En stor portion av en filmupplevelse bygger på vilka förväntningar man hade. Att påstå att man inte hade några alls inför en film är nog rätt ovanligt. Det kräver i princip att någon drar med dig på en film som du aldrig hört talas om. Men då kommer du oundvikligen säkert också ha låga förväntningar - vilket kan förklara varför många säger att de blir positivt överaskade av just sådana filmupplevelser. "Hade aldrig hört talas om den, men det var ganska bra"…

District 9 är en film som jag definitivt hade hört talas om innan jag såg den. Massor av lovord från höger och vänster gjorde att jag därmed också gick in i filmen med väldigt höga förväntningar.

Den mystiska filmen om aliens som parkerat sitt rymdskepp ovanför Johannesburg i Sydafrika levererar massor av bra saker. Till att börja med väldigt snygga specialeffekter. Sjukt snygga ljudeffekter också. För det andra en uppfriskande exotisk miljö. Och ett "dokumentärkoncept" som också lägger till generellt sett positiva saker. Filmen är visuellt och miljömässigt mästerlig.

Men sen tar min belåtenhet slut. Filmen är fylld av logiska luckor - som att man inleder den just med att skildra allt ur en kamera/kameror som finns med i filmens handling. Journalisters kameror och tex övervakningskameror skildrar det vi får se. Men sen successivt så övergår filmande till att 90% ske ur en vanlig kamera icke deltagande kamera enligt klassisk filmmodell fast med exakt samma "stil" på filmandet och samma bildkänsla - en övergång man inte förklarar alls. Jag är därför rätt säker på att man inte vill att tittaren ska tänka på det. Sånt stör mig. För det andra är filmens rymdvarelser helt osannolika. Det är fullt möjligt att mina invändningar om hur dessa aliens beter sig får sig en förklaring i en kommande film skall tilläggas. Aliens som är superkorkade. Gulligt - men sannolikt? Eller är det inte deras skepp kanske? Allt ter sig märkligt kring dessa aliens.

Sen är filmens karaktärer överlag väldigt märkliga - så där "på gränsen" mellan komedi och allvar så att man överlag inte tar några alls personer på allvar. En genre jag inte kan med när storyn i sig inte alls är komedi förövrigt. Spänning + komedi är ofta ett mycket misslyckat äktenskap. Här är det ett tappert försök till att lyckas, men det ger mig ändå lite bismak.

Jag har väldigt svårt för att säga vad jag ska tycka om filmen i siffror. Den är en märklig blandning mellan bra och kassa saker. Jag ger den en trea i betyg på pur instinkt så helgarderar jag mig. Se trailern här.

Tecknade filmer är väldigt intressanta i sina försöka att fånga och återge mänsklighet på olika sätt. Man (nördar) brukar säga att anime/manga är bättre än västvärldens filmer - men verkligen inte på den här punkten. När animefilmer är snygga orgier i våld och spänning är de däremot alltid helt otroligt pubertala i sina porträtt av människor. Alla "män" är tysta, brutala och hårda. Alla "kvinnor" späda men ack så dödliga. En slags absurs japansk tonårspojkebild av hur man vill vara när man försöker hitta sig själv som 15åring. Coolt på sitt sätt, men lets face it, om man inte kan se det pubertala i anime/mangas människosyn - då är man knappast mogen själv. Jaaaa, det finns undantag, men detta är regeln. Jag bryr mig inte om undantag, det finns säkert kubiska planeter också… det ändrar inte på det faktum att planeter är sfäriska (eller sfärlika rättare sagt).

Nu ska jag då tala om motsatsen till mangans människosyn. I går såg jag "Up". En ny film från Pixar/Disney som handlar om en gubbe som lite sent i livet lyckas släppa taget om förlorade drömmar. Det är en otroligt mogen film för att komma från ett bolag som Disney. Den är extremt varmhjärtad även om den såklart dras med den tecknade filmens svårigheter att göra saker subtilt. Jag tycker trots allt att de lyckas bra med det som är deras plan - att låta en gammal man få vara huvudrollen i en film som troligen mestadels kommer ses av barn. Att fånga hans libshistoria och "förklara" för en ung tittare hur en människa blir som den blir. Vi lever ju i en tid då alla är odödliga och ungdomsidealen flödar. Då kan en historia om svaghet och mänsklighet verkligen behövas.

