Stargate Universe. När jag först hörde talas om vad den serien skulle handla om och vad producenterna sa var målet så sjönk mina förhoppningar till noll. De skulle ta det småputtriga och småmysiga Star Gate-konceptet och göra det ÄNNU mer barnvänligt. Det talades om att målgruppens ålder skulle sänkas - från nördiga 30åringar till tonåringar.

Missförstå mig nu inte kära fans av Star Gate och Richard Dean Andersson. Jag älskar den stolliga humorn i SG1. Men det kan bli lite för mycket ibland och det kan framförallt bli komiskt uttjatat om man inför samma koncept i en tredje TV-serie.

Det gjorda man inte alls. De ljög.

Serien är avsevärt mer vuxen än någon av de andra serierna. Det är såklart svårt att säga för mycket om den då endast 5 episoder finns och är sedda av mig i skrivandes stund - men om de fortsätter i den här banan så kommer det här bli en avsevärt mycket mer vuxen serie än de övriga två.

För det första är stereotyperna och komediinflationen borta. SG1 och Atlantis-serierna hade egentligen identiska rolluppsättningar. Den brilliante vetenskapsmannen, den korkade men ändå kloke ledaren, den snälla och starke hårdingen, och så ett entourage av läkare och vetenskapsmän som alla tävlade i nördigheter och myspys. Säga vad man vill om serierna, men det gick aldrig någonsin att ta något som skedde där på så stort allvar. Man visste att allt löste sig i 99 fall av 100. Allt kändes som en lek där lite ordvitseri och knapptryckningar från vetenskapsmannen bara löste allt.

I SGU möts vi av betydligt mer komplexa personer. Borta är humorn med undantag av en datornörd. Hårdingarna är labiala och inte bara hårda. Vetenskapsmannen (Robert Carlyle på bilden ovan) är en labil sociopat med lömska intentioner. Inget känns tryggt, ingen känns helhylle på samma sätt, allt känns som allt annat än en lek.

Seriens handling är svår att säga så mycket om men viss varning om spoilers måste jag nu utfärda. Det handlar om ett experiment att öppna en portal till ett ställe där en nionde symbol används i adressen. Detta ställe är ett skepp på andra sidan universum. Saker går fel och man tvingas fly till andra änden på portalen och detta mystiska skepp. Ett uråldrigt skepp som man inte har kontroll över där det är de basala tingen som spänningen kretsar kring (än så länge). Hur får man syret att fungera. Hur styrs skeppet. Osv.

Miljöer, känsla, atmosfär, aliens. Allt presenteras här på ett mycket mer intelligent sätt och med fötterna i riktig klassisk tung sci fi snarare än lättsamma rymdoperor och action. Kort sagt, serien är väldigt lovande. Jag är lite rädd att den är FÖR scifi för att få fortsätta i det spåret dock. Det känns som det finns viss risk att den kommer bli mer mainstream likt de andra serierna ifall tittarna sviker. Förhoppningsvis uppskattar alla fans av Star Gate detta dock, även om det inte alls är likt de gamla serierna så att inga långfingrade chefer på bolag kräver ändringar eller stänger ner serien.

Jag ser gärna många säsonger av detta - det kan nämligen bli riktigt jävla bra.

Jag är född 1975, vilket innebär att jag växte upp med alla TV-serier som gick under åren 75-1990 som yngling (Macahans, Shogun, Mot alla vindar osv). Detta i kombination med att vi hade en VHS redan 1982 (tidigt för sådana) gjorde att jag såg om vissa TV-serier vi bandade från TV till förbannelse. En sådan serie som jag hade på VHS och såg massor av ggr var Marco Polo.

Serien är italiensk, men fylld av diverse Hollywood-stjärnor (Anne Bancroft, John Gielgud, Ian McShane, F Murray Abraham, Denholm Elliot, Leonard Nimoy och t om en riktig tungviktare så som Burt Lancaster) - den är också helt på engelska, fast man kan ana att många italienska och mongoliska/kinesiska skådisar har dubbats.

