Tecknade filmer är väldigt intressanta i sina försöka att fånga och återge mänsklighet på olika sätt. Man (nördar) brukar säga att anime/manga är bättre än västvärldens filmer - men verkligen inte på den här punkten. När animefilmer är snygga orgier i våld och spänning är de däremot alltid helt otroligt pubertala i sina porträtt av människor. Alla "män" är tysta, brutala och hårda. Alla "kvinnor" späda men ack så dödliga. En slags absurs japansk tonårspojkebild av hur man vill vara när man försöker hitta sig själv som 15åring. Coolt på sitt sätt, men lets face it, om man inte kan se det pubertala i anime/mangas människosyn - då är man knappast mogen själv. Jaaaa, det finns undantag, men detta är regeln. Jag bryr mig inte om undantag, det finns säkert kubiska planeter också… det ändrar inte på det faktum att planeter är sfäriska (eller sfärlika rättare sagt).

Nu ska jag då tala om motsatsen till mangans människosyn. I går såg jag "Up". En ny film från Pixar/Disney som handlar om en gubbe som lite sent i livet lyckas släppa taget om förlorade drömmar. Det är en otroligt mogen film för att komma från ett bolag som Disney. Den är extremt varmhjärtad även om den såklart dras med den tecknade filmens svårigheter att göra saker subtilt. Jag tycker trots allt att de lyckas bra med det som är deras plan - att låta en gammal man få vara huvudrollen i en film som troligen mestadels kommer ses av barn. Att fånga hans libshistoria och "förklara" för en ung tittare hur en människa blir som den blir. Vi lever ju i en tid då alla är odödliga och ungdomsidealen flödar. Då kan en historia om svaghet och mänsklighet verkligen behövas.

Filmen är riktigt behjärtansvärd och inte alls det vi är vana vid numera där action och hysteriskt snabba repliker dominerar. Jag gillar också filmens visuella stil. Den försöker inte vara realistisk alls, utan den tecknade själen och de möjligheter man kan använda det till att förstärka mänskliga drag nyttjas friskt. Anime/manga gör väl så också - men där är det alltid bara fem saker som förstärks: Människors munnar krymps, ögonen förstoras, frisyrerna blir piggade och muskler överdrivs helt absurt. Så otroligt förbannat enformigt rent visuellt.

Humorn i Up är inte så intensiv då detta nästan mer är lite av ett tecknat drama. Men nog finns den där och den är skönt lågmäld.

Kort sagt, det är en sevärd tecknad rulle det här. Jag ger den en svag fyra i betyg (den kunde ha varit lite mer tempofylld ibland). Och här har ni en trailer.

En av årets mer hajpade filmer måste nog sägas vara Watchmen. En seriehjältefilmatisering av mannen som gjorde 300. Med det upplägget kan man ju inte gärna misslyckas kan man tycka. Mina förväntningar byggdes iaf upp rätt rejält efter de coola filmtrailers som florerat på nätet sen hösten 2008. Och på några sätt ros skutan i hamn. Filmen är tveklöst snygg. Filmens actionscener är stundtals häftiga. Det är rätt coolt när de i snygga scener brutalt hamrar sig fram genom skurkar.

Men jag vet inte vad det är med filmen, som gör att jag ändå tycker att den är riktigt kass. För det första är den iaf för mig totalt oengagerande. Jag kräver lite mer bakgrundsinfo för att bry mig om karaktärer - och ju mer spektakulär karaktär ju mer info. Den är nämligen tyvärr väldigt dålig på just detta och det leder till att jag har svårt att förstå vem, vad eller vilka alla karaktärer är. Det känns som ett ganska självklart krav att en film INTE förutsätter att man redan kan allt om alla karaktärer. Jag ska inte behöva gå ut i en affär och köpa ett nummer av Watchmen för att förstå så grundläggande saker som vad fan vissa figurer ska föreställa ha för superkrafter.

Vad gäller just superkrafter så är ju den här filmen rätt märklig. Det är ju bara precis två figurer i filmen som uppvisar riktiga superkrafter - de andra är mer "hårda tuffingar" - som springer runt i olika dräkter och slår ner skurkar - men som har uppenbart identitiska krafter, dvs "tuffhet". Ja, tuffhet. Något annat visades iaf inte i filmen.

Jag vet inte, men det tänder inga cylindrar hos mig. Det blir snarare lite töntigt med "män in tajts" som inte har någon uppenbar anledning att ha dessa tajts. Det känns som hela konceptet är misslyckad ironi över superhjältar i dräkter mer än en seriös skildring av just detta - för jag misstänker att antingen är serietidningen gjord med glimten i ögat på ett sätt som den här filmen inte alls lyckas med. Det eller så är den inte alls ironisk utan helt seriös - och då kan det också fungera. Men i filmen så finns en helt inkompatibel kombination av seriöst och ironi som inte fungerar bra.