Filmen är riktigt behjärtansvärd och inte alls det vi är vana vid numera där action och hysteriskt snabba repliker dominerar. Jag gillar också filmens visuella stil. Den försöker inte vara realistisk alls, utan den tecknade själen och de möjligheter man kan använda det till att förstärka mänskliga drag nyttjas friskt. Anime/manga gör väl så också - men där är det alltid bara fem saker som förstärks: Människors munnar krymps, ögonen förstoras, frisyrerna blir piggade och muskler överdrivs helt absurt. Så otroligt förbannat enformigt rent visuellt.

Humorn i Up är inte så intensiv då detta nästan mer är lite av ett tecknat drama. Men nog finns den där och den är skönt lågmäld.

Kort sagt, det är en sevärd tecknad rulle det här. Jag ger den en svag fyra i betyg (den kunde ha varit lite mer tempofylld ibland). Och här har ni en trailer.

Här följer en recension av de fem första Harry Potter-filmerna.

Harry Potter and the Philosopher’s Stone - (Heter av någon obegriplig anledning istället Harry Potter and The Sorcerers Stone i USA) Detta är den första inledande berättelsen. HP kommer som liten parvel till skolan Hogwarts efter ett liv i leda hos styvfamiljen. Möter sina vänner, stöter även på Voldemort för första gången. Troligen den berättelse som känns bäst genomarbetad som film. Stämningen är på topp även om man totalt misslyckas med att förmedla bokens humor. Obegripligheter som att man ändras Hagrids replik om köpet av den trehuvade hunden från "bought it from a greek" till "bought it from an irishman" kan jag aldrig förstå. Humorn försvinner ju totalt och ingen vettig anledning finns. Den absolut mest gulliga filmen, den som introducerar tittaren i HP-världens skumma saker. Dess styrka ligger helt i just att den är så mycket bättre genomarbetad än följande filmer/berättelser vad gäller atmosfären. Betyget blir en fyra.

Harry Potter and the Chamber of Secrets  - Rätt mycket av en fortsättning i samma spår som förra filmen. Fokus ligger på att utforska magivärldens mysterier och den röda tråden syns knappt forfarande. Den här berättelsen påminner märkligt mycket om första filmen och känns på inget sätt unik därför. Det är HP på jakt efter Voldemort-skapade elakheter i Hogwarts slingrande gångar. Det här är en märkligt anonym film, kanske för att så är även boken. Betyget blir en trea.

Harry Potter and the Prisoner of Azkaban Här tar för första gången storyn fart på riktigt. HP lär sig lite mer om sin familj och dess öden. Han kommer även i kontakt med fler huvudkaraktärer som sedan återkommer i följande berättelser. En huvudroll i filmen utgörs av en varulv, som jag som datorspelsnörd inte kan låta bli att lägga märke till påminner väldigt mycket om varulven man kan spela som i Diablo 2. Inspiration till utseende bara måste ha kommit därifrån. Filmen är mörkare än de föregående, på gott och ont, efter HPs styrka som berättelser enligt mig ligger i den där speciella brittiska mysiga fantasystämningen. Man har här även börjat pilla lite på utseende på Hogwarts, till ett utseende som stämmer mycket mindre överens med bokens Hogwarts. Jag läste någonstans att man motiverade det med att slottet ska ligga i en typisk skotsk miljö och att det inte såg ut så i de första två filmerna. Men jag håller inte alls med om det. Så som JK Rowling beskriver miljön är det inte alls en karg dimmig hedmiljö och detta blir bara mer om mer extremt i film efter film. Det finns logiska problem med hur de ändrar utseende på Hogwarts som faktiskt inte alls är kompatibla med böckernas Hogwarts. Det är inte så att filmens Hogwarts är sämre eller fulare, tvärtom, det är ett snyggt slott som växer fram i tredje filmen, men det är inte bokens slott alls. I boken ligger det ängsmiljöer runt slottet, vilket tydligt framgår i hur JK beskriver vissa händelser. Nu är dessa ängar borta och istället får vi en stenig sluttning omkring slottet. Men det märker man ju inte eftersom beskrivningen av händelser sen anpassas till filmen. Det märkligaste i kråksången är att JK nu har mer att säga till om än i första filmen. Av någon outgrundlig anledning vill hon alltså ändra Hogwarts till ett utseende som inte styrks i hennes böcker. Dvs ändra storyn. JK har för mig många ggr framstått som en mycket märklig människa med många märkliga egenheter. Detta styrker den uppfattningen. Betyget för den tredje filmen blir en stark trea.

