Emperor är en bok av Stephen Baxter som jag med mycket möda och stort besvär har tagit mig igenom. Det har tagit mig i princip ett halvår. Inte för att boken är tjock. Heller inte för att boken är dålig. Utan det beror på att jag helt enkelt befunnit mig i en avgrund vad gäller lust att läsa.

Emperor är inte alls i samma stil som de flesta andra av Baxters böcker. Den kretsar istället för rymden och aliens kring en slags alternativhistoria om romartiden. Den handlar om hur en profetia myntas i Brittanien strax innan den romerska invasionen och hur denna profetia allt mer visar sig stämma och komma till liv genom de följande århundradena.

Boken är skriven med Baxters flytande språk och därför lättläst. Han har satt sig in noga i den antika världen och den samhällsbild och de historiska händelser han återger verkar trovärdiga så vitt jag kan se. Den är blodig och våldsam och skulle troligen bli en ganska bra film.

Det är inte frågan om någon torr pompös historisk roman nu, utan allt är snarare ett lågmält mysterium där man förflyttas kapitelmässigt fram genom olika generationer. Som alltid med den typen av berättarteknik kan det bli många namn och svårt att engagera sig. Men boken är såpass rejält skriven att man ändå dras med. Jag blir också sugen på att läsa vidare de övriga böckerna i serien Times Tapestry.

Men som sagt, min recension är inte helt rättvis, då jag tog väldigt lång tid på mig att läsa boken och har svårt att minnas upplevelsen ordentligt. Det är möjligt att boken både är bättre och sämre än jag minns. Jag tar det säkra före det osäkra och ger den en stark 3a i betyg.

SF-bokhandeln presenterar en lista på 149 böcker man borde läsa. Jag känner att det finns flera böcker på den listan jag verkligen vill läsa och såklart några jag inte riktigt kan förstå varför de finns med. Och framförallt tycker jag det är riktigt trist att den inte innehåller en enda bok av min husgud Stephen Baxter. Men smaken är som baken och en topplista är alltid subjektiv och kan aldrig göra alla nöjda.

Tror knappt att jag skulle få till en "topp 100" om jag försökte, vet inte om jag ens har läst mycket mer än 100 hela romaner i mitt liv, eftersom jag max läser 5 böcker om året ungefär bortsett från kurslitteratur då (då blir det ju några fler). Jag tror iofs inte att folk som läser 50-100 böcker om året får någon större glädje av det heller. Jag har en referens i frågan och det är när jag ser väldigt många avsnitt av en TV-serie på en gång - då försvinner verkligen enskilda avsnitt i mängden mycket mer än om man ser avsnitten mer utspritt och ger sig tid att smälta allting. Det har även funnits faser då jag läst mycket mer och i dessa faser så vet jag också att upplevelserna av läsningen oftast blir rätt dimmig tillslut. Svårt att hålla isär böcker osv. Less is more - alltid.

Moonseed är sista delen i Stephen Baxters sk "NASA-trilogi". Den här trilogin hänger på inte sätt samman utan är tre fristående berättelser där vissa teman är de enda gemensamma hållpunkterna. Dessa teman är alternativ historia, hotet av katastrofer och inte helt oväntat NASA. Så man kan läsa vilken bok som helst i serien utan problem.

Moonseed börjar med två parallella händelser. Dels får vi följa den unge geologen Henry Meacher som är på resa till Skottland. Här ska han på ett labb undersöka ett av de från Apollo-uppdragen hemtagna stenproverna från månen i ett lokalt labb i Edinburgh. Prover som både i boken och i verkligheten är saker som hålls väldigt isolerade och skyddade. Ganska parallellt till denna händelse vaknar världen upp till ett märkligt astronomiskt fenomen då Venus helt plötsligt (delvis) exploderar på natthimmeln. Forskarna ställer sig frågande till varför detta hände med Venus. Det är inte förrän en laboratorieassistent till Henry av misstag/slarv släpper ut lite av ett borrprov på Arthurs seat (en gammal basaltkupp mitt inne i Edinburgh) och något börjar hända med basalten. Den löses upp och Henry blir den förste att göra en skrämmande koppling till de mystiska händelserna som drabbade Venus.

Därefter tas vi med på en dystopisk resa kring politiska bråk och enorma naturkatastrofer och så slutligen även till en expedition till själva månen.