Serien handlar inte helt oväntat om Marco Polos resor, men i princip endast hans resor till Kina, inte alls kring alla de resor han var på i tex Sydostasien på hemvägen, så som historisk skildring av allt han var med om så suger den enormt. Seriens styrka ligger snarast kring en kombination av det estetiska och skådespelet. Serien är välspelad och mycket snyggt gjord med trollbindande musik av Ennio Morricone. Många av de mongoliska machomännen han stöter på känns verkligen helt igenom 100% som äkta mongoliska krigare. Finns inget alls som tyder på skådespel nästan. Likaså är serien överlag extremt snygg. Musik, miljöer och foto är av toppklass för en TV-serie. Även med dagens mått mätt. Jag är också imponerad över kostym och smink. Det känns verkligen som man får uppleva alla de kulturer man möter på och med historiskt korrekta kläder helt igenom. Men jag kan ha fel på den punkten. Sminket är bra och med det menar jag att eftersom serien utspelas under 30 års tid så är det ju ett måste att vissa måste åldras - och överlag gör alla det mycket trovärdigt. Inte minst lyckas man få skådisen som spelar Marco Polo (Ken Marshall) att gå från fjunig tonåring till vuxen man på ett mycket snyggt sätt. Både utseendemässigt och skådespelsmässigt.

Serien fullkomligt badar i vinklat positiv sinofili och orientalism. Men den gör det så pass charmigt att man kan köpa det hela, den handlar trots allt inte om "verkligheten", utan om Marco Polos egna betraktelser och hur han uppfattade det han mötte på. Och i den uppskattandes ögon blir allt som gillas därefter. Likaså innehåller den därför också "övernaturligheter" eftersom Marco Polo berättade att han såg sådant. Som tex svävande munkar och magitrick. Men det känns helt ok då serien som sagt är gjord efter Marco Polos egna upplevelser, och inte efter "verkligheten". Jag kan tänka mig att den här serien skapade många människor med intresse och passion för asien i min generation faktiskt. Den påverkade definitivt mig och jag märkte, att trots att det var 20 år sen jag såg den sist, så mindes jag massor av scener exakt på ett kusligt inpräglat sätt.

Serien är alltså helt okej även om den har en del saker som jag skulle ändrat på om jag fick bestämma. Det stora problemet är däremot att den DVD-utgåva som finns, utgiven av Noble Entertainment, suger något så otroligt. Noble Entertainment är ett märkligt bolag. De är jättetrevliga att ha att göra med (hade problem med en film en gång, fick en ny direkt), men de ger ut filmer av enormt skiftande kvalitét tyvärr.

Den här utgåvan är rent ut sagt skamligt dålig och tyvärr finns det nog inga alternativ att köpa ifrån.

För det första är det inte frågan om hela serien, utan den förkortade varianten. Det gör kanske inte jättemycket eftersom den långa riktiga varianten är något jag faktiskt bara sett delvis innan, dvs jag förlorar inget. Detta är samma "korta" serie (7.5h) som jag såg på svensk TV i mitten av 80talet. Den långa har mig veteligen aldrig visats i svensk TV, däremot vet jag att den gick i dansk TV, men jag missade det mesta.

Men man tycker ju att de gott kunde ta HELA serien som är X antal timmar längre när de ändå gör en DVD-utgåva. Det här med att den är förkortad märkte man inte så mycket på 80talet, men idag syns alla dåliga klipp i mina lite mer uppmärksamma ögon. Det är möjligt att det finns någon anledning till att det inte går, som tex att den längre bara är på italienska eller något sådant, eller kanske t om förstörd.

