Kvinnor är ondska.

Glöm de pretentiösa överdrivet filosofiska filmvetarteorierna som vissa har om filmens story som ett samhällsmanifest för matriarkatet osv. Detta är en film som jag inte kan se handlar om annat än Triers egna relationer. Hans terapi ut ur hans berömda "jagskaaldrigfilmaigen"-depression. Det här är personligt. Ett fuck you.

Stundtals kunde man knappt andas i filmen, ibland av att det var helt otroligt vackert, ibland av nästan fysiskt obehag. Det här är ingen skräckfilm eller rysare, nej det här är en Trieresk personlig terror. Ytterst sevärd, men det är verkligen ingen partyfilm eller något du bör ser på en date. Verkligen verkligen inte se på date.

Inledningssekvensen är förövrigt bland det snyggaste jag sett i en film. Någonsin. Så långt man någonsin kan komma från Triers gamla avskalade dogma-vhs-ideal. Men sen känns en del av regissörens vanliga drag igen, på gott och ont.  Säga vad man vill om den här filmen, men den kommer inte lämna dig oberörd oavsett om du gillar den eller inte. Jag ger filmen betyget 4.

Trailer

Skräckfilmer mår ofta bäst av att inte vara för långa precis som historiska kostymfilmer mår bäst av att just vara jättelånga. Skräck som är bra kan i princip levereras på fem minuter har jag märkt och om det håller på för länge så måste regissören förr eller senare avslöja för mycket som drar ner på känslan. Med andra ord - skräck mår bra av att vara kortfattad.

Filmen Rohtenburg från 2006 ("Kannibalen från Rohtenburg" på svenska och "Grimm love" på engelska - en bättre titel än man kan tro, men det förstår ni när ni ser filmen) är bara 1 timma och 14 minuter lång. Rena kortfilmen med andra ord - men det räcker utmärkt ändå. Det här är en film, som appropå förra bloggposten om IMDB har fått betyget 5.2 av drygt 1000 människor. Ett minst sagt dåligt betyg som nog avskräcker (höhö) många skräckfilmsfantaster.

Jag anser att dessa betygssättare har fel. De har troligen helt missat poängen med filmen och troligen varit ett och annat år för unga för att kunna ta till sig den mentalt. Eller för dumma helt enkelt. Det sitter trots allt en hel del ADHD-störda ungdomar och betygssätter på IMDB. Det här är nämligen en riktigt bra film, väl värd att hamna omkring låt oss säga 7 på IMDB. Inte värdens bästa film direkt, men riktigt bra.

Den handlar om de uppmärksammade kannibalmorden som begicks i Tyskland för drygt tio år sen. Uppmärksammade för att det handlade om folk som frivilligt ville bli uppätna. Och det är kring detta som filmen bygger upp sin styrka på - psykologin. Man trillar som tittare ner i den avgrund som både en ätare och en som vill bli uppäten befinner sig i. Det här är sjukt och "ondska" är ingen variabel.

Här klämmer då garanterat skon för en generation korkade amerikanska ungdomar som är vana vid att kannibaler - det är onda cyniska typer likt Hannibal Lector. När de möter på en fragil och mycket skadad människa som vår films kannibal och när filmen inte ens försöker framställa honom som varken ond eller ens ömklig - utan bara precis så besynnerligt sjuk som en människa som vill äta andra är - då tror jag inte de flesta tittare hänger med i svängarna.

Den här filmen är mycket sävlig. Den är också lite svår att hänga med i ibland eftersom den växlar mellan tid och personer (som är lika varandra i utseende) ofta. Men mot slutet så börjar man hänga med - eller rättare sagt - falla in i det svarta hål som huvudrollspersonerna befinner sig i och det ger mig den obehagliga känslan av att nästan nästan ha fått känna på hur dessa människor är på riktigt. Samtidigt som det är cineastisk konst att lyckas med sånt, är det också obehagligt. Rothenburg är obehaglig.

