En stor portion av en filmupplevelse bygger på vilka förväntningar man hade. Att påstå att man inte hade några alls inför en film är nog rätt ovanligt. Det kräver i princip att någon drar med dig på en film som du aldrig hört talas om. Men då kommer du oundvikligen säkert också ha låga förväntningar - vilket kan förklara varför många säger att de blir positivt överaskade av just sådana filmupplevelser. "Hade aldrig hört talas om den, men det var ganska bra"…

District 9 är en film som jag definitivt hade hört talas om innan jag såg den. Massor av lovord från höger och vänster gjorde att jag därmed också gick in i filmen med väldigt höga förväntningar.

Den mystiska filmen om aliens som parkerat sitt rymdskepp ovanför Johannesburg i Sydafrika levererar massor av bra saker. Till att börja med väldigt snygga specialeffekter. Sjukt snygga ljudeffekter också. För det andra en uppfriskande exotisk miljö. Och ett "dokumentärkoncept" som också lägger till generellt sett positiva saker. Filmen är visuellt och miljömässigt mästerlig.

Men sen tar min belåtenhet slut. Filmen är fylld av logiska luckor - som att man inleder den just med att skildra allt ur en kamera/kameror som finns med i filmens handling. Journalisters kameror och tex övervakningskameror skildrar det vi får se. Men sen successivt så övergår filmande till att 90% ske ur en vanlig kamera icke deltagande kamera enligt klassisk filmmodell fast med exakt samma "stil" på filmandet och samma bildkänsla - en övergång man inte förklarar alls. Jag är därför rätt säker på att man inte vill att tittaren ska tänka på det. Sånt stör mig. För det andra är filmens rymdvarelser helt osannolika. Det är fullt möjligt att mina invändningar om hur dessa aliens beter sig får sig en förklaring i en kommande film skall tilläggas. Aliens som är superkorkade. Gulligt - men sannolikt? Eller är det inte deras skepp kanske? Allt ter sig märkligt kring dessa aliens.

Sen är filmens karaktärer överlag väldigt märkliga - så där "på gränsen" mellan komedi och allvar så att man överlag inte tar några alls personer på allvar. En genre jag inte kan med när storyn i sig inte alls är komedi förövrigt. Spänning + komedi är ofta ett mycket misslyckat äktenskap. Här är det ett tappert försök till att lyckas, men det ger mig ändå lite bismak.

Jag har väldigt svårt för att säga vad jag ska tycka om filmen i siffror. Den är en märklig blandning mellan bra och kassa saker. Jag ger den en trea i betyg på pur instinkt så helgarderar jag mig. Se trailern här.

Åh jösses. Where to begin? Mitt i skiten.

Om Transformers, den första filmen, bjöd på lite charm mellan actionscenerna, så bjuder Transformers 2 bara precis elände. Nej det är inte helt sant, den är rätt actionfylld den här med, t om mer actionfylld, men den är så enormt löjligt pubertal i humor och personporträtt att man kan tro att den är regisserad av en 14 år ung pojke.

Hade jag varit just 14 år gammal hade jag kanske gillat det här. Just nu känns det som jag sett en film, en tveklöst actionfylld rulle, men som är så genomrutten av osannolika personer, händelser och humor så pubertal att Wayans-brödernas humor nästan blir intellektuell i jämförelse att jag inte kan ursäkta skiten.

Michael Bay är uppenbarligen bara en tonåring. Och folk som är i min ålder och tycker det här är bra är fan inte bättre. Det kvittar fullständigt att filmen innehåller en hel del maffig action när man VET att ALLA överlever och att skurken ALLTID förlorar. Det blir inte speciellt spännande i grunden då. Jävla disneyfierat snuttegulligt sexistiskt negersitcom-humor-skit…

Den har rätt snygga effekter och ett bra tempo. Men de flesta Disneyrullar är mognare. Det är inte så lite ironiskt att filmens skurkar heter decepticons… för bedrägeri är vad den här filmen helt och hållet handlar om. Bedrägeri mot alla cineaster. Bedrägeri mot alla som är mer mogna än 14 år i skallen.

Jo, jag är rätt lättköpt faktiskt, det ska gudarna veta. Det krävs inte mycket mer än lite cool action så blir jag nöjd. Men även jag har gränser. Även jag kan stöta på filmer så genomruttna att ingen action i världen kan rädda dem.

