Jag vet inte var jag ska börja. Att recensera en film som Ink, regisserad av Jamin Winans är oerhört svårt. Filmens storhet bygger mycket på överaskningsmomenten nämligen. Att öht berätta något alls om storyn är därför totalt omöjligt. Men jag kan ju ge en hint. Gott vs ont. Änglar vs demoner.

Det är en spektakulärt visuell film helt i en egen genre. Jag kan i princip inte göra några liknelser alls utan att det låter fel. Men ta en portion The Fountain, släng in lite Hero, Matrix, Bergman och en trippig rockvideo från MTVs Alternative nation och du börjar komma filmens stil på spåren. Det här är ett drama med en touch av mycket egensinnig fantasy, ett mycket berörande drama om man likt mig hade rattat in till precis rätt frekvens för att ta emot regissörens poäng. En oförglömlig upplevelse som jag ger en femma i betyg.

Se inga trailers. Läs inget om filmen på wikipedia eller imdb. Du kommer sabba en del av upplevelsen. Offra 1.45 h på den här filmen på pur chans. Desto bättre blir det. Fan vad det känns bra att få se en riktigt bra film. Fan vad Ink kändes bra. Jag tror det här var det bästa jag sett i år.

Tecknade filmer är väldigt intressanta i sina försöka att fånga och återge mänsklighet på olika sätt. Man (nördar) brukar säga att anime/manga är bättre än västvärldens filmer - men verkligen inte på den här punkten. När animefilmer är snygga orgier i våld och spänning är de däremot alltid helt otroligt pubertala i sina porträtt av människor. Alla "män" är tysta, brutala och hårda. Alla "kvinnor" späda men ack så dödliga. En slags absurs japansk tonårspojkebild av hur man vill vara när man försöker hitta sig själv som 15åring. Coolt på sitt sätt, men lets face it, om man inte kan se det pubertala i anime/mangas människosyn - då är man knappast mogen själv. Jaaaa, det finns undantag, men detta är regeln. Jag bryr mig inte om undantag, det finns säkert kubiska planeter också… det ändrar inte på det faktum att planeter är sfäriska (eller sfärlika rättare sagt).

Nu ska jag då tala om motsatsen till mangans människosyn. I går såg jag "Up". En ny film från Pixar/Disney som handlar om en gubbe som lite sent i livet lyckas släppa taget om förlorade drömmar. Det är en otroligt mogen film för att komma från ett bolag som Disney. Den är extremt varmhjärtad även om den såklart dras med den tecknade filmens svårigheter att göra saker subtilt. Jag tycker trots allt att de lyckas bra med det som är deras plan - att låta en gammal man få vara huvudrollen i en film som troligen mestadels kommer ses av barn. Att fånga hans libshistoria och "förklara" för en ung tittare hur en människa blir som den blir. Vi lever ju i en tid då alla är odödliga och ungdomsidealen flödar. Då kan en historia om svaghet och mänsklighet verkligen behövas.

Filmen är riktigt behjärtansvärd och inte alls det vi är vana vid numera där action och hysteriskt snabba repliker dominerar. Jag gillar också filmens visuella stil. Den försöker inte vara realistisk alls, utan den tecknade själen och de möjligheter man kan använda det till att förstärka mänskliga drag nyttjas friskt. Anime/manga gör väl så också - men där är det alltid bara fem saker som förstärks: Människors munnar krymps, ögonen förstoras, frisyrerna blir piggade och muskler överdrivs helt absurt. Så otroligt förbannat enformigt rent visuellt.

Humorn i Up är inte så intensiv då detta nästan mer är lite av ett tecknat drama. Men nog finns den där och den är skönt lågmäld.

Kort sagt, det är en sevärd tecknad rulle det här. Jag ger den en svag fyra i betyg (den kunde ha varit lite mer tempofylld ibland). Och här har ni en trailer.

En del wow/chat-språk i den här bloggposten. Men de som inte känner till lingot känner troligen heller inte till den här sortens spel alls, så jag skriver för de redan insatta och hoppas för överseende om detta. 

