man totalt misslyckas med att förmedla bokens humor. Obegripligheter som att man ändras Hagrids replik om köpet av den trehuvade hunden från "bought it from a greek" till "bought it from an irishman" kan jag aldrig förstå. Humorn försvinner ju totalt och ingen vettig anledning finns. Den absolut mest gulliga filmen, den som introducerar tittaren i HP-världens skumma saker. Dess styrka ligger helt i just att den är så mycket bättre genomarbetad än följande filmer/berättelser vad gäller atmosfären. Betyget blir en fyra.

Harry Potter and the Chamber of Secrets  - Rätt mycket av en fortsättning i samma spår som förra filmen. Fokus ligger på att utforska magivärldens mysterier och den röda tråden syns knappt forfarande. Den här berättelsen påminner märkligt mycket om första filmen och känns på inget sätt unik därför. Det är HP på jakt efter Voldemort-skapade elakheter i Hogwarts slingrande gångar. Det här är en märkligt anonym film, kanske för att så är även boken. Betyget blir en trea.

Harry Potter and the Prisoner of Azkaban Här tar för första gången storyn fart på riktigt. HP lär sig lite mer om sin familj och dess öden. Han kommer även i kontakt med fler huvudkaraktärer som sedan återkommer i följande berättelser. En huvudroll i filmen utgörs av en varulv, som jag som datorspelsnörd inte kan låta bli att lägga märke till påminner väldigt mycket om varulven man kan spela som i Diablo 2. Inspiration till utseende bara måste ha kommit därifrån. Filmen är mörkare än de föregående, på gott och ont, efter HPs styrka som berättelser enligt mig ligger i den där speciella brittiska mysiga fantasystämningen. Man har här även börjat pilla lite på utseende på Hogwarts, till ett utseende som stämmer mycket mindre överens med bokens Hogwarts. Jag läste någonstans att man motiverade det med att slottet ska ligga i en typisk skotsk miljö och att det inte såg ut så i de första två filmerna. Men jag håller inte alls med om det. Så som JK Rowling beskriver miljön är det inte alls en karg dimmig hedmiljö och detta blir bara mer om mer extremt i film efter film. Det finns logiska problem med hur de ändrar utseende på Hogwarts som faktiskt inte alls är kompatibla med böckernas Hogwarts. Det är inte så att filmens Hogwarts är sämre eller fulare, tvärtom, det är ett snyggt slott som växer fram i tredje filmen, men det är inte bokens slott alls. I boken ligger det ängsmiljöer runt slottet, vilket tydligt framgår i hur JK beskriver vissa händelser. Nu är dessa ängar borta och istället får vi en stenig sluttning omkring slottet. Men det märker man ju inte eftersom beskrivningen av händelser sen anpassas till filmen. Det märkligaste i kråksången är att JK nu har mer att säga till om än i första filmen. Av någon outgrundlig anledning vill hon alltså ändra Hogwarts till ett utseende som inte styrks i hennes böcker. Dvs ändra storyn. JK har för mig många ggr framstått som en mycket märklig människa med många märkliga egenheter. Detta styrker den uppfattningen. Betyget för den tredje filmen blir en stark trea.

Harry Potter and the Goblet of Fire -  Det här är ju historien som kretsar kring en tävling mellan tre skolor. En av dessa skolor, den franska, beskrivs i boken som en flickskola med väldigt förföriska flickor. I filmen är detta rejält disneyfierat och istället för förföriskt vackra franska flickor har vi något som mest liknar ett gäng fula tanter och där alla spår av det förföriska från boken är utraderat. Hagrids romans med fransyskornas lärarinna är också här förenklat och alla komplikationer bortsuddade. Här fortsätter också den omvandling av Hogwarts som kommer vara slutförd (förhoppningsvis iaf) i nästa film. Miljön är nu iaf ren karg klippmiljö. Men här är stegen bort från boken nog betydligt värre på en rad andra punkter som sagt. Som film fungerar storyn här utmärkt dock. Den actionladdade tävlingen gör sig självklart bättre i film än i bok och eftersom den utgör en påtaglig del av berättelsen blir detta ett bra upplägg för en film. Men ändå inget som sticker ut tyvärr. Betyget blir en svag trea.

