Tecknade filmer är väldigt intressanta i sina försöka att fånga och återge mänsklighet på olika sätt. Man (nördar) brukar säga att anime/manga är bättre än västvärldens filmer - men verkligen inte på den här punkten. När animefilmer är snygga orgier i våld och spänning är de däremot alltid helt otroligt pubertala i sina porträtt av människor. Alla "män" är tysta, brutala och hårda. Alla "kvinnor" späda men ack så dödliga. En slags absurs japansk tonårspojkebild av hur man vill vara när man försöker hitta sig själv som 15åring. Coolt på sitt sätt, men lets face it, om man inte kan se det pubertala i anime/mangas människosyn - då är man knappast mogen själv. Jaaaa, det finns undantag, men detta är regeln. Jag bryr mig inte om undantag, det finns säkert kubiska planeter också… det ändrar inte på det faktum att planeter är sfäriska (eller sfärlika rättare sagt).

Nu ska jag då tala om motsatsen till mangans människosyn. I går såg jag "Up". En ny film från Pixar/Disney som handlar om en gubbe som lite sent i livet lyckas släppa taget om förlorade drömmar. Det är en otroligt mogen film för att komma från ett bolag som Disney. Den är extremt varmhjärtad även om den såklart dras med den tecknade filmens svårigheter att göra saker subtilt. Jag tycker trots allt att de lyckas bra med det som är deras plan - att låta en gammal man få vara huvudrollen i en film som troligen mestadels kommer ses av barn. Att fånga hans libshistoria och "förklara" för en ung tittare hur en människa blir som den blir. Vi lever ju i en tid då alla är odödliga och ungdomsidealen flödar. Då kan en historia om svaghet och mänsklighet verkligen behövas.

Filmen är riktigt behjärtansvärd och inte alls det vi är vana vid numera där action och hysteriskt snabba repliker dominerar. Jag gillar också filmens visuella stil. Den försöker inte vara realistisk alls, utan den tecknade själen och de möjligheter man kan använda det till att förstärka mänskliga drag nyttjas friskt. Anime/manga gör väl så också - men där är det alltid bara fem saker som förstärks: Människors munnar krymps, ögonen förstoras, frisyrerna blir piggade och muskler överdrivs helt absurt. Så otroligt förbannat enformigt rent visuellt.

Humorn i Up är inte så intensiv då detta nästan mer är lite av ett tecknat drama. Men nog finns den där och den är skönt lågmäld.

Kort sagt, det är en sevärd tecknad rulle det här. Jag ger den en svag fyra i betyg (den kunde ha varit lite mer tempofylld ibland). Och här har ni en trailer.

Jag har vid ett par tillfällen nämnt Macahans (eller "How the west was won" som senare säsongerna dumt nog egentligen hette i orginal) med viss förkärlek. Jag skulle kanske förklara vad det är jag gillar med serien.

För det första är jag alltid svag för pionjärberättelser om nybyggare och upptäcksresande. En stor del av Macahans handlar om just detta. Folk som som ger sig ut i det okända - som får lita på varandra i en hård värld - ett tema jag alltid gillar om det så är rymden med ett utforskande rymdskepp i Star Trek till upptäcksresande i Klippiga bergen. Serien är också väldigt välgjord rent manusmässigt, iaf i de första säsongerna då röda trådar hålls vid liv från avsnitt till avsnitt. Mäktiga avsnitt förövrigt - aldrig under 1.5 timma! Dvs vi snackar en långfilm per avsnitt! Man har alltså tänkt till lite när man gjorde serien. Ofta är faktiskt enskilda avsnitt av TV-serien Macahans mer välskrivna än de flesta västernfilmer.