En sak man ganska snabbt konstaterar i MMORPG-världen är att det finns två grundtyper där. Den ena är folk mellan 20-40 som gillar att lira spel tillsammans, allra helst då försöka skapa lite känsla och atmosfär över det hela. Gärna skapa sig ett namn som "passar in" i världen man lirar i. Dvs lirar man i en fantasyvärld så skaffar man sig ett snyggt och passande fantasynamn. Självklart är det inte helt lätt alltid, men det är inte svårare än att man tar något prefix som låter ok och lägger på ett sufix som låter fantasy. Så enkelt är det faktiskt. Exempel, du lirar som alv. Man tar tex "Orth" och lägger på iel, ariel, ana eller något sådant - svårare än så är det inte. Lirar man som människa kan man ta mer "mänskliga" namn Orth + ius, ar, en, on. En orch skulle då kanske heta Orth + angc, as, or osv… Det BEHÖVER inte vara så här exakt såklart, men ni förstår nog vad jag åsyftar. Namn som låter som riktiga raslämpliga namn om vi får låta lite frenelogiska för en sekund. Det här är också folk som är hövliga och gärna hjälper andra i nöd. 1+1=2. Folk som söker en bra stämning kan såklart också vara tajtrövade - men i regel är det aldrig så.

Då kommer vi nämligen in på den andra sortens spelare. Den oftast mellan 0 och 20 år och ALLTID av hankön. Tar gärna namn som 123Raver123, BlingBlingXXX, Ultradeathkiller osv. Inte riktligt lika stämningsfulla namn eller existenser öht. WOW har ju servar där man försöker köra mer "lore", dvs följa en bättre fantasystämning - men oftast går det rätt illa och den här malplacerade typen av namn och karaktärer dyker alltid upp.

Man kan ju såklart ta namn som är epitet och komma undan med det, om det låter snyggt eller nästan som namn. Shadowstep, Windwillow, Ironfist och sådant. Jag har själv bla en elak rouge/warrior i Runes of Magic med namnet Greyfang. Sånt funkar också. Det är lite sämre än "riktiga" namn kanske, men ganska okej.

Ett annat epitet som skiljer kids och idioter från vuxna och trevliga spelare är HUR man ser ut och HUR man spelar. Fjantar på 13 år av hankön älskar att skapa sig antingen en broiler med rött punkarhår eller en babe-karaktär med D-kupa. Sen ska de helst lira med denna figur strippad in på underkläderna (det kan man i Runes of magic).

Dessa kids hjälper aldrig heller andra som de stöter på. Egentligen hör de alla hemma i i PvP-servrar, men har väl inte klarat av att överleva där och plågar därför PvE-servrarna med sin existens. Spelar man t ex som healer-karaktär så hör det liksom till att vara schyst och ge folk lite buffar då och då - även folk man inte känner. Och som krigare tanka lite för nån rookie i nöd så att säga. Tar 1 minut av ens existens och gläder någon. Så är det iaf på PvE och så SKA det vara. Det är en rätt schyst känsla att både bli hjälpt och hjälpa andra totalt främmande i nöd. Kidsen skiter i allt sånt där.

Kidsen har ett annat irriterande beteende och det är att kategoriskt håna folk som frågar saker i den allmänna chatten. Om någon undrar "Where can I find the golden box? - what lvl should I be before attacking X" så kan man nästan alltid räkna med att två sekunder senare dyker det upp en "UltimateXXX" och skriver "noob - use the search funkton" - ja hån felstavat då. Oftast ger de inte ens ett korrekt svar - för oftast står inte svaret på frågan någonstans. Och gör det så, är det fortfarande i min värld tillåtet att inte känna till allt utan att behöva bli hånad. Men nej… ordet "noob" verkar vara det första kids idag lär sig. Ungefär som "lamer" nyttjades "på min tid" av exakt samma dryga klientel.

Jag noterar förövrigt att det är lite som i verkliga livet. Tjejer i åldrarna 10-20 år är avsevärt mycket mer mognare än killar. Iaf överlag. Tjejkaraktärer (i den mån de är riktiga sådana) är nästan alltid trevligare att möta på. Man får höra lite färre "noob" och får lite fler "buffar".