Jag vet också att i samma stund som jag rekommenderar denna film så kommer jag göra några besvikna - för ni kommer inte alla lyckas med att falla in i den likt jag gjorde och det kommer göra att ni troligen bara kommer se ytan - en tämligen oblodig yta för att vara en film om en kannibal. Det här är kanske inte en skräckfilm, utan mer en "obehagsfilm". Den skulle troligtvis fungera katastrofalt på en date eller på en fest - så se den själv i mörkret hemma. Förvänta dig ingen spänning alls. Förvänta dig ett fysiskt obehag.

Jag ger filmen 4a svaga mörka mänskliga sinnen av 5 möjliga. Det här är brilliant, men så brilliant att de flesta inte kommer kunna ta det till sig. Och ja, jag är fullt medveten om hur arrogant och självgod jag låter nu - men så här är det faktiskt. Precis som jag är för korkad för att bli framgångsrik matematiker är vissa faktiskt för korkade för att förstå vissa filmer.

Jag är både trekkie och cineast. Därtill älskar jag science fiction överlag. Min åsikt om Star Trek (den nya filmen) bör därför vara rätt så kvalificerad. Mer än när star trek-hatare recenserar st-filmer. Nåja, bortsett från denna självgoda öppning om min kompetens i frågan kanske man ska gå in på själva filmen istället.

Jag tänker orda väldigt lite om den, mycket mindre än jag trodde. Det beror på att jag har väldigt få saker att säga om den, färre än jag trodde. Den nya star trek-filmen tillhör den bättre ligan i serien och gör så av mycket enkla skäl: Den lyckas kombinera respekt och känsla för det gamla i serien med något nytt och fräscht. Bra skådespelarval för en reboot helt klart. Visst, filmen är hiskeligt osannolik i en del grunder, men det struntar man ändå i eftersom den bjuder på extremt rafflande action. Filmen är aldrig någonsin lågmäld och det kan nog konceptet behöva.

Det finns en del detaljer i den som jag inte riktigt gillar, tex hur den gör om alla till "jänkare anno 2009" i ideal och beteende. Folk omn 200 år lär inte vara mer lika oss i beteende än vi var folk för 200 år sen. Det är så enkelt. Jag tycker väl heller inte om den här teknologidystopin som filmen utstrålar. Star Trek handlar om 100% positiv syn på teknologi och framtid. Den här är inte mer "realistisk" när den istället uppvisar mer negativism - den är faktiskt bara mer negativ. Folk blandar ofta samman realism med negativism eftersom de har en extremt negativ syn på just framtiden som något läskigt kallt och kusligt. Folk om 200 år är inte dummare än vad vi är heller - vilket de alltid blir i sådana här filmer. Bara en sådan sak som att man har våta kättingar och rostiga mörka stålväggar inne i nybyggda fina rymdskepp stör mig oerhört. Alla som kan något om modern rymdteknologi vet också om att ljus och miljö är något man är medveten om spelar stor roll. Det är vetenskapligt bevisat att ljusa miljöer är viktiga för rymdvistelser. Det beror på enkla saker som att Homo sapiens utvecklades utomhus - inte i en grotta på havets botten. Men trots detta faktum - trots att NASA idag arbetar hårt med psykologiskt hållbara arbetsmiljöer för astronauter så syns det aldrig i scifi nästan. Star Trek var under sina glansdagar i Next generation ett lysande undantag. Men eftersom väldigt många nissar tyckte att de ljusa/beiga väggarna var "fula" och inte "coola" nog så fasades det så småningom väck. Så skulle det aldrig ske. Om utvecklingen går framåt så kommer verklighetens rymdskepp se ljusa ut inomhus - och inte alls vara stålgrå mörka plåtlådor. Faktum.