Det värsta med utgåvan är dock inte detta utan det otroligt dåliga ljud som den har. Jag har aldrig varit med om sämre på en DVD som jag köpt. Ljudet är lågt, ljudet svajar stundtals, ljudet brusar mycket och ibland är det t om pulserande ljud i bakgrunden och överslag i diskanten är bara förnamnet när musiken spelas. Jag kan mycket väl tänka mig att alla masterkopior ÄR så här dåliga idag, men det är sånt här man har restauringsbolag till. Inget av problemen med ljuden är värre än att det går att åtgärda. Och då kan man även fräscha upp bilden som har dassig typisk europeisk lågbudet-TV-kvalitét. Man har verkligen bara tagit en gammal TV-serie från något italienskt TV-arkiv och pregat in på DVD utan någon som helst engagemang.

Serien kostade väl inte mer än 300 kronor att köpa på DVD, men jag tycker gott att de kunde lagt ner mycket mer tid på att restaurera den bättre, för den är charmig och väl värd att se för alla som älskar serier om resor, historia och drömmar. De vill att vi inte ska piratkopiera, då får de ju allt anstränga sig lite mer med sakerna de ger ut. Hade jag betalat mer för DVDn hade jag känt mig lurad faktiskt.

Det har visst kommit en ny serie som gått obemärkt förbi - jag tror jag ska försöka få tag i den och jämföra. Jag tror dock inte att den kan vara lika bra. Kanske mycket mer historiskt "korrekt" - men troligen inte alls lika passionerad och charmig. Marco Polo, gjord 1982, är en serie om en drömmare för andra drömmare och då vill man inte ha modern falsk "historiskt korrekt" realism med moderna Hollywoodskådisar (nota bene - med blekta tänder och silikoninlägg, dvs aldrig så korrekt egentligen) utan man tar hellre taskigt dubbade fula italienare alla ggr när hjärtat får bestämma. Iaf om man är en drömmare från 70talet likt den här bloggaren.

Ojojoj. En av tidernas mest imponerande filmer, This is England, ska nu få en fortsättning i form av en TV-serie. Det här ska bli intressant att se. Samma regissör och skådisar bådar åtminstone för att hantverket bör bli det samma. Skall utspelas några år efter den förra.

Michael Tapper gör ingen besviken i skolan hur man skriver usla filmrecensioner. Än en gång levererar han en recension som avslöjar massor av storyn och som tydligt genomsyras av värdegrundsargumentation snarare än saklig cineastisk kritik. Är han verkligen det bästa som sydsvenskan kan hitta? Det är ju precis så här man inte ska skriva en recension. En god recension av en film innehåller i princip nästan ingen genomgång av händelseförloppet alls, utan fokuserar på intryck och hantverk. Det är ytterst sällan som man bör gå in på mer än vaga eller allmänkända delar av storyn. Att avslöja viktiga detaljer som tex vem som är mördaren eller om hjälten dör gör man aldrig någonsin. Jag själv är allt annat än felfri på dessa punkter - men så är jag varken utbildad (och otroligt nog hyllad och prisad) filmvetare eller avlönad journalist heller. Jag kan ursäktas, men kan Tapper det? Nej han är sannerligen Sveriges tveklöst mest överskattade filmrecensent sen den, iofs mycket fyndige ordkonstnären, men ack så smakmässigt genomusle Jan Aghed försvann ur rampljuset.

Huruvida Beckfilmen han recenserar är bra eller inte har jag ingen som helst aning om. Den är säkert lika gnatigt medioker som Beck-serien varit i många år (med ett par anständiga undantag), och därmed inte värd högre betyg än Tapper ger, men det innebär inte för den delen att man vill läsa om varenda liten detalj av händelseförloppet. Medhåll om betyget innebär inte att Tappers recension blir bra.

Jag har sett en hel del film och TV på sistone. Här kommer en kortare resumé och recension. Jag är sommarlat så det får bli så.

