Alla har vi våra preferenser. Dessa preferenser gör att vissa sorters filmer överlag blir svåra att gilla. Jag har ett par kategorier film som jag kategoriskt har svårt för. Tex gamla skolans zomebie-filmer som får mig att somna av tristess innan jag ens fått i DVDn i spelaren. Det finns verkligen inget alls läskigt med någon blåmålad snubbe med ketchup på kinden som sakta släpar sig fram och säger "brains" och jagar ett helt ofattbart korkat blonderat byte som helt otroligt nog inte bara kan gå ifrån sin livsfarlige men långsamme fiende. Det är ungefär lika läskigt som vandrande självlysande skelett, dvs inte alls. Sen avskyr jag överlag teen-filmer, framförallt sådana där wayans-bröderna regisserat.

Okej, det var taskigt att nämna zombiefilmer i samma andetag som Wayansbröderna. Riktigt så illa tycker jag inte om zombiefilmerna. Det var ett slag under bältet. Ursäkta.

Den sista, och för den här recensionen mest relevanta kategorin av filmer jag ogillar är skräckkomedier. Det är för mig en totalt ohelig allians av två inkompatibla motpoler. Skräck för mig är skräck, humor är för mig humor. De två tingen går inte att kombinera bättre än olja och vatten går (dvs genom ansträngd emulsion). Jo jag vet, miljoner filmer har gjorts i denna genre och miljoner människor älskar det. Men denna genres kvalitéer flyger mig över huvudet precis som vad fan det är som är skoj med rasistfilmen White chics. Jag är inte vem som helst tydligen.

En film som har en massa blod i sig och är rolig är en komedi oavsett resten - men skräck känner jag aldrig samtidigt. Det är fysiskt omöjligt för mig att skratta samtidigt som jag blir seriöst skrämd.

Javisst, jag kan hoppa till, rycka till lite när monstret säger "bu!" i en skräckkomedi likt sker i Drag me to hell - men detta är inte skräck för mig. Bra skräck bygger på den där känslan man hade när man som liten var riktigt rädd för något i garderoben. Den där isande känslan då man börjar kallsvettas och blodet försvinner lite från fötterna. Man får känslan av att sakna kontroll över situationen. Bra skräck är inte när hjärtat hoppar till ett extra slag av att någon ropar bu när du är oförberedd. Bra skräck gör att vuxna män vill tända upp lägenheten efter att de sett på den. Det är enorm skillnad på dessa två sorter "skräck" rent kvalitétsmässigt.

Sam Raimis Drag me to hell har beskrivits som "old school" - ett steg tillbaka till en genre av skräck "vi inte fått se på massor av år". 1980talets skräckfilmer där humor ofta var en inslag.

Good riddance säger jag över att vi inte fått se denna sorts filmer på länge. Jag är ledsen att behöva säga det som de flesta rimligen räknat ut vid det här laget - men jag roas inte av old school skräckfilmer ala 80talet trots att jag är nostalgisk 70talist. För mig är 80talet en era då film, framförallt skräckfilm, överlag sög enormt. Visst finns det charm i Evil Dead tex, men det beror mer på nostalgi än på att filmen verkligen har några kvalitéer.

Jo, Evil Dead är småkul. Likaså är Drag me to hell småkul. Man fnissar lite åt en del absurda scener och de mediokra specialeffekterna när blod och sånt sprutar. Men blir skrämd blir jag inte alls. Jag är inte fem år längre. När något dyker upp från ingenstans hoppar jag till - jag behöver inte ta upp en kudde för ansiktet längre. Skräcken upphör i samma sekund som den uppstod. Och det här hoppa-till-tricket funkar liksom bara nån gång i en film. Inte hela tiden. Alla vi med IQ över 25 kan liksom räkna ut när det ska dyka upp saker efter ett par "bu!"-händelser. Kalla mig fantastiskt intelligent om du vill - men jag är faktiskt så otroligt smart….

Och där är skräckkomedins problem i ett nötskal - den är varken speciellt kul - eller alls läskig. Om man ska göra bra skräckkomedi måste man brassa på rejält. Som tex Braindead. Den är inte det minsta läskig, men det är heller inte syftet, utan den lever på en bisarr humor istället. Det är en renodlad komedi. Det gör den sevärd, men inte mer än så. Jag bryter inte benen av mig för att springa till affären för att köpa en DVD med braindead så att säga. Och då är den bäst i klassen. Peter Jacksson är tveklös kung för mig i denna snäva genre. Men inget av det han gör i genren skulle ens komma i närheten av att klassas som mästerverk för mig för det GÅR inte att göra bra filmer av kombinationen skräck och komedi hur bra regissör man än är.

