Jag vet inte var jag ska börja. Att recensera en film som Ink, regisserad av Jamin Winans är oerhört svårt. Filmens storhet bygger mycket på överaskningsmomenten nämligen. Att öht berätta något alls om storyn är därför totalt omöjligt. Men jag kan ju ge en hint. Gott vs ont. Änglar vs demoner.

Det är en spektakulärt visuell film helt i en egen genre. Jag kan i princip inte göra några liknelser alls utan att det låter fel. Men ta en portion The Fountain, släng in lite Hero, Matrix, Bergman och en trippig rockvideo från MTVs Alternative nation och du börjar komma filmens stil på spåren. Det här är ett drama med en touch av mycket egensinnig fantasy, ett mycket berörande drama om man likt mig hade rattat in till precis rätt frekvens för att ta emot regissörens poäng. En oförglömlig upplevelse som jag ger en femma i betyg.

Se inga trailers. Läs inget om filmen på wikipedia eller imdb. Du kommer sabba en del av upplevelsen. Offra 1.45 h på den här filmen på pur chans. Desto bättre blir det. Fan vad det känns bra att få se en riktigt bra film. Fan vad Ink kändes bra. Jag tror det här var det bästa jag sett i år.

Jag är både trekkie och cineast. Därtill älskar jag science fiction överlag. Min åsikt om Star Trek (den nya filmen) bör därför vara rätt så kvalificerad. Mer än när star trek-hatare recenserar st-filmer. Nåja, bortsett från denna självgoda öppning om min kompetens i frågan kanske man ska gå in på själva filmen istället.

Jag tänker orda väldigt lite om den, mycket mindre än jag trodde. Det beror på att jag har väldigt få saker att säga om den, färre än jag trodde. Den nya star trek-filmen tillhör den bättre ligan i serien och gör så av mycket enkla skäl: Den lyckas kombinera respekt och känsla för det gamla i serien med något nytt och fräscht. Bra skådespelarval för en reboot helt klart. Visst, filmen är hiskeligt osannolik i en del grunder, men det struntar man ändå i eftersom den bjuder på extremt rafflande action. Filmen är aldrig någonsin lågmäld och det kan nog konceptet behöva.

Det finns en del detaljer i den som jag inte riktigt gillar, tex hur den gör om alla till "jänkare anno 2009" i ideal och beteende. Folk omn 200 år lär inte vara mer lika oss i beteende än vi var folk för 200 år sen. Det är så enkelt. Jag tycker väl heller inte om den här teknologidystopin som filmen utstrålar. Star Trek handlar om 100% positiv syn på teknologi och framtid. Den här är inte mer "realistisk" när den istället uppvisar mer negativism - den är faktiskt bara mer negativ. Folk blandar ofta samman realism med negativism eftersom de har en extremt negativ syn på just framtiden som något läskigt kallt och kusligt. Folk om 200 år är inte dummare än vad vi är heller - vilket de alltid blir i sådana här filmer. Bara en sådan sak som att man har våta kättingar och rostiga mörka stålväggar inne i nybyggda fina rymdskepp stör mig oerhört. Alla som kan något om modern rymdteknologi vet också om att ljus och miljö är något man är medveten om spelar stor roll. Det är vetenskapligt bevisat att ljusa miljöer är viktiga för rymdvistelser. Det beror på enkla saker som att Homo sapiens utvecklades utomhus - inte i en grotta på havets botten. Men trots detta faktum - trots att NASA idag arbetar hårt med psykologiskt hållbara arbetsmiljöer för astronauter så syns det aldrig i scifi nästan. Star Trek var under sina glansdagar i Next generation ett lysande undantag. Men eftersom väldigt många nissar tyckte att de ljusa/beiga väggarna var "fula" och inte "coola" nog så fasades det så småningom väck. Så skulle det aldrig ske. Om utvecklingen går framåt så kommer verklighetens rymdskepp se ljusa ut inomhus - och inte alls vara stålgrå mörka plåtlådor. Faktum.