Och nej, jag tänker inte göra någon ingående resumé av filmen. Onda robotar hotar mänskligheten. Goda stoppar dem tillsammans med "tokrolige" Sjaja Laböff och hans meningslösa babe-sidekick… Vad trodde ni skulle hända? Avslöjade jag något nu i bästa Mikael Tapper-stil? Nej knappast. Ett gruskorn kan räkna ut sånt här.Och ja, på slutet mässar Optimus Prime en monolog om en stolt union mellan mänskligheten (alltså amerikanarna) och dem själva. Allt filmat med dessa jävla armageddon-stråkar i bakgrunden och med solnedgångsljus… Synd bara att det inte gjordes med glimten i ögat.

Jag i min naiva anda får dock skylla mig själv som tror att man kan göra något vettigt av en så sunkig story som transformers i grunden faktiskt är med lastbilar som slåss mot varandra. Jag trodde att om filmen bara åtminstone inte är värre med yo-mama-humorn än den första och actionfylld så funkar den helt okej som nedladdat piraterat nattnöje. Men nej - jag hade fel den här ggn. Jag är med andra ord lika naiv som Michael Bay är pubertal.

Visst, det är väl skoj att man gör filmer för barn och inte bara för oss vuxna. Men precis som man sätter en minimiålder på en film kan man ju i det här fallet varna tittarna med en maxiålder. Tydligt skriva att alla över 15 år bör undvika den här rullen.

Alla som inte tycker att trucker-robotar är det coolaste som finns eller att Wayansbröderna inte gör kul film bör alltså undvika det här. Filmen får en stark etta i betyg och jag får be om ursäkt för min röriga recension. Svårt att vara stringent och strukturerad när man precis fått hjärnan misshandlad. Nej stryk det - filmen får en huvudskakning i betyg. Det är mer i linje med vad jag tycker.

Och som sagt… rappande "coola" "yo-mama"-robotar… så jävla sorgligt helt enkelt. 

Jag är både trekkie och cineast. Därtill älskar jag science fiction överlag. Min åsikt om Star Trek (den nya filmen) bör därför vara rätt så kvalificerad. Mer än när star trek-hatare recenserar st-filmer. Nåja, bortsett från denna självgoda öppning om min kompetens i frågan kanske man ska gå in på själva filmen istället.

Jag tänker orda väldigt lite om den, mycket mindre än jag trodde. Det beror på att jag har väldigt få saker att säga om den, färre än jag trodde. Den nya star trek-filmen tillhör den bättre ligan i serien och gör så av mycket enkla skäl: Den lyckas kombinera respekt och känsla för det gamla i serien med något nytt och fräscht. Bra skådespelarval för en reboot helt klart. Visst, filmen är hiskeligt osannolik i en del grunder, men det struntar man ändå i eftersom den bjuder på extremt rafflande action. Filmen är aldrig någonsin lågmäld och det kan nog konceptet behöva.

Det finns en del detaljer i den som jag inte riktigt gillar, tex hur den gör om alla till "jänkare anno 2009" i ideal och beteende. Folk omn 200 år lär inte vara mer lika oss i beteende än vi var folk för 200 år sen. Det är så enkelt. Jag tycker väl heller inte om den här teknologidystopin som filmen utstrålar. Star Trek handlar om 100% positiv syn på teknologi och framtid. Den här är inte mer "realistisk" när den istället uppvisar mer negativism - den är faktiskt bara mer negativ. Folk blandar ofta samman realism med negativism eftersom de har en extremt negativ syn på just framtiden som något läskigt kallt och kusligt. Folk om 200 år är inte dummare än vad vi är heller - vilket de alltid blir i sådana här filmer. Bara en sådan sak som att man har våta kättingar och rostiga mörka stålväggar inne i nybyggda fina rymdskepp stör mig oerhört. Alla som kan något om modern rymdteknologi vet också om att ljus och miljö är något man är medveten om spelar stor roll. Det är vetenskapligt bevisat att ljusa miljöer är viktiga för rymdvistelser. Det beror på enkla saker som att Homo sapiens utvecklades utomhus - inte i en grotta på havets botten. Men trots detta faktum - trots att NASA idag arbetar hårt med psykologiskt hållbara arbetsmiljöer för astronauter så syns det aldrig i scifi nästan. Star Trek var under sina glansdagar i Next generation ett lysande undantag. Men eftersom väldigt många nissar tyckte att de ljusa/beiga väggarna var "fula" och inte "coola" nog så fasades det så småningom väck. Så skulle det aldrig ske. Om utvecklingen går framåt så kommer verklighetens rymdskepp se ljusa ut inomhus - och inte alls vara stålgrå mörka plåtlådor. Faktum.