Och där har vi då Drag me to hells stora stora stora problem. Den är inte speciellt läskig och ALL skräck bygger på förutsägbara gapiga volymstinna "hoppa till". Jag smålog som sagt ett par ggr, men det räcker inte för att jag skulle kalla den speciellt kul heller. Jag småler av "Vänner" också, utan att jag för den delen tycker det är en bra komediserie. Jag småler flera ggr varje dag utan att det är något speciellt. Jag vet inte om jag är konstig som gör så - men va FAN är det som är så skoj med lite splatter och spöken att man placerar det på ett cineastiskt altare av att man småler av det? Man måtte leva jävligt trista liv isåfall om detta är stor humor för en.

Nej, Drag me to hell, sommarens mest omtalade skräckfilm, denna "Poltergeist" möter "Thinner"-hybrid (jo det är exakt vad det är) är bara precis också sommarens tveklöst mest överskattade hype. Jag är riktigt glad att jag inte såg den på bio. Jag har ända sen jag såg trailern haft en magkänsla av att "det här kommer jag nog inte tycka är något speciellt" - och denna känsla införlivades tyvärr allt för väl.

Den får en mycket svag sigenarförbannelse plus ett "jätteläskigt" get-gnägg på sidan i betyg (en tvåa alltså). Mer är den verkligen inte värd. Allt den här filmen har i kvalitétsväg bygger på nostalgi hos tittaren över gamla tiders skräckfilmer - att den påminner om filmer likt Evil Dead osv - det framgår med största tydlighet när man läser lovord från andra recensenter. Jag är relativt nostalgilös i förhållande till Evil Dead - gillade inte det då - och inte heller därför idag.

En av årets mer hajpade filmer måste nog sägas vara Watchmen. En seriehjältefilmatisering av mannen som gjorde 300. Med det upplägget kan man ju inte gärna misslyckas kan man tycka. Mina förväntningar byggdes iaf upp rätt rejält efter de coola filmtrailers som florerat på nätet sen hösten 2008. Och på några sätt ros skutan i hamn. Filmen är tveklöst snygg. Filmens actionscener är stundtals häftiga. Det är rätt coolt när de i snygga scener brutalt hamrar sig fram genom skurkar.

Men jag vet inte vad det är med filmen, som gör att jag ändå tycker att den är riktigt kass. För det första är den iaf för mig totalt oengagerande. Jag kräver lite mer bakgrundsinfo för att bry mig om karaktärer - och ju mer spektakulär karaktär ju mer info. Den är nämligen tyvärr väldigt dålig på just detta och det leder till att jag har svårt att förstå vem, vad eller vilka alla karaktärer är. Det känns som ett ganska självklart krav att en film INTE förutsätter att man redan kan allt om alla karaktärer. Jag ska inte behöva gå ut i en affär och köpa ett nummer av Watchmen för att förstå så grundläggande saker som vad fan vissa figurer ska föreställa ha för superkrafter.

Vad gäller just superkrafter så är ju den här filmen rätt märklig. Det är ju bara precis två figurer i filmen som uppvisar riktiga superkrafter - de andra är mer "hårda tuffingar" - som springer runt i olika dräkter och slår ner skurkar - men som har uppenbart identitiska krafter, dvs "tuffhet". Ja, tuffhet. Något annat visades iaf inte i filmen.

Jag vet inte, men det tänder inga cylindrar hos mig. Det blir snarare lite töntigt med "män in tajts" som inte har någon uppenbar anledning att ha dessa tajts. Det känns som hela konceptet är misslyckad ironi över superhjältar i dräkter mer än en seriös skildring av just detta - för jag misstänker att antingen är serietidningen gjord med glimten i ögat på ett sätt som den här filmen inte alls lyckas med. Det eller så är den inte alls ironisk utan helt seriös - och då kan det också fungera. Men i filmen så finns en helt inkompatibel kombination av seriöst och ironi som inte fungerar bra.

I princip är det endast figuren Rorschach som ges lite utrymme och hans "story" växer fram. Men vad hans egentliga "förmåga" är - har jag ingen aning om. Han kan spöa skurkar trots sin ringa storlek och han måste ha på sig en mask som har ändrande sk Rorschach-mönster för att må bra. Någon med psykologiska bekymmer alltså. Men vad är superförmågan förutom ett par hårda nävar?