Boken är precis som Titan en utmärkt inblick i ett handlingsförlamat demokratiskt samhälle. Samma samhälle som vi ju faktiskt lever i idag. Baxter ger också (åter, precis som i Titan) uttryck för ett visst agg mot rymdforskningspolitiken av idag. En politik där allt kostar helt onödligt mycket eftersom man troligen är i onödan helt onödigt försiktig då man har skattebetalarnas labila goda vilja som ett krav. Jänkarnas "det ska vara piloter som blir astronauter" får sig också en skön spark där bak. Det ytterst ovetenskapliga att låta folk utan någon som helst kompetens i geologi få besöka månen ter sig rätt obegripligt verkligen. Lite som att låta en bilmekaniker utföra hjärnkirurgi. Men samtidigt som det finns många kängor mot amerikansk (och för den delen internationell) rymdpolitik så finns det mycket kärlek till det samma i den här berättelsen. Kärlek inför de rutiner och traditioner man har. Kärlek gentemot hela rymdutforskningsfenomenet. Så tro inte att det är en hatbok mot NASA, åhnej, tvärtom. Det är däremot agg mot den populistiska politiken som styr NASA.

Jag som geolog (nåja, snart iaf) bjuds på en orgie i geologi i den här boken. En av huvudrollerna i hela berättelsen är nämligen helt klart geologi. Lägg därtill att jag inte kan hitta några som helst fel i geologin och det blir bara ännu bättre som upplägg. Om vi jämför med den evinnerligt överskattade Red Mars av Kim Stanley Robinson - som dels helt löjligt mycket fokuserade på det sociala pladdret och helt lyckades sjabbla till det med det vetenskapliga är det så här scifi med vetenskap bör framställas. Inte för torrt och alltid så vetenskapligt korrekt som möjligt. Det är en sak att man påstår saker utanför vårat kunskapsspektra, dvs kring överljushastigheter osv, en annan när man inte kan skilja på flinta och vulkaniskt glas. Det ena finns det utrymme för teorier kring, det andra inte.

Man borde tro att detta då bäddar för en given succé för min del. Men det tycker jag inte. På något sätt är boken inte riktigt så spännande som den borde vara. Det beror primärt på just geologin som huvudroll då geologi inte är känt för action. Även om man speedar på geologiska processer så mycket som man bara kan med hjälp av *censur, det får ni läsa om* så är geologi alltid långsamt. Detta långsamma måste man kompensera med en del långa hopp tidsmässigt i boken. Och det kan allt som oftast bli lite segt av sånt. Det var förövrigt en av Red Mars svagaste sidor - att så fort när man började komma in i händelserna och miljön på en plats så förflyttade författaren oss några år längre fram i tiden.

Jag är ingen fan av den berättarstilen. Jag kan acceptera hopp mellan böcker eller kanske något enskilt enda hopp i en bok, men inte mellan varje kapitel. Nu är inte Moonseed en bok som hoppar så mycket tidsmässigt förren de sista 50 sidorna (av 650) så det går väl ann egentligen. Men boken får pga detta lite av ett antiklimax. Den bygger upp så mycket som den sedan bara pga berättarteknik (och geologins ovilja att ske snabbt) bara mjuknar bort.

Hur det går? Vad som händer med Jorden och geologen Henry? Vad det där som är Moonseed egentligen är? Mja, det låter jag vara osagt såklart. Boken får en svag fyra i betyg. Den är väl värd att läsa, men den saknar Titans, den föregående boken i NASA-trilogin, fantastiska undergångskänsla. Den får utmärkelsen "geology approved" av mig. Den håller mycket god klass kring geologin och jag lärde mig t om ett par saker som jag sedan med riktiga källor bekräftat stämde. Det är fan inte illa av en doktor i flygteknik att kunna geologi nästan som en geolog.

Jag har nu lagt Kim Stanley Robinsons "Red Mars" åt sidan. Med typ 50 sidor kvar tröttnade jag totalt. Jag kommer dock läsa om boken vid bättre tillfälle och ge den en andra chans. Jag betvivlar dock att det kommer göra så mycket för mitt slutomdöme kring boken. Det här är inte min stil alls - för mycket pladder, för många karaktärer, för tråkigt, för PK kring kulturer och religioner, för händelselöst. Den har tagit upp flera månader av mitt liv. 5 sidor per kväll är allt jag som max har orkat läsa i den innan jag somnat. Om jag läser om boken så får ni en ordentlig recension. Nu ger jag den en svag tvåa av fem möjliga i betyg.