Det är också en extremt pampig serie estetiskt, inte minst sätter den snygga musiken i introt med svepande vyer över mäktiga landskap och outrot till pampig västernromantisk oljekonst en känslonivå som jag verkligen gillar. Det skadar sen heller inte att vinjetten hyser en orgie i fantastisk geologi faktiskt. Rena geoporren. Folk kan säga vad de vill - men förpackningen på saker och ting är viktigt och Macahans packeteras oklanderligt. Vissa skulle kanske kalla vinjetten pompös, men något är bara pompöst om det inte kan fylla ut den kostym man presenterar sig i. Det kan Macahans, alltså är vinjetten allt annat än pompös. Vissa kallar kanske den smörig. Men eftersom den rätta atmosfären under vilda västern byggde på den här sortens nationalromantik så blir det bara lysande. Macahans är nationalromantisk till max. Men gillar man inte den vinklade estetiken så kan man heller inte gilla detta. Då kan jag också meddela att ni har föga gemensamt med mig. Politiken åsido, men estetiken i nationalromantiken kring 1800talet är fantastisk. Hela konceptet med westernfilmerna under 1900talet är amerikanernas försenade variant av det vi skapade i Europa under slutet av 1800talet när vi skrev våra nationalepos, sjöng och målade tavlor till nationella bedrifter. Mycket påhitt, men ack så vackert påhitt!

Serien är självklart snyggt filmad. Omväxlande miljöer och bara begränsat med trista inomhuskulisser höjer den markant från många andra serier med mycket billigare upplägg. Inga flashinga saker, inga påkostade filmningar, men bara enkelt och snyggt.

Zeb Macahans karaktär råkar sen vara kanske det mäktigaste som någonsin setts på västernduken. Glöm fullständigt bort John Wayne och andra skrävlande legendarer på duken - Zeb Macahan spelad av James Arness är hela det amerikanska äventyret förkroppsligad. Han är tryggheten, pålitligheten, ödmjukheten, rättskaffenheten och en hel rad till knyffliga attribut - men inlindat i charm, humor, manlighet och total orädsla som gör att nog få män önskar att man vore som honom. Han har sett allt, upplevt allt, besegrat allt och det syns så väl. En sådan filmkaraktär kommer vi nog inte få se många ggr fler. När han "bara" var en cool och rättskaffens hårding som sheriffen Dillon i den episka långköraren Gunsmoke är han här väldigt mycket mer. Ni vet, när man ska bygga ett hus och inte behöver kompromissa om något alls i byggnadsmaterial - när man kan det bästa av det bästa - då får ni Zeb. Det hela vilar på väldigt trygg grund också. Den på riktigt krigsskadade lätt haltande två meters norskättade James Arness är ju ett fantastiskt fundament att bygga upp en karaktär som Zeb Macahan på. Och säg mig - vem har inte fascinerats av Zebs slitna tajta skinndräkt - som han bär i både kyla och ökenhetta? Bara den i sig ger extremt många beundranspoäng.

Macahans står och vilar på ett perfekt hantverk. Snyggt foto och vacker musik. Spännande och känslomässigt dramatiska berättelser. En oklanderlig episk känsla av att verkligen få vara med på det amerikanska äventyret under trygg ledning av Zebulon Macahan. En serie man förövrigt har vuxit upp med. En vacker nationalromantisk serie där man lyckas övertyga tittaren om äktheten. Visst finnes det äppelkäckt lättsinne och en massa romantik i serien som inte direkt kan sägas ha något djupsinne. Men inget som någonsin besvärar. Oftast lyckas man alltid balansera det lättsamma med det seriösa.

Jag kan för mitt liv inte ge den annat än en solklar femma i betyg av fem möjliga. Ratar man denna serie är man en tajtrövad, pretentiös, fantasilös, metrosexuell fjant. Nej förresten - glöm det - man är något mycket värre än så - man är troligen Alex Schulman.

Och ja, vi, min sambo och jag, som båda är hängivna denna serie, som båda fanatiskt offrar på Zebs altare, döpte vår nya gråa kattunge till Zeb. En bättre start i livet kan än med detta namn kan man nog inte få, fast han har såklart kanske orimligt stora skor att fylla. Det här med att bära Bowie-kniv och spöa skurkar har vi inte lärt honom, ännu. Tänk, det finns ju kattstackare som heter Alex.. kan ni tänka er en sämre start på kattlivet än att bli döpt efter Sveriges mest pinsamma trut? Det enda jag skulle döpa till Alex är saker som kommer ur min bak. Men det är jag det.