Jag hade älskat servar med strikta lore-regler och ettikettregler där alla glin per automatik hade sållats väck. Nu är det inte så i Runes of Magic (ännu) men det kommer kanske så småningom. Inte så att jag inte kan förstå charmen med PvP, men måste sånt komma med laglöshet och pubis-anarki alltid? Det verkar så.Kan inte den här typen av fjuniga drygarslen ALLTID gå in i PvP-servrarna istället.

MMO-spel har mycket som är intressant - men man dras alltid med det faktum att det just är alla möjliga sorters människor som lirar. Vissa mogna - andra har knappt lämnat vaggan. Och andelen Ellos-katalog-runkare är hiskeligt stor.

För mig är stämningen i ett spel mer än hälften av spelupplevelsen. Om jag ska ranta runt i en värld är det en speciell känsla jag vill känna. I en fantasyvärld med alver, orcher och dvärgar är det en viss typ av känsla man vill uppnå - och merparten av alla spelare känner nog likadant. Men dryga 20 procent av alla som lirar är bara där för att … ja säg det… existera? Dessa hade jag gärna klarat mig utan. Precis som man hade klarat sig utan dessa även i verkligheten. Troligen är de lika jävla tråkiga, dryga och fjuniga där som de är bakom skärmen - oavsett om de så är 10 år eller 40 år gamla.

Återkommande läsare av min blogg vet vad jag tycker om World of Warcraft. Det är en hel del små saker med det spelet som gör att jag inte riktigt gillar det. Man kan snacka om alla detaljer hur mycket som helst, men i grunden stör det mig oerhört att man ska betala regelbundet för ett spel. Det finns något som förtar stämningen med att lägga ut tusentals kronor på att spela ett spel. Då måste spelet vara perfekt - och det är WOW verkligen inte.

In på anledningen till denna bloggpost. Härom veckan upptäckte jag ett spel jag inte sett innan, inte ens hört talas om. Det heter Runes of Magic och är en WOW-klon. Dvs det är väldigt väldigt likt wow i speltypen. Det skiljer sig på flera punkter dock, inte minst är det långt ifrån lika stort och utvecklat som WOW - det har nämligen bara 1 år på nacken. Men det har en bra ursäkt för sitt lite mindre format och det är att det är ett gratisspel. Japp, helt ett hundra procent gratis. Eller ja, nästan. Återkommer till det sen.

Ett spel som är gratis kan helt slippa ikläda sig alla prestationskrav. Det innebär att man mycket lättare kan acceptera tex brister. Man kan acceptera att klockan 18 en lördag så laggar servern till ospelbarhet pga att alla vill spela då. Man kan acceptera att det finns små buggar som gör att vissa quests inte funkar helt (men det finns 2000 att välja mellan - så man lider sällan). Att spelet t ex bara har en spelbar ras (människan, men alver kommer nästa vecka) är kanske lite trist. Man kan acceptera massor när man faktiskt får allting helt fritt.

Spelet är lite annorlunda än WOW. Det har tex lite mindre cartoon-aktig grafik - vilket är ett stort plus. Jättestort plus t om. Det försöker istället satsa lite mer på realism - även om det såklart är relativt till vad man jämför med. Men def mer realistiskt i utseendet än WOW. Man kan välja mellan ett gäng olika klasser, och därmed olika spelstilar (Priest, mage, rouge, scout, warrior, knight). Inte nog med det - man kan dubbelklassa sig till två klasser samtidigt - med specifika och speciella kombinationsbonusar. Det blir som ni förstår massor av speciella spelstilar och möjligheter på det sättet. Med uppdateringen nästa vecka tillkommer förutom en ny ras - alverna - även två till klasser: Warden och druid. Exakt hur det kommer skilja sig att lira som alv eller människa vet jag inte. Men att det blir fler möjligheter och ännu mer att utforska är självklart.

Man inser att så länge spelet är populärt så kommer de fortsätta utveckla för det - och i framtiden lär vi säkert få se ännu fler raser och klasser.

Jag tycker faktiskt seriöst att spelet är bättre än WOW. Med tanke på vad Blizzard drar in så skulle de allt kunna göra ett bättre spel. Vissa saker handlar såklart om utseendet - jag är medveten om att det är svårt för blizzard att tona ner de superbuffade krigarnas rosa-lila rustningar med axelvaddar som når från pol till pol. Sånt lär bestå - och man ser lite av det, men också behagligt nedtonat i Runes of Magic. De lyckas hålla det precis under den gräns där det blir absurt så som i WOW. 

