Härom kvällen såg jag Sergio Leones "Per qualche dollaro in più" (For a Few Dollars More). En av de bästa och mest klassiska av alla spagettivästerns som gjorts. Rättare sagt, jag såg om den, för såklart har jag sett den innan. Men det var säkert 15 år sen sist så det var lite av en helt färsk upplevelse trots allt. En film som det finns lite att orda om. Det är ett mästerverk som i princip måste ges en femma i betyg.

Vad gör egentligen en film som denna till en så välkänd film? Varför är den en klassiker? Den är ju trots allt väldigt långt ifrån vad normen för vad en "bra film" ska vara enligt skolboken. Den är teatral, den är precis hela tiden överdriven och den har massor med ofrivillig komik.

Det är ju JUST det som gör den bra. Den är så cool in i märgen. Den är inte det minsta subtil utan allt är som en vägg av upplevelser som faller över en och man måste vara hjärndöd för att missa något. Den nästan distat höga musiken av hamrar in känslor och man kan inte undvika att känna precis så som regissören vill att man ska.

Sen har den en annan stark detalj som många filmer, både samtida och modernare saknar: Den är fylld till bredden med coola skådisar. Den sjukligt gulbleke Lee van Cleef som tillsammans med Clint Eastwood med isblicken och cigarren och ett helt gäng oförglömliga skurkar, då inte minst sidekicken "Wild" som spelas av Klaus Kinski. Sicken ensemble!

Idag ska alla skådisar vara vackra och likformiga. Inte för att Clintan då är ful nej, han är troligen en av de mest stiliga skådisar någonsin på duken, iaf i unga år. Och jag kan även tänka mig att kvinnorna smälte som smör för huvudskurken "El Indios" (Gian Maria Volontè) djupa grå-gröna ögon. Det är ju nästan så jag gör det…

Men nej.. rent allmänt annars. Idag råder det ungdomsfascism. Alla hjältar ska vara muskliga rentvättade mammasgossar med blekta tänder och krystad 5dagars-stubb. Alla kvinnor ska vara fotbollsmammematerial och knulldockor samtidigt. Och skurkarna idag är bara dryga "eurotrash".

En filmskurk som ska föreställa en trovärdig ledare måste vara karismatisk för att vara övertygande. Gian Maria Volontè är ett skolexempel på en bra filmskurk! Det här är en man man följer! Det här är en ledare!

Mer om filmskurkar i DN. Kan inte säga att jag håller med om "deras" lista.

Va? Är Dirty Dancing verkligen filmen som Nihonshu tänker recensera nu? Jepp.

Filmen Dirty Dancing är det inte många som inte sett, likaså vet de flesta ungefär vilka låtar som spelades i filmen. Kort sagt; det är en väldigt känd film. Det är dock en film som man nu så här 21 år efter att den kom (Jisses vad tiden går!) kan se med lite nya ögon. I princip tror att jag såg filmen sista gången nångång då kring premiären också. Nu såg jag den härom dagen på DVD.

Om storyn tänker jag orda föga utan jag kastar mig direkt in i analysen. När den här filmen kom blev det en astronomisk succé. Den förkroppsligar på många sätt 1980talets andra hälft men är samtidigt också förvånansvärt tidslös i de romantiska ideal som den beskriver och bejakar. Jag tror att en stor portion av succén låg på ett plan av att filmen trots allt var väldigt optimistisk. Är det något som annars kännetecknar 1980talets filmer är det dystopin. Även om de flesta 80talsfilmer är väldigt fyllda av komik så är scenariot de utspelar sig i nästan alltid en dystopi. Undantaget från regeln är då svenska filmer och då Dirty Dancing.

Det som gör Dirty Dancing värdig att recensera så här 21 år senare är att den har en del besynnerliga fenomen för sig. Det främsta är att den ju faktiskt tidsmässigt utseendemässigt är helt obegriplig. Den ska utspelas "sommaren 1963" men inga grövre försök görs för att filmen ska se ut som 1963 utan det mesta ser faktiskt ut som 1987. Alla huvudroller har frisyrer och kläder som ser hämtade ut som från vilken sommarmodeskatalog 1987 som helst. Sidoroller och biroller är däremot betydligt mer tidsenliga. Musiken därtill är en skum kombination av genuin 60talsmusik och 80talshittar. Jag kom ihåg att jag reagerade på musiken då redan första gången jag såg den. Men jag la ingen mer analys i det.

Jag kan tänka mig att många ser detta som en brist eller något omedvetet fel med filmen. Jag är däremot rätt övertygad om att det är fullt medvetet. Man ville i Dirty Dancing inte göra en film som korrekt skildrade 1963 utan en film som tonåringar 1987 kunde identifiera sig med. Och i slutet av 1980talet så var 60tals-vurmen hysteriskt stor. Alla ägde en kassett eller skiva med lite 60talshits. Den stora anledningen till vurmen skulle jag tro berodde på vågen av Vietnamfilmer.

Dirty Dancing är alltså en produkt av Vietnamkriget kan man säga lite långsökt. En nostalgisk musiktripp till 60talsmusikens vagga men i (då) moderna tonårsriktade kläder.

Vad ska man tycka om filmen då? Tja, den är inte så hemsk faktiskt så som man som kille intalat sig under alla åren. Den är lättsam och charmig och det är fullt förståeligt varför den utan större motstånd äger ligan "romantiska filmer riktade till hormonstinna yngre tonårstjejer". Än idag. Swayze är den tidslöst spännande men farlige prinsen som alla tjejer vill ha helt enkelt och han gör en väldigt trovärdig roll som just detta. Han var ju verkligen 1980talets Brad Pitt. Den där lite "farlig-snälle" som alla tjejer hade drömmar om och som man som kille obligatoriskt därför föraktade. En stark trea i betyg får det bli.

Jag visste att det var en Terminator 4 år 2009 på gång kallad Terminator Salvation: The future begins. Jag visste inte att det var en Terminator 5 och en 6 likaså på gång. Där ser man. Ska tydligen handla om kriget mellan maskiner och människan iaf. Jag vet inte om det är positivt eller negativt med så här många fler Terminatorfilmer. Science Fiction-berättelsers värste fiende är "too much information" där man gör knaggliga irrationella försök att bena ut tidsparadoxer som faktiskt inte går att bena ut. Oftast ställer man bara till det och målar in sig i hörn. Men det blir kanske kul action av det hela iaf. Bara de har med den suveräna orginalmusiken från T1 och från T2 blir jag nöjd eftersom den lägger ribban för stämningen.