Kvinnor är ondska.

Glöm de pretentiösa överdrivet filosofiska filmvetarteorierna som vissa har om filmens story som ett samhällsmanifest för matriarkatet osv. Detta är en film som jag inte kan se handlar om annat än Triers egna relationer. Hans terapi ut ur hans berömda "jagskaaldrigfilmaigen"-depression. Det här är personligt. Ett fuck you.

Stundtals kunde man knappt andas i filmen, ibland av att det var helt otroligt vackert, ibland av nästan fysiskt obehag. Det här är ingen skräckfilm eller rysare, nej det här är en Trieresk personlig terror. Ytterst sevärd, men det är verkligen ingen partyfilm eller något du bör ser på en date. Verkligen verkligen inte se på date.

Inledningssekvensen är förövrigt bland det snyggaste jag sett i en film. Någonsin. Så långt man någonsin kan komma från Triers gamla avskalade dogma-vhs-ideal. Men sen känns en del av regissörens vanliga drag igen, på gott och ont.  Säga vad man vill om den här filmen, men den kommer inte lämna dig oberörd oavsett om du gillar den eller inte. Jag ger filmen betyget 4.

Trailer

Skräckfilmer mår ofta bäst av att inte vara för långa precis som historiska kostymfilmer mår bäst av att just vara jättelånga. Skräck som är bra kan i princip levereras på fem minuter har jag märkt och om det håller på för länge så måste regissören förr eller senare avslöja för mycket som drar ner på känslan. Med andra ord - skräck mår bra av att vara kortfattad.

Filmen Rohtenburg från 2006 ("Kannibalen från Rohtenburg" på svenska och "Grimm love" på engelska - en bättre titel än man kan tro, men det förstår ni när ni ser filmen) är bara 1 timma och 14 minuter lång. Rena kortfilmen med andra ord - men det räcker utmärkt ändå. Det här är en film, som appropå förra bloggposten om IMDB har fått betyget 5.2 av drygt 1000 människor. Ett minst sagt dåligt betyg som nog avskräcker (höhö) många skräckfilmsfantaster.

Jag anser att dessa betygssättare har fel. De har troligen helt missat poängen med filmen och troligen varit ett och annat år för unga för att kunna ta till sig den mentalt. Eller för dumma helt enkelt. Det sitter trots allt en hel del ADHD-störda ungdomar och betygssätter på IMDB. Det här är nämligen en riktigt bra film, väl värd att hamna omkring låt oss säga 7 på IMDB. Inte värdens bästa film direkt, men riktigt bra.

Den handlar om de uppmärksammade kannibalmorden som begicks i Tyskland för drygt tio år sen. Uppmärksammade för att det handlade om folk som frivilligt ville bli uppätna. Och det är kring detta som filmen bygger upp sin styrka på - psykologin. Man trillar som tittare ner i den avgrund som både en ätare och en som vill bli uppäten befinner sig i. Det här är sjukt och "ondska" är ingen variabel.

Här klämmer då garanterat skon för en generation korkade amerikanska ungdomar som är vana vid att kannibaler - det är onda cyniska typer likt Hannibal Lector. När de möter på en fragil och mycket skadad människa som vår films kannibal och när filmen inte ens försöker framställa honom som varken ond eller ens ömklig - utan bara precis så besynnerligt sjuk som en människa som vill äta andra är - då tror jag inte de flesta tittare hänger med i svängarna.

Den här filmen är mycket sävlig. Den är också lite svår att hänga med i ibland eftersom den växlar mellan tid och personer (som är lika varandra i utseende) ofta. Men mot slutet så börjar man hänga med - eller rättare sagt - falla in i det svarta hål som huvudrollspersonerna befinner sig i och det ger mig den obehagliga känslan av att nästan nästan ha fått känna på hur dessa människor är på riktigt. Samtidigt som det är cineastisk konst att lyckas med sånt, är det också obehagligt. Rothenburg är obehaglig.

Jag vet också att i samma stund som jag rekommenderar denna film så kommer jag göra några besvikna - för ni kommer inte alla lyckas med att falla in i den likt jag gjorde och det kommer göra att ni troligen bara kommer se ytan - en tämligen oblodig yta för att vara en film om en kannibal. Det här är kanske inte en skräckfilm, utan mer en "obehagsfilm". Den skulle troligtvis fungera katastrofalt på en date eller på en fest - så se den själv i mörkret hemma. Förvänta dig ingen spänning alls. Förvänta dig ett fysiskt obehag.