Nog om detta dock. Det är en nagel i mitt öga men jag överlever. Som tur är är det inte helt igenom stålgrå-vurm i filmen utan bryggan på skeppet är ljust och realistisk. Det är bra och stålgrå-flirten hålls nere till fördel för beige-realism.

Se filmen. Den är troligen underhållande även för folk som inte är trekkies. Det är ett rejält ösigt äventyr som bör kunna roa även folk som inte kan något om skillnaden mellan en vulcan och en romulan. Jag ger filmen en star-trek-femma i betyg och en vanlig fyra i vanligt filmbetyg.

Jag har vid ett par tillfällen nämnt Macahans (eller "How the west was won" som senare säsongerna dumt nog egentligen hette i orginal) med viss förkärlek. Jag skulle kanske förklara vad det är jag gillar med serien.

För det första är jag alltid svag för pionjärberättelser om nybyggare och upptäcksresande. En stor del av Macahans handlar om just detta. Folk som som ger sig ut i det okända - som får lita på varandra i en hård värld - ett tema jag alltid gillar om det så är rymden med ett utforskande rymdskepp i Star Trek till upptäcksresande i Klippiga bergen. Serien är också väldigt välgjord rent manusmässigt, iaf i de första säsongerna då röda trådar hålls vid liv från avsnitt till avsnitt. Mäktiga avsnitt förövrigt - aldrig under 1.5 timma! Dvs vi snackar en långfilm per avsnitt! Man har alltså tänkt till lite när man gjorde serien. Ofta är faktiskt enskilda avsnitt av TV-serien Macahans mer välskrivna än de flesta västernfilmer.

Det är också en extremt pampig serie estetiskt, inte minst sätter den snygga musiken i introt med svepande vyer över mäktiga landskap och outrot till pampig västernromantisk oljekonst en känslonivå som jag verkligen gillar. Det skadar sen heller inte att vinjetten hyser en orgie i fantastisk geologi faktiskt. Rena geoporren. Folk kan säga vad de vill - men förpackningen på saker och ting är viktigt och Macahans packeteras oklanderligt. Vissa skulle kanske kalla vinjetten pompös, men något är bara pompöst om det inte kan fylla ut den kostym man presenterar sig i. Det kan Macahans, alltså är vinjetten allt annat än pompös. Vissa kallar kanske den smörig. Men eftersom den rätta atmosfären under vilda västern byggde på den här sortens nationalromantik så blir det bara lysande. Macahans är nationalromantisk till max. Men gillar man inte den vinklade estetiken så kan man heller inte gilla detta. Då kan jag också meddela att ni har föga gemensamt med mig. Politiken åsido, men estetiken i nationalromantiken kring 1800talet är fantastisk. Hela konceptet med westernfilmerna under 1900talet är amerikanernas försenade variant av det vi skapade i Europa under slutet av 1800talet när vi skrev våra nationalepos, sjöng och målade tavlor till nationella bedrifter. Mycket påhitt, men ack så vackert påhitt!

Serien är självklart snyggt filmad. Omväxlande miljöer och bara begränsat med trista inomhuskulisser höjer den markant från många andra serier med mycket billigare upplägg. Inga flashinga saker, inga påkostade filmningar, men bara enkelt och snyggt.

Zeb Macahans karaktär råkar sen vara kanske det mäktigaste som någonsin setts på västernduken. Glöm fullständigt bort John Wayne och andra skrävlande legendarer på duken - Zeb Macahan spelad av James Arness är hela det amerikanska äventyret förkroppsligad. Han är tryggheten, pålitligheten, ödmjukheten, rättskaffenheten och en hel rad till knyffliga attribut - men inlindat i charm, humor, manlighet och total orädsla som gör att nog få män önskar att man vore som honom. Han har sett allt, upplevt allt, besegrat allt och det syns så väl. En sådan filmkaraktär kommer vi nog inte få se många ggr fler. När han "bara" var en cool och rättskaffens hårding som sheriffen Dillon i den episka långköraren Gunsmoke är han här väldigt mycket mer. Ni vet, när man ska bygga ett hus och inte behöver kompromissa om något alls i byggnadsmaterial - när man kan det bästa av det bästa - då får ni Zeb. Det hela vilar på väldigt trygg grund också. Den på riktigt krigsskadade lätt haltande två meters norskättade James Arness är ju ett fantastiskt fundament att bygga upp en karaktär som Zeb Macahan på. Och säg mig - vem har inte fascinerats av Zebs slitna tajta skinndräkt - som han bär i både kyla och ökenhetta? Bara den i sig ger extremt många beundranspoäng.