Änglar och demoner - Uppföljaren till Davincikoden. Fast det ska ju vara en prequel - men i filmen skildras det definitivt som en efterföljare och inget annat. Den här gången handlar det om Illuminati vs Vatikanen. Jag gillar att Dan Brown går in på alla sådana här saker som trots allt får ses som bra ämnen för spänning. Det är inget annat än ett smart drag. Vad gäller boken har jag inget att säga, har inte läst den, kommer inte göra det heller troligen. Men det beror inte på ogillande av filmen - nej jag tyckte filmen var helt okej. Två timmar non stop action - inget att klaga över. Tempot är fenomenalt i filmen, inte en sekunds dödtid. Storyn är ju såklart extremt PK. Om den förra filmen var ett rejält angrepp på religionen Kristendomen, så är det här mer ett försvar av den och på sin höjd ett angrepp på vissa präster. I övrigt är det rena propagandafilmen för Kristendomen som "en fin religion där även påven är hygglo". Filmens styrka är tempo och spänning. Dess svaghet är dess tendenser att skildra det sekulära som ondskefullt och så är den lite väl medhårsstrykande av religion överlag. Jag ger den en stark 3a.

Jag skaffade även klassikern Psycho på en fin DVD-utgåva. Den är extremt modern i stilen. Förstår helt klart varför den är så välkänd. Lysande manus, lysande skådespel, lysande foto och lysande regi. Filmen kan självklart inte få annat än en femma i betyg. Det är så här skräckfilm ska göras. Intelligent, krypande, inte som dagens effektorgier.

I går såg jag en hajpad skräckfilm vid namn A haunting in Connecticut. Handlar om mamma som pga sjuk son skaffar hyrbostad nära sjukhuset. Filmen börjar bra och det byggs sakta upp en helt okej skräckfilm. Men sen verkar regissören har slagit huvudet för den sista halvtimmen i filmen är otroligt tråkig och seg. Man får från skräck till ett slags pekoralisk drama istället. Det i sig gör att filmen tveklöst hamnar på en etta i betyg. Så gör man bara inte. Att filmen sen "bygger på verkliga händelser" gör ju det hela mest komiskt. Det är ju uppenbart att vi har att göra med urtyperna för folk som just åberopar kontakt med övernaturligheter. Dvs det krävs inte mycket källkritik för att man ska kunna förstå i princip exakt vad som verkligen låg bakom de olika händelserna. Tänk om regissören hade nyttjat detta och gjort en intelligent skräckfilm där man som tittare tvingas ta ställning till om saker och ting sker eller om personen som tror det sker inbillar sig. Likt Kubrick gjorde i The Shining. Ta en påstådd upplevelse med det övernaturliga - och gör något intelligent av det. Men nej.. skräck idag får aldrig ha hjärna. Som sagt, en etta i betyg.

Sen har jag även plöjt mig igenom tredje säsongen av Torchwood. Det härligt homoerotiska pikanta scifi-äventyret som utspelas i Cardiff Wales. Som vanligt bjuds vi på en blandning av humor, spänning och action på ett sätt som bara denna serie och Dr Who kan skapa. Det finns mycket Åsa-Nisse över det här - men på ett helt igenom kärleksfullt sätt. Man kan inte annat än gilla både Torchwood och Dr Who. Den tredje säsongen är en minisäsong i fem sammahängande delar som kallas Torchwood Children of Earth. Enligt min mening det bästa som gjorts i dessa serier. Kul att man gör om en hel säsong till något "eget". Spännande och dramatiskt till max är iaf denna lilla miniserie i serien. Hoppas det kommer en fjärde säsong. De får gärna fortsätta i samma spår för mig.

Nu finns det ett par filmklipp ur remaken på 80tals-serien "V". Jag tycker det ser rätt lovande ut och det vore ju skoj om vi slapp ytterligare en serie som läggs ner efter första säsongen. Det är ju tyvärr annars regel i USA idag, även för serier med bra tittarsiffror.