Jag vill också avsluta med att avslöja att serien nu, till min oerhörda glädje faktiskt ska komma på DVD i november. Jag vet precis vad som ska köpas i Julklapp i år med andra ord. Tack tomten!

Djingis efterlyste fler serier om Australiens historia. Ganska närbesläktat måste sägas vara isåfall en serie om James Cook som jag vill minnas var riktigt bra med utmärkta skådisar och en riktigt saltstänkt marin känsla över sig.

Den är inspelad 1987 och den gick på TV nångång 1990 och jag hade den även inspelad på VHS. Svunnen är ju tiden sen man hade en VHS-spelare och jag är inte ens säker på att jag har kvar kasetterna i fråga. Det hade därför varit fantastiskt kul om man kunde hitta den här serien på DVD. Enligt kommentarer på IMDB så ska den finnas på DVD i Australien.

Om någon har något tips på hur man ska kunna hitta den via svenska försäljare, eller vet var den finns förrutom på dyr Amazon-import från Australien, så får ni gärna säga till.

Hollywood kan absolut inte skildra vikingar realistiskt. Det är lite skrämmande men det nästan mest realistiska man gjort på vikingfronten är ju The Vikings från 1958. Ni vet, den stolliga rullen med Kirk Douglas som enögd viking med byxorna uppdragna i armhålorna.

Outlander är en i raden av snarast rena fantasy-skildringar av vikingarna. Här får vi följa "the outlander", spelad av James Caviezel, dvs "Jesus" i Mel Gibsons pekoral för ett par år sen och hur han dimper ner i Norge på 700talet i sitt lilla rymdskepp. Exakt varför han är där och hur han kommer dit är något filmen aldrig går in på speciellt noga. Men för de förvånade vikingarna berättar han hur han jagar en "drake". Ett rymdmonster såklart.

Så enkel är storyn och det låter såklart extremt tramsigt. Det är också extremt tramsigt. Men om jag kopplar bort det pretentiösa mogenhetsfiltret för en stund så var filmen faktiskt ganska underhållande. Den är fartfylld och våldsam och man dras in i en vikingavärld som är allt det vikingatiden troligen inte var oftast, men som man vill den ska vara. Dvs munter, testosteronstinn, våldsam och fylld av mjöd. Man kan inte låta bli att roas över hur otroligt modiga alla vikingar ska skildras. Där oövervinnerligt monster - dit jag springa direkt och anfalla. Korkat orealistiskt såklart, men den förtryckte vikingen i en kan ändå inte låta bli att känna hur det rycker lite i bärsärk-generna. Det är så här modig man vill vara.

En kul detalj i filmen är att vår vän Jesus den här gången är med i en film som är allt annat än religionsvänlig. Den totalhånar kristen arrogans och ger "naturalistiska" förklaringar till hedendomska tankesätt. Det verkar som någon ville slippa ifrån Jesus-stämpeln big time - för i den här rollen spelar han en hårdförd krigare som hellre klyver skallar än vänder andra kinden till. Fast frälsarrollen är såklart där fortfarande på sitt sätt, bara betydligt mindre mjäkigt än i den bibliska varianten.

Förvänta dig inget alls för hjärnan med den här filmen. Den är en orgie i orimligheter, obegripligheter och fantasy-keltiska grabbigheter. Men om du vill ha något att titta på till dina popcorn är den utmärkt. Och James Caviezel är en såpass bra skådis att han kan lyfta rätt mycket elände. Och en kraxande John Hurt och en ytterst stenhård Ron Perlman gör inte skådespelet sämre. Betyget blir tre popcorn av fem möjliga.

Ibland ger man sig i kast med filmer som man inte riktigt har koll på. City of Ember var exakt en sådan film för mig. Jag hade sett lite trailers på Apples hemsida för den för flera månader sen och blev då sugen. Jag brydde mig därför inte om att kolla upp mer information om filmen innan jag såg den. Trailern hade lockat, det räckte.

