Tecknade filmer är väldigt intressanta i sina försöka att fånga och återge mänsklighet på olika sätt. Man (nördar) brukar säga att anime/manga är bättre än västvärldens filmer - men verkligen inte på den här punkten. När animefilmer är snygga orgier i våld och spänning är de däremot alltid helt otroligt pubertala i sina porträtt av människor. Alla "män" är tysta, brutala och hårda. Alla "kvinnor" späda men ack så dödliga. En slags absurs japansk tonårspojkebild av hur man vill vara när man försöker hitta sig själv som 15åring. Coolt på sitt sätt, men lets face it, om man inte kan se det pubertala i anime/mangas människosyn - då är man knappast mogen själv. Jaaaa, det finns undantag, men detta är regeln. Jag bryr mig inte om undantag, det finns säkert kubiska planeter också… det ändrar inte på det faktum att planeter är sfäriska (eller sfärlika rättare sagt).

Nu ska jag då tala om motsatsen till mangans människosyn. I går såg jag "Up". En ny film från Pixar/Disney som handlar om en gubbe som lite sent i livet lyckas släppa taget om förlorade drömmar. Det är en otroligt mogen film för att komma från ett bolag som Disney. Den är extremt varmhjärtad även om den såklart dras med den tecknade filmens svårigheter att göra saker subtilt. Jag tycker trots allt att de lyckas bra med det som är deras plan - att låta en gammal man få vara huvudrollen i en film som troligen mestadels kommer ses av barn. Att fånga hans libshistoria och "förklara" för en ung tittare hur en människa blir som den blir. Vi lever ju i en tid då alla är odödliga och ungdomsidealen flödar. Då kan en historia om svaghet och mänsklighet verkligen behövas.

Filmen är riktigt behjärtansvärd och inte alls det vi är vana vid numera där action och hysteriskt snabba repliker dominerar. Jag gillar också filmens visuella stil. Den försöker inte vara realistisk alls, utan den tecknade själen och de möjligheter man kan använda det till att förstärka mänskliga drag nyttjas friskt. Anime/manga gör väl så också - men där är det alltid bara fem saker som förstärks: Människors munnar krymps, ögonen förstoras, frisyrerna blir piggade och muskler överdrivs helt absurt. Så otroligt förbannat enformigt rent visuellt.

Humorn i Up är inte så intensiv då detta nästan mer är lite av ett tecknat drama. Men nog finns den där och den är skönt lågmäld.

Kort sagt, det är en sevärd tecknad rulle det här. Jag ger den en svag fyra i betyg (den kunde ha varit lite mer tempofylld ibland). Och här har ni en trailer.

Heroes är en av de mer populära TV-serier som gjorts på senare år. Inte helt oväntat har den påverkat även Hollywoods filmskapare och i filmen Push möter vi just en massa människor som har speciella förmågor i en stil och en värld som känns väldigt "inspirerad" av just Heroes.

Filmen är förövrigt som ett pilotavsnitt för en TV-serie. Man kastas rakt in i något som sen heller aldrig riktigt avslutas. Filmen har en del schysta actionscener och det faktum att den är inspelad i Hong Kong och inte i USA känns uppfriskande. Men i övrigt är filmen bara precis dålig. Riktigt dålig. Så där dålig att man egentligen inte lägger märke till det direkt utan det smyger på en efteråt. Först sitter man där lite och tycker att som popcornsrulle var den helt okej, men efter ett tags funderande så är man mest irriterad över den. Jag tänker inte orda något om storyn kring filmen. Gillar ni actionfilmer är denna kanske något ni kan välja i brist på annat, i övrigt ska ni skita i den. Den är så fylld av uselt valda skådisar och stereotypa karaktärer att man kan kräkas. Jag ger filmen en mycket svag tvåa i betyg.

Till dig som ifrågasatte mig när jag såg att det mimades under os-invigningen och t om kände sig nödgad att gå till personangrepp pga din rabiata kärlek för allt kinesiskt: Ha! Tji(ng Tjong) fick du lille vän. Det mimades visst det. Mina observationer var alltså 100% korrekta. Ingen överraskning för mig själv dock. Jag har alltid rätt. Men det är alltid extra kul att få utomstående bevis att trycka upp i ansiktet på folk som inte tror på en.