Macahans står och vilar på ett perfekt hantverk. Snyggt foto och vacker musik. Spännande och känslomässigt dramatiska berättelser. En oklanderlig episk känsla av att verkligen få vara med på det amerikanska äventyret under trygg ledning av Zebulon Macahan. En serie man förövrigt har vuxit upp med. En vacker nationalromantisk serie där man lyckas övertyga tittaren om äktheten. Visst finnes det äppelkäckt lättsinne och en massa romantik i serien som inte direkt kan sägas ha något djupsinne. Men inget som någonsin besvärar. Oftast lyckas man alltid balansera det lättsamma med det seriösa.

Jag kan för mitt liv inte ge den annat än en solklar femma i betyg av fem möjliga. Ratar man denna serie är man en tajtrövad, pretentiös, fantasilös, metrosexuell fjant. Nej förresten - glöm det - man är något mycket värre än så - man är troligen Alex Schulman.

Och ja, vi, min sambo och jag, som båda är hängivna denna serie, som båda fanatiskt offrar på Zebs altare, döpte vår nya gråa kattunge till Zeb. En bättre start i livet kan än med detta namn kan man nog inte få, fast han har såklart kanske orimligt stora skor att fylla. Det här med att bära Bowie-kniv och spöa skurkar har vi inte lärt honom, ännu. Tänk, det finns ju kattstackare som heter Alex.. kan ni tänka er en sämre start på kattlivet än att bli döpt efter Sveriges mest pinsamma trut? Det enda jag skulle döpa till Alex är saker som kommer ur min bak. Men det är jag det.

Jag vill också avsluta med att avslöja att serien nu, till min oerhörda glädje faktiskt ska komma på DVD i november. Jag vet precis vad som ska köpas i Julklapp i år med andra ord. Tack tomten!

Här följer en recension av de fem första Harry Potter-filmerna.

Harry Potter and the Philosopher’s Stone - (Heter av någon obegriplig anledning istället Harry Potter and The Sorcerers Stone i USA) Detta är den första inledande berättelsen. HP kommer som liten parvel till skolan Hogwarts efter ett liv i leda hos styvfamiljen. Möter sina vänner, stöter även på Voldemort för första gången. Troligen den berättelse som känns bäst genomarbetad som film. Stämningen är på topp även om man totalt misslyckas med att förmedla bokens humor. Obegripligheter som att man ändras Hagrids replik om köpet av den trehuvade hunden från "bought it from a greek" till "bought it from an irishman" kan jag aldrig förstå. Humorn försvinner ju totalt och ingen vettig anledning finns. Den absolut mest gulliga filmen, den som introducerar tittaren i HP-världens skumma saker. Dess styrka ligger helt i just att den är så mycket bättre genomarbetad än följande filmer/berättelser vad gäller atmosfären. Betyget blir en fyra.

Harry Potter and the Chamber of Secrets  - Rätt mycket av en fortsättning i samma spår som förra filmen. Fokus ligger på att utforska magivärldens mysterier och den röda tråden syns knappt forfarande. Den här berättelsen påminner märkligt mycket om första filmen och känns på inget sätt unik därför. Det är HP på jakt efter Voldemort-skapade elakheter i Hogwarts slingrande gångar. Det här är en märkligt anonym film, kanske för att så är även boken. Betyget blir en trea.