Det var rätt dumt. Det visade sig nämligen att filmen inte hade mig som målgrupp, utan snarare barn omkring 10 år. Nu var det iofs inte en så katastrofal upplevelse ändå, men det bör ju nämnas så ni kanske förstår varför jag inte direkt gillade filmen.

Den handlar iaf om en underjordisk stad, placerad där för att rädda undan en portion av mänskligheten från något inte helt specifierat elände på jordytan. Ett kärnvapenkrig låter dock inte helt orimligt.

Staden ska fungera som skydd för en portion av mänskligheten i 200 år sen ska de åter igen bege sig ur underjorden och befolka jorden. Ett koncept som låter lite som science fiction-klassikern THX 1137. Men där THX 1137 visar upp ett kliniskt högteknologiskt samhälle med en obehaglig underton visar City of Embers mer upp en småsmutsig Disneyfierad Dickinsonsk Oliver Twist-miljö vilket iofs är helt ok med tanke på målgruppen. En miljö och en plats som till viss del då påminner en del om en annan film, nämligen den återigen mycket bättre filmen Dark City. Som ni kan förstå går inte allt smidigt och folket är kvar i staden efter 200 år. En stad styrd av hårda regler, men på något sätt känns inget någonsin riktigt eländigt ändå.

När man gör en film med käcka barn i huvudrollen och vuxna som korkade robotar blir det liksom aldrig helt bra, men har man det i åtanke, att filmen inte riktar sig till min åldergrupp, blir filmen åtminstone inledningsvis både spännande och trevlig, åtminstone lika trevlig som vilken Astrid Lindgren-film som helst så att säga.

Men på slutet ballar allt ur och filmen går från en duglig scifi för barn till en ren pajasfilm med berg-och-dal-bane-action som får Indiana Jones motsvarande turer i den indiska underjorden att bli rena socialrealismen. De sista 10 minutrarna får verkligen regissören hjärnsläpp och tar död på all trovärdighet i filmen just genom en rad helt absurda actionscener. Varför? Snacka om att skjuta en skuta i sank.

Den får en svag trea i betyg av tio möjliga (Ganska precis bara en jättesvag tvåa på gamla skalan alltså). Det här är inte bra som vare sig scifi för vuxna eller barn. Ska ni se en bra underjordisk scifi med dystopisk känsla är det fortfarande THX 1137 ni ska se. Inte City of Embers. Det är inte ens bra i den ytterst lilla kategorin som innefattar filmer som handlar om underjordiska städer. Det här är en svag kopia av THX 1137 och Dark City gjord för barn som där allvar på ett dåligt sätt blandas med trams. Det är just det som gör den extra dålig, att man lurar tittaren in i något som känns trovärdigt och som man sen totalt misshandlar med dålig och onödig fantasi-action på slutet. Då kvittar det vilken åldersgrupp den är riktad till - så gör man helt enkelt inte bra film. Man kan göra filmer till barn utan att dumförklara barnens förmåga att skilja på fantasi och verklighet.

Avslutningsvis: En trailer för THX 1137

Nu blir det nörd-gnälligt. Man kan säga mycket om Fantasy-genren överlag. Att den är större än Scifi (trots att den oftast litterärt är otroligt mycket sämre). Att omslagen till Fantasyböcker är sjukt fula överlag (varför dessa färger och fult ritade figurer? Kitch någon?) och inte minst, att de världar den utspelar sig i ofta är väldigt ologiska geografiskt.