Nog om detta dock. Det är en nagel i mitt öga men jag överlever. Som tur är är det inte helt igenom stålgrå-vurm i filmen utan bryggan på skeppet är ljust och realistisk. Det är bra och stålgrå-flirten hålls nere till fördel för beige-realism.

Se filmen. Den är troligen underhållande även för folk som inte är trekkies. Det är ett rejält ösigt äventyr som bör kunna roa även folk som inte kan något om skillnaden mellan en vulcan och en romulan. Jag ger filmen en star-trek-femma i betyg och en vanlig fyra i vanligt filmbetyg.

Jag har sett en hel del film och TV på sistone. Här kommer en kortare resumé och recension. Jag är sommarlat så det får bli så.

Änglar och demoner - Uppföljaren till Davincikoden. Fast det ska ju vara en prequel - men i filmen skildras det definitivt som en efterföljare och inget annat. Den här gången handlar det om Illuminati vs Vatikanen. Jag gillar att Dan Brown går in på alla sådana här saker som trots allt får ses som bra ämnen för spänning. Det är inget annat än ett smart drag. Vad gäller boken har jag inget att säga, har inte läst den, kommer inte göra det heller troligen. Men det beror inte på ogillande av filmen - nej jag tyckte filmen var helt okej. Två timmar non stop action - inget att klaga över. Tempot är fenomenalt i filmen, inte en sekunds dödtid. Storyn är ju såklart extremt PK. Om den förra filmen var ett rejält angrepp på religionen Kristendomen, så är det här mer ett försvar av den och på sin höjd ett angrepp på vissa präster. I övrigt är det rena propagandafilmen för Kristendomen som "en fin religion där även påven är hygglo". Filmens styrka är tempo och spänning. Dess svaghet är dess tendenser att skildra det sekulära som ondskefullt och så är den lite väl medhårsstrykande av religion överlag. Jag ger den en stark 3a.

Jag skaffade även klassikern Psycho på en fin DVD-utgåva. Den är extremt modern i stilen. Förstår helt klart varför den är så välkänd. Lysande manus, lysande skådespel, lysande foto och lysande regi. Filmen kan självklart inte få annat än en femma i betyg. Det är så här skräckfilm ska göras. Intelligent, krypande, inte som dagens effektorgier.

I går såg jag en hajpad skräckfilm vid namn A haunting in Connecticut. Handlar om mamma som pga sjuk son skaffar hyrbostad nära sjukhuset. Filmen börjar bra och det byggs sakta upp en helt okej skräckfilm. Men sen verkar regissören har slagit huvudet för den sista halvtimmen i filmen är otroligt tråkig och seg. Man får från skräck till ett slags pekoralisk drama istället. Det i sig gör att filmen tveklöst hamnar på en etta i betyg. Så gör man bara inte. Att filmen sen "bygger på verkliga händelser" gör ju det hela mest komiskt. Det är ju uppenbart att vi har att göra med urtyperna för folk som just åberopar kontakt med övernaturligheter. Dvs det krävs inte mycket källkritik för att man ska kunna förstå i princip exakt vad som verkligen låg bakom de olika händelserna. Tänk om regissören hade nyttjat detta och gjort en intelligent skräckfilm där man som tittare tvingas ta ställning till om saker och ting sker eller om personen som tror det sker inbillar sig. Likt Kubrick gjorde i The Shining. Ta en påstådd upplevelse med det övernaturliga - och gör något intelligent av det. Men nej.. skräck idag får aldrig ha hjärna. Som sagt, en etta i betyg.

Sen har jag även plöjt mig igenom tredje säsongen av Torchwood. Det härligt homoerotiska pikanta scifi-äventyret som utspelas i Cardiff Wales. Som vanligt bjuds vi på en blandning av humor, spänning och action på ett sätt som bara denna serie och Dr Who kan skapa. Det finns mycket Åsa-Nisse över det här - men på ett helt igenom kärleksfullt sätt. Man kan inte annat än gilla både Torchwood och Dr Who. Den tredje säsongen är en minisäsong i fem sammahängande delar som kallas Torchwood Children of Earth. Enligt min mening det bästa som gjorts i dessa serier. Kul att man gör om en hel säsong till något "eget". Spännande och dramatiskt till max är iaf denna lilla miniserie i serien. Hoppas det kommer en fjärde säsong. De får gärna fortsätta i samma spår för mig.