Nu blir det Moonseed av Stephen Baxter istället. Redan efter 20 sidor vet jag att det är en sjuhelvetes mycket bättre bok.

Fan, jag är besviken. Jag har så himla svårt att ta mig igenom boken "Red Mars" som jag påbörjade läsning av för mer än en månad sen. Så jävla mycket namn att hålla reda på och ett 100% fokus på personliga relationer där alla beter sig barnsligt ger inte mig något som läsare. Bara en massa borderline kioskromantik om hur den hatar den och den älskar den och den knullar den och den och den. Det är så få stunder i boken som man som läsare tas med på något intressant ur scifisynvinkel. Själva koloniseringen beskrivs ju rätt intressant, men den utgör ju bara 10% av boken. Man tas ju aldrig med på vad folk tänker utan allt fokus ligger på folks pladdrande med varandra. Det faktum att den enorma mängden personer i huvudroller aldrig sen beskrivs ingående gör att jag har mäkta svårt att hålla i sär vem som är vem. Alla är ju likadana. Inget djup alls i personligheterna trots att fokus uppenbarligen ligger på det sociala livet. Märkligt sätt att skriva en bok.

Jag vet inte ens om jag kommer läsa klart den… ska försöka, men en bok som inte är något vidare efter 220 sidor kommer nog få svårt att övertyga mig. Den måste rycka upp sig rejält andra halvan.

För att ge lite mer struktur tänkte jag testa betygssätta alla böcker jag recenserar enligt ett nytt system. Jag skriver på som vanligt med en sammanfattning och intryck men avslutar hädanefter med enskilda betyg i 1-5 på olika kriterier för den som är intresserad av sånt.

Språk - Vilket språk har författaren. Det handlar inte bara om hur avancerat det är, men lika mycket om hur lättläst det är. Det finns många sätt att skriva bra på. Vissa skriver väldigt rättfram och bra, andra är bra för att de skriver poetiskt. Men språket i sig är den enskilt kanske viktigaste saken att betygsätta på en bok.

Spänning - Jag för min del kräver att en bok ska vara spännande på något sätt, den där önskan man har att vilja se vad som händer på nästa sida. Den som gör att man streckläser100 sidor åt gången och inte 10 är den optimala.

Personporträtt - Jag läser förutom min kurslitteratur nästan bara scifi, och där är personporträtten iaf inom den tunga genren inte så viktiga. Troligen kommer med få undantag de flesta böcker jag recenserar därför få en tvåa eller trea i betyg.

Trovärdighet & logik - Inom scifi är det möjligt att fantisera en hel del. Men när man börjar tala om teknik och händelser på ett sätt som inte är trovärdigt är det inte ok. Tex som Asimov som talar om kärnkraftsdrivna rymdskepp i en avlägsen framtid, då tappar det trovärdighet. Eller när någon bara fördas fortare än ljuset utan att nämna något om tidsparadoxer. En typiskt nördig kategori, men ändå rätt småviktig för mig.

Scifi-filosofi & tanke - Eftersom jag i princip bara läser scifi så behövs ju en enskild kategori som mäter scifi-värdet helt enkelt. Då syftar jag på vilka tankar som väcks av boken. Kännetecknande för bra scifi är just att den ger en nya tankar. Ny input i ens syn på universum så att säga eller att den lägger fram alternativa universum som gör att man därmed kan se på det egna med nya ögon. Inom mer rymdoperabaserad scifi blir detta alltid sekundärt, men inom tung scifi förväntar jag mig alltid nya tankar.