Harry Potter and the Order of the Phoenix - Mig veteligen den bland böckerna som kanske är minst actionladdad. En stor del av boken (som är en av de tjockare böckerna) handlar om HPs liv och plågor på Hogwarts under den otrevliga tillsatta inkvisitorn/rektorn. I filmen är dessa moment rejält nedtonade och ett tidsmässigt fokus ligger istället på slutscenernas spänningsmoment i "mysterieministeriet". Och det är väl helt okej, men man berövas då också en rejäl portion förståelse för HPs lidande. Jag gillar ändå balansändringen rent cineastiskt eftersom HP-filmernas styrka är action. Det här är en av de starkare berättelserna och det märks även i filmen. Äntligen får vi tex se Dumbledore in action i magistrid. Det här också filmen (ja jag tjatar nu, men det stör mig) där Hogwarts helt är omvandlat till en skotsk grå klippborg. Betyget blir en fyra.

HP-film nummer sex ska jag se på bio på måndag. Återkommer med en recencion då. Överlag är filmerna stabila hantverk, men oftast känns de som humorbefriade uppspeedade sammanfattningar av böckerna där disneyfierar elände och erotik. Filmernas styrka ligger snarast kring actionmomenten och den oftast utmärkta brittiska skådespelarensemblen (även om porträttet av Dumbledore blev försvinnande svagt efter att Richard Harris död). Det där med att den eleganta humorn, som JK faktiskt är så duktig på, nästan helt är ersatt av mer disney-humor förstår jag bara inte - det är en av de större svagheterna. Kvinnan måste vara väldigt lättpåverkad av Hollywood-cheferna som går med på detta.

Film på 80talet. Jag vet inte vad ni får för tankar i huvudet men för mig dyker två huvudsakliga kategorier upp i mitt huvud. Den första är svensk komedi. Sällskapsresan och Göta Kanal och liknande saker. Ibland kan man seriöst undra om allt Sverige bestod av cineastiskt på 1980talet var buskiskomedi. Det andra som dyker upp är den så hårt baktalade kategorin actionfilmer från Hollywood. Och det är om dessa jag tänkte blogga. Den typiske actionrullen på 1980talet innehöll tre ingredienser i varierande mängd. Jag kallar denna typ av filmer för VHS-action. Det var kännetecknande för dem att de blev givna filmer att hyra till helgerna. Lika givet var också det faktum att de ofta låg på firman Transfers kassetter om ni minns det? Röda fodral som oftast kostade mer att hyra. Nåja… Till de tre kategorierna som kännetecknar 80talets actionrullar.

Den primära ingrediensen som nästan aldrig saknades var den smått homoerotiska machovurmen då den muskelsvällande manskroppen exploaterades friskt. Här står figurer som Schwarzenegger, Stallone och van Damme som typexempel på män som bar väldigt få saker på sig utom sololja och stora vapen men det fanns såklart en uppsjö fler exempel. Det finns egentligen inte så mycket att säga om denna aspekten mer än att oljade kroppar var något man verkligen älskade på 80talet.

Den andra ingrediensen som också den nästan aldrig uteslöts var att filmen utspelades i en hård oftast dystopisk miljö som man gärna skildrade satiriskt. Det är väldigt svårt att hitta en motsvarighet till 1990talets actionfilmer som i jämförelse alltid mer utspelar sig i en ganska vanlig miljö. Nej 80talets filmer skulle gärna utspela sig i framtiden. En mörk framtid där 1980talets politiska ideal och visioner gick överstyr. Under 1980talet rådde det i USA en våg av nyliberalistiska ideal om det privata ägandet samtidigt som samhället i allt ökande takt fick mer och mer brottslighet. Snacket om Sodom och Gomorra kring USA hördes varje dag och det fanns en god poäng i detta resonemang. Så det blev väldigt poppis för den ofta ganska vänstervänliga regieliten i Hollywood att använda detta ämne och skildra ytterligheter av samhället. Kungen av dystopisk samhällssatir blev nog Paul Verhoeven och filmer likt Robocop och Total Recall är just exempel på kritik av det samtida samhället, men placerat i en framtida miljö där man då kunde göra det hela ännu mer absurt. Denna typ av dystopiska framtidsfilmer fyllda av satir var inte direkt subtila och passade därför klockrent i de glättiga ideal som rådde då. Neon-publiken älskade att skratta åt sina ideal utan att riktigt begripa den övertydligt riktade kritiken mot dem. Idag skulle ingen regissör göra riktigt så här övertydliga samhällskritikfilmer.