Jag ger filmen 4a svaga mörka mänskliga sinnen av 5 möjliga. Det här är brilliant, men så brilliant att de flesta inte kommer kunna ta det till sig. Och ja, jag är fullt medveten om hur arrogant och självgod jag låter nu - men så här är det faktiskt. Precis som jag är för korkad för att bli framgångsrik matematiker är vissa faktiskt för korkade för att förstå vissa filmer.

Ojojoj. En av tidernas mest imponerande filmer, This is England, ska nu få en fortsättning i form av en TV-serie. Det här ska bli intressant att se. Samma regissör och skådisar bådar åtminstone för att hantverket bör bli det samma. Skall utspelas några år efter den förra.

Jag har vid ett par tillfällen nämnt Macahans (eller "How the west was won" som senare säsongerna dumt nog egentligen hette i orginal) med viss förkärlek. Jag skulle kanske förklara vad det är jag gillar med serien.

För det första är jag alltid svag för pionjärberättelser om nybyggare och upptäcksresande. En stor del av Macahans handlar om just detta. Folk som som ger sig ut i det okända - som får lita på varandra i en hård värld - ett tema jag alltid gillar om det så är rymden med ett utforskande rymdskepp i Star Trek till upptäcksresande i Klippiga bergen. Serien är också väldigt välgjord rent manusmässigt, iaf i de första säsongerna då röda trådar hålls vid liv från avsnitt till avsnitt. Mäktiga avsnitt förövrigt - aldrig under 1.5 timma! Dvs vi snackar en långfilm per avsnitt! Man har alltså tänkt till lite när man gjorde serien. Ofta är faktiskt enskilda avsnitt av TV-serien Macahans mer välskrivna än de flesta västernfilmer.

Det är också en extremt pampig serie estetiskt, inte minst sätter den snygga musiken i introt med svepande vyer över mäktiga landskap och outrot till pampig västernromantisk oljekonst en känslonivå som jag verkligen gillar. Det skadar sen heller inte att vinjetten hyser en orgie i fantastisk geologi faktiskt. Rena geoporren. Folk kan säga vad de vill - men förpackningen på saker och ting är viktigt och Macahans packeteras oklanderligt. Vissa skulle kanske kalla vinjetten pompös, men något är bara pompöst om det inte kan fylla ut den kostym man presenterar sig i. Det kan Macahans, alltså är vinjetten allt annat än pompös. Vissa kallar kanske den smörig. Men eftersom den rätta atmosfären under vilda västern byggde på den här sortens nationalromantik så blir det bara lysande. Macahans är nationalromantisk till max. Men gillar man inte den vinklade estetiken så kan man heller inte gilla detta. Då kan jag också meddela att ni har föga gemensamt med mig. Politiken åsido, men estetiken i nationalromantiken kring 1800talet är fantastisk. Hela konceptet med westernfilmerna under 1900talet är amerikanernas försenade variant av det vi skapade i Europa under slutet av 1800talet när vi skrev våra nationalepos, sjöng och målade tavlor till nationella bedrifter. Mycket påhitt, men ack så vackert påhitt!

Serien är självklart snyggt filmad. Omväxlande miljöer och bara begränsat med trista inomhuskulisser höjer den markant från många andra serier med mycket billigare upplägg. Inga flashinga saker, inga påkostade filmningar, men bara enkelt och snyggt.

Zeb Macahans karaktär råkar sen vara kanske det mäktigaste som någonsin setts på västernduken. Glöm fullständigt bort John Wayne och andra skrävlande legendarer på duken - Zeb Macahan spelad av James Arness är hela det amerikanska äventyret förkroppsligad. Han är tryggheten, pålitligheten, ödmjukheten, rättskaffenheten och en hel rad till knyffliga attribut - men inlindat i charm, humor, manlighet och total orädsla som gör att nog få män önskar att man vore som honom. Han har sett allt, upplevt allt, besegrat allt och det syns så väl. En sådan filmkaraktär kommer vi nog inte få se många ggr fler. När han "bara" var en cool och rättskaffens hårding som sheriffen Dillon i den episka långköraren Gunsmoke är han här väldigt mycket mer. Ni vet, när man ska bygga ett hus och inte behöver kompromissa om något alls i byggnadsmaterial - när man kan det bästa av det bästa - då får ni Zeb. Det hela vilar på väldigt trygg grund också. Den på riktigt krigsskadade lätt haltande två meters norskättade James Arness är ju ett fantastiskt fundament att bygga upp en karaktär som Zeb Macahan på. Och säg mig - vem har inte fascinerats av Zebs slitna tajta skinndräkt - som han bär i både kyla och ökenhetta? Bara den i sig ger extremt många beundranspoäng.