Härom kvällen såg jag Sergio Leones "Per qualche dollaro in più" (For a Few Dollars More). En av de bästa och mest klassiska av alla spagettivästerns som gjorts. Rättare sagt, jag såg om den, för såklart har jag sett den innan. Men det var säkert 15 år sen sist så det var lite av en helt färsk upplevelse trots allt. En film som det finns lite att orda om. Det är ett mästerverk som i princip måste ges en femma i betyg.

Vad gör egentligen en film som denna till en så välkänd film? Varför är den en klassiker? Den är ju trots allt väldigt långt ifrån vad normen för vad en "bra film" ska vara enligt skolboken. Den är teatral, den är precis hela tiden överdriven och den har massor med ofrivillig komik.

Det är ju JUST det som gör den bra. Den är så cool in i märgen. Den är inte det minsta subtil utan allt är som en vägg av upplevelser som faller över en och man måste vara hjärndöd för att missa något. Den nästan distat höga musiken av hamrar in känslor och man kan inte undvika att känna precis så som regissören vill att man ska.

Sen har den en annan stark detalj som många filmer, både samtida och modernare saknar: Den är fylld till bredden med coola skådisar. Den sjukligt gulbleke Lee van Cleef som tillsammans med Clint Eastwood med isblicken och cigarren och ett helt gäng oförglömliga skurkar, då inte minst sidekicken "Wild" som spelas av Klaus Kinski. Sicken ensemble!

Idag ska alla skådisar vara vackra och likformiga. Inte för att Clintan då är ful nej, han är troligen en av de mest stiliga skådisar någonsin på duken, iaf i unga år. Och jag kan även tänka mig att kvinnorna smälte som smör för huvudskurken "El Indios" (Gian Maria Volontè) djupa grå-gröna ögon. Det är ju nästan så jag gör det…

Men nej.. rent allmänt annars. Idag råder det ungdomsfascism. Alla hjältar ska vara muskliga rentvättade mammasgossar med blekta tänder och krystad 5dagars-stubb. Alla kvinnor ska vara fotbollsmammematerial och knulldockor samtidigt. Och skurkarna idag är bara dryga "eurotrash".

En filmskurk som ska föreställa en trovärdig ledare måste vara karismatisk för att vara övertygande. Gian Maria Volontè är ett skolexempel på en bra filmskurk! Det här är en man man följer! Det här är en ledare!

Mer om filmskurkar i DN. Kan inte säga att jag håller med om "deras" lista.

Det finns en del fåtalet filmer som liksom ger en som tittare emotionellt stryk. Det kan vara en scen i en film eller filmen som helhet. Något i den påverkar en som tittare väldigt mycket. Susanne Biers "Efter bröllopet" (från 2006) är en sådan film. Såg den precis på SVT och är fortfarande rejält tagen. Detta är inget krav för att en film ska vara bra, men det är rätt sällan som man inte tycker att den här typen av filmer är bra.

Filmen handlar om Jacob (spelad av Mads Mikkelsen) som kommer hem till Danmark från att ha jobbat i Indien i massor av år. Han reser hem för att försöka hitta en finansiär till de barnhemsprojekt han är involverad i. En svensk miljardär, Jörgen, spelad av Rolf Lassgård, bosatt i Danmark är hans mål och han hoppas få ta del av några miljoner som Jörgen är beredd att investera. Lassgård är i den här filmen den klassiske egenföretagaren. Den starke hänsynslöse burduse typen som är van att få sin vilja igenom och hans framgångar bygger just på denna starka personlighet. Lassgård spelar den här rollen väldigt övertygande och det är kul att se honom i något annat än som en mumlande och fumlande Wallander.

Det förlöper iaf som så att Jacob blir hembjuden till Jörgen på hans dotters bröllop. På den här festen ser han någon han känner igen och ett gammalt förflutet vecklar ut sig för oss.