Den andra boken i Stephen Baxters serie "Destinys Children" heter Exultant och är precis som hela Destinys Children en rätt fristående fortsättning på Xeelee-sekvensen. Det underlättar att ha läst Xeelee-sekvensen innan, men det är inget måste för att förstå Exultant. Men man får helt klart mer ut av det hela då. Den här boken avslöjar i princip alla viktiga poänger och händelser i Xeelee-böckerna, så om du får för dig att läsa denna innan du läser de äldre Xeelee-böckerna så gör du ett stort misstag. Baxters böcker ska inte läsas i den kronologi de utspelas i, de ska läsas i den kronologi som de är utgivna i. Den här boken är ett ypperligt exempel på en bok som absolut inte bör läsas ur sin utgivningskronologi, inte om du har för avsikt att läsa de äldre Xeelee-böckerna i alla fall. Då handlar det alltså inte om att du inte kan förstå Exultant, men att du förstör din ev läsning av de andra Xeelee-böckerna

Exultant utspelar sig omkring år 25000 eKr. Människan lever i en galaktisk civilisation efter årtusenden av expansion och erövringar. Mänskligheten består av trilliontals medborgare på flera miljarder planeter. Det är en rätt totalitär och centralstyrd civilisation som drivs framåt av en militär filosofi kring enighet. En enighet kring att aldrig låta mänskligheten förlora… igen. För förlorat hårt har hon två gånger tidigare. Två gånger under människans tidigaste rymdtid, dvs runt omkring 3-5000 eKr så ockuperas och förslavas mänskligheten av två olika fiender från rymden. Mänskligheten slänger så småningom ut både den första och den andra ockupanten, men dessa hårda tider gör att en doktrin av i princip religiösa mått föds som alla inte bara förväntas följa, utan de fostras och stundtals avlas fram för, nämligen att se till att mänskligheten aldrig någonsin igen blir förslavade.

År 25000 har man kuvat alla civilisationer i galaxen utom en - de mystiska Xeelee. Man är förvisso helt underlägsna denna nästan gudalika ras rent teknologiskt, men eftersom man tillämpar en så motiverad och envis strategi, som även inkluderar att människor faktiskt föds för att bli kanonmat fullt medvetet, så håller man inte bara de legendariska Xeelee stångna, man pressar även tillbaka dem så sakteliga. Det har tagit många årtusenden av krig, men nu har man så slutligen pressat tillbaka Xeelee till centrum av galaxen där de kring galaxens centrala svarta hål, kallat Chandra har sitt sista starka och i princip ointagliga fäste i vår galax. 

Det är en brutal värld vi får följa med till, en värld där individualism inte finns. Baxter skapar en övertygande berättelse om varför det är så och man köper faktiskt resonemanget. Människan är vis av vad som händer när hon inte står helt enad mot det likgiltiga och elaka i universum och det gör henne stark i övertygelsen om att enighet är viktigare än individuella rättigheter. Priset är att mer än en miljard soldater dör varje år i kriget, men mänskligheten lyckas. Det är också en värld där tidsparadoxer och liknande är vardag, detta tack vare att man kan resa fortare än ljuset. Att möta på sitt yngre jag är alltså vardag. Detta gör också att krigen är komplexa att föra då man faktiskt kan inhämta kunskaper om striders utgång innan de skett. Kort sagt, det är mycket som känns främmande men logiskt och därför känns det trovärdigt.

I berättelsen Exultant får vi följa med piloten Pirius på hans roll i kriget. Tillskillnad från Baxters många andra böcker fokuserar han här mycket mer på personerna än på teknologin eller filosofin. Det är mycket action och kanske inte så mycket filosofi som annars. Världarna man möter är också begripliga och hanterbara, och för första gången i allt jag läst av Baxter ser jag en bok som faktiskt skulle kunna filmatiseras ganska bra. Berättelsen är så pass bred och så pass actionbetonad att det skulle kunna bli en utmärkt mini-tv-serie.

Baxters författarskap ändras genom hans böcker. Från Raft och Flux ganska snabba och känslo-förenklade språk i extremt abstrakta miljöer är det något som i Destinys Children känns mjukare, mer sofistikerat, men också kanske tyvärr lite för förenklat. Berättelserna är alltså inte nödvändigtvis bättre, men hans språk har förfinats.

Exultant är en bra bok, inte lika bra som det bästa han har skrivit, men det är fortfarande en mycket bra bok. Min favoritaspekt i boken är det tiotalet kapitel i boken som inte handlar om piloten Pirius utan som handlar om livets utveckling i universum från och med den första singulariteten till det avsvalnande expanderande universumet bortom oss själva. Det är separata kapitel som ibland dyker upp mellan de övriga "vanliga" och som ger intressanta avbrott i berättelsen där ett större perspektiv så att säga då infogas helt separat. Det är sannerligen inget fel på Baxters fantasi kring universum och liv. Jag har svårt att tänka mig att det kan finnas någon författare där ute som med större bredd och fantasi kan tänka ut hur livet och civilisationer utvecklas.