Nog om detta dock. Det är en nagel i mitt öga men jag överlever. Som tur är är det inte helt igenom stålgrå-vurm i filmen utan bryggan på skeppet är ljust och realistisk. Det är bra och stålgrå-flirten hålls nere till fördel för beige-realism.

Se filmen. Den är troligen underhållande även för folk som inte är trekkies. Det är ett rejält ösigt äventyr som bör kunna roa även folk som inte kan något om skillnaden mellan en vulcan och en romulan. Jag ger filmen en star-trek-femma i betyg och en vanlig fyra i vanligt filmbetyg.

Här följer en recension av de fem första Harry Potter-filmerna.

Harry Potter and the Philosopher’s Stone - (Heter av någon obegriplig anledning istället Harry Potter and The Sorcerers Stone i USA) Detta är den första inledande berättelsen. HP kommer som liten parvel till skolan Hogwarts efter ett liv i leda hos styvfamiljen. Möter sina vänner, stöter även på Voldemort för första gången. Troligen den berättelse som känns bäst genomarbetad som film. Stämningen är på topp även om man totalt misslyckas med att förmedla bokens humor. Obegripligheter som att man ändras Hagrids replik om köpet av den trehuvade hunden från "bought it from a greek" till "bought it from an irishman" kan jag aldrig förstå. Humorn försvinner ju totalt och ingen vettig anledning finns. Den absolut mest gulliga filmen, den som introducerar tittaren i HP-världens skumma saker. Dess styrka ligger helt i just att den är så mycket bättre genomarbetad än följande filmer/berättelser vad gäller atmosfären. Betyget blir en fyra.

Harry Potter and the Chamber of Secrets  - Rätt mycket av en fortsättning i samma spår som förra filmen. Fokus ligger på att utforska magivärldens mysterier och den röda tråden syns knappt forfarande. Den här berättelsen påminner märkligt mycket om första filmen och känns på inget sätt unik därför. Det är HP på jakt efter Voldemort-skapade elakheter i Hogwarts slingrande gångar. Det här är en märkligt anonym film, kanske för att så är även boken. Betyget blir en trea.

Harry Potter and the Prisoner of Azkaban Här tar för första gången storyn fart på riktigt. HP lär sig lite mer om sin familj och dess öden. Han kommer även i kontakt med fler huvudkaraktärer som sedan återkommer i följande berättelser. En huvudroll i filmen utgörs av en varulv, som jag som datorspelsnörd inte kan låta bli att lägga märke till påminner väldigt mycket om varulven man kan spela som i Diablo 2. Inspiration till utseende bara måste ha kommit därifrån. Filmen är mörkare än de föregående, på gott och ont, efter HPs styrka som berättelser enligt mig ligger i den där speciella brittiska mysiga fantasystämningen. Man har här även börjat pilla lite på utseende på Hogwarts, till ett utseende som stämmer mycket mindre överens med bokens Hogwarts. Jag läste någonstans att man motiverade det med att slottet ska ligga i en typisk skotsk miljö och att det inte såg ut så i de första två filmerna. Men jag håller inte alls med om det. Så som JK Rowling beskriver miljön är det inte alls en karg dimmig hedmiljö och detta blir bara mer om mer extremt i film efter film. Det finns logiska problem med hur de ändrar utseende på Hogwarts som faktiskt inte alls är kompatibla med böckernas Hogwarts. Det är inte så att filmens Hogwarts är sämre eller fulare, tvärtom, det är ett snyggt slott som växer fram i tredje filmen, men det är inte bokens slott alls. I boken ligger det ängsmiljöer runt slottet, vilket tydligt framgår i hur JK beskriver vissa händelser. Nu är dessa ängar borta och istället får vi en stenig sluttning omkring slottet. Men det märker man ju inte eftersom beskrivningen av händelser sen anpassas till filmen. Det märkligaste i kråksången är att JK nu har mer att säga till om än i första filmen. Av någon outgrundlig anledning vill hon alltså ändra Hogwarts till ett utseende som inte styrks i hennes böcker. Dvs ändra storyn. JK har för mig många ggr framstått som en mycket märklig människa med många märkliga egenheter. Detta styrker den uppfattningen. Betyget för den tredje filmen blir en stark trea.