Det kan tyckas som en rätt ordinär historia. Jag kan dock inte gå in på några mer viktiga detaljer utan att avslöja viktiga saker så ni får helt enkelt lita på mig när jag säger att historien är intressant. Den är framförallt väldigt väl berättad. Och väl berättat kan det mest triviala bli intressant. Den är aldrig övertydlig eller klischéladdad och skådespelarna är helt igenom väldigt bra. De skrivna karaktärerna beter sig naturligt och dialogerna känns som hämtade ur ett riktigt liv och någon bismak av dramaaaten får man aldrig. Susanne Bier kan helt enkelt sin sak bättre än 99% av världens regissörer. Dramaturgin är regisserad på ett sätt som är second to none. Detaljerna liksom. Dessa små saker som kan skifta en scen från ordinär till mästerlig. Dessa har hon helt koll på och det är ingen egenskap som man kan lära sig. Antingen kan man det eller så kan man det inte - det har nog med ens iaktagelseförmåga av omvärlden att göra.

Lägg därtill ett fantastiskt bra foto och klockren musik och du har en förpackning som är helt felfri, eller rättare sagt, magisk.

Sakta men säkert byggs en berättelse upp och det hela förlöses i väldigt speciell scen med en Lassgård som får göra sin livs roll där under loppet av några viktiga minuter. Jag fick verkligen en rejäl smäll och tårarna blev fullständigt omöjliga att hålla tillbaka. När man möts av en emotionell urladdning som man vet måste ha kostat på skådespelaren mer känslor än Hollywoods samlade BNP i känslor under ett år, och allt serveras i ett fullständigt realistiskt paket - ja då gör det ont ända in i en - som på riktigt.

Vad jag menar? Se Efter Bröllopet så förstår du nog direkt. Det här är tveklöst bland det bästa som gjorts i Skandinavien, eller i filmväg överlag. Men det är ingen lättsam femma, utan den gör riktigt ont och jag kommer inte se den här filmen igen på mycket länge. En films kvalitéer kan ibland mätas i ens ovilja att råka ut för den igen. Och i fallet med den här filmen är det nog något som bara känns sådär riktigt mycket en gång - sen är den stunden förevigt en mycket svagare repris. Den här filmen är väldigt hyllad av kritiker världen över och det är fanimig inte alls konstigt för sån här bra film görs inte ofta.

Den får såklart fem av fem möjliga i betyg.

Jag tänkte delge vad som var mina tre filmfavoriter 2008 redan nu, för jag ser inget som tyder på att någon ny film kommer som kan ändra på toppen. Inte nödvändigtvis filmer som kom ut på bio 2008 då utan filmer jag såg för första ggn 2008. Men de gjordes iaf i närheten av 2008 så helt konstig är inte listan kronologiskt. Givetvis är alla tre filmer betygsmässigt fullpoängare. Det fanns några fler fullpoängare 2008 men inte så här bra. Om jag fortsätter recensera filmer 2009 så kommer jag förövrigt börja konsekvent med 10-gradig skala så att det blir lättare att ge olika bra filmer betyg, för som det är nu är det skillnad på en femma och en femma.

Maria Larssons eviga ögonblick. En lugn och vacker film som berör ens estetiska själ. Det är så lätt att sympatisera med den kreativa känsliga människans kamp mot en pragmatisk och hård omvärlds oförstående. I en värld där adhd-tempo är lag inom all kultur är den långsamma betraktelsen så underbart uppfriskande. Miljöer, foto och skådespel är oöverträffat. Jan Troell är enligt mig Sveriges bäste regissör genom tiderna och det här är en av hans bästa filmer. Det här är ingen film som skakar om dig. Nej den är mer som en svårgreppbar ljuv tanke. Skulle få en 8 på en 10-gradig skala. (Aktuell för Golden Globe och 8 guldbaggenomineringar)

This is England. Ah, känslan av det superbrittiska 1980talet är 100% genuin här. Den där berömda "stämningen" som musiken och den lite dystopiska industriella världen som levde i Kalla krigets slutdagar gav oss väcks till liv. I denna underbara blandning av feel good och sorg har vi ett cineastiskt mästerverk som ger mig rysningar av välbehag bara att skriva om. Inget är så enkelt som att någon är snäll och någon är elak och här skildras det med otroligt mycket hjärta istället för med pekpinnar. En film som skakar om men som samtidigt värmer enormt. Skulle få en 10 på en 10-gradig skala. (alltså en av de bästa filmer jag någonsin sett).