Macahans står och vilar på ett perfekt hantverk. Snyggt foto och vacker musik. Spännande och känslomässigt dramatiska berättelser. En oklanderlig episk känsla av att verkligen få vara med på det amerikanska äventyret under trygg ledning av Zebulon Macahan. En serie man förövrigt har vuxit upp med. En vacker nationalromantisk serie där man lyckas övertyga tittaren om äktheten. Visst finnes det äppelkäckt lättsinne och en massa romantik i serien som inte direkt kan sägas ha något djupsinne. Men inget som någonsin besvärar. Oftast lyckas man alltid balansera det lättsamma med det seriösa.

Jag kan för mitt liv inte ge den annat än en solklar femma i betyg av fem möjliga. Ratar man denna serie är man en tajtrövad, pretentiös, fantasilös, metrosexuell fjant. Nej förresten - glöm det - man är något mycket värre än så - man är troligen Alex Schulman.

Och ja, vi, min sambo och jag, som båda är hängivna denna serie, som båda fanatiskt offrar på Zebs altare, döpte vår nya gråa kattunge till Zeb. En bättre start i livet kan än med detta namn kan man nog inte få, fast han har såklart kanske orimligt stora skor att fylla. Det här med att bära Bowie-kniv och spöa skurkar har vi inte lärt honom, ännu. Tänk, det finns ju kattstackare som heter Alex.. kan ni tänka er en sämre start på kattlivet än att bli döpt efter Sveriges mest pinsamma trut? Det enda jag skulle döpa till Alex är saker som kommer ur min bak. Men det är jag det.

Jag vill också avsluta med att avslöja att serien nu, till min oerhörda glädje faktiskt ska komma på DVD i november. Jag vet precis vad som ska köpas i Julklapp i år med andra ord. Tack tomten!

An American crime, gjord 2007 och mig veteligen en film som kom direkt på DVD i USA - inte så konstigt att jag inte hade hört talas om den. Den skulle bygga på en verklig historia, vilket gjorde skeptikern i mig ytterst skeptisk till filmen som min sambo hade köpt hem. Sådana filmer brukar kunna vara rätt så sega när de använder det som ett försäljningstrick så att säga.

Filmen utspelas i söderns USA på 1960talet. En "carnie"-familj, alltså kringresande cirkusartister lämnar sina två döttrar för att bli inneboende hos en familj. I början är allting toppen och barnen kommer bra överens med familjen - men sen så får vi en lektion i mänsklig ondska som jag nog vågar säga gör få oberörda.

Nu snackar vi inte demoner och änglar, nej utan snyggt genomtänkt riktig psykologi där omständigheter och grupptryck kan få folk att agera på helt ofattbara sätt. Den här filmen är en utmärkt lektion i just hur mänsklig ondska är ett totalt flyktigt begrepp som vi alla besitter. Feghet, likgiltighet, naivitet, ignorans. Exempel på ondskans variationer radas upp i filmen.

Det kan tyckas som en rätt så ointressant sak att se på filmen, men händelserna är så pass starka att det i sig gör filmen sevärd. Det är väldigt lite att orda om mer eftersom man ju inte vill avslöja hela storyn - utan jag ger filmen en fyra i betyg. Den är ytterst sevärd - men du kommer nog troligen aldrig vilja se den mer än en gång. Det här filmen gör faktiskt lite ont att se.