Filmklipp

Film på 80talet. Jag vet inte vad ni får för tankar i huvudet men för mig dyker två huvudsakliga kategorier upp i mitt huvud. Den första är svensk komedi. Sällskapsresan och Göta Kanal och liknande saker. Ibland kan man seriöst undra om allt Sverige bestod av cineastiskt på 1980talet var buskiskomedi. Det andra som dyker upp är den så hårt baktalade kategorin actionfilmer från Hollywood. Och det är om dessa jag tänkte blogga. Den typiske actionrullen på 1980talet innehöll tre ingredienser i varierande mängd. Jag kallar denna typ av filmer för VHS-action. Det var kännetecknande för dem att de blev givna filmer att hyra till helgerna. Lika givet var också det faktum att de ofta låg på firman Transfers kassetter om ni minns det? Röda fodral som oftast kostade mer att hyra. Nåja… Till de tre kategorierna som kännetecknar 80talets actionrullar.

Den primära ingrediensen som nästan aldrig saknades var den smått homoerotiska machovurmen då den muskelsvällande manskroppen exploaterades friskt. Här står figurer som Schwarzenegger, Stallone och van Damme som typexempel på män som bar väldigt få saker på sig utom sololja och stora vapen men det fanns såklart en uppsjö fler exempel. Det finns egentligen inte så mycket att säga om denna aspekten mer än att oljade kroppar var något man verkligen älskade på 80talet.

Den andra ingrediensen som också den nästan aldrig uteslöts var att filmen utspelades i en hård oftast dystopisk miljö som man gärna skildrade satiriskt. Det är väldigt svårt att hitta en motsvarighet till 1990talets actionfilmer som i jämförelse alltid mer utspelar sig i en ganska vanlig miljö. Nej 80talets filmer skulle gärna utspela sig i framtiden. En mörk framtid där 1980talets politiska ideal och visioner gick överstyr. Under 1980talet rådde det i USA en våg av nyliberalistiska ideal om det privata ägandet samtidigt som samhället i allt ökande takt fick mer och mer brottslighet. Snacket om Sodom och Gomorra kring USA hördes varje dag och det fanns en god poäng i detta resonemang. Så det blev väldigt poppis för den ofta ganska vänstervänliga regieliten i Hollywood att använda detta ämne och skildra ytterligheter av samhället. Kungen av dystopisk samhällssatir blev nog Paul Verhoeven och filmer likt Robocop och Total Recall är just exempel på kritik av det samtida samhället, men placerat i en framtida miljö där man då kunde göra det hela ännu mer absurt. Denna typ av dystopiska framtidsfilmer fyllda av satir var inte direkt subtila och passade därför klockrent i de glättiga ideal som rådde då. Neon-publiken älskade att skratta åt sina ideal utan att riktigt begripa den övertydligt riktade kritiken mot dem. Idag skulle ingen regissör göra riktigt så här övertydliga samhällskritikfilmer.

Den tredje ingrediensen är vi redan inne på och det är humor. Både machomannen och satiren skulle innehålla humor enligt lag. Det är nästan en naturlag att en actionfilm på 1980talet i princip kunde skriva till "komedi" på baksidan av VHS-kassetten. Antingen var hela filmen satir eller så innehöll den åtminstone massor av fyndiga one-liners. Det kvittar exakt hur osannolikt det än är så ska en person som Schwarzenegger kunna leverera en fyndig replik oavsett om han precis torterats eller inte.

Alla dessa ideal spann såklart in långt in på 1990talet, men på något sätt urvattnades de i ungefär samma takt som Schwarzeneggers muskler sackade ihop och idag är dessa filmskaparideal nästan helt borta. Det är 1980talet som är VHS-action-erans guldålder utan tvekan. Stora muskler, dystopi och humor - det är 80talets actionfilmer för mig.