I princip är det endast figuren Rorschach som ges lite utrymme och hans "story" växer fram. Men vad hans egentliga "förmåga" är - har jag ingen aning om. Han kan spöa skurkar trots sin ringa storlek och han måste ha på sig en mask som har ändrande sk Rorschach-mönster för att må bra. Någon med psykologiska bekymmer alltså. Men vad är superförmågan förutom ett par hårda nävar?

Detta måste man uppenbarligen, precis som med allt annat i filmen, läsa serietidningen för att begripa grunderna i. Och det konceptet gör mig mer förbannad än nyfiken. Jag kan acceptera att en film inte kan innehålla en hel series djup - men den kan iaf innehålla vissa grunder. Och är det så att serietidningen inte innehåller mer djup heller - ja då är det en kass film baserad på en kass serietidning och inget annat. Ibland blir kultstämpeln på serier lite väl stark. Lyssna på mig nu serienördar: Vet ni, en serietidning kan faktiskt vara kass.

Tillbaka till filmen. Ibland kan en enskild scen höja eller sänka en film. I den här filmen får en redan sjunkande skuta ytterligare ett hål i skrovet i form av en totalt omotiverad sexscen. Det kan mycket väl vara den mest omotiverade exponeringen av naken hud i en sexscen som setts i en film sen Sharon Stone och Sylvester Stallone puckade på varandra i The Specialist och "this movie sucks"-stämpeln börjar bli svårt att inte plocka fram. Kom igen - hur 80tal är inte exponerade sakta solbrända vältränade guppande rövar och bröst i förföriskt ljus? Jag började nästan skratta.

Den största svagheten i filmen växer också fram ur alla dessa problem och det är filmens obefintliga tempo. Den är helt enkelt skitsävlig. Tråkig.

Jag skulle gärna vilja ge filmen ett bra betyg och det är troligen denna vilja som gör att jag inte totalsågar filmen utan ger den en 2a i betyg. En tvåa är riktigt generöst för det här oengagerande sömnpillret.

En rätt träffande jämförelse mellan Pixar och Dreamworks.

Om jag vore omkring 12 år skulle jag tycka att TV-serien Star Wars Clone Wars vore det bästa som fanns. Nu är jag 34, men jag måste erkänna att serien faktiskt är rätt kul. Den är framförallt en rejäl förbättring från filmen som kom för ett tag sen. Nu märks att detta hela koncept var tänkt som TV-serie redan från första början.

I det här formatet med 20minutersepisoder blir det aldrig tråkigt och de korta historierna fungerar utmärkt. Filmens stora brist var just att man inte hade någon ordentlig story att tala om utan allt kändes som en allt för lång pilot för just en TV-serie. Inte så konstigt då filmen var just en ihopklippning av ett par tänkta episoder.

TVserien är sprängfylld med action. Massor av tuff action med ljussabelfighter osv som kanske inte är lika tuffa som i de riktiga filmerna, men som helt klart fungerar. Naturligtvis är karaktärerna platta som Planck-dimensioner, men vem bryr sig när det hela handlar om att fylla ut tomrummet mellan film två och tre, dvs klonkriget, med massor av nya miljöer och händelser. Och det är ju inte så att Lucas någonsin har förstått det här med realistiskt djup hos personligheter. Alla hans figurer snackar med varandra i en dialog som är hämtad från någon 14årings tankevärld vilket gör att man inte riktigt kan sägas ha förtroende för Lucas egna mognadsnivå.

Nåja, Det är gott om coola miljöer i serien och känslan man får för Lucas universum växer och blir bättre tack vare serien. Det är just miljöer och action som Lucas är bra på däremot.

Jag vet, den är på sitt sätt pubertal, men den är aldrig heller tråkig. Fan så trött man kan bli ibland på mogna serier då. Som om CSI är så mogen då med alla pubertala exponeringar av lättklädda csi-babes… Världen är fylld av pubertala serier, denna är iaf inte hycklande om det. Jag ger serien en stark 3a i betyg.

Star Wars - Clone Wars. Tecknad Star Wars. Pubertalt skräp, känns som ett kasst avsnitt i en kass TV-serie. Betyg 1.

X-Files - I want to believe. Ja, exakt, jag ville tro att detta skulle vara bra, men tyvärr, helt otroligt tråkigt. Betyg en 2a.

Mamma Mia! Förvånansvärt charmigt. Snyggt, mysigt, muntert. Betyg en 3a.

Det här med Dick Harrisson som Tintin verkar underbart tramsigt. Dick är Sveriges absolut bäste och roligaste föreläsare. Men fan så mycket skit han får ta av alla missundsamma. Det här ser dock kärleksfyllt ut.

Nu har jag inte sett nya Star Wars - Clone Wars, men jag kan trots det ändå kommentera vissa aspekter av den här recensionen av en Michael Tapper.