Ojojoj. En man med ett skägg. Denne annars så fyndige och med mig jämnårige och tillike skäggvänlige mannen från Eslöv svär högt i den cineastiska kyrkan. Han kallar SVT-produktionen Skånska mord för "kassa". Mitt hjärta svider av orden:

"Ernst-Hugo kom hem till Skåne och gjorde några mördarporträtt i "Skånska mord" som helt lyckades överskugga det faktum att filmerna var kassa …"

Nej filmerna är verkligen fan inte alls kassa. Alla är inte lika bra nej, men ingen av dem är dåliga produktioner - inte i jämförelse med något. Faktum är att även om Ernst-Hugo är en stor behållning, såklart den största i filmerna, har de massor av andra kvalitéer. Inte minst är filmerna bland det bästa som gjorts vad gäller både kriminalberättelser, historisk socialrealism och atmosfär. Den bisterhet som man ser skildrat i den främsta av filmerna - Veberödsmannen - är helt lysande. Det vintriga skånska landskapet i all sin bisterhet genomsyrar öppningssekvenserna. Mörkt, svart och gråkallt är så klockrent skildrat att det hade blivit en bra film oavsett vem man sätter i rollen. Nu sätter man Ernst Hugo och han lyckas ovanpå det göra sin livs roll - så det kanske överskiner allt annat för den mindre uppmärksamme. Men inte för mig. Har sett filmerna ett dussintal ggr och ser betydligt mer än bara Järegård i dem.

Likaså är tex dialog och dramaturgi skönt befriat från annars så trist "typisk svensk" VHS-atmosfär och dramaaaten-vibbar. I princip är Skånska mord en av få icke-fars-produktioner som SVT gjorde under hela 1980talet och bara det i sig genererar pluspoäng.

Skånska mord är en av de bättre sakerna SVT producerat och därmed basta. En av de bättre filmproduktioner som finns i Sverige alla tider. Den har en del corny saker - bla en lite ivrig experimentlusta vad gäller klippning och foto som ibland går lite överstyr och en dialog som kanske inte direkt är lika hipp som Jalla Jalla och andra sk "bra" svenska filmer (som däremot suger enormt).

Jag ger herr Kalle Lind chansen att förklara sig vad han menar med kassa dock. Även om jag högst troligen inte kommer hålla med oavsett vad som sägs.

Få filmer med ursprungsland Sverige har väl på senare år varit så hajpade som Låt den rätte komma in. Hyllad i USA. Hyllad i Sverige. Omtalad av de flesta. Idag så blev det min tur att se filmen.

Den handlar om Oscar 12 år som lever i Blackeberg. Året är 1982 och det är dystopisk svensk vinter med snö och obegripliga idéer som tröjor instoppade i byxor, superkorta jackor och frisyrer som utstrålar särling. Mitt i allt detta flyttar en "12årig" vampyr in i kvarteret och Oscar, en utböling i skolan, får äntligen en kompis. Och allt utspelat i gråaste svenska miljonprogrammet för att filmen för kids 2009 i USA måste te sig som helt hysteriskt exotisk.

Filmen vilar i princip helt på stämning och atmosfär och det känns mycket som allt är berättat och skildrat ur en tolvårings synsätt. Karaktärer är i allmänhet just så förenklade som de är i ett barns värld. Jag vet inte om det är meningen eller om det är en brist i filmen. Ser man det som något som är medvetet så fungerar det, annars är det mest stolligt med alla personporträtt.

I grund och botten är det här en klassisk ungdomsfilm om vänskap och utanförskap mer än en vampyrfilm. Vampyrtemat är mer en kuliss för en ganska charmig skildring av ett ungdomsöde 1982.

Filmen är långt ifrån det mästerverk som vissa skildrat det som. Men i jämförelse med mycket annat som producerats i filmväg i Sverige är den såklart lysande. Det är rätt skönt att slippa draamaaaaten-skådespel tex även om filmen är teatral på sitt eget sätt. Det gäller också att gå in i filmen medveten om att den inte är speciellt kuslig vilket jag kanske inte gjorde och därmed blev lite besviken. Det är som sagt mer ett romantiskt ungdomsfilm än något annat. Jag har svårt att komma på några direkta svagheter med filmen, utan den faller väl snarare på att den ger lite av en "jaha-känsla" när man ser den och att jag förväntade mig mer skräckmoment snarare än myspys.

Jag ger filmen tre i betyg av fem. Det här är schysst och mysigt och ett ovanligt gott hantverk för att vara svensk film.