Harry Potter and the Goblet of Fire -  Det här är ju historien som kretsar kring en tävling mellan tre skolor. En av dessa skolor, den franska, beskrivs i boken som en flickskola med väldigt förföriska flickor. I filmen är detta rejält disneyfierat och istället för förföriskt vackra franska flickor har vi något som mest liknar ett gäng fula tanter och där alla spår av det förföriska från boken är utraderat. Hagrids romans med fransyskornas lärarinna är också här förenklat och alla komplikationer bortsuddade. Här fortsätter också den omvandling av Hogwarts som kommer vara slutförd (förhoppningsvis iaf) i nästa film. Miljön är nu iaf ren karg klippmiljö. Men här är stegen bort från boken nog betydligt värre på en rad andra punkter som sagt. Som film fungerar storyn här utmärkt dock. Den actionladdade tävlingen gör sig självklart bättre i film än i bok och eftersom den utgör en påtaglig del av berättelsen blir detta ett bra upplägg för en film. Men ändå inget som sticker ut tyvärr. Betyget blir en svag trea.

Harry Potter and the Order of the Phoenix - Mig veteligen den bland böckerna som kanske är minst actionladdad. En stor del av boken (som är en av de tjockare böckerna) handlar om HPs liv och plågor på Hogwarts under den otrevliga tillsatta inkvisitorn/rektorn. I filmen är dessa moment rejält nedtonade och ett tidsmässigt fokus ligger istället på slutscenernas spänningsmoment i "mysterieministeriet". Och det är väl helt okej, men man berövas då också en rejäl portion förståelse för HPs lidande. Jag gillar ändå balansändringen rent cineastiskt eftersom HP-filmernas styrka är action. Det här är en av de starkare berättelserna och det märks även i filmen. Äntligen får vi tex se Dumbledore in action i magistrid. Det här också filmen (ja jag tjatar nu, men det stör mig) där Hogwarts helt är omvandlat till en skotsk grå klippborg. Betyget blir en fyra.

HP-film nummer sex ska jag se på bio på måndag. Återkommer med en recencion då. Överlag är filmerna stabila hantverk, men oftast känns de som humorbefriade uppspeedade sammanfattningar av böckerna där disneyfierar elände och erotik. Filmernas styrka ligger snarast kring actionmomenten och den oftast utmärkta brittiska skådespelarensemblen (även om porträttet av Dumbledore blev försvinnande svagt efter att Richard Harris död). Det där med att den eleganta humorn, som JK faktiskt är så duktig på, nästan helt är ersatt av mer disney-humor förstår jag bara inte - det är en av de större svagheterna. Kvinnan måste vara väldigt lättpåverkad av Hollywood-cheferna som går med på detta.

Terminator Salvation är en ganska fristående episod i Terminatorfilmerna. Arnold är inte längre med och den utspelas inte längre i ”nutid” utan efter ”judgement day”. Sen är premisserna sig ganska lika. Det är fortfarande arga maskiner som försöker komma åt och döda John Connor på olika sätt.

Logiken i detta haltar såklart rejält. Om man failade med att ta död på John i nutid, varför då inte bara försöka tills det går. Du har ju i teorin en oändlig mängd försök att döda någon i det förflutna om du kan tidsresa utan att det påverkar dig. Men maskinerna skickar tre terminatorer och sen ger de upp. Jättelogiskt – inte.