Into the wild. En film om rebellen och personen som vill leva utanför samhället, men ännu mer en film om hur verkligheten bakom sådana drömmar blir. Det är bländande vackert och helt omöjligt att hålla igen tårarna på slutet. Oftast ger filmer som säger att de är baserade på en sann historia inte mersmak men den här filmen visar dock att verkligheten är väl värd att filma ibland. Alla vi som drömmer om en helt annan värld och ett helt annat liv borde se den här filmen. Fan vad den här filmen kändes rent ut sagt. Skulle få en 9 på en 10-gradig skala.

Det finns regissörer i det här landet som gör film som håller yttersta världsklass. Ett bra exempel på en sådan regissör är Jan Troell. Mannen har ett sinne för det stillsamma och det återhållsamma som står i rak kontrast till mtv-generationens dampiga behov av snabba klipp och övertydliga dramatik. För mig har Troell alltid varit större än Bergman. För mig är Troell Sveriges bäste regissör genom alla tider. Bergman är en mycket intelligent filmskapare som gör väldigt vackra filmer, men hans filmer har aldrig Troells hjärta.

Jag minns hur förvånad jag var över hur recensenter kunde kalla "Så vit som en snö" för "tråkig". När jag såg den togs jag med på en fantastisk cineastisk upplevelse. En otrolig kärleksförklaring till både svunnen historisk tid, men även till flygkonsten. Allt med oklanderligt foto och extremt trovärdig historisk miljö. Och nog sjutton satt jag där med tåren i ögat i slutscenerna.

Maria Larssons eviga ögonblick bjuder en samma kärleksfulla resa i historisk tid där vi möter smuts-Sverige utan att få socialistiska pekpinnar om dess elände. Det är väl intressant att filmens fokus handlar om foto, för är det något Jan Troell är bra på så är det just foto - här skulle jag t om vilja påstå att han kanske är världens genom tiderna främste filmskapare i konkurens med Hitchcock och Bergman möjligen. Fotot är alltid så otroligt elegant och alltid fullt av själ och det har alltid en underbar kombination av overklighet och djupaste socialrealism. Att denna ljusets och bildens mästare nu gör en berättelse som till stor del handlar just om kärleken till fotografiet blir ett giftemål som självklart blir fulländat. Man känner verkligen Maria Larssons ärliga glädje och fascination över fotograferingens konst rakt in i själen.

Men kärnan i filmen är trots allt inte bara fotograferingskonsten, utan kärnan i hans film är som vanligt mästerligt återberättad kärlek mellan människor. Riktig kärlek som är komplicerad utan att vara påfrestande klischéfylld eller förenklat moderniserad att se på, utan kärlek som innehåller obegripliga val och olyckligheter på det där sättet som poeter alltid gör överdrifter av i förhållande till verkligheten. Jag är otroligt kräsen vad gäller just romantik på film. Jag vill tro på det jag ser och för att jag ska kunna göra det måste jag bjudas på både något jag kan förhålla mig till och något som utmanar min hjärna. Troell levererar bägge ting.

Jag hatar att säga det, för det låter så fel - men det här var en förbannat fin film helt enkelt. Den värmer djupt.

Betyget är en svag 5a för mig. Det är svårt att göra bättre film än så här och det enda som kan tänkas dra ner filmen är att den verkligen inte har något tempo överhuvudtaget vilket gör att träsmaksvarningen på bion är överhängande. Men om du inte lider av några bokstavssjukdomar, om du inte anser att Titanic är ett exempel en bra romantisk film och om du likt mig tycker att återhållsamhet är en dygd och inte ett problem och om du älskar nostalgi och att följa med på resor i folks passion för saker och ting - då är detta en film för dig.