Harry Potter and the Goblet of Fire -  Det här är ju historien som kretsar kring en tävling mellan tre skolor. En av dessa skolor, den franska, beskrivs i boken som en flickskola med väldigt förföriska flickor. I filmen är detta rejält disneyfierat och istället för förföriskt vackra franska flickor har vi något som mest liknar ett gäng fula tanter och där alla spår av det förföriska från boken är utraderat. Hagrids romans med fransyskornas lärarinna är också här förenklat och alla komplikationer bortsuddade. Här fortsätter också den omvandling av Hogwarts som kommer vara slutförd (förhoppningsvis iaf) i nästa film. Miljön är nu iaf ren karg klippmiljö. Men här är stegen bort från boken nog betydligt värre på en rad andra punkter som sagt. Som film fungerar storyn här utmärkt dock. Den actionladdade tävlingen gör sig självklart bättre i film än i bok och eftersom den utgör en påtaglig del av berättelsen blir detta ett bra upplägg för en film. Men ändå inget som sticker ut tyvärr. Betyget blir en svag trea.

Harry Potter and the Order of the Phoenix - Mig veteligen den bland böckerna som kanske är minst actionladdad. En stor del av boken (som är en av de tjockare böckerna) handlar om HPs liv och plågor på Hogwarts under den otrevliga tillsatta inkvisitorn/rektorn. I filmen är dessa moment rejält nedtonade och ett tidsmässigt fokus ligger istället på slutscenernas spänningsmoment i "mysterieministeriet". Och det är väl helt okej, men man berövas då också en rejäl portion förståelse för HPs lidande. Jag gillar ändå balansändringen rent cineastiskt eftersom HP-filmernas styrka är action. Det här är en av de starkare berättelserna och det märks även i filmen. Äntligen får vi tex se Dumbledore in action i magistrid. Det här också filmen (ja jag tjatar nu, men det stör mig) där Hogwarts helt är omvandlat till en skotsk grå klippborg. Betyget blir en fyra.

HP-film nummer sex ska jag se på bio på måndag. Återkommer med en recencion då. Överlag är filmerna stabila hantverk, men oftast känns de som humorbefriade uppspeedade sammanfattningar av böckerna där disneyfierar elände och erotik. Filmernas styrka ligger snarast kring actionmomenten och den oftast utmärkta brittiska skådespelarensemblen (även om porträttet av Dumbledore blev försvinnande svagt efter att Richard Harris död). Det där med att den eleganta humorn, som JK faktiskt är så duktig på, nästan helt är ersatt av mer disney-humor förstår jag bara inte - det är en av de större svagheterna. Kvinnan måste vara väldigt lättpåverkad av Hollywood-cheferna som går med på detta.

An American crime, gjord 2007 och mig veteligen en film som kom direkt på DVD i USA - inte så konstigt att jag inte hade hört talas om den. Den skulle bygga på en verklig historia, vilket gjorde skeptikern i mig ytterst skeptisk till filmen som min sambo hade köpt hem. Sådana filmer brukar kunna vara rätt så sega när de använder det som ett försäljningstrick så att säga.

Filmen utspelas i söderns USA på 1960talet. En "carnie"-familj, alltså kringresande cirkusartister lämnar sina två döttrar för att bli inneboende hos en familj. I början är allting toppen och barnen kommer bra överens med familjen - men sen så får vi en lektion i mänsklig ondska som jag nog vågar säga gör få oberörda.

Nu snackar vi inte demoner och änglar, nej utan snyggt genomtänkt riktig psykologi där omständigheter och grupptryck kan få folk att agera på helt ofattbara sätt. Den här filmen är en utmärkt lektion i just hur mänsklig ondska är ett totalt flyktigt begrepp som vi alla besitter. Feghet, likgiltighet, naivitet, ignorans. Exempel på ondskans variationer radas upp i filmen.