Detta måste man uppenbarligen, precis som med allt annat i filmen, läsa serietidningen för att begripa grunderna i. Och det konceptet gör mig mer förbannad än nyfiken. Jag kan acceptera att en film inte kan innehålla en hel series djup - men den kan iaf innehålla vissa grunder. Och är det så att serietidningen inte innehåller mer djup heller - ja då är det en kass film baserad på en kass serietidning och inget annat. Ibland blir kultstämpeln på serier lite väl stark. Lyssna på mig nu serienördar: Vet ni, en serietidning kan faktiskt vara kass.

Tillbaka till filmen. Ibland kan en enskild scen höja eller sänka en film. I den här filmen får en redan sjunkande skuta ytterligare ett hål i skrovet i form av en totalt omotiverad sexscen. Det kan mycket väl vara den mest omotiverade exponeringen av naken hud i en sexscen som setts i en film sen Sharon Stone och Sylvester Stallone puckade på varandra i The Specialist och "this movie sucks"-stämpeln börjar bli svårt att inte plocka fram. Kom igen - hur 80tal är inte exponerade sakta solbrända vältränade guppande rövar och bröst i förföriskt ljus? Jag började nästan skratta.

Den största svagheten i filmen växer också fram ur alla dessa problem och det är filmens obefintliga tempo. Den är helt enkelt skitsävlig. Tråkig.

Jag skulle gärna vilja ge filmen ett bra betyg och det är troligen denna vilja som gör att jag inte totalsågar filmen utan ger den en 2a i betyg. En tvåa är riktigt generöst för det här oengagerande sömnpillret.

Tre stycken kortare filmrecensioner blir det innan midsommar.

Jumper - En film lite i samma stil som Push om personer med superkrafter. Bygger också denna därför på Hero-vågen. Jag skulle dock vilja påstå att den trots den träige Hayden Christensen i huvudrollen så var den lite bättre, lite mindre fjantig. Det är dock fortfarande inte frågan om en bra film dock. Betyget blir en tvåa.

Legend of the bog - En B-film med Vinnie Jones i en hård huvudroll som "bogpeople-jägare". Filmen är såklart helt värdelös, men den har sina stunder ändå. Dels är den rätt snygg för att bara en B-film. Dels innehåller den en härlig replik. Ni vet hur vi gång på gång i Hollywoodfilmer får se huvudrollspersoner, ofta snygga hårda hjältar säga till filmens "nörd" när denne förklarar något. Tex en vetenskapsman som förklarar något blir avbruten med "please doc, in english".. och så kommer dumhetsförklaringen som egentligen då riktar sig till alla korkade i publiken så att de inte ska börja gråta i biosätet. I den här filmen replikerar "doc" och säger som det är: Vissa vetenskapliga saker går inte att förklara i lekmanstermer. Bara det räddar filmen upp till en tvåa i betyg.

Street Fighter: The Legend of Chun-Li - Är en film som förvånansvärt nog inte är så helt värdelös som man kan tro. Den är stabilt regisserat spänningsmässigt, vilket gör den mycket mer uthärdlig än rullen från 1994 med van Damme som bara var plågsam helt igenom. Självklart är filmen inte alls bra, den är t om ganska kass, men den lyckades iaf få mig att hålla mig vaken. Den får en tvåa i betyg. Jag kan ev vara yr i huvudet som tycker det här, det känns nämligen fortfarande instinktivt helt fel att inte ge den här filmen en etta i betyg.

Filmen jag såg igår kväll hette My bloody Valentine. Namne med ett legendariskt musikband. Dessa har dock föga gemensamt. Filmen var nämligen skräp - det är inte direkt bandet. Iofs våldsam film. Iofs innehållande nakenhet. Men nej, den var trots detta upplägg tråkig, den var ointressant. Den sög. Otroligt förutsägbar. Typisk billig kass massproducerat "döda korkade kåta teens-skräck" som av någon märklig anledning bemötts med ovanligt stort intresse i USA. För mig är detta obegripligt positiva bemötande det enda intressanta i kråksången… Varför tycker folk att denna var lite bättre än annat skit? Varför…

Storyn i sammanfattning: En rubbad yxmördare mördar på alla hjärtans dag. Dör. Går igen och dödar igen på alla hjärtans dag 10 år senare. Eller? *mystik*

Betyget blir en svag 2a. Se den bara om du har trist. Mycket trist.

Heroes är en av de mer populära TV-serier som gjorts på senare år. Inte helt oväntat har den påverkat även Hollywoods filmskapare och i filmen Push möter vi just en massa människor som har speciella förmågor i en stil och en värld som känns väldigt "inspirerad" av just Heroes.