Jag nämnde i förra bloggposten min avsky för svenskt skådespel. Jag vidhåller att svenska skådisar med ett fåtal undantag faktiskt befinner sig någonstans mellan kassa och mediokra i betyg. Det innebär inte att jag inte kan eller vill se en film med någon av dessa skådisar, nej så illa är det inte, de gör ofta sitt hantverk stabilt iaf. Vi har på samma sätt som vi har få toppar även få riktiga bottennapp. Alla är "ok" med internationell standard. Men väldigt få är lysande.

Vad menar jag med en bra skådis? Det finns två typer av bra skådisar. De som kan spela allt bra, och de som kan spela vissa saker jättebra. Ett exempel på en som kan spela allt bra är Merryl Streep. Ett exempel på en som kan spela en sak bra är Jack Nicholson (knäppa labila typer). Inget alls fel på Jacks fantastiska insats i tex The Shining. Men det är allt han kan spela. Han kan inte spela trevlig normal hemmapappa tex.

En bra skådis måste helst träffa rätt i alla fyra av dessa punkter:

• Skådespelartalang (Förmågan att spela, helst utan att det då syns att det är skådespel)
• Bredd (Kunna spela mer än en typ av roller bra)
• Omdöme (dvs förmågan att välja roller som passar)
• Utstrålning (Faktiskt inte helt oviktigt, vad hade Sean Connery varit utan sin tex)

Mästerskådisar likt Meryl Streep har nästan full pott på alla kategorier ovan. Och skulle hon motförmodan välja fel roll, vilket nog är det vanligaste felet för bra skådisar, så lyser hon ändå. Varför är hon bra? Ja, hon har en kuslig förmåga att kunna återge "vardagsdetaljer" i hur människor rör sig och beter sig. Saker man inte tänker på att man saknar i andra skådisar, förren man verkligen tittar djupt på henne när hon uppträder. Hon är enligt mig världens enda totalt felfria person när det kommer till ren skådespelartalang. Genom alla tider. Det finns inget artificiellt över hennes skådespel alls. Inga "Drrramaaaten"-tendenser alls. Folk (pöbeln) blir ofta imponerade över skådespelare som tar på sig pompösa roller - ärkeskurkar eller härförare. Tex härförare som ska hålla gråtmilda tal till sina soldater innan sista striden. Men snälla nån, det har väldigt föga med skådespelartalang att göra, det har med utstrålning att göra. En såklart viktig punkt, men aldrig viktigare än skådespelarförmågan. Alla skådisar vet att det är mycket lättare att spela ond på ett bra sätt, än det är att spela sympatisk på ett bra sätt. Men pöbeln imponeras ändå nästan bara av onda/härförare. Tänk Hannibal Lector så vet ni vad jag menar. Folk tror/tycker att starka känsloutspel är svårare skådespelarmässigt än subtila. Det är problemet. Jag lovar att det är mycket enklare att bli en Hannibal Lector än det är att bli en Skylar i Good Will Hunting (Vem? Jo Minnie Driver, flickvännen till Will, som ägde den filmen och inte alls Robin Williams berömda oscars-psykolog).

Nu kan såklart inte vem som helst spela vad som helst bara för att det var starka känslor. Riktigt så cynisk var jag inte. Däremot är starka känsloutspel/pondus/ondska rejält överskattat jämfört med de subtila sakerna. 

Vilken film innehåller de bästa skådespelarinsatserna någonsin enligt mig? Skitsvårt att säga - men en favorit är Timmarna (The Hours) eftersom den dels innehåller en Streep som spelar bättre än någonsin. Och en Julianne Moore som gör likaså. Till och med Nicole Kidman och Ed Harris är faktiskt helt lysande i den här filmen. Alla är bra i den här filmen. Precis varenda jävel. Allt inkapslat i en film som är perfekt regisserad och som bygger på en lysande story. Kanske den smartaste mest sympatiska historia som någonsin filmats. The Hours är förövrigt som ni säkert kan gissa en av mina favoritfilmer. En solklar femma i betyg.