Det kan tyckas som en rätt så ointressant sak att se på filmen, men händelserna är så pass starka att det i sig gör filmen sevärd. Det är väldigt lite att orda om mer eftersom man ju inte vill avslöja hela storyn - utan jag ger filmen en fyra i betyg. Den är ytterst sevärd - men du kommer nog troligen aldrig vilja se den mer än en gång. Det här filmen gör faktiskt lite ont att se.

Så har jag då fått ta del av för publiken helt gratis fan-filmen The hunt for Gollum. Den utspelar sig strax innan den första LOTR-boken kan man säga. När Gandalf ger Strider (Vidstige, sedemera Aragorn) i uppdrag att leta reda på Gollum.

Filmen spelades visst in med en budget på 10000 pund (el. dollar?), 3000 dollar. Överlag skulle jag tro att merparten av dessa pengar bör ha gått åt det logistiska. För filmen utspelas i en massa miljöer med rätt imponerande kameraarbeten. Svepningar över snöklädda berg kan inte vara helt billigt att fixa. I övrigt bara måste massor av eldsjälar ha ställt upp gratis vad gäller skådespelare, kostym, specialeffekter, musik osv. Jag kan inte tänka mig annat.

Filmens styrkor ligger kring det visuella. Den är snyggt gjord på alla plan. Nu har jag iofs inte sett filmen i en rejäl upplösning ännu så det är möjligt att en hel del specialeffekter är sämre än vad den stream-rip jag såg uppvisar. Men jag tror att allt är helt okej även i bättre upplösning. Vi tas hursomhelst med i en orgie av snygga gröna skogar, ängar, dimmiga backlandskap och berg. Musikmässigt har vi en musik som påminner mycket om Peter Jacksons filmatiseringar, vilket bidrar till stämningen. Den är ju inte i samma klass musiken, men den är verkligen välgjord.

Skådespelet är också bra. Det är såklart stelt och teatralt, men i episka fantasy-miljöer fungerar sånt bara bra. Rollbesättningen har helt klart varit inspirerad av Peter Jacksons skådisar och de flesta figurer påminner mycket om hans förlagor.

Filmen har dock svagheter om man ska vara ärlig och att bara se igenom fingrarna för att man gillar idealister tänkte jag inte göra den här gången. För det första är filmen faktiskt stundtals rätt tråkig. Skillnaden mellan en mästerregissör syns just i detta. I The hunt for Gollum har vi folk som verkligen vill och försöker, som har sinne för detaljer och detaljer men som inte riktigt kan skapa momentum ibland. För det andra verkar det på något sätt som man försöker skapa sig en film med helt egen stil gentemot Jacksons filmer, men sen bangar man ur och istället försöker härma. Detta skapar en lite otydlig struktur och en atmosfär som inte blir riktigt lika träffsäker som den skulle ha kunnat bli. Den här filmen har helt enkelt lite identitetsproblem.

Men i det stora hela är det svårt att inte gilla den här filmen ändå. Den är ett långfinger åt Hollywoods absurda filmindustri där cateringavgiften per dag i de flesta filmer ofta är större än The hunt for Gollums hela budget. Och den är utan tvekan med alla omständigheter i beaktande en väldigt välgjord film. Betyget blir en fyra av fem.

Länkar där filmen finns:

www.dailymotion.com/huntforgollum

www.thehuntforgollum.com (fungerade ej sist jag testade, servern kraschad av överbelastning)

Piratebay

Jag kan inte sägas vara direkt objektiv kring vissa typer av filmer. Men tillskillnad från merparten av alla överbetalda ordlekande pretentiösa filmvetare där ute så erkänner jag gärna mina brister. Jag är t ex oerhört svag för agentfilmer. Filmer som "Tre dagar för Condor" är enligt mig mästerverk och senare års Jason Bourne-rullar har en hedersplats i hyllan. Inte helt oväntat är då en ny actionfilm på samma cloak-and-dagger-tema, som tillråga på allt har en av mina favoritskådisar Liam Neeson i huvudrollen, något jag är osunt svag för. Jag är alltså inte helt pålitlig nu.