Jag tror att Baxter i Exultant försöker skapa en bok som förklarar väldigt mycket av universum och då lägger det i en tid som kan ses som mänsklighetens mest framgångsrika i hans långa boksvit. En tid man innan inte mött på alls i Xeeleeböckerna då dessa primärt utspelats kring viktiga händelser men i den tidsmässiga periferin av mänsklighetens existens.

Premiär för mitt nya 5-delade betygssystem för böcker (förklaras i nästa bloggpost):

Språk - 4

Spänning - 3

Personporträtt - 3

Trovärdighet & logik - 5

Scifi-filosofi & tanke - 4

Genomsnittsbetyg 3.8

Det har nog inte undgått många att jag i stort tappat stinget för att blogga seriöst om recensioner, men här kommer iaf ytterligare en bokrecension.

I Vacuum Diagrams tar Stephen Baxter med oss på en rad kortare berättelser som utspelas under det tidsspann som de övriga böckerna i Xeelee-sekvensen, dvs från ca 2500 eKr till 5 000 000 eKr. Dvs det är en novellsamling.

Jag förhåller mig alltid skeptisk till små korta berättelser. Får för mig att man aldrig kan hinna komma in i en berättelse om den är kort, men det är mycket av en fördom eftersom dessa berättelserna inte är helt fristående. De utspelas i en värld som man redan kan massor om från de tidigare böckerna, så det blir lite mer snarare som förlorade kapitel. Och som tur är, överlag riktigt bra kapitel. Den episka känslan av tid och rum vidgas enormt när man nu får se ännu fler nyanser och vinklar på berättelser man redan berört. Boken är såklart i stort obegriplig för den som inte läst något alls om Xeelee-sekvensen, men har man gjort det är den som pricken över i:t. Framförallt gäller det de sista berättelserna som utspelar sig omkring 4 miljoner år in i framtiden där man nu tillskillnad från i böckerna får "se" lite av universum och vad som hänt.

Om du inte börjat läsa Xeelee-sekvensen föreslår jag att du börjar nu. En bättre resa i tung science fiction finns inte. Men ibland önskar jag att jag hade en examen i kvantfysik, för jag har ruskigt svårt att hänga med i den teoretiska fysikens terminologi ibland. Men om fysik är din grej, då borde de här böckerna vara obligatorisk läsning i princip. Det han inte tar upp kring exotisk materia, baryonisk materia eller ögonblicklig kommunikation över kvantvågor är inte värt att läsa om. Och tro inte att det någonsin är torrt och nördigt, nej de mäktiga andliga, tidsmässiga och existensiella aspekterna genomsyrar allt. Lägg därtill att han har ett flytande suveränt språk.

Läs Xeelee-sekvensen!

Så, då har jag då äntligen läst klart Stephen Baxters bok "Ring". Det är den ursprungligen avslutande delen i Xeelee-sekvensen kan man säga - fast han skrev fler böcker därefter. Den väver samman händelserna i Raft, Timelike Infinity och Flux och är den bok som utspelas kronologiskt sist totalt - även inkluderat andra nyare böcker faktiskt. Baxter hoppar ju lite i kronologin fram och tillbaka och saker händer ju inte nödvändigtvis linjärt så att säga.

I Ring får vi äntligen veta lite mer om vad som händer i universum och vad som är mänsklighetens öde. Den utspelar sig under lite olika tidsperioder men merparten av boken utspelar sig omkring fem miljoner år in i framtiden och kring en tidsresande bestättning. Den handlar om universums enskilt största artefakt - the ring och dess mystiska syfte. Tänk er en artefakt som byggts av de nästan gudalika Xeelee under flera miljarder år och som har lika stor massa som 10 000 galaxer. Och tänk er att den ligger i The Great Attractor. Ett i verkligheten existerande ställe i kosmos som ni kan läsa mer om här som faktiskt skulle kunna vara Baxters Ring rakt av kusligt nog. Svårt att säga speciellt mycket mer om historien än så utan att avslöja saker.