Annars är terminatorserien kanske en av de bästa scifiberättelserna som existerar. Den behandlar nämligen ett ämne som skrämmer de flesta insatta i framtidsstudier. Vad händer den dagen vi skapar en artificiell intelligens med ”fri” vilja och självmedvetande? Om den har självbevarelsedrift och är uppkopplad mot omvärlden via internet, ja då är vi kokta precis som i Terminatorfilmerna. Om detta finns det väldigt lite att orda om. Den paranoia som filmerna bygger på är något så ovanligt som logisk och rationell paranoia. Det är tveklöst så att en AI kan bli ett livsfarligt problem. Fenomenet är känt och diskuterat länge. Se här. Hur det ska lösas – ja där finns det inte mycket att säga om tyvärr.

T om en skeptiker som mig kan inte avfärda faran med en AI. Det skulle inte ta en AI lång tid att upptäcka vilket hot vi är mot den och om den har förmågan att vilja fortsätta existera så skulle den vara rätt så dum om den inte agerade mot oss fort.

Detta gör att man faktiskt, t om om man är en teknokrat som mig får ta sig en funderare på om det är så klokt att vi skapar oss en AI om det inte sker under extremt kontrollerade former.

Men nu är inte Terminator en film för hjärnan tyvärr. Och tur är väl det, för det här ämnet är rätt så deprimerande. Terminator Salvation är en film med ett par riktigt goda sidor. Den innehåller bland annat de hittills coolaste actionmomenten i en Terminatorfilm. Och för första gången lyckas man även med bedriften att göra maskinerna kusliga. Då åsyftar jag inte deras utseende – utan hur kliniskt de agerar och hur små och svaga människorna känns.

Ett par actionscener i filmens inledning är fantastiskt snygga. Vi ser bland annat en jätterobot i strid med ett par rebeller som en av filmens höjdpunkter. Filmen är rent allmänt ganska snygg också med bra postapokalyptiska miljöer.

I övrigt är jag rädd att filmen är rätt svag. Den känns mest som ett pilotavsnitt till en TV-serie än en egen film. Den kan alltså inte riktigt stå på egna ben utan verkar på något sätt bygga upp till mer. Det ska ju visst komma fler Terminator-filmer så det gör ju det hela förståeligt. Men jag tycker fortfarande att det är en cineastisk kardinalsynd att inte göra en film som klarar sig på egen hand.

Filmen får en svag trea i betyg. Popcornsrulle duger den mycket bra till, den är snygg och rätt häftig, men den är långt ifrån i klass med sina föregångare rent manusmässigt - åtminstone om man jämför med ettan och tvåan.

Jag har sett en hel del film och TV på sistone. Här kommer en kortare resumé och recension. Jag är sommarlat så det får bli så.

Änglar och demoner - Uppföljaren till Davincikoden. Fast det ska ju vara en prequel - men i filmen skildras det definitivt som en efterföljare och inget annat. Den här gången handlar det om Illuminati vs Vatikanen. Jag gillar att Dan Brown går in på alla sådana här saker som trots allt får ses som bra ämnen för spänning. Det är inget annat än ett smart drag. Vad gäller boken har jag inget att säga, har inte läst den, kommer inte göra det heller troligen. Men det beror inte på ogillande av filmen - nej jag tyckte filmen var helt okej. Två timmar non stop action - inget att klaga över. Tempot är fenomenalt i filmen, inte en sekunds dödtid. Storyn är ju såklart extremt PK. Om den förra filmen var ett rejält angrepp på religionen Kristendomen, så är det här mer ett försvar av den och på sin höjd ett angrepp på vissa präster. I övrigt är det rena propagandafilmen för Kristendomen som "en fin religion där även påven är hygglo". Filmens styrka är tempo och spänning. Dess svaghet är dess tendenser att skildra det sekulära som ondskefullt och så är den lite väl medhårsstrykande av religion överlag. Jag ger den en stark 3a.

Jag skaffade även klassikern Psycho på en fin DVD-utgåva. Den är extremt modern i stilen. Förstår helt klart varför den är så välkänd. Lysande manus, lysande skådespel, lysande foto och lysande regi. Filmen kan självklart inte få annat än en femma i betyg. Det är så här skräckfilm ska göras. Intelligent, krypande, inte som dagens effektorgier.