Filmen handlar om en pensionerad "agenttyp", Neeson, som hankar sig fram som livvakt och annat. En vacker dag kidnappas hans dotter på semesterresa i Paris. Hon hinner inte mer än komma dit så är elaka slavjägare där och fångar henne. Temat är alltså människohandel och det blir därför ingen som helst tvekan om vem som är god eller ond i filmen. Det är enligt mig befriande med filmer där de onda är så jävla onda att du köper precis vad som helst som de utsätts för. Och mycket mer ondskefullt än människor som sysslar med trafficking och slavhandel blir det inte.

Hela filmen osar av ett "nej nu jävlar i det ska ni få"-resonemang där man verkligen helt igenom kan sympatisera med faderns genomhårda behandling av alla som står i hans väg. Det här är en machofilm precis som Bourne-rullarna och übervåldet i den gör mig smålycklig. Inget trams om samvete här inte.

Filmen lämnar såklart en del logiska luckor här och var. Men som popcornfilm är det alltid förlåtet. Och javisst… filmen osar av den Europa-skräck som vi sett lite för många ggr i amerikansk film där Europa i princip framställs som en dekadent och inkompetent världsdel som bara har som syfte att jävlas med fina oskyldiga amerikaner (Skräckisen "Hostel" är skräckexemplet). Men i det här fallet är det förlåtet för underhållningen överglänser klyschorna. Gillar du Bourne-filmerna bör du absolut gilla detta.

Jag ger Taken fyra brutala handledsnäckningar av fem möjliga.

Trots att jag är ett fan av Jan Troells filmer hade jag aldrig sett Il Capitano, hans film om Åmselemorden. Igår blev det ändring på det. Jag hade inga höga förväntningar för jag minns lite svagt att när den kom så var bemötandet kyligt (fast den fick en Guldbagge så alla var inte missnöjda). Varken trailers eller ämnet i sig hade lockat mig det minsta. Det kändes som om det bara skulle vara en svensk Natural born killers typ, fast mycket gråare och tristare och sämre.

Men det var det inte. Tji fick jag - det här var offantligt mycket bättre än NBK. Det är en väldigt grå socialrealistisk roadmovie kan man säga, som följer Juha och Marita på deras resa, från att de först träffas i ungdomen i ett grått 80tals-Finland och sen runt fragmatiskt på en massa platser i deras liv. Grand finalé är inte helt oväntat då deras ganska planlösa resa i Sverige där morden sen sker. Men hantverket gör att filmen trots sina förutsättningar är väldigt bra ändå.

Det märks direkt att det är Troell som gjort filmen. Fotot är fantastiskt (jag har kommit fram till att det är superrealistiska ljussättningen som alltid är så otroligt snygg i hans filmer) och miljöer och skådisar är också perfekta (killen som spelar Juha, fast i filmen fick han namnet Jari, är väldigt trovärdig). Det här är inte en film som är riktigt lika bra som hans andra filmer, men det är fortfarande en väldigt bra film och jag har svårt att tänka mig att en film om morden skulle kunna göras bättre faktiskt.

Den bemöttes som sagt kyligt 1991-92 när den kom. Det är kanske inte så konstigt eftersom den tidens filmideal låg kring Göta-Kanal-nivå i Sverige alt Nya Franska Vågen om man föreställde intellektuell… Få saker är mer sorgligt rent cineastiskt än Sverige under 1980talet. Och 1991 levde dessa "ärdetinteenkomedifilmatmedkasstfotoärdetdåligt"-ideal i allra högsta grad kvar.