Jag jag vet - vissa älskar blinkande svärd, axelvaddar och lila rustningar. Jag gör det inte. Jag önskar att det inte alls fanns i ROM heller. Det gör det tyvärr, men lite snyggare tycker jag.

Men hur kan ett sånt här gratisspel existera då? Jo, det upptäcker man ganska snabbt beror på att speltillverkarna visst kan tjäna pengar på det. Spelet innehåller nämligen förrutom valutan man får av att slakta monster och göra quests även sk "diamanter". Dessa kan man inte hitta i spelet när man spelar, utan dessa köper du för riktiga pengar så kan du sen nyttja dem i spelet för vissa saker. Tro nu inte att det är för jätteviktiga ting - nej vi snackar möjligheter att köpa lullull nu - inte nödvändigheter. Och du kan hitta massor av lullull ändå.

Faktum är att du kan skaffa diamanter i spelet utan att blanda in riktiga pengar. Du kan nämligen samla samman så pass mycket valuta i spelet att du på sk "auktionshus" kan byta till dig diamanter från andra spelare som vill ha spelvaluta istället. Javisst, de kostar enorma summor - men det går. Frivillig kostnad för spelet alltså - och inte som med Guild Wars där den "frivilliga kostnaden" bestod av fullständigt nödvändiga expansioner till spelet som man inte ville vara utan. Mycket mer ärligt och bra här.

Jag har fastnat i spelet. Det är beroendeframkallande. Och eftersom det är gratis kan jag förlåta alla små problem i det. Alla som gillar WOW bör prova det och ge det en ärlig chans. Ni vet, testa olika klasser, spela upp till lvl 20 eller så (52 är max i dagsläget, men det höjs allt eftersom spelet expanderar - ja alltså - 52 + 52 är max. Du levlar dina olika klasser i en dualklass separat - ni förstår hur mycket man alltså kan spela med en enda gubbe då!). Ta hem det, säg till mig, så spelar vi kanske samman nångång. Jag finns på servern "Macantacht".

Här finns spelet (Kräver en registrering på deras sida såklart + Det är en nedladdning på 4 gig ungefär.)

Här har ni ett lexikon/databas med info.

Här har ni en klassisk wiki för det.

Som den Diablofantast jag är ger jag er den senaste spelbara karaktären i Diablo 3. The Monk. Det är officiellt från Blizzcon-mässan, inget rykte alltså. Ser bra ut även om vi vet mycket lite ännu. En kombo mellan martial arts och magi. Här har ni gameplay med kass kvalitet. Förhoppningsvis släpper Blizzard officiell video på sin sida snart. (här finns officiellt material nu) Bara en karaktär kvar att introducera då av de fem som skulle vara spelbara i orginal-Diablo3. Exakt vad det det blir vet ingen, men att det saknas en ranged typ en rouge begriper alla. Längtar efter spelet som värsta snorhansen.

Uppdatering. Här har ni två gameplayfilmer som dels visar mycket mer av munken, dels en massa co-op med de övriga 3 karaktärerna. Sjukt våldsamt.