Vad menar jag nu? Det är ju fantasy, det ska ju vara lite crazy… Nja, det håller jag inte med om. Bara för att något är fantasy behöver det ju inte bryta mot logik. Och en portion av den bristande logiken är hur fantasy-världars kartor ser ut. Om man kan lite och geologi och geografi likt mig (det krävs inte så enorma kunskaper faktiskt), så vet man också att utformandet av landmassor, berg, skogar, öknar, öar, floder, slätter, deltan, träsk följer vissa naturliga fenomen. Ingen skulle tycka det var speciellt vettigt, inte ens i en fantasy-värld att en flod rann upp för ett berg från havet tex. Eller att is finns långt norr och söder ut, inte i mitten med varmt klimat långt norr och söder ut. Och det är det som jag i princip bara hade önskat - att alla dessa författare som ritar fantasy-kartor ansträngde sig lite för att landskapen följde viss logik - men det gör de nästan aldrig. Klassikern i sammanhanget är såklart Tolkiens karta där det kvadratiskt inringade Mordor är allt annat än geografiskt logiskt. Men nu när jag skrev bloggposten om wheel of time så hittade jag även bilder på nätet från denna världen, och de var knappast bättre de heller. Jag gillar Fantasy - men jag gillar inte alls fula ologiska kartor. Sånt här skulle jag tänka på om jag ritade en fantasy-karta:

• Hur bergskedjor ska dras naturligt
• Hur positionen av öknar, resp fuktigare miljöer bör följa viss logik
• Hur onaturliga symmetriska "mönster" absolut inte får finnas i landskapet
• Hur floder inte bara bör rinna organiskt, utan hur de faktiskt ofta skapar landskapet de rinner igenom med flodslätter och deltalandskap.
• Hur städer och bebyggelse faktiskt inte slumpmässigt byggs precis var som helst i landskapet, utan alltid byggs på logiska punkter. (Se min gamla bloggpost om städers framväxt för mer om det).

Det hade varit väldigt uppfriskande med en Fantasy som var realistisk på de här punkterna. Jag är lite less på kassa kartor där städer i princip bara känns utslängda på marken. Skräckexmplet här är Osgilliath och Minas Tirith i Sagan om ringen. Två stora städer, intill varandra, utan tydliga vägnät mellan varandra, och allt ligger mitt på en stor grässlätt där logiken kring varför det är byggt där det är inte går att lista ut utan att det blir krystat. Det är väldigt konstigt att två stora städer skulle ligga så nära varandra utan lite agrar begyggelse. Överlag är den agrara bebyggelsen allt för gles i Sagan och ringen (iaf utanför Fylke) för att det ska vara trovärdigt enligt mig. Jag menar, vem föder städerna?

Visst, det krävs att man vet lite om hur städer såg ut förr i tiden, och det krävs ju lite kunskaper om naturgeografi för att förstå landskaps logik - men så jävla mycket krävs det inte…

Wheel of time (öppna upp i separat fönster för att se allt) - titta tex på de fula öarna som ligger som klumpar utanför kusten

Earthsea. Inte så tokigt, utom en del ologiska öformationer.

Middle Earth. Hyffsat bra, utom just Mordor och Gondors ologiskt oagrara landskap. En rik monumental kultur som Gondor med sina städer kräver en rik agrar ekonomi - det är så nära en naturlag man kan komma i kulturgeografiska sammanhang.

Vissa filmer blir man lite mållös av. Ibland för att de är helt fantastiska, men ibland också för att de är helt värdelösa. Mer värdelösa än man trodde. Nu ska jag vara ärlig och erkänna att jag roades lite av spänningen i 10 000 BC. Och miljöerna var rätt så snygga ibland faktiskt. Filmen hade med andra ord sina ljusa sidor ungefär som bajs kan ha.

Men jag kan liksom inte bara förbise vissa saker, för SÅ bra var inte de positiva tingen att de på något sätt uppvägde de negativa.