Den här filmen känns nämligen precis som alla Troells filmer tidlösa och det fixade nog inte den glättiga publiken och recensionskåren från den tiden. Andra filmer har en tendens att stinka av sin samtid - men Troells filmer är aldrig sådana.

Il Capitano frossar aldrig i våld. Den bjuder också på ett par riktigt lysande scener som jag med lätthet skulle placera in i svensk filmhistorias top-arkiv. Där är bla en scen i slutet av filmen där Juha och Marita helt ovetande är och dansar på samma danspalats som familjen som sedan mördas. Den sorglösa dansbandsmusiken blandas med ett svagt nynnande på finska och de kalla kårarna kryper i en i takt med att nynnandet växer i ljudstyrka. Så förbannat snyggt helt enkelt. Jag vill också kunna göra film på det där viset!

Helheten kring filmen är svår att betygsätta. Den ÄR sävlig och det är svårt att veta vem man ska brys sig om i filmen eftersom den (fullt medvetet) ger så många dubbla budskap. Offren är helt anonyma i filmen vilket var ett medvetet drag fattar jag det som (och impopulärt bland de anhöriga som såklart då tolkade det som att man istället skulle bry sig om brottslingarna). Man blir därför en betraktare som inte riktigt kan engagera sig. Man lämnas till att beskåda hantverksskickligheten och den komplexitet som finns i psykologin kring skuld och vad filmen egentligen visar (kan inte avslöja det såklart). Men dessa två räcker långt. Mycket långt.

Jag skulle vilja påstå att allt den här filmen gör är ungefär det samma som filmer som Der Untergang gjorde med sin "demon" Hitler. Den visar den sanna mänskliga sidans otroliga komplexitet och att "ondska" är ett påhittat och relativt begrepp precis som godhet. Det finns bara mänskliga handlingar och mänsklig psykologi. Många människor med en förenklad världsbild kan inte hantera sånt. Det blir så mycket enklare om man bara gör om skurken till en ond person. Alla andra saker tolkas som sympati av denna publik.

Il Capitano är precis som Troells andra filmer inte en film för alla. Denna är om möjligt ännu svårare att uppskatta för alla än hans andra filmer eftersom den är så rå och kall stundtals. Troell har alltid värme och kärlek i sina filmer, men i den här filmen ersätts de känslorna snarare av mer primala tankar. Och det gör filmen klinisk - men väldigt trovärdig. Jag ger filmen en 4a i betyg.

Jag fick då äntligen sett The Dark Knight. Det kunde väl ha varit under bättre förutsättningar eftersom jag förkylt snörvlade mig igenom merparten av filmen.

Om storyn tänker jag orda väldigt lite, precis som vanligt i mina recensioner, och gå direkt till mina åsikter. Det här är en mycket mer realistisk batmanrulle än den tidigare med Bale som kom för ett par år sen. Den är nog också lite mörkare och gråare. Den är framförallt avsevärt mycket bättre på i princip alla plan. Den förra filmen var förvisso ett lyft från tidigare hemska filmer men inte mycket mer.Jag begriper inte för mitt liv hur en så pass skicklig regissör som Tim Burton kunde göra en så otroligt värdelös Batmanfilm som den gamla Batman 2 med Catwoman och Pingvinen. Den var enligt mig den tveklöst sämsta Batmanfilmen, för den var inte ens lite lätt underhållande - utan bara töntig och trist.

The Dark Knight däremot aspirerar definitivt på titeln som den bästa "serietidningsfilmatiseringen" alla kategorier - alla tider. Nej den följer kanske inte serierna så bokstavstroget, men den är väldigt bra som film och det är allt som räknas i min bok. Bara en sån sak som att man inte känner en portion av fniss inom sig när Batman dyker upp i sin dräkt utan att man seriöst rycker att en person i sån här dräkt kan vara tuff är en i sig enorm bedrift. Lets face it, överlag blir det något som blir töntigt med seriehjältar i kostymer i verkligheten.