http://www.youtube.com/watch?v=mPjB67gSPxk

http://www.youtube.com/watch?v=0QXbrEgupVM

Vad som inte är lika skoj är att det nu verkar hyffsat indirekt bekräftat att Diablo 3 kommer först tidigast 2011 (eftersom Blizzard sa att de släpper endast två spel nästa år varav ett är Starcraft 2 och ett är den nya Wow-expen Cataclysm). Det innebär tyvärr att Blizzard kör sin vanliga tradition i att ta ofantligt lång tid på sig med spel. De påbörjade ju nämligen detta spelet 2006-2007 och redan 2008 fanns det en hel del fullt spelbart. Det kvittar hur man än vrider och vänder på resonemanget om att - det är fortfarande surt att behöva vänta år ut och år in på ett spel. Lika lite som man är intresserad av att höra "det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder" när man lider i en regnstorm eller "den som väntar på något gott väntar aldrig för länge" vill man höra om Blizzards fantastiska förmåga att inte släppa något i förtid innan det är klart. Det är bara precis irriterande. Get some new material. Och är det inte märkligt att WOW-spelararna sällan måste vänta 5 år på sina expansioner… prioriteringar baserade på pengaintresse kallas det. Det jobbar ju trots allt 5 ggr så många spelutvecklare med wow som med diablo 3 läste jag. Det är inget som helst snack om vad Blizzard prioriterar. Tyvärr för oss som då bryr oss betydligt mer om Diablo 3 än om ytterligare än expansion till Wow. Det ska ju tilläggas att jag egentligen väntat på Diablo 3 sen jag lirade klart Diablo 2 + exp första gången. Det var 2001 tror jag. Alltså har man fått vänta 10 år på ett spel… Som tur är verkar D3 jävligt bra. Kanske det där förbannade talesättet ger viss tröst då.

Uppdatering 2: Ännu bättre kvalitet på gameplay (720p download)

Här följer en recension av de fem första Harry Potter-filmerna.

Harry Potter and the Philosopher’s Stone - (Heter av någon obegriplig anledning istället Harry Potter and The Sorcerers Stone i USA) Detta är den första inledande berättelsen. HP kommer som liten parvel till skolan Hogwarts efter ett liv i leda hos styvfamiljen. Möter sina vänner, stöter även på Voldemort för första gången. Troligen den berättelse som känns bäst genomarbetad som film. Stämningen är på topp även om man totalt misslyckas med att förmedla bokens humor. Obegripligheter som att man ändras Hagrids replik om köpet av den trehuvade hunden från "bought it from a greek" till "bought it from an irishman" kan jag aldrig förstå. Humorn försvinner ju totalt och ingen vettig anledning finns. Den absolut mest gulliga filmen, den som introducerar tittaren i HP-världens skumma saker. Dess styrka ligger helt i just att den är så mycket bättre genomarbetad än följande filmer/berättelser vad gäller atmosfären. Betyget blir en fyra.

Harry Potter and the Chamber of Secrets  - Rätt mycket av en fortsättning i samma spår som förra filmen. Fokus ligger på att utforska magivärldens mysterier och den röda tråden syns knappt forfarande. Den här berättelsen påminner märkligt mycket om första filmen och känns på inget sätt unik därför. Det är HP på jakt efter Voldemort-skapade elakheter i Hogwarts slingrande gångar. Det här är en märkligt anonym film, kanske för att så är även boken. Betyget blir en trea.

Harry Potter and the Prisoner of Azkaban Här tar för första gången storyn fart på riktigt. HP lär sig lite mer om sin familj och dess öden. Han kommer även i kontakt med fler huvudkaraktärer som sedan återkommer i följande berättelser. En huvudroll i filmen utgörs av en varulv, som jag som datorspelsnörd inte kan låta bli att lägga märke till påminner väldigt mycket om varulven man kan spela som i Diablo 2. Inspiration till utseende bara måste ha kommit därifrån. Filmen är mörkare än de föregående, på gott och ont, efter HPs styrka som berättelser enligt mig ligger i den där speciella brittiska mysiga fantasystämningen. Man har här även börjat pilla lite på utseende på Hogwarts, till ett utseende som stämmer mycket mindre överens med bokens Hogwarts. Jag läste någonstans att man motiverade det med att slottet ska ligga i en typisk skotsk miljö och att det inte såg ut så i de första två filmerna. Men jag håller inte alls med om det. Så som JK Rowling beskriver miljön är det inte alls en karg dimmig hedmiljö och detta blir bara mer om mer extremt i film efter film. Det finns logiska problem med hur de ändrar utseende på Hogwarts som faktiskt inte alls är kompatibla med böckernas Hogwarts. Det är inte så att filmens Hogwarts är sämre eller fulare, tvärtom, det är ett snyggt slott som växer fram i tredje filmen, men det är inte bokens slott alls. I boken ligger det ängsmiljöer runt slottet, vilket tydligt framgår i hur JK beskriver vissa händelser. Nu är dessa ängar borta och istället får vi en stenig sluttning omkring slottet. Men det märker man ju inte eftersom beskrivningen av händelser sen anpassas till filmen. Det märkligaste i kråksången är att JK nu har mer att säga till om än i första filmen. Av någon outgrundlig anledning vill hon alltså ändra Hogwarts till ett utseende som inte styrks i hennes böcker. Dvs ändra storyn. JK har för mig många ggr framstått som en mycket märklig människa med många märkliga egenheter. Detta styrker den uppfattningen. Betyget för den tredje filmen blir en stark trea.