Harry Potter and the Prisoner of Azkaban Här tar för första gången storyn fart på riktigt. HP lär sig lite mer om sin familj och dess öden. Han kommer även i kontakt med fler huvudkaraktärer som sedan återkommer i följande berättelser. En huvudroll i filmen utgörs av en varulv, som jag som datorspelsnörd inte kan låta bli att lägga märke till påminner väldigt mycket om varulven man kan spela som i Diablo 2. Inspiration till utseende bara måste ha kommit därifrån. Filmen är mörkare än de föregående, på gott och ont, efter HPs styrka som berättelser enligt mig ligger i den där speciella brittiska mysiga fantasystämningen. Man har här även börjat pilla lite på utseende på Hogwarts, till ett utseende som stämmer mycket mindre överens med bokens Hogwarts. Jag läste någonstans att man motiverade det med att slottet ska ligga i en typisk skotsk miljö och att det inte såg ut så i de första två filmerna. Men jag håller inte alls med om det. Så som JK Rowling beskriver miljön är det inte alls en karg dimmig hedmiljö och detta blir bara mer om mer extremt i film efter film. Det finns logiska problem med hur de ändrar utseende på Hogwarts som faktiskt inte alls är kompatibla med böckernas Hogwarts. Det är inte så att filmens Hogwarts är sämre eller fulare, tvärtom, det är ett snyggt slott som växer fram i tredje filmen, men det är inte bokens slott alls. I boken ligger det ängsmiljöer runt slottet, vilket tydligt framgår i hur JK beskriver vissa händelser. Nu är dessa ängar borta och istället får vi en stenig sluttning omkring slottet. Men det märker man ju inte eftersom beskrivningen av händelser sen anpassas till filmen. Det märkligaste i kråksången är att JK nu har mer att säga till om än i första filmen. Av någon outgrundlig anledning vill hon alltså ändra Hogwarts till ett utseende som inte styrks i hennes böcker. Dvs ändra storyn. JK har för mig många ggr framstått som en mycket märklig människa med många märkliga egenheter. Detta styrker den uppfattningen. Betyget för den tredje filmen blir en stark trea.

Harry Potter and the Goblet of Fire -  Det här är ju historien som kretsar kring en tävling mellan tre skolor. En av dessa skolor, den franska, beskrivs i boken som en flickskola med väldigt förföriska flickor. I filmen är detta rejält disneyfierat och istället för förföriskt vackra franska flickor har vi något som mest liknar ett gäng fula tanter och där alla spår av det förföriska från boken är utraderat. Hagrids romans med fransyskornas lärarinna är också här förenklat och alla komplikationer bortsuddade. Här fortsätter också den omvandling av Hogwarts som kommer vara slutförd (förhoppningsvis iaf) i nästa film. Miljön är nu iaf ren karg klippmiljö. Men här är stegen bort från boken nog betydligt värre på en rad andra punkter som sagt. Som film fungerar storyn här utmärkt dock. Den actionladdade tävlingen gör sig självklart bättre i film än i bok och eftersom den utgör en påtaglig del av berättelsen blir detta ett bra upplägg för en film. Men ändå inget som sticker ut tyvärr. Betyget blir en svag trea.

Harry Potter and the Order of the Phoenix - Mig veteligen den bland böckerna som kanske är minst actionladdad. En stor del av boken (som är en av de tjockare böckerna) handlar om HPs liv och plågor på Hogwarts under den otrevliga tillsatta inkvisitorn/rektorn. I filmen är dessa moment rejält nedtonade och ett tidsmässigt fokus ligger istället på slutscenernas spänningsmoment i "mysterieministeriet". Och det är väl helt okej, men man berövas då också en rejäl portion förståelse för HPs lidande. Jag gillar ändå balansändringen rent cineastiskt eftersom HP-filmernas styrka är action. Det här är en av de starkare berättelserna och det märks även i filmen. Äntligen får vi tex se Dumbledore in action i magistrid. Det här också filmen (ja jag tjatar nu, men det stör mig) där Hogwarts helt är omvandlat till en skotsk grå klippborg. Betyget blir en fyra.

HP-film nummer sex ska jag se på bio på måndag. Återkommer med en recencion då. Överlag är filmerna stabila hantverk, men oftast känns de som humorbefriade uppspeedade sammanfattningar av böckerna där disneyfierar elände och erotik. Filmernas styrka ligger snarast kring actionmomenten och den oftast utmärkta brittiska skådespelarensemblen (även om porträttet av Dumbledore blev försvinnande svagt efter att Richard Harris död). Det där med att den eleganta humorn, som JK faktiskt är så duktig på, nästan helt är ersatt av mer disney-humor förstår jag bara inte - det är en av de större svagheterna. Kvinnan måste vara väldigt lättpåverkad av Hollywood-cheferna som går med på detta.

Terminator Salvation är en ganska fristående episod i Terminatorfilmerna. Arnold är inte längre med och den utspelas inte längre i ”nutid” utan efter ”judgement day”. Sen är premisserna sig ganska lika. Det är fortfarande arga maskiner som försöker komma åt och döda John Connor på olika sätt.

Logiken i detta haltar såklart rejält. Om man failade med att ta död på John i nutid, varför då inte bara försöka tills det går. Du har ju i teorin en oändlig mängd försök att döda någon i det förflutna om du kan tidsresa utan att det påverkar dig. Men maskinerna skickar tre terminatorer och sen ger de upp. Jättelogiskt – inte.