Det finns en del fåtalet filmer som liksom ger en som tittare emotionellt stryk. Det kan vara en scen i en film eller filmen som helhet. Något i den påverkar en som tittare väldigt mycket. Susanne Biers "Efter bröllopet" (från 2006) är en sådan film. Såg den precis på SVT och är fortfarande rejält tagen. Detta är inget krav för att en film ska vara bra, men det är rätt sällan som man inte tycker att den här typen av filmer är bra.

Filmen handlar om Jacob (spelad av Mads Mikkelsen) som kommer hem till Danmark från att ha jobbat i Indien i massor av år. Han reser hem för att försöka hitta en finansiär till de barnhemsprojekt han är involverad i. En svensk miljardär, Jörgen, spelad av Rolf Lassgård, bosatt i Danmark är hans mål och han hoppas få ta del av några miljoner som Jörgen är beredd att investera. Lassgård är i den här filmen den klassiske egenföretagaren. Den starke hänsynslöse burduse typen som är van att få sin vilja igenom och hans framgångar bygger just på denna starka personlighet. Lassgård spelar den här rollen väldigt övertygande och det är kul att se honom i något annat än som en mumlande och fumlande Wallander.

Det förlöper iaf som så att Jacob blir hembjuden till Jörgen på hans dotters bröllop. På den här festen ser han någon han känner igen och ett gammalt förflutet vecklar ut sig för oss.

Det kan tyckas som en rätt ordinär historia. Jag kan dock inte gå in på några mer viktiga detaljer utan att avslöja viktiga saker så ni får helt enkelt lita på mig när jag säger att historien är intressant. Den är framförallt väldigt väl berättad. Och väl berättat kan det mest triviala bli intressant. Den är aldrig övertydlig eller klischéladdad och skådespelarna är helt igenom väldigt bra. De skrivna karaktärerna beter sig naturligt och dialogerna känns som hämtade ur ett riktigt liv och någon bismak av dramaaaten får man aldrig. Susanne Bier kan helt enkelt sin sak bättre än 99% av världens regissörer. Dramaturgin är regisserad på ett sätt som är second to none. Detaljerna liksom. Dessa små saker som kan skifta en scen från ordinär till mästerlig. Dessa har hon helt koll på och det är ingen egenskap som man kan lära sig. Antingen kan man det eller så kan man det inte - det har nog med ens iaktagelseförmåga av omvärlden att göra.

Lägg därtill ett fantastiskt bra foto och klockren musik och du har en förpackning som är helt felfri, eller rättare sagt, magisk.

Sakta men säkert byggs en berättelse upp och det hela förlöses i väldigt speciell scen med en Lassgård som får göra sin livs roll där under loppet av några viktiga minuter. Jag fick verkligen en rejäl smäll och tårarna blev fullständigt omöjliga att hålla tillbaka. När man möts av en emotionell urladdning som man vet måste ha kostat på skådespelaren mer känslor än Hollywoods samlade BNP i känslor under ett år, och allt serveras i ett fullständigt realistiskt paket - ja då gör det ont ända in i en - som på riktigt.

Vad jag menar? Se Efter Bröllopet så förstår du nog direkt. Det här är tveklöst bland det bästa som gjorts i Skandinavien, eller i filmväg överlag. Men det är ingen lättsam femma, utan den gör riktigt ont och jag kommer inte se den här filmen igen på mycket länge. En films kvalitéer kan ibland mätas i ens ovilja att råka ut för den igen. Och i fallet med den här filmen är det nog något som bara känns sådär riktigt mycket en gång - sen är den stunden förevigt en mycket svagare repris. Den här filmen är väldigt hyllad av kritiker världen över och det är fanimig inte alls konstigt för sån här bra film görs inte ofta.

Den får såklart fem av fem möjliga i betyg.

Jag införskaffade den gamla TV-serien , inspelad 1978, på DVD i julklapp till min sambo. Men jag kan villigt erkänna att jag själv också gärna ville se om den och att det motiverade mig lite extra. Jag minns ju hur den gick på svensk TV nånstans kring 80talets början och hur jag trots min ringa ålder såg varje avsnitt. Jag ville se vad det var för serie egentligen som man trots allt mindes så väl och som så många talade varmt om. Nu med lite mer vuxnare ögon.