Don’t mess with the Nihonshus uppmärksamhetsförmåga. Jag har alltid rätt. Jag är som en naturlag.

Uppdatering: *lol* I bloggeland var allt såklart en TOG-konspiration (Tibetian Occupation Group) med Aftonbladet i spetsen. Inte helt oväntat fanns det en tvist på det här där man kunde förvränga det från att det visade den vidriga kinesiska regimens fulaste ansikte - till att allt i Kina är himmelrike och det hela var en västerländsk lögn på något sätt.

Uppdatering2: För er som inte tröttnat på såpan om den gode, den onde och den fule (Mao, Aftonbladet och tjejen som inte fick synas - i den ordningen) så finns nu en grundlig studie av djupet i TOGs stora konspiration mot Mittens rike att läsa här. Bara kolla in vilken makt Aftonbladets lögnaktiva tibetanska journalister har över världens media. ZOG har inget att hämta här i jämförelse. NWO och Illuminati darrar av skräck.

Jag har lite ont i huvudet just nu. Det kan bero på väderomslaget, det kan bero på att man är en ohälsosam drulle, men det kan med stor sannorlikhet också bero på den färgorgie som jag precis utsatts för.

Filmen heter Curse of the Golden Flower och är av den tämligen kände regissören Zhang Yimou. Mannen bakom filmer som Hero och House of Flying Daggers. Den här filmen är både lik nämnda filmer och inte. Den har ett mycket långsammare tempo. Den är mer ett relationsdrama än ett äventyr. Och den är mer spektakulärt överdriven i det visuella än tidigare filmer. Framförallt i färgerna på allting. Därav huvudvärken. Jag behöver en svartvit film härnäst för att lugna ner huvudet.

Kort om storyn: Handlar om intriger och maktkamp inom det kinesiska hovet kring 900talet (Fantasy-900tal). Mer kan jag inte gärna säga, mer behöver man inte säga.Det är alltså en slags fantasy-historia. Dvs förvänta er inte östeuropeisk socialrealism utan snarare en mångtusenårig kinesisk tradition av hur kinesisk historia ska skildras - dvs spektakulärt till max. Krigare SKA kunna döda tusen flygande motståndare helt enkelt. Det är så det här traditionella kinesiska berättandet ser ut, och det är inget fel med det.

Är den bra då? Tja, jag är lite kluven. Den är väl rätt snygg. Inte lika snygg som nämnda filmer ovan, men nog sjutton är den stundtals rätt snygg alltid. Jag tycker dock det blir lite mycket med alla regnbågens färger precis överallt. Allt ser ut som en upphottad syratrippad professor-Baltazar-maskinsmardröm stundtals vilket är lite jobbigt orealistiskt faktiskt. Den är också rätt seg stundtals och bjuder inte alls på samma snygga action som i Hero och House of Flying Daggers utan actionmomenten här är rätt så sega faktiskt - och det är snarare relationsmomenten som bjuder på spänning. Filmen har också ett par riktigt karismatiska skådisar i huvudrollerna i Chow Yun Fat (Kejsaren) och Gong Li (Kejsarinnan). En trist detalj är musiken i filmen som känns riktigt lågbudget. Syntkörer liksom. Det drar ner stämningen en hel del. Jag tycker trots det att det här är en helt okej film, men inget sensationellt. Jag ger den en trea.

När jag skrev bloggposten om The forbidden Kingdom insåg jag att en om Apkungen skulle behövas.

Minns ni den tecknade Apkungen (Sun Wukong, The Monkey King) som hette Uppror i himlen eller något sånt på svenska (Havoc uproar in heaven på engelska iaf)? Under 80talet visades iaf ibland en kinesisk tecknad serie om den legendariske Apkungen och hans stav. Handlar om kinesisk mytologi helt enkelt. Elaka halvgudar och demoner som hela tiden försökte stjäla den självsäkre och arrogante Apkungens stav, detta mäktigaste av alla mäktiga vapen. Jag minns att jag älskade den här serien, och den var rejält prisbelönad, men jag tror inte SVT eller nån annan kanal har visat den på säkert 20 år. Nostalgi! Mer kinesiskt blir det inte än så här! Otroligt fantasifullt och med cool kinesisk musik.