Han tycker att Lucas Animation tecknar fult. Det är kantigt och stelt och bakgrunderna är slarvigt tecknade.

Jag har som sagt inte sett filmen, men jag har sett trailers och liknande och kan konstatera att SWCW är tecknad i en väldigt stilistisk stil - ungeför som de tecknade Batman och Superman har varit de senaste 10 åren. Fyrkantiga figurer som ska se ut som de är huggna ur sten typ. Fullt medvetet så gjorda. Det är alltså ett totalt absurt påstående som herr Tapper kläcker ur sig om "slarv" som måste tyda på astronomisk okunskap om både tecknad film och estetik rent allmänt. Visst kan man tycka att den här stilen är ful - men det handlar inte om slarv utan om medveten stil. Det här är lite som när folk inte förstår impressionistisk eller annan stilistisk konst, utan föredrar folk som målar väldigt fotografiskt och tror att impressionisten inte kan måla mer realistiskt om han hade velat det. Impressionisten Monét "slarvar"… *lol*

Man kan tro vissa recensenter lever 200 år fel i tiden.

Ting och Tankar har en bra och intressant bloggpost om det där med seriehjältar. Min ståndpunkt kring varför seriehjältar är som de är (män - underdogs som har svagheter - kvinnor - perfekta amazoner) är att de som skapar seriehjältarna är just nördiga underdogs och då blir männen likadana och kvinnohjältarna istället deras drömkvinnor. Jag tror det är så enkelt faktiskt. Serieförfattare är inga sociala genier, de är bara väldigt kreativa och deras ofta då väldigt stereotypa världsbild är det vi får se i alla dessa payback-hjältar och amazon-inspirerade wonder women. Jag tycker dock personligen inte att det är ett problem - eftersom de trots allt inte gör om kvinnorna till våp utan sätter dem på piedestaler snarare. Så farligt är det knappast att hamna på en piedestal i pojkrummet? Män kommer aldrig någonsin avköna mänskligheten och se på alla som "bara" människor. Jämlikhet? javisst inga problem - lika? Inte en chans. Då är väl trots allt amazonen ett bättre fack att hamna i än det skrikande våpet vid spisen. De kvinnor som ogillar detta får ju börja göra seriefigurer som är så komplexa som de vill och inte begära att män som är oskulder och nördar ska fixa den saken…

Eller kortare sagt: Seriehjältarna är de som tecknarna själva vill vara. Seriehjältinnorna är deras drömtjejer.

Och det här med superhjältar påminner mig - jag måste ju försöka se Dark Knight snart.

Såg en animerad rulle med namnet Gotham Knight. Den handlar om Batman helt enkelt - sägs handla om tiden mellan filmerna "Batman Begins" och kommande The Dark Knight. Eller "den" är fel ord - för det är flertalet kortfilmer i en film. 6 Vuxna kortfilmer med mycket blod och våld.

Inte mycket att orda om storyn - eftersom det inte finns någon - det är som sagt flera olika berättelser och de är också av väldigt skiftande kvalitét. Vissa är snygga, andra otroligt fula (billig anime-stil typ), vissa är så trista att jag småsurfade under tiden, andra hyffsat spännande så att man faktiskt ville titta. Men som helhet var det här inget för mig och betyget blir en tvåa. Det här kan knappast roa fler än hysteriska animé-fans eller Batman-fanatiker. Ett väldigt ojämnt sömnpiller.

När jag skrev bloggposten om The forbidden Kingdom insåg jag att en om Apkungen skulle behövas.

Minns ni den tecknade Apkungen (Sun Wukong, The Monkey King) som hette Uppror i himlen eller något sånt på svenska (Havoc uproar in heaven på engelska iaf)? Under 80talet visades iaf ibland en kinesisk tecknad serie om den legendariske Apkungen och hans stav. Handlar om kinesisk mytologi helt enkelt. Elaka halvgudar och demoner som hela tiden försökte stjäla den självsäkre och arrogante Apkungens stav, detta mäktigaste av alla mäktiga vapen. Jag minns att jag älskade den här serien, och den var rejält prisbelönad, men jag tror inte SVT eller nån annan kanal har visat den på säkert 20 år. Nostalgi! Mer kinesiskt blir det inte än så här! Otroligt fantasifullt och med cool kinesisk musik.

Mer från serien Havoc uproar in heaven:
http://www.youtube.com/watch?v=lXUsvPvLUKw
http://www.youtube.com/watch?v=_whh18ZSrjY
http://www.youtube.com/watch?v=VToAbDy5LNs
http://www.youtube.com/watch?v=ejs9rHc45hc&
http://www.youtube.com/watch?v=8kzIvV_8hg8
http://www.youtube.com/watch?v=OgC9j2YeobQ&