Harry Potter and the Goblet of Fire -  Det här är ju historien som kretsar kring en tävling mellan tre skolor. En av dessa skolor, den franska, beskrivs i boken som en flickskola med väldigt förföriska flickor. I filmen är detta rejält disneyfierat och istället för förföriskt vackra franska flickor har vi något som mest liknar ett gäng fula tanter och där alla spår av det förföriska från boken är utraderat. Hagrids romans med fransyskornas lärarinna är också här förenklat och alla komplikationer bortsuddade. Här fortsätter också den omvandling av Hogwarts som kommer vara slutförd (förhoppningsvis iaf) i nästa film. Miljön är nu iaf ren karg klippmiljö. Men här är stegen bort från boken nog betydligt värre på en rad andra punkter som sagt. Som film fungerar storyn här utmärkt dock. Den actionladdade tävlingen gör sig självklart bättre i film än i bok och eftersom den utgör en påtaglig del av berättelsen blir detta ett bra upplägg för en film. Men ändå inget som sticker ut tyvärr. Betyget blir en svag trea.

Harry Potter and the Order of the Phoenix - Mig veteligen den bland böckerna som kanske är minst actionladdad. En stor del av boken (som är en av de tjockare böckerna) handlar om HPs liv och plågor på Hogwarts under den otrevliga tillsatta inkvisitorn/rektorn. I filmen är dessa moment rejält nedtonade och ett tidsmässigt fokus ligger istället på slutscenernas spänningsmoment i "mysterieministeriet". Och det är väl helt okej, men man berövas då också en rejäl portion förståelse för HPs lidande. Jag gillar ändå balansändringen rent cineastiskt eftersom HP-filmernas styrka är action. Det här är en av de starkare berättelserna och det märks även i filmen. Äntligen får vi tex se Dumbledore in action i magistrid. Det här också filmen (ja jag tjatar nu, men det stör mig) där Hogwarts helt är omvandlat till en skotsk grå klippborg. Betyget blir en fyra.

HP-film nummer sex ska jag se på bio på måndag. Återkommer med en recencion då. Överlag är filmerna stabila hantverk, men oftast känns de som humorbefriade uppspeedade sammanfattningar av böckerna där disneyfierar elände och erotik. Filmernas styrka ligger snarast kring actionmomenten och den oftast utmärkta brittiska skådespelarensemblen (även om porträttet av Dumbledore blev försvinnande svagt efter att Richard Harris död). Det där med att den eleganta humorn, som JK faktiskt är så duktig på, nästan helt är ersatt av mer disney-humor förstår jag bara inte - det är en av de större svagheterna. Kvinnan måste vara väldigt lättpåverkad av Hollywood-cheferna som går med på detta.

En av årets mer hajpade filmer måste nog sägas vara Watchmen. En seriehjältefilmatisering av mannen som gjorde 300. Med det upplägget kan man ju inte gärna misslyckas kan man tycka. Mina förväntningar byggdes iaf upp rätt rejält efter de coola filmtrailers som florerat på nätet sen hösten 2008. Och på några sätt ros skutan i hamn. Filmen är tveklöst snygg. Filmens actionscener är stundtals häftiga. Det är rätt coolt när de i snygga scener brutalt hamrar sig fram genom skurkar.

Men jag vet inte vad det är med filmen, som gör att jag ändå tycker att den är riktigt kass. För det första är den iaf för mig totalt oengagerande. Jag kräver lite mer bakgrundsinfo för att bry mig om karaktärer - och ju mer spektakulär karaktär ju mer info. Den är nämligen tyvärr väldigt dålig på just detta och det leder till att jag har svårt att förstå vem, vad eller vilka alla karaktärer är. Det känns som ett ganska självklart krav att en film INTE förutsätter att man redan kan allt om alla karaktärer. Jag ska inte behöva gå ut i en affär och köpa ett nummer av Watchmen för att förstå så grundläggande saker som vad fan vissa figurer ska föreställa ha för superkrafter.