Filmen är förövrigt som ett pilotavsnitt för en TV-serie. Man kastas rakt in i något som sen heller aldrig riktigt avslutas. Filmen har en del schysta actionscener och det faktum att den är inspelad i Hong Kong och inte i USA känns uppfriskande. Men i övrigt är filmen bara precis dålig. Riktigt dålig. Så där dålig att man egentligen inte lägger märke till det direkt utan det smyger på en efteråt. Först sitter man där lite och tycker att som popcornsrulle var den helt okej, men efter ett tags funderande så är man mest irriterad över den. Jag tänker inte orda något om storyn kring filmen. Gillar ni actionfilmer är denna kanske något ni kan välja i brist på annat, i övrigt ska ni skita i den. Den är så fylld av uselt valda skådisar och stereotypa karaktärer att man kan kräkas. Jag ger filmen en mycket svag tvåa i betyg.

Vissa filmer lämnar en med ett "jaha". Valkyria är en sådan film. Filmen som handlar om det mest kända mordförsöket på Hitler är mestadels en film som till upplägget påminner om Apollo 13. Ni vet filmen som HELT byggde på spänning kring hur det skulle gå för ett gäng amerikanska astronauter i nöd, en vida känd historisk händelse, som därmed hade ett vida känt slut. Lite grann så är det med Valkyria också, dvs helt okänt är det inte att mordförsöket misslyckades. Man vet hur det ska gå och därmed försvinner drygt 80% potentiell spänningsenergi ur filmen. Vi ges tempomusik. Vi ges action. Men det sitter liksom inte där ändå - spänningen. Och i en film som inte kan sägas vara ett smäktande drama, utan just en spänningsfilm, blir det rätt dåligt med andra ord.

Filmen påminner enormt mycket om Sophie Scholl - Die letzten Tage i det estetiska. Jag känner igen massor av små detaljer med ljus, foto, musik och filmningar. Regissören Bryan Singer har helt klart låtit sig inspireras. Med skillnaden att Sophie Scholl då är ett mästerverk.

För det är ju så, och det har Hollywood uppenbarligen inte begripit, att filmer om WW2 och Tyskland idag görs bäst i Tyskland. Förutom Sophie Scholl har vi ju mästerverket Der Untergang och den medryckande Führerns elit (Napola) som bra exempel på detta. Att det inte riktigt känns ok med jänkare i rollerna som tyskar har alltså inte sjunkit in i Hollywoods tröga och obefintliga smaksinne. Den primära anledningen är ju tvådelad - dels berättar Hollywood sällan något ur tyska perspektiv - dels, när de väl gör det som i Valkyrie blir det med antingen kass tysk brytning eller så kör man jänkarengelskan rakt av. Och det tar ju väck "lite" av känslan så att säga. Det finns ett och annat undantag från språkregeln dock - när Ausländer faktiskt är bättre på att göra en film om något - helt enkelt beroende på att de är bättre på att göra film. Bästa exemplet här är de brittiska Wallanderfilmerna, som enligt min mening är överlägsna våra svenska orginal.

Finns det någon anledning alls att se Valkyria? Ja den har ju 20% spänning kvar tex. Det är ju inte helt värdelöst faktiskt. Det är ju det där som Hollywood brukar vara bäst på, att skapa spänning av inget alls. Den har också en stadig ensemble med intressanta skådisar i huvudrollerna, inte minst Bill Knighy, Thomas Kretschmann, Kenneth Brannagh, Christian Berkel och Eddie Izzard. Den uppvisar även en rätt snygg estetisk sida då miljöer och stilar på allting känns uppfriskande snyggt. Inget sönderbombat Tyskland eller Bayersk klisché utan det är det supermoderna Nazi-Berlin och de nordösttyska tallskogsområdena vi får se det hela utspelas i. Den är alltså inte jättedålig alls på något sätt, men att därifrån sträcka sig till att kalla den bra gör jag inte. Betyget blir en stark tvåa - på gränsen till en trea - den går alltså utmärkt att se om man inte har något bättre för sig.

Jag har nu lagt Kim Stanley Robinsons "Red Mars" åt sidan. Med typ 50 sidor kvar tröttnade jag totalt. Jag kommer dock läsa om boken vid bättre tillfälle och ge den en andra chans. Jag betvivlar dock att det kommer göra så mycket för mitt slutomdöme kring boken. Det här är inte min stil alls - för mycket pladder, för många karaktärer, för tråkigt, för PK kring kulturer och religioner, för händelselöst. Den har tagit upp flera månader av mitt liv. 5 sidor per kväll är allt jag som max har orkat läsa i den innan jag somnat. Om jag läser om boken så får ni en ordentlig recension. Nu ger jag den en svag tvåa av fem möjliga i betyg.