Det är en mycket "mäktig" bok som är mycket lättare att fängslas av än de andra nämnda böckerna i Xeelee-sekvensen, det beroende på att den dels helt enkelt är bra, men att den i sin roll att vara den stora finalen har allt det där krutet som man kanske väntade på i en del av de andra böckerna. Tex är ju Flux väldigt svår att förstå poängen med innan slutet av boken, och Raft begriper man ju inte alls innan The Ring.

Ska du läsa något riktigt bra i scifiväg är det Ring du ska läsa. Den är helt enkelt sanslöst fantasifull och episk. Men gör det inte utan att först läsa Raft, Timelike infinity och Flux. Detta är tung scifi när det är som allra bäst. Betyget för The Ring är givetvis en femma.

Den tredje boken i Stephen Baxters Xeelee-sekvens med namn Flux är väldigt annorlunda. Jag tror inte att man med ord kan beskriva boken utan att det låter väldigt absurt. Men jag ska försöka.

Tänk er en stam med människor. De lever inne i en neotronstjärna. Det är alltså inte vanliga människor, utan de består av helt annan kemi men delar i stort trots det vår basala anatomi. En sak är dock fundamentalt annorlunda - de är väldigt mycket mindre än oss - vi snackar nanostorlek. De är rätt medvetna om att de är annorlunda och en del kan härleda det till att de troligen är ditplacerade av "vanliga" människor någon gång för länge sedan - dvs berättelsen utspelas i en framtid vars exakta datering är okänd.

Deras värld är som ni kan förstå absurt annorlunda från vår. Jag har fortfarande svårt att förstå och visualisera massor av det författaren Baxter beskrev, men i princip lever de i ett lager inne i stjärnans yttre delar precis under ytan där de så att säga kan befinna sig utan problem. Deras värld är fylld av skumma gravitoniska och geometriska fenomen och deras förståelse av varför de är där och hur deras historia ser ut bara fragmentarisk pga krig och förföljelser.

Xeelee spelar som ni kanske förstår viss roll i berättelsen - men det gör även saker som Luftgrisar, luftgrisars fisar, penisfickor och inte minst surfning. När man beskriver det så här låter det bara konstigt, och i ärlighetens namn, det dröjde väl till slutet av boken innan jag egentligen vande mig jag också. Det här ärverkligen en annorlunda värld. Inget fel på Baxters fantasi. Och det sköna är att bakom alla skumma begrepp känner man Baxters stenhårda scifi med djupa rötter i riktig vetenskap. Dvs inget är bara pladder när Baxter fantiserar.

Som ni kan förstå händer det saker som gör att människorna som bor här väcks ur sin slumrande vardag. Saker från det förflutna och syften med deras existens uppenbaras i en ganska spännande berättelse. Problemet är att dessa ting egentligen först börjar ske de sista 50 sidorna och att all tid dessförinnan är dötid i mångt och mycket som mest handlar om ett par människoöden i väldigt ohård-scifi-kontext. Dötid som iofs ger oss en god kontakt med huvudrollspersonerna, men som stundtals är nästan olidlig att ta sig igenom för mig. Jag fick nästan tvinga mig till att läsa den inledningsvis eftersom jag vis av erfarenhet vet att Baxter ibland är väldigt seg i sina böcker utom just på slutet då allt faller på plats. Denna bok tillhör den skaran, men eftersom avslöjandena inte är superdramatiska (iaf inte för mig) så blev det lite antiklimax-känningar för mig trots allt. Man kan säga att boken är extremt supertung scifi men inlindad i helt mjuka berättelser där technobabblet reduseras till noll - vilket får den verkan att det blir väldigt svårt att visualisera sig det hela när begreppen bara far förbi.

Boken är väldigt viktig som läsning i Xeelee-sekvensen. Man får essentiella fakta och kunskaper om Xeelee och människan med sig från den som man rimligtvis behöver för fortsatt läsning. Alla stollerier åsido med luftgrisar och dyl så är det som sker i bakgrunden till allt väldigt mäktigt. Människan vs Xeelee helt enkelt. En episk konflikt utan motsvarighet i hela scifi-berättar-världen troligen.

Betyget blir en stark 3a.