Den tredje ingrediensen är vi redan inne på och det är humor. Både machomannen och satiren skulle innehålla humor enligt lag. Det är nästan en naturlag att en actionfilm på 1980talet i princip kunde skriva till "komedi" på baksidan av VHS-kassetten. Antingen var hela filmen satir eller så innehöll den åtminstone massor av fyndiga one-liners. Det kvittar exakt hur osannolikt det än är så ska en person som Schwarzenegger kunna leverera en fyndig replik oavsett om han precis torterats eller inte.

Alla dessa ideal spann såklart in långt in på 1990talet, men på något sätt urvattnades de i ungefär samma takt som Schwarzeneggers muskler sackade ihop och idag är dessa filmskaparideal nästan helt borta. Det är 1980talet som är VHS-action-erans guldålder utan tvekan. Stora muskler, dystopi och humor - det är 80talets actionfilmer för mig.

Nej actionrullen med hårda män är inte borta, men idag har socialrealismen omformat actionhjälten från en 110kgs muskelknutte med bronsmuskler och minigun i byxan till mer komplexa actionhjältar som tex Bourne, som inte får bilar att explodera av att kissa på dem, men som i verkligheten skulle vrida nacken av Arnolds hårdaste hårding på 10 sekunder. Slimmande, sofistikerade, mer komplexa actionhjältar.

Folk tror inte längre på Arnolds oneliners. Folk tror inte längre på sololjans kulskyddande och kukförstorande magi eller på att van Damme likt en modern Tarzan kan lära infödingarna kungfu bättre än de själva kan. Det är både skönt och trist på samma gång. För nog sjutton kan man sakna hur enkelt allt var på 80talet. Då var ryssen en tveklöst hård skurk, framtiden tveklöst fuckad och muskler en tveklöst säker väg till framgång.

Trots att jag är ett fan av Jan Troells filmer hade jag aldrig sett Il Capitano, hans film om Åmselemorden. Igår blev det ändring på det. Jag hade inga höga förväntningar för jag minns lite svagt att när den kom så var bemötandet kyligt (fast den fick en Guldbagge så alla var inte missnöjda). Varken trailers eller ämnet i sig hade lockat mig det minsta. Det kändes som om det bara skulle vara en svensk Natural born killers typ, fast mycket gråare och tristare och sämre.

Men det var det inte. Tji fick jag - det här var offantligt mycket bättre än NBK. Det är en väldigt grå socialrealistisk roadmovie kan man säga, som följer Juha och Marita på deras resa, från att de först träffas i ungdomen i ett grått 80tals-Finland och sen runt fragmatiskt på en massa platser i deras liv. Grand finalé är inte helt oväntat då deras ganska planlösa resa i Sverige där morden sen sker. Men hantverket gör att filmen trots sina förutsättningar är väldigt bra ändå.

Det märks direkt att det är Troell som gjort filmen. Fotot är fantastiskt (jag har kommit fram till att det är superrealistiska ljussättningen som alltid är så otroligt snygg i hans filmer) och miljöer och skådisar är också perfekta (killen som spelar Juha, fast i filmen fick han namnet Jari, är väldigt trovärdig). Det här är inte en film som är riktigt lika bra som hans andra filmer, men det är fortfarande en väldigt bra film och jag har svårt att tänka mig att en film om morden skulle kunna göras bättre faktiskt.

Den bemöttes som sagt kyligt 1991-92 när den kom. Det är kanske inte så konstigt eftersom den tidens filmideal låg kring Göta-Kanal-nivå i Sverige alt Nya Franska Vågen om man föreställde intellektuell… Få saker är mer sorgligt rent cineastiskt än Sverige under 1980talet. Och 1991 levde dessa "ärdetinteenkomedifilmatmedkasstfotoärdetdåligt"-ideal i allra högsta grad kvar.

Den här filmen känns nämligen precis som alla Troells filmer tidlösa och det fixade nog inte den glättiga publiken och recensionskåren från den tiden. Andra filmer har en tendens att stinka av sin samtid - men Troells filmer är aldrig sådana.