Nu blir det Moonseed av Stephen Baxter istället. Redan efter 20 sidor vet jag att det är en sjuhelvetes mycket bättre bok.

Några korta filmrecensioner:

Hancock - En film om en ovillig superhjälte. Filmen vilar helt på att Will Smiths berömda charm ska rädda allting. Men det misslyckas kapitalt eftersom Will Smith knappast är en speciellt bra eller bred skådis. Han kan egentligen inte alls spela utan är alltid exakt samma snubbe i alla filmer. En iofs kul snubbe, men hans skådespelartalang är totalt obefintlig vilket jag nu helt har tröttnat på. Betyg en 2a.

Arn, riket vid vägens slut - Andra och sista filmen om Arn. Precis lika träigt dramaaaten-teatral som den första, men med en mycket sämre story. Den här gången ska han rädda Sverige undan dansken och allt vi får av det är en slags parodi på hollywoodsk pompös slagfältstaktik där dansken hela tiden är så absurt korkad att det såklart blir helt osannolikt. Filmen är äppelkäck och extremt pojkaktig i allt från dialog till personporträtt. Personporträtten är verkligen gymnasiala, känns nästan som något från Upplysningstidens litteratur.  Det som räddar den från total katastrof är den påkostade budgeten. Tillråga på allt innehåller den ett absurt historiskt påstående på slutet om hur Arn alltså skulle ha funnits trots allt vilket jag inte alls kan förstå vad de vill ha sagt med. Betyg 2a. Fan vad jag inte är sugen på att försöka läsa Arn-böckerna längre.

Star Wars - Clone Wars. Tecknad Star Wars. Pubertalt skräp, känns som ett kasst avsnitt i en kass TV-serie. Betyg 1.

X-Files - I want to believe. Ja, exakt, jag ville tro att detta skulle vara bra, men tyvärr, helt otroligt tråkigt. Betyg en 2a.

Mamma Mia! Förvånansvärt charmigt. Snyggt, mysigt, muntert. Betyg en 3a.

En doldis och typisk direkt till DVD-film är Mutant Chronicles. Låt mig inleda med att säga att den är bättre än titeln låter. Titeln låter inte ens B-film. Den låter C-film i mina öron. Men så illa är verkligen inte Mutant Chronicles. Den är däremot rätt ojämn.

Den handlar om världen år 2700 eKr och jag tror den löst bygger på ett rollspel. Världen styrs av ett femtal stora företag som ersatt nationer och andra stater i kontrollen över landområden. De för här ständiga krig med varandra i en otroligt underlig ww1-skyttegravs-stil. Mitt under ett slag råkar man öppna en gammal förseglad grotta, och ur denna strömmar "mutanter" som vill förslava mänskligheten. Som tur är finns det såklart en mystiskt gammal orden som känner till mutantgrottan och dess innehåll sen tidigare, eftersom de, 10 000 år tidigare förseglade innehållet som skulle ha kommit från rymden. Och nu när världens rege… företag sluter fred och istället dock förlorar kampen mot mutanterna står en profetia om 20 krigare som förgör maskinen inne i grottan som mänsklighetens enda hopp.

Så är storyn. Den är rätt märklig mest eftersom de där 10 000 åren skulle placera maskinens ankomst till jorden mitt under stenåldern. Tillbakablicken man får se innehåller däremot något som mest liknar riddare och medeltid. Vad är då egentligen bra med den här filmen? Ja den är iaf orginell - och relativt snygg stundtals. Mörka dystra industriella miljöer som luktar av tidigt 1900tal är inte det vanligaste man kan se i en skildring av ett samhälle 700 år in i framtiden.

Såklart genomför man det hela rätt taffligt och filmen måste ju tvunget bli en pekoral slutligen med kass stråkmusik. Jag såg nån jänkare kalla filmen för "typiskt uselt europeisk". Något som de brukar säga om alla filmer som inte handlar om USA i princip så det ser jag snarast som en kvalitetsstämpel (har tex sett jänkare flertalet ggr kalla Der Untergang för just detta, en av filmhistoriens bästa filmer alla kategorier). Bara därför känner jag lite för filmen trots att jag inte ens brytt mig om att kolla upp om det är Europa eller USA som ligger bakom filmen.

Nej, den är inte bra, men den är inte usel heller. Den är ok. En tvåa i betyg får den tack vare fantasifullheten och det faktum att den innehåller en del coola skådisar (Ron Perlman, John Malkovich).