I går såg jag en hajpad skräckfilm vid namn A haunting in Connecticut. Handlar om mamma som pga sjuk son skaffar hyrbostad nära sjukhuset. Filmen börjar bra och det byggs sakta upp en helt okej skräckfilm. Men sen verkar regissören har slagit huvudet för den sista halvtimmen i filmen är otroligt tråkig och seg. Man får från skräck till ett slags pekoralisk drama istället. Det i sig gör att filmen tveklöst hamnar på en etta i betyg. Så gör man bara inte. Att filmen sen "bygger på verkliga händelser" gör ju det hela mest komiskt. Det är ju uppenbart att vi har att göra med urtyperna för folk som just åberopar kontakt med övernaturligheter. Dvs det krävs inte mycket källkritik för att man ska kunna förstå i princip exakt vad som verkligen låg bakom de olika händelserna. Tänk om regissören hade nyttjat detta och gjort en intelligent skräckfilm där man som tittare tvingas ta ställning till om saker och ting sker eller om personen som tror det sker inbillar sig. Likt Kubrick gjorde i The Shining. Ta en påstådd upplevelse med det övernaturliga - och gör något intelligent av det. Men nej.. skräck idag får aldrig ha hjärna. Som sagt, en etta i betyg.

Sen har jag även plöjt mig igenom tredje säsongen av Torchwood. Det härligt homoerotiska pikanta scifi-äventyret som utspelas i Cardiff Wales. Som vanligt bjuds vi på en blandning av humor, spänning och action på ett sätt som bara denna serie och Dr Who kan skapa. Det finns mycket Åsa-Nisse över det här - men på ett helt igenom kärleksfullt sätt. Man kan inte annat än gilla både Torchwood och Dr Who. Den tredje säsongen är en minisäsong i fem sammahängande delar som kallas Torchwood Children of Earth. Enligt min mening det bästa som gjorts i dessa serier. Kul att man gör om en hel säsong till något "eget". Spännande och dramatiskt till max är iaf denna lilla miniserie i serien. Hoppas det kommer en fjärde säsong. De får gärna fortsätta i samma spår för mig.

Ack, dessa svårbetygsatta filmer. Filmen Knowing tar oss först med till USA 1959 och en skola som ska placera en sk tidskapsel i marken för öppnande 50 år senare. Alla barn ritar teckningar av hur de tror att 2009 kommer se ut, utom en flicka som istället skriver ner en massa siffror.

50 år senare är kapseln öppnad och pappan (en astrofysiker spelad av Nicholas Cage) till barnet som fick just flickans sifferpapper upptäcker ett mönster i siffrorna.

Och sen börjar vad som mestadels kan beskrivas som en orgie i hjärndöd religiös propaganda blandat med en soppa av storskalig action. Alltså i sig svårt att betygssätta. Men ett betyg mer i den nedre regionen blir det eftersom man hur man än vill knappast kan acceptera vissa saker. Jag tål gärna religiös propaganda i vissa begränsade mängder. Jag har däremot svårare för misshandel av vetenskapliga/filosofiska begrepp. Vinkla i frågor javisst, förvräng inte rena fakta.

Tex att man i filmen har en diskussion om determinism vs oförutsägbarhet som är så full av rena fel att det gör lite ont i kroppen. Man blandar samman determinism med syfte HELA tiden. Dvs man skildrar det deterministiska perspektivet som om det per definition kräver en medveten tanke bakom sig. Jorden ligger där jorden ligger, perfekt för liv, inte pga slump, utan pga att det är "determinerat"….

*suck*

Ja ni förstår. Å andra sidan är det rätt många som inte begriper mer kring filosofi än att man kan förstå att folk som skriver manus i Hollywood tror att determinism är det samma som syfte/medvetet agerande. Men man tycker ju att någon på inspelningen borde blivit lite sur och sagt ifrån.

Betyget räddas dock från en katastrof helt pga filmens välregisserade orgier i våldsam action och dramatik. Det är helt enkelt en ganska spännande rulle trots alla (religiösa) dumheter. Jag ger den en trea i betyg. Helt ok popcornrulle.

Jag tillhör definitivt en av de stora fansen till bröderna Cohens filmer. Filmer som Fargo och Big Lebowski står på hedersplats i min DVD-hylla. Därför försöker jag också se det mesta som dessa herrar har gjort. Vissa saker är mästerliga, andra saker är i ärlighetens namn är rätt halvdana.