Nej actionrullen med hårda män är inte borta, men idag har socialrealismen omformat actionhjälten från en 110kgs muskelknutte med bronsmuskler och minigun i byxan till mer komplexa actionhjältar som tex Bourne, som inte får bilar att explodera av att kissa på dem, men som i verkligheten skulle vrida nacken av Arnolds hårdaste hårding på 10 sekunder. Slimmande, sofistikerade, mer komplexa actionhjältar.

Folk tror inte längre på Arnolds oneliners. Folk tror inte längre på sololjans kulskyddande och kukförstorande magi eller på att van Damme likt en modern Tarzan kan lära infödingarna kungfu bättre än de själva kan. Det är både skönt och trist på samma gång. För nog sjutton kan man sakna hur enkelt allt var på 80talet. Då var ryssen en tveklöst hård skurk, framtiden tveklöst fuckad och muskler en tveklöst säker väg till framgång.

Bäst på SVT just nu:

http://karsten-torebjer.blogspot.com/

Här är ett exempel på icke-kul-humor vad gäller filmbesök. En av sakerna som gör att jag avskyr bio numera är bla att det alltid finns folk som ska SPRINGA ut från bion så fort "The End" dykt upp. Komiken i seriestrippen handlar om att man inte förstår varför man måste hedra skaparna bakom filmen genom att se eftertexten om man inte vill det. Fine, du behöver inte hedra - men nu är det inte så enkelt - det handlar nämligen om att det kan finnas folk som dels vill sitta lite i lugn och ro och smälta filmen i ett par minuter - och kanske faktiskt vill se eftertexterna. Dvs bristande respekt för de som tack vare ditt dampiga behov tvingas flytta och resa på sig. Hade det varit så enkelt som att man kan resa på sig och gå om man vill utan att störa andra så hade det ju varit fullt ut ok att skita i att se eftertexterna.

Jag har sen länge gett upp möjligheterna att få se något på eftertexterna så jag försöker inte ens. Oftast tänder ju personalen upp bion och ibland stänger de t om av mitt i eftertexterna så det är inte lönt ändå. Men jag vill om filmen var bra iaf få sitta en minut eller två och smälta upplevelsen. Men nej.. idagens obegåvade dampiga värld får jag inte ens det utan att nån jävel ska "ursäkta" sig förbi mig så att jag ändå måste resa på mig.

För en hel del år sen var det helt omöjligt för någon att tala en vanlig svensk dialekt i svenska tv och filmproduktioner. Dialekten skulle skolas väck som det hette. Det är fan inte bättre idag även om det numera snarare beror på en slags självcensur från skådisarna än krav från producenterna. Att den tillgjorda "rikssvenskan" sen egentligen också bara är en annan dialekt, och en konstruerad sådan gör ju det hela bara löjligare. Utan dialekt finns ju inte eftersom alla sätt att uttala ett språk är en dialekt. Däremot är det ju skillnad på att använda faktiska dialekter och hitta på egna.

Poliser på Gotland, i Ystad osv.. alla snackar "rikssvenska" - eller snarare nån slags bastard-stockholmska. Det kan inget annat än urvattna kulturen i Sverige när vi matas med sånt här. Som skåning känns det bara märkligt att se Wallanderfilmerna. Det är väl ok att Wallander själv inte snackar det eftersom han kan betraktas som inflyttad - men när varenda liten lantbrukare kring Ystad tala tillgjord bastard-stockholmska blir det bara fjantigt. Det blir falskt och det saknar trovärdighet. Det är som att spela in en serie som ska utspelas i Holland på Gotland… vänta.. det gör man ju det också i van Veeteren…

Och när man väl försöker spela in med dialekt blir det som i Snapphanar, där 08or ska läsa dialogen på inövad urusel skånska… för en skånsk skådis duger ju såklart inte i den inavlade filmvärlden.

Mer riktiga landskapsdialekter i svensk tv och filmproduktion nu!