Vad är det då för fel på 10 000 BC? Ja det första och främsta felet med filmen är att den faktiskt på alla sätt försöker framställas som en historisk film trots att den är en ren fantasyfilm. En film som är en skildring av något i vårt förflutna är dess identitet. Bara namnet på filmen säger rätt tydligt detta. Om man däremot hade sagt att detta är en ren fantasyfilm - ja då hade jag faktiskt kunnat se charmen i den. En cool värld där i princip alla myter människan har är sanna. Där forntidsdjur vandrar brevid människor (och är helt överdimensionerade fysiskt). En fantasyfilm som utspelas i en helt fiktiv värld där inga kända fakta är något vi behöver ta hänsyn till. En fantasyfilm där Platons berättelse om Atlantis alltså är grundläggande eller åtminstone fullt plausibel fakta. Eller von Dänikens vuxensagor om rymdvarelser som ger oss vår teknologi vilket man hintar som ett alternativ. En film där det är helt rationellt att man gör i princip vad som helst utan hänsyn till verkligheten.

Men så är inte fallet. 10000 BC är ingen fantasyfilm enligt, och det kvittar om jag kallar den det, för jag vet om att det bara skulle vara ett absurt försvar från min sida.

Exempel på absurditeter i filmen (ja jag skiter som ni troligen märkt redan fullständigt i spoilers):

1 De har inte bara metaller 10 000 BC. De har järn. De har också fina svärd. Och alla har tillgång till tandblekning.

2 Skurkar med besynnerliga röstmanipulationer.

3 Mammutar agerar arbetshästar vid pyramidbygget.

4 Det är alltså inte egyptiska faraoner som bygger pyramiderna utan ondskefulla Atlantier…

5 Geografin i världen är helt obegriplig. Först går man från mammutland (dvs europa/asien) till Afrika - över berg - sen djungel - sen öken. Där i öknen möter man afrikaner. Sen vandrar man vidare till egypternas land vid Nilen… eeeh.. ok? Ligger inte Egypten INNAN Afrika? Hur kom man till Afrika landvägen utan att passera Nilen och det först liksom… Men ok.. det är ju en fantasy-värld.

6 Och allt detta verkar man vandra under loppet av några dagar. Ingen som helst bild av ett längre tidsperspektiv ges faktiskt. Att en fotvandring från euroasiens slätter till ett område med svarta afrikaner kring låt oss säga Sudan skulle ta ett par år behöver vi ju inte bry oss om.

7 Att flickan med "de blå ögonen" har världens mest tydligt manipulerade ögon via linser och ljuseffekter.

8 Jägarpojkarna har världens mest ansade skägg och trendriktiga långa dredds. Alla. Ok, det är ju inte omöjligt att någon skulle ha år 10 000 bc  - men det är en extremt opraktisk som frisyr för en jägare. Fastnar i allt - skulle stinka människa och skrämma alla byten.

9 Jaktscenerna ja… *fniss* Oh så sannolikt att någon skulle åla sig in bland mammutar och att mammutarna inte skulle känna stanken av homo sapiens lång väg. Knappast så det gick till rent jakttekniskt. Och glöm inte när de i sin tur själva jagas av några stereoidstinna superstrutsar…

10 Och så intressant med jägarfolk som lever på stäppen, i uppenbara tälthyddor och lever av djur som förflyttar sig säsongsvis, men som själva INTE är nomadiserande trots det…

11 Och vilken tur att de upplysta Afrikanerna delar med sig av lite jordbruksprodukter när filmen är slut - så att jägarfolken från norr kan skolas i neolitiska traditioner från Afrika i sann pseudovetenskapligt politisk korrekt afrocentrism. Och mums… Majskorn…. Denna så icke existerande basvara i det forntida neolitiska Euro-afri-asien. Men varför börja med fakta kring sånt när man inte försökt tidigare…

Problemet med sådana här filmer är inte fantasin i dem. Problemet är att de är med och bidrar till den ökade dumheten i världen. Många bäckar små. När amerikanska dum-ungdomar liksom växer upp i en miljö där det finns två skildringar av världen. Den ena är den kristna pseudovetenskapliga via familj och släkt. Den andra via media är pseudovetenskapligt trams - då skulle jag faktiskt vilja ta alla sådana här filmer och TVINGA dem att ändra kategorin på dem till fantasy - så att DET åtminstone sållar väck ett par dårar från att tro på den magifyllda forntid som faktiskt miljontals människor i västvärlden tror på i en eller annan form. Många bäckar små.