Inte helt oväntat är Heath Ledger lysande i huvudrollen som anarkisten Jokern. Ledger känns rätt given som Oscars-kandidat, oavsett att han dog eller inte. Det skulle iaf absolut inte bli en konstig nominering. Likaså är actionmomenten hårda och väldigt adrenalin-stinna. Allt är "tajt" och "tajmat" så att säga. Storyn är väldigt djup och komplex för att komma från seriernas värld. 

Filmen har dock några svaga sidor - dels känns inte Jokern i närheten av lika ond som Ledger framställer honom som utan storyn i sig går hans ondska som skurk marginell. Han är mer cool än ond. Anledningen är lite lätt spoilerbetonad och den som verkligen inte vill veta något alls om storyn bör inte läsa följande stycke. Det dör ju nästan inga alls i filmen. För att vara en skurk som hotar allt och alla hela tiden är mängden döda människor väldigt marginell - lite för barnvänligt för min smak helt enkelt. Visst, där är kvalitativa offer så att säga, men rent kvantitetsmässigt dör ju inga. Det stör mig faktiskt en hel del.

Ett annat plus med Jokern förresten är den mystik man har byggt upp kring honom. Tillskillnad från äldre filmatiseringar är han nu lite av ett mysterium vilket jag bara kan se som ett plus. Det var absolut inget fel på Nicholsons Joker… men man kan inte direkt påstå att han var speciellt spännande som karaktär - mer komisk snarare. Det är skönt när vissa frågor inte blir besvarade i en film och bakgrunden till en del figurer blir lite mystisk. Slut spoiler.

Filmen har också subtil men väldigt bra musik. Någon sa att bra filmmusik är sådan du inte märker - det anser jag överlag är ett helt värdelöst påstående, men i det här fallet tror jag inte så många märker av den lysande musiken av en liknande anledning.

Filmen får en snorig fyra i betyg. Att den ligger överst på Imdbs rankning (eller låg) över tidernas bästa film är inte oväntat med tanke på att filmer som Terminator 2 också har legat där nära toppen - men det är rätt absurt - för SÅ bra är den inte. Jag tycker inte ens att den är top tre bland bästa filmerna jag sett i år. Men nog sjutton är den sevärd allt. 100% god underhållning.

Vissa filmer är hur löjligt svåra som helst att betygsätta. En sådan är för mig definitivt den superromantiska science fictionfilmen The Fountain som jag väntat väldigt länge med att se.  Den är gjord av Darren Aronofsky, mannen bakom lysande filmer som Pi och Requiem for a dream. The Fountain har kallats flummig och mycket sämre än tidigare filmer av en del recensenter. Men vissa har kallat det ett mästerverk. Det är en film som på något sätt inte alls är så flummig som den egentligen ser ut att vara. Jag tänker inte säga mycket om storyn (evigt liv, evig kärlek, jakt på "livets träd" osv under 1000 års tid + en enormt stor portion symbolik som gör att man inte riktigt vet vad som egentligen sker, eller vad som kanske bara är en dröm om evigt liv inspirerad av en bok som skrivs i filmen) mer än att den är extremt bra.

Musiken av Clint Mansell är helt otroligt bra (som vanligt i Aronofskys filmer). Denna gången var Mogwai av alla lysande band som finns även var inblandade och framförde ett av styckena vilket såklart var ett lyckats giftemål.

Filmen gav mig ett stort "oj" i maggropen och gjorde mig stundtals mållös (inte för att jag snackade under filmen). Jag begrep inte allt som skedde, men magkänskan säger mig att det här var bra och eftertankarna ger mig logik i röran. Och jag litar på den känslan. Filmen får en mycket förvirrad, men en mäktig fyra i betyg. Jag tror det här var riktigt jävla bra egentligen. Jag ska definitivt se om den en dag när humöret är rätt - så kanske den får ännu högre betyg.