Alla kanske inte minns serien, vissa läsare var kanske inte ens födda när den gick så lite om storyn får jag ju säga trots allt, nåja, den handlar ju i alla fall huvudsakligen om irländska Mary som på slutet av 1700talet döms till att bo och arbeta i sju år på en engelsk straffkoloni (New South Wales) för ett ringa brott som hon tvingas begå i hemlandet. Väl där får vi sen följa hennes liv och öde.

Jag gick väl in i serien med viss skepsis, jag misstänkte att den säkert skulle stinka av 1970tal och typiska engelska TV-serier inspelade i studios med 1000-watts-lampor, men det tycker jag inte alls att den gjorde utan den känns faktiskt historiskt genuin på många sätt även om en del saker såklart bryter igenom som modernt. Tex musiken är i vissa versioner ju inte direkt historiskt genuin, men de funkar bra ändå eftersom man vet att den är skriven och framförd av huvudrollsinnehavaren Jon English.

Den har också en bra kombination av spänning och vardagsliv. Den stora kvalitén med serien är mycket hur den så effektivt skapar en känsla av välbefinnande och intresse för det vardagliga livet. Det lokala värdshuset, The Bird in the Barley är just ett sånt värdshus som man själv skulle vilja äga/besöka om man levde där i slutet av 1700talet. Vill man se en actionfylld serie i episkt format är det här inte serien man letar efter. Det här är småskaligt hela vägen även om verkliga dokumenterade historiska händelser dyker upp i den. Serien har även en melankolisk känsla som är riktigt jävla bra. Jag tror att den bidrar mycket till helhetsintrycket.

Jag tror att jag betalade 300 kronor för en TV-serie på 13 avsnitt. Den är med råge värd det tredubbla. Visst är den kanske primärt riktad åt en kvinnlig publik eftersom mycket fokus ligger kring just vardagsromantik och att den absoluta huvudrollen får sägas innehas av just kvinnan Mary, men det stör inte mig alls. Det här är nog en serie om drömmar, nya liv osv som vem som helst oavsett kön borde kunna uppskatta. Bästa betyget en serie i allmänhet kan få är att man har lust att se om den igen. Och det måste jag säga att jag i princip redan har bara dryga månaden efter att jag såg sista avsnittet.

Jag ger serien fyra starka irländska slavar av fem möjliga i betyg.

Ronny Svensson, den gamle filmräven från tiden då Femman fortfarande var en sevärd kanal där i mitten av 90talet brukar alltid leverera goda filmtips. Så gjorde han väl egentligen även den här gången, men jag känner mig ändå rätt berövad på något som aldrig riktigt blev så bra som jag trodde.

Filmen i fråga är "Lars and the real girl". En film som fått hela 7.6 i betyg på IMDB. En film jag inte alls hade hört talas om förrän Ronny sjöng dess lovsång i en filmrecension på fyrans nyhetsmorgon brevid en rejält pösmunkad njutningspotät vid namn Steffo Törnkvist.

Ronny talade om en mycket rolig film, fylld av humor och så visade han några mycket roliga klipp ur filmen som fick mig att direkt införskaffa filmen. Det här verkar vara en film med min typ av humor…

Problemet var att i princip alla roliga klipp var just det Ronny redan visade oss och något mer i humorväg fanns inte i filmen. I övrigt var alltså filmen inte alls en komedi. Nej det var snarare ett regelrätt drama. Det är väl inget fel med det, men jag blir irriterad över falsk marknadsföring och det påverkar såklart min syn på filmen i en negativ riktning.

Som drama var filmen hyfsad, inte mer. Den handlar om Lars, en lite byfånig kille som skaffar sig en konstgjord tjej i plast som substitut för en massa förtryckta saker i hans liv. Det är i princip bara i införskaffandeskedet som filmen är rolig, när det lilla samhället han bor i ska hantera Lars nya flickvän. Sen övergår det snart i en (rejält överdriven) feelgood-känsla som så småningom övergår i lite mer socialrealistiska nyanser.

Som sagt Ronny… Varför skildrade du detta som en rolig film? Den har kanske 5 minuter med humor, resten är drama… Du brukar alltid recensera filmer på ett bra sätt, helt klart vara den bästa filmrecensenten där ute, men denna gången tycker jag inte alls det. Jag ger filmen tre ansträngda skratt av fem möjliga i betyg. Jag kanske hade uppskattat filmen mer om jag hade vetat att det inte alls var en komedi.