Vad gäller just superkrafter så är ju den här filmen rätt märklig. Det är ju bara precis två figurer i filmen som uppvisar riktiga superkrafter - de andra är mer "hårda tuffingar" - som springer runt i olika dräkter och slår ner skurkar - men som har uppenbart identitiska krafter, dvs "tuffhet". Ja, tuffhet. Något annat visades iaf inte i filmen.

Jag vet inte, men det tänder inga cylindrar hos mig. Det blir snarare lite töntigt med "män in tajts" som inte har någon uppenbar anledning att ha dessa tajts. Det känns som hela konceptet är misslyckad ironi över superhjältar i dräkter mer än en seriös skildring av just detta - för jag misstänker att antingen är serietidningen gjord med glimten i ögat på ett sätt som den här filmen inte alls lyckas med. Det eller så är den inte alls ironisk utan helt seriös - och då kan det också fungera. Men i filmen så finns en helt inkompatibel kombination av seriöst och ironi som inte fungerar bra.

I princip är det endast figuren Rorschach som ges lite utrymme och hans "story" växer fram. Men vad hans egentliga "förmåga" är - har jag ingen aning om. Han kan spöa skurkar trots sin ringa storlek och han måste ha på sig en mask som har ändrande sk Rorschach-mönster för att må bra. Någon med psykologiska bekymmer alltså. Men vad är superförmågan förutom ett par hårda nävar?

Detta måste man uppenbarligen, precis som med allt annat i filmen, läsa serietidningen för att begripa grunderna i. Och det konceptet gör mig mer förbannad än nyfiken. Jag kan acceptera att en film inte kan innehålla en hel series djup - men den kan iaf innehålla vissa grunder. Och är det så att serietidningen inte innehåller mer djup heller - ja då är det en kass film baserad på en kass serietidning och inget annat. Ibland blir kultstämpeln på serier lite väl stark. Lyssna på mig nu serienördar: Vet ni, en serietidning kan faktiskt vara kass.

Tillbaka till filmen. Ibland kan en enskild scen höja eller sänka en film. I den här filmen får en redan sjunkande skuta ytterligare ett hål i skrovet i form av en totalt omotiverad sexscen. Det kan mycket väl vara den mest omotiverade exponeringen av naken hud i en sexscen som setts i en film sen Sharon Stone och Sylvester Stallone puckade på varandra i The Specialist och "this movie sucks"-stämpeln börjar bli svårt att inte plocka fram. Kom igen - hur 80tal är inte exponerade sakta solbrända vältränade guppande rövar och bröst i förföriskt ljus? Jag började nästan skratta.

Den största svagheten i filmen växer också fram ur alla dessa problem och det är filmens obefintliga tempo. Den är helt enkelt skitsävlig. Tråkig.

Jag skulle gärna vilja ge filmen ett bra betyg och det är troligen denna vilja som gör att jag inte totalsågar filmen utan ger den en 2a i betyg. En tvåa är riktigt generöst för det här oengagerande sömnpillret.

För mig har det alltid varit beklagligt att scifi och fantasy inte får plats i de litterära finrummen. Det handlar väldigt sällan om de litterära kvalitéerna, utan det folk överlag ogillar är själva konceptet - att någon skriver om något som "inte finns", något "overkligt".

Jag vet inte hur det är med er, men jag är rätt säker på att 99% av det som skrivs i världens alla Nobelpristagares böcker inte finns. Skillnaden ligger snarare alltså i VAD för något som inte finns som det är man ogillar. Det sk "overkliga". Men beakta då att i tex fallet med scifi blir mer eller mindre det mesta som skrivs i den genren på något sätt lite mer verkligt med tidens tand. Och på vilket sätt är egentligen en fiktiv karaktär i en bok av Le Clézio som faktiskt inte finns mer verklig än en hob av Tolkien? De finns inte någon av dem. Punkt.

Och varför denna fixering vid att det ska finnas? Jag tycker mig se en förklaring på det. Bakom den där till synes så intellektuella ytan som litteratureliten har så finns det en stor mental brist.