Mer från serien Havoc uproar in heaven:
http://www.youtube.com/watch?v=lXUsvPvLUKw
http://www.youtube.com/watch?v=_whh18ZSrjY
http://www.youtube.com/watch?v=VToAbDy5LNs
http://www.youtube.com/watch?v=ejs9rHc45hc&
http://www.youtube.com/watch?v=8kzIvV_8hg8
http://www.youtube.com/watch?v=OgC9j2YeobQ&

Som liten parvel cyklade jag till den lokala kiosken under 1980talet för att hyra vhs-film för veckopengen. En favorit att hyra var kungfu-filmer. Detta med kungfu var både exotiskt och häftigt. Det var inget som SVT skulle visa, och några andra TV-kanaler fanns ju inte förrutom Danmarks DR1. Ja just det kids, jag levde på tiden det bara fanns tvenne svenska kanaler. Som skåning förärades jag dock som sagt även med DR1.

Nej Kungfufilm var det coolaste jag visste så jag hyrde väl dussintals sådana av skiftande kvalitét. Därför har jag alltid varit lite svag för den typen av filmer, även idag i vuxen ålder. Huvudsakligen finns det fyra typer av Kungfu-filmer. Det finns Old School asiatiska med en hel del akrobatik och extrema ljudeffekter. Nästan alltid fokuserade på en hämnd-historia eller en fightturnering. Exempel på dessa är svåra att komma på namnmässigt, men tänk Bruce Lee-filmer, eller varför inte Tarrantinos Kill Bill. Under 1980talet dyker det upp en ny genre som har sina rötter i Hollywood. Här handlar det nästan om samma saker som i Old School-rullarna från Asien storymässigt, men fokus ligger alltid på en jänkare (eller sk jänkare) som tex Jean Claude van Damme som ska spöa alla elakingar i Asien i nån turnering. Även Karate Kid hör hemma i den här genren. Mindre Kungfu - mer thaiboxning/karate/taekwondo är också melodin.

Sen finns det två nyare typer: Den konstnärliga mer sagoaktiga kungfun, likt Hero, Crouching tiger hidden dragon och House of flying daggers. Här är storyn ofta väldigt välgjord, likaså foton. Realism är ingen variabel av relevans - däremot måste tydligen Yo-Yo Ma och dennes Cello göra musiken till alla filmer enligt en oskriven lag - eller spela musiken, det är en Tan Dun som skriver musiken faktiskt. Dessa filmer är så pass konstnärliga att de t om ofta går upp på svenska biografer. En sista variant är de mycket mer realistiska. Här står Ong Bak som ett paradexempel. Man riktigt ser hur stuntmännen blir träffade på riktigt. Här är frånvaron av linor att flyga runt i total

Beroende på humör tycker jag att alla fyra genrer kan vara kul. Igår såg jag dock ett exempel på något jag har rätt svårt att kategorisera dock. Ett slags fantasy-kungfu-äventyr, men inte alls seriös på samma sätt Hero och liknande utan mer komedi-äventyr. The Forbidden Kingdom heter den och är en film med Jet Li och Jackie Chan i huvudrollerna. Storyn är ett slags Karate Kid möter Crouching Tiger hidden dragon möter Apkungen.

The Forbidden Kingdom handlar lite löst om apkungens stav och hur den hamnar i händerna på en amerikansk pojke som sen också kommer till detta kinesiska sagorike och där tillsammans med bland annat Jackie Chans karaktär ska slåss mot elakingar.

Storyn är både bra och kass. Den asiatiska sagobiten är riktigt bra - den amerikanska biten bara 100% osannolik. Kungfun är riktigt bra. Riktigt ösig och Jet Li och Jackie Chan bjuder upp till mästerligheter. Den är en kombination av Old School och mer konstnärlig modern. Filmen i sig är ett slags action-äventyr för hela familjen, men lite väl våldsamt för de minsta kanske (men inte för mig när jag var en härdad kungfumästare vid 10års ålder såklart). Hade man tonat ner den amerikanska dryg-pojkens roll hade det varit bättre. Är du sugen på ett ok försök till fantasy-kungfu är detta kanske något du ska pröva. Den får en svag 3a i betyg av mig i alla fall.