Burn after reading är deras senaste alster. En "thrillerkomedi" om invecklade händelser och relationer mellan agenter, fitnesstränare och solochvårare. Storyn är rätt basal och kretsar kring en uppsagd CIA-agent (John Malkovitch) som lyckas slarva bort sina memoarer på ett gym. Där återfinner två fitnesstränare (Brad Pitt och Frances McDormand) dem och misstar dem för att vara topphemliga uppgifter som de då ska försöka tjäna pengar på. Mitt i allt detta finns en paranoid solochvårande polis spelad av George Clooney som lyckas bli inblandad i allting.

Filmens stora behållning är skådespelet. Brad Pitt och George Clooney är lysande i sina roller. Filmens svaghet är att den kanske inte är så mycket mer än just det. Storyn är inte jättekul, gagsen är inte jättemånga. Den är ljumt småskoj helt enkelt. Man småler mer än man tokskrattar.

Betyget blir därför en stark trea och den hamnar därför i bröderna Cohens mer svaga liga som jag ser det.

Quantum of solace är den andre "nye" Bondfilmen som jag då igår fick möjligheten att se. Precis som den förra Bondfilmen Casino Royale är den betydligt hårdare och mer socialrealistisk än tidigvarande Bondrullar. Är det något som länge varit Bonds problem är det just att det aldrig liksom varit spännande eller framförallt då: det minsta trovärdigt. Bond var mer en fyndig pajas än en riktig hård agent i de senaste 30 årens Bondfilmer.

Nu ska man ju vara ärlig och konstatera att även gamle Sean Connery ofta var betydligt mer charm än hårdhet så det är inte bara Moore och Brosnan som jag dissar. Och visst, Bond skrevs ju som karaktär åt det muntrare hållet har jag fått uppfattningen om. 

Men idag kräver publiken lite mer än bara smilande ansikten och vitsiga kommentarer. Det här med pennor som egentligen är pistoler osv är riktigt passé och superskurkar som bor i supergrottor är rena sömnpillret. Det var lite fräckt de första 15 gångerna, men numera ligger surprisen snarare i när man INTE fick se sådana prylar.

Det låter kanske som jag därför föredrar den nye Bond, t om över Connery - och det gör jag delvis. Men samtidigt tycker jag att de nya Bondfilmerna lider av lite halvsega manus och en oförmåga att bestämma sig kring hur realistiska de ska vara, dvs man vet vad man fick med Connery, men man kan inte sätta samma stämpel på Craig.

De enskilda actionscenerna är ofta klanderfria, men helheten blir på något sätt märkligt tempolöst. Här kan man ju då jämföra med Bourne-filmerna, som i min mening är helt perfekta actionfilmer. De har allt från bra miljöer till perfekt spänning. Jag skrev innan att actionscenerna OFTAST är klanderfria… Jag vill påstå att Bondfilmerna inte riktigt kan bestämma sig för om de ska köra på realism eller tokerier ännu. Lite väl osannolika scener verkar vara även de nya Bondfilmernas signum tyvärr.

Quantum of Solace är lite som förra filmen - bra, men inte jättebra och det är primärt den rätt mediokra storyn och pajas-scener som drar ner det. Den får dock tre svaga popcorn av fem möjliga.

Få filmer med ursprungsland Sverige har väl på senare år varit så hajpade som Låt den rätte komma in. Hyllad i USA. Hyllad i Sverige. Omtalad av de flesta. Idag så blev det min tur att se filmen.

Den handlar om Oscar 12 år som lever i Blackeberg. Året är 1982 och det är dystopisk svensk vinter med snö och obegripliga idéer som tröjor instoppade i byxor, superkorta jackor och frisyrer som utstrålar särling. Mitt i allt detta flyttar en "12årig" vampyr in i kvarteret och Oscar, en utböling i skolan, får äntligen en kompis. Och allt utspelat i gråaste svenska miljonprogrammet för att filmen för kids 2009 i USA måste te sig som helt hysteriskt exotisk.

Filmen vilar i princip helt på stämning och atmosfär och det känns mycket som allt är berättat och skildrat ur en tolvårings synsätt. Karaktärer är i allmänhet just så förenklade som de är i ett barns värld. Jag vet inte om det är meningen eller om det är en brist i filmen. Ser man det som något som är medvetet så fungerar det, annars är det mest stolligt med alla personporträtt.