Jag trodde lite felaktigt att jag skulle bli helt utslagen av pluggandet. Hela dagar liksom. Men icke, min energinivå är hysterisk snarare så bloggandet har inte direkt avtagit som jag trodde, inte än iaf. Så hysterisk energi att jag bjuder på/stör er med två filmrecensioner.

Into the wild - En roadmovie baserad på en verklig historia om en ung kille som tröttnar på det vanliga livet. Han står helt enkelt inte ut med allt falskt som finns i samhället runt omkring oss. Allt hyckel, all materiell girighet osv. Han bränner bokstavligen talat sina sparade pengar och ger sig iväg på en lång resa där Alaskas vildmark är målet. Han vill verkligen komma ifrån allt så långt det bara går.

Det här är en ruskigt bra film. Känslosam till tusen och jättebra spelad. Den känns dock lite som en magsup när man ser eftertexterna komma så det är absolut ingen feelgood movie. Jag lämnades inte oberörd och tårarna var fanimig nära stundtals. Det här är en oerhört ambitiös film på många sätt och den balanserar precis på rätt sida om pretto-strecket hela tiden så det funkar. Det funkar riktigt jävla förbannat bra. Det här är ett mästerverk. En solklar femma i betyg. Det här är bland det bästa jag sett.

Film nummer två var Miami Vice. En film som tar 80talsikonerna och sätter dem i 2007. Stilen känns igen från TV-serien direkt. Det är skymningsljus, det är snygga kläder och det är snygga människor. Det är framförallt hela tiden allvarliga människor. Det flamsas aldrig.  Det skulle kunna bli lite av en pastisch på 80talet om det inte vore för att det faktiskt är så jävla snyggt hantverk. Det här är en visuellt helt makalöst snygg film som fått ett obegripligt lågt betyg på IMDB. Michael Mann vet hur man använder stadens ljus på det enkla sättet. Han är en ljuskonstnär vilket syntes inte minst i hans suveräna thriller Collateral för ett par år sen. Ögongodiset i Miami Vice räddar en annars ganska medioker thriller. Betyget blir en stark 3a , nästan en 4a.  

Filmrecension - This is England.

Story - Utspelas 1983 i England. Handlar om den unge killen Shaun som blir polare med ett skinnhuvudgäng. Ett muntert kompisgäng som hittar på skoj saker och har kul tillsammans. Hos dessa får han sina första riktiga vänner. In i gänget kommer efter ett tag ett skinnhuvud av den rasistiska skolan, en agitator - och Shaun dras av olika anledningar med honom och sen börjar också en del problem.

Foto - Snyggt och enkelt

Musik - 80tal och instrumentellt. Utan att någonsin bli "för mycket" 80tal i musiken. Perfekt.

Skådespelet - Helt lysande. En massiv orgie i grova engelska dialekter och kraftfulla karaktärer. Inga personer är slätstrukna alls här. Inget är tillrättalagt. Alla skådisar är skitbra.

Betyg - Det här är en stundtals jättecharmig film. Stundtals väldigt gripande. Det är som att kliva in i några personers riktiga liv. Ämnet är stundtals rasism, utan att det för den delen någonsin moraliserar kring det på ett drygt sätt PK-sätt. Istället visar den konflikter och vansinne på ett sätt som känns helt trovärdigt. Avundsjukan som faktor vilar över massor av hat. Jag älskar när regissörer kan filma charmighet förresten - sk "feel good" - för det är en konst som få behärskar. Att göra gripande dramatik är rena barnleken jämfört med att göra övertygande charm och härlig stämning. Det är sånt här som skiljer mästerliga regissörer från de som "bara" är bra. Filmen är intelligent och betraktande och man övertygas om allt som regissören (Shane Meadows) vill att man ska övertygas om. Filmen är en solklar femma i betyg. Det absolut bästa jag sett i år.

Övrigt: Genre: Drama. Årtal: 2006/2007 Version jag såg: DVD-R Wikipedias artikel. Imdbbetyg: 8.0/10. Trailer.