Betyget? Ja det får bli en etta. Visst har filmen som sagt sin spänning och charm rent filmtekniskt - men det som det förmedlar - det som den står för - är västvärldens intellektuella paria och det kan jag inte annat än spotta på.

Som liten parvel cyklade jag till den lokala kiosken under 1980talet för att hyra vhs-film för veckopengen. En favorit att hyra var kungfu-filmer. Detta med kungfu var både exotiskt och häftigt. Det var inget som SVT skulle visa, och några andra TV-kanaler fanns ju inte förrutom Danmarks DR1. Ja just det kids, jag levde på tiden det bara fanns tvenne svenska kanaler. Som skåning förärades jag dock som sagt även med DR1.

Nej Kungfufilm var det coolaste jag visste så jag hyrde väl dussintals sådana av skiftande kvalitét. Därför har jag alltid varit lite svag för den typen av filmer, även idag i vuxen ålder. Huvudsakligen finns det fyra typer av Kungfu-filmer. Det finns Old School asiatiska med en hel del akrobatik och extrema ljudeffekter. Nästan alltid fokuserade på en hämnd-historia eller en fightturnering. Exempel på dessa är svåra att komma på namnmässigt, men tänk Bruce Lee-filmer, eller varför inte Tarrantinos Kill Bill. Under 1980talet dyker det upp en ny genre som har sina rötter i Hollywood. Här handlar det nästan om samma saker som i Old School-rullarna från Asien storymässigt, men fokus ligger alltid på en jänkare (eller sk jänkare) som tex Jean Claude van Damme som ska spöa alla elakingar i Asien i nån turnering. Även Karate Kid hör hemma i den här genren. Mindre Kungfu - mer thaiboxning/karate/taekwondo är också melodin.

Sen finns det två nyare typer: Den konstnärliga mer sagoaktiga kungfun, likt Hero, Crouching tiger hidden dragon och House of flying daggers. Här är storyn ofta väldigt välgjord, likaså foton. Realism är ingen variabel av relevans - däremot måste tydligen Yo-Yo Ma och dennes Cello göra musiken till alla filmer enligt en oskriven lag - eller spela musiken, det är en Tan Dun som skriver musiken faktiskt. Dessa filmer är så pass konstnärliga att de t om ofta går upp på svenska biografer. En sista variant är de mycket mer realistiska. Här står Ong Bak som ett paradexempel. Man riktigt ser hur stuntmännen blir träffade på riktigt. Här är frånvaron av linor att flyga runt i total

Beroende på humör tycker jag att alla fyra genrer kan vara kul. Igår såg jag dock ett exempel på något jag har rätt svårt att kategorisera dock. Ett slags fantasy-kungfu-äventyr, men inte alls seriös på samma sätt Hero och liknande utan mer komedi-äventyr. The Forbidden Kingdom heter den och är en film med Jet Li och Jackie Chan i huvudrollerna. Storyn är ett slags Karate Kid möter Crouching Tiger hidden dragon möter Apkungen.

The Forbidden Kingdom handlar lite löst om apkungens stav och hur den hamnar i händerna på en amerikansk pojke som sen också kommer till detta kinesiska sagorike och där tillsammans med bland annat Jackie Chans karaktär ska slåss mot elakingar.

Storyn är både bra och kass. Den asiatiska sagobiten är riktigt bra - den amerikanska biten bara 100% osannolik. Kungfun är riktigt bra. Riktigt ösig och Jet Li och Jackie Chan bjuder upp till mästerligheter. Den är en kombination av Old School och mer konstnärlig modern. Filmen i sig är ett slags action-äventyr för hela familjen, men lite väl våldsamt för de minsta kanske (men inte för mig när jag var en härdad kungfumästare vid 10års ålder såklart). Hade man tonat ner den amerikanska dryg-pojkens roll hade det varit bättre. Är du sugen på ett ok försök till fantasy-kungfu är detta kanske något du ska pröva. Den får en svag 3a i betyg av mig i alla fall.