I grund och botten är det här en klassisk ungdomsfilm om vänskap och utanförskap mer än en vampyrfilm. Vampyrtemat är mer en kuliss för en ganska charmig skildring av ett ungdomsöde 1982.

Filmen är långt ifrån det mästerverk som vissa skildrat det som. Men i jämförelse med mycket annat som producerats i filmväg i Sverige är den såklart lysande. Det är rätt skönt att slippa draamaaaaten-skådespel tex även om filmen är teatral på sitt eget sätt. Det gäller också att gå in i filmen medveten om att den inte är speciellt kuslig vilket jag kanske inte gjorde och därmed blev lite besviken. Det är som sagt mer ett romantiskt ungdomsfilm än något annat. Jag har svårt att komma på några direkta svagheter med filmen, utan den faller väl snarare på att den ger lite av en "jaha-känsla" när man ser den och att jag förväntade mig mer skräckmoment snarare än myspys.

Jag ger filmen tre i betyg av fem. Det här är schysst och mysigt och ett ovanligt gott hantverk för att vara svensk film.

Skräckis i västernmiljö, låter inte det bra? Det vet jag inte om det måste vara, men det lockade iaf mig direkt när jag såg den genre-alliansen i beskrivningen. Och när jag såg att den hade fått ett hyfsat betyg på IMDB blev jag jag tvungen att se den. Och när en av rollerna sen spelades av Clancy Brown (Carnivale tex), en av mina favoriter blev jag inte mindre tvungen heller direkt. Det är en man som syns i på tok för lite roller.

Prärien 1879. Det är bistert, blåfilterfilmat och socialrealistiskt. Det är ett snyggt hantverk. Glöm 40talets glättiga och käcka vilda västern-filmer som alltid är inspelade kring Monument Valley, även om sånt också kan vara snyggt såklart. Här är det snoriga ungar och fördomsfulla korkade soldater och elaka indianer som gäller. Inget 1968-influerat PK-tjafs alltså. Guess what, indians can be bad och det har filmindustrin försökt säga under tiotalet år nu istället för att envist linda in alla indianer i bomull. Låt vara att den vite mannen alltid så småningom skildras som den elakaste i slutändan, men det beror ju på att han oftast var det i verkligheten.

Något börjar hända i den här miljön. En familj blir angripen av okända angripare och alla dödas utom en tonårsdotter som saknas. Ett "possé", (som på tråksvenska blir "uppbåd") ger sig iväg för att leta reda på angriparna (som man är övertygad om är indianer på krigsstigen).

De hör under resans gång talas om rykten om en konstig/ovanlig indian-stam som kallas "The burrowers" som kan ligga till skuld och man beger sig i jakt på dessa.

Den här filmen har egentligen ett lysande upplägg. Allt med filmen skulle faktiskt kunna bli riktigt bra. Tyvärr så är filmen offer för moderna tiders ideal där specialeffekter/ljudeffekter inte bara måste finnas med, de måste finnas med på maximal nivå - precis hela tiden. Dvs väldigt få saker förblir subtila i den här filmen mer än i ett par sekunder.

Den här filmen är när den är som bäst ganska stämningsfull, men som sämst aldrig det minsta spännande eftersom den dels missbrukar effekter, dels aldrig bygger upp nån större spänning. Den saknar liksom grundelementet för att bli en bra skräckis - spänning och hur bra är det? Det gör att man trots allt då blir tämligen besviken. Då kvittar det att upplägget är fantasifullt (vilket är smått chockerande med tanke på hur Hollywood idag bara kör på säkra kort och remakes). Filmen har rent storymässigt (tex hur den slutar) en del riktigt starka sidor dock som räddar den från en totalsågning. Jag är nämligen en sån person som generellt försöker betygsätta filmer utifrån deras ambitionsnivåer. Ska det vara kul ska jag skratta. Ska det vara skräck ska jag rysa. Ska det vara spännande ska jag inte somna. Har den belönats med miljoner priser ska det fanimig vara lysande. Osv.

Betyget blir en svag trea.