Annars är terminatorserien kanske en av de bästa scifiberättelserna som existerar. Den behandlar nämligen ett ämne som skrämmer de flesta insatta i framtidsstudier. Vad händer den dagen vi skapar en artificiell intelligens med ”fri” vilja och självmedvetande? Om den har självbevarelsedrift och är uppkopplad mot omvärlden via internet, ja då är vi kokta precis som i Terminatorfilmerna. Om detta finns det väldigt lite att orda om. Den paranoia som filmerna bygger på är något så ovanligt som logisk och rationell paranoia. Det är tveklöst så att en AI kan bli ett livsfarligt problem. Fenomenet är känt och diskuterat länge. Se här. Hur det ska lösas – ja där finns det inte mycket att säga om tyvärr.

T om en skeptiker som mig kan inte avfärda faran med en AI. Det skulle inte ta en AI lång tid att upptäcka vilket hot vi är mot den och om den har förmågan att vilja fortsätta existera så skulle den vara rätt så dum om den inte agerade mot oss fort.

Detta gör att man faktiskt, t om om man är en teknokrat som mig får ta sig en funderare på om det är så klokt att vi skapar oss en AI om det inte sker under extremt kontrollerade former.

Men nu är inte Terminator en film för hjärnan tyvärr. Och tur är väl det, för det här ämnet är rätt så deprimerande. Terminator Salvation är en film med ett par riktigt goda sidor. Den innehåller bland annat de hittills coolaste actionmomenten i en Terminatorfilm. Och för första gången lyckas man även med bedriften att göra maskinerna kusliga. Då åsyftar jag inte deras utseende – utan hur kliniskt de agerar och hur små och svaga människorna känns.

Ett par actionscener i filmens inledning är fantastiskt snygga. Vi ser bland annat en jätterobot i strid med ett par rebeller som en av filmens höjdpunkter. Filmen är rent allmänt ganska snygg också med bra postapokalyptiska miljöer.

I övrigt är jag rädd att filmen är rätt svag. Den känns mest som ett pilotavsnitt till en TV-serie än en egen film. Den kan alltså inte riktigt stå på egna ben utan verkar på något sätt bygga upp till mer. Det ska ju visst komma fler Terminator-filmer så det gör ju det hela förståeligt. Men jag tycker fortfarande att det är en cineastisk kardinalsynd att inte göra en film som klarar sig på egen hand.

Filmen får en svag trea i betyg. Popcornsrulle duger den mycket bra till, den är snygg och rätt häftig, men den är långt ifrån i klass med sina föregångare rent manusmässigt - åtminstone om man jämför med ettan och tvåan.

Jag har sett en hel del film och TV på sistone. Här kommer en kortare resumé och recension. Jag är sommarlat så det får bli så.

Änglar och demoner - Uppföljaren till Davincikoden. Fast det ska ju vara en prequel - men i filmen skildras det definitivt som en efterföljare och inget annat. Den här gången handlar det om Illuminati vs Vatikanen. Jag gillar att Dan Brown går in på alla sådana här saker som trots allt får ses som bra ämnen för spänning. Det är inget annat än ett smart drag. Vad gäller boken har jag inget att säga, har inte läst den, kommer inte göra det heller troligen. Men det beror inte på ogillande av filmen - nej jag tyckte filmen var helt okej. Två timmar non stop action - inget att klaga över. Tempot är fenomenalt i filmen, inte en sekunds dödtid. Storyn är ju såklart extremt PK. Om den förra filmen var ett rejält angrepp på religionen Kristendomen, så är det här mer ett försvar av den och på sin höjd ett angrepp på vissa präster. I övrigt är det rena propagandafilmen för Kristendomen som "en fin religion där även påven är hygglo". Filmens styrka är tempo och spänning. Dess svaghet är dess tendenser att skildra det sekulära som ondskefullt och så är den lite väl medhårsstrykande av religion överlag. Jag ger den en stark 3a.

Jag skaffade även klassikern Psycho på en fin DVD-utgåva. Den är extremt modern i stilen. Förstår helt klart varför den är så välkänd. Lysande manus, lysande skådespel, lysande foto och lysande regi. Filmen kan självklart inte få annat än en femma i betyg. Det är så här skräckfilm ska göras. Intelligent, krypande, inte som dagens effektorgier.

I går såg jag en hajpad skräckfilm vid namn A haunting in Connecticut