Fantasy är ett utmärkt namn på en genre som just kräver detta av sin läsare. De pretentiösa litteraturvetarna där ute som ogillar allt som inte handlar om feministisk misär i förorten saknar just fantasi - och kan därför såklart aldrig någonsin ta till sig böcker som faktiskt ligger långt över deras förstånd. Inte UNDER som de själva ser det - utan precis som jag skrev - över deras förstånd.

Det har föga med språket att göra också. Visst finns det eländig fantasy och scifi med ett språkbruk så stelt, pubertalt och uselt att böckerna blir oläsliga. Men pröva läs Gene Wolfe. Hans böcker är ren och skär poesi i klass med världens främsta författare. Ni behöver inte gilla storyn eller upplägget, men prova läs en bok och återkom bara med kritik mot språket om ni kan.

Litteratureliten idag tittar inte på författarnas litterära förmåga - de söker endast efter folk som skriver om berättelser som de kan förstå.

SvD

SF-bokhandeln presenterar en lista på 149 böcker man borde läsa. Jag känner att det finns flera böcker på den listan jag verkligen vill läsa och såklart några jag inte riktigt kan förstå varför de finns med. Och framförallt tycker jag det är riktigt trist att den inte innehåller en enda bok av min husgud Stephen Baxter. Men smaken är som baken och en topplista är alltid subjektiv och kan aldrig göra alla nöjda.

Tror knappt att jag skulle få till en "topp 100" om jag försökte, vet inte om jag ens har läst mycket mer än 100 hela romaner i mitt liv, eftersom jag max läser 5 böcker om året ungefär bortsett från kurslitteratur då (då blir det ju några fler). Jag tror iofs inte att folk som läser 50-100 böcker om året får någon större glädje av det heller. Jag har en referens i frågan och det är när jag ser väldigt många avsnitt av en TV-serie på en gång - då försvinner verkligen enskilda avsnitt i mängden mycket mer än om man ser avsnitten mer utspritt och ger sig tid att smälta allting. Det har även funnits faser då jag läst mycket mer och i dessa faser så vet jag också att upplevelserna av läsningen oftast blir rätt dimmig tillslut. Svårt att hålla isär böcker osv. Less is more - alltid.

Ack, dessa svårbetygsatta filmer. Filmen Knowing tar oss först med till USA 1959 och en skola som ska placera en sk tidskapsel i marken för öppnande 50 år senare. Alla barn ritar teckningar av hur de tror att 2009 kommer se ut, utom en flicka som istället skriver ner en massa siffror.

50 år senare är kapseln öppnad och pappan (en astrofysiker spelad av Nicholas Cage) till barnet som fick just flickans sifferpapper upptäcker ett mönster i siffrorna.

Och sen börjar vad som mestadels kan beskrivas som en orgie i hjärndöd religiös propaganda blandat med en soppa av storskalig action. Alltså i sig svårt att betygssätta. Men ett betyg mer i den nedre regionen blir det eftersom man hur man än vill knappast kan acceptera vissa saker. Jag tål gärna religiös propaganda i vissa begränsade mängder. Jag har däremot svårare för misshandel av vetenskapliga/filosofiska begrepp. Vinkla i frågor javisst, förvräng inte rena fakta.

Tex att man i filmen har en diskussion om determinism vs oförutsägbarhet som är så full av rena fel att det gör lite ont i kroppen. Man blandar samman determinism med syfte HELA tiden. Dvs man skildrar det deterministiska perspektivet som om det per definition kräver en medveten tanke bakom sig. Jorden ligger där jorden ligger, perfekt för liv, inte pga slump, utan pga att det är "determinerat"….

*suck*

Ja ni förstår. Å andra sidan är det rätt många som inte begriper mer kring filosofi än att man kan förstå att folk som skriver manus i Hollywood tror att determinism är det samma som syfte/medvetet agerande. Men man tycker ju att någon på inspelningen borde blivit lite sur och sagt ifrån.

Betyget räddas dock från en katastrof helt pga filmens välregisserade orgier i våldsam action och dramatik. Det är helt enkelt en ganska spännande rulle trots alla (religiösa) dumheter. Jag ger den en trea i betyg. Helt ok popcornrulle.