Il Capitano frossar aldrig i våld. Den bjuder också på ett par riktigt lysande scener som jag med lätthet skulle placera in i svensk filmhistorias top-arkiv. Där är bla en scen i slutet av filmen där Juha och Marita helt ovetande är och dansar på samma danspalats som familjen som sedan mördas. Den sorglösa dansbandsmusiken blandas med ett svagt nynnande på finska och de kalla kårarna kryper i en i takt med att nynnandet växer i ljudstyrka. Så förbannat snyggt helt enkelt. Jag vill också kunna göra film på det där viset!

Helheten kring filmen är svår att betygsätta. Den ÄR sävlig och det är svårt att veta vem man ska brys sig om i filmen eftersom den (fullt medvetet) ger så många dubbla budskap. Offren är helt anonyma i filmen vilket var ett medvetet drag fattar jag det som (och impopulärt bland de anhöriga som såklart då tolkade det som att man istället skulle bry sig om brottslingarna). Man blir därför en betraktare som inte riktigt kan engagera sig. Man lämnas till att beskåda hantverksskickligheten och den komplexitet som finns i psykologin kring skuld och vad filmen egentligen visar (kan inte avslöja det såklart). Men dessa två räcker långt. Mycket långt.

Jag skulle vilja påstå att allt den här filmen gör är ungefär det samma som filmer som Der Untergang gjorde med sin "demon" Hitler. Den visar den sanna mänskliga sidans otroliga komplexitet och att "ondska" är ett påhittat och relativt begrepp precis som godhet. Det finns bara mänskliga handlingar och mänsklig psykologi. Många människor med en förenklad världsbild kan inte hantera sånt. Det blir så mycket enklare om man bara gör om skurken till en ond person. Alla andra saker tolkas som sympati av denna publik.

Il Capitano är precis som Troells andra filmer inte en film för alla. Denna är om möjligt ännu svårare att uppskatta för alla än hans andra filmer eftersom den är så rå och kall stundtals. Troell har alltid värme och kärlek i sina filmer, men i den här filmen ersätts de känslorna snarare av mer primala tankar. Och det gör filmen klinisk - men väldigt trovärdig. Jag ger filmen en 4a i betyg.

För de flesta av oss svenskar, eller européer överlag faktiskt så är Sir Richard Attenborough synonymt med inte bara natur, utan en fantastisk berättarteknik. Hans röst ger oss trygghet och visshet i att det vi ser inte bara är sant, det är även spännande och viktigt. Jag är rätt säker på att han har bidragit till massor av naturintresse världen över helt enkelt. Så varför i helvetes jävlar är det då inte han utan Sigourney Weaver som är rösten på den amerikanska utgåvan av den hyllade serien Planet Earth? Jag har funderar lite på saken - och även undersökt. Den enklaste förklaringen är ju den att rättigheterna till Planet Earth i USA ägs av någon annan än BBC, nämligen Discovery. Mig veteligen är det dock BBC som gjort serien. Men det kan inte vara hela förklaringen tyckte jag eftersom rösten från Attenborough rätt lätt kan köpas med bilderna. Så jag grävde lite på nätet, läste i forum och trådar, och helt ovetenskapligt kom jag fram till ytterligare en förklaring med tanke på vad jänkare replikerade på oss europeer när vi ställer oss just denna fråga. Jänkare tål inte andra dialekter än de amerikanska. För dem är inte britten Attenborough synonymt med de epitet vi har - utan för att jänkare ska uppskatta det hela krävs det såklart en trygg jänkarröst. Det finns ju ingen trovärdighet i de där dekadenta europeerna helt enkelt.

Faktum är att nästan alla serier som har en europeisk röst till sig skulle kritiseras, det fanns bland annat en serie om rökningen i världen där skotten Duncan Bannatyne höll i rodret vilket de flesta jänkare fick krupp av - pga dialekten hans. Han talade ju en "irriterade dialekt" som "förstörde upplevelsen".

Den kulturella och språkliga klyftan mellan USA och Europa är väldigt stor och jänkarna gör sannerligen sitt för att se till att den ska vara så. Å andra sidan kände sig svensk television nödgade att visa Planet Earth med svensk stämma, så helt klanderfria är knappast vi heller. Men det är skillnad på att visa en serie med olika språk, än med olika dialekter.

Ett utdrag ur Planet Earth med Sir Richard Attenborough nedan. Något med Weaver hittade jag faktiskt inte. Däremot massor av retarderade versioner på portugisiska från den brasilianska publiken. Btw, har ni inte sett Planet Earth så ska ni göra det. Och inte här på nätet utan en ordentlig DVD/HD-version.

Jag nämnde i förra bloggposten min avsky för svenskt skådespel. Jag vidhåller att svenska skådisar med ett fåtal undantag faktiskt befinner sig någonstans mellan kassa och mediokra i betyg. Det innebär inte att jag inte kan eller vill se en film med någon av dessa skådisar, nej så illa är det inte, de gör ofta sitt hantverk stabilt iaf. Vi har på samma sätt som vi har få toppar även få riktiga bottennapp. Alla är "ok" med internationell standard. Men väldigt få är lysande.

Vad menar jag med en bra skådis? Det finns två typer av bra skådisar. De som kan spela allt bra, och de som kan spela vissa saker jättebra. Ett exempel på en som kan spela allt bra är Merryl Streep. Ett exempel på en som kan spela en sak bra är Jack Nicholson (knäppa labila typer). Inget alls fel på Jacks fantastiska insats i tex The Shining. Men det är allt han kan spela. Han kan inte spela trevlig normal hemmapappa tex.

En bra skådis måste helst träffa rätt i alla fyra av dessa punkter:

• Skådespelartalang (Förmågan att spela, helst utan att det då syns att det är skådespel)
• Bredd (Kunna spela mer än en typ av roller bra)
• Omdöme (dvs förmågan att välja roller som passar)
• Utstrålning (Faktiskt inte helt oviktigt, vad hade Sean Connery varit utan sin tex)

Mästerskådisar likt Meryl Streep har nästan full pott på alla kategorier ovan. Och skulle hon motförmodan välja fel roll, vilket nog är det vanligaste felet för bra skådisar, så lyser hon ändå. Varför är hon bra? Ja, hon har en kuslig förmåga att kunna återge "vardagsdetaljer" i hur människor rör sig och beter sig. Saker man inte tänker på att man saknar i andra skådisar, förren man verkligen tittar djupt på henne när hon uppträder. Hon är enligt mig världens enda totalt felfria person när det kommer till ren skådespelartalang. Genom alla tider. Det finns inget artificiellt över hennes skådespel alls. Inga "Drrramaaaten"-tendenser alls. Folk (pöbeln) blir ofta imponerade över skådespelare som tar på sig pompösa roller - ärkeskurkar eller härförare. Tex härförare som ska hålla gråtmilda tal till sina soldater innan sista striden. Men snälla nån, det har väldigt föga med skådespelartalang att göra, det har med utstrålning att göra. En såklart viktig punkt, men aldrig viktigare än skådespelarförmågan. Alla skådisar vet att det är mycket lättare att spela ond på ett bra sätt, än det är att spela sympatisk på ett bra sätt. Men pöbeln imponeras ändå nästan bara av onda/härförare. Tänk Hannibal Lector så vet ni vad jag menar. Folk tror/tycker att starka känsloutspel är svårare skådespelarmässigt än subtila. Det är problemet. Jag lovar att det är mycket enklare att bli en Hannibal Lector än det är att bli en Skylar i Good Will Hunting (Vem? Jo Minnie Driver, flickvännen till Will, som ägde den filmen och inte alls Robin Williams berömda oscars-psykolog).

Nu kan såklart inte vem som helst spela vad som helst bara för att det var starka känslor. Riktigt så cynisk var jag inte. Däremot är starka känsloutspel/pondus/ondska rejält överskattat jämfört med de subtila sakerna. 

Vilken film innehåller de bästa skådespelarinsatserna någonsin enligt mig? Skitsvårt att säga - men en favorit är Timmarna (The Hours) eftersom den dels innehåller en Streep som spelar bättre än någonsin. Och en Julianne Moore som gör likaså. Till och med Nicole Kidman och Ed Harris är faktiskt helt lysande i den här filmen. Alla är bra i den här filmen. Precis varenda jävel. Allt inkapslat i en film som är perfekt regisserad och som bygger på en lysande story. Kanske den smartaste mest sympatiska historia som någonsin filmats. The Hours är förövrigt som ni säkert kan gissa en av mina favoritfilmer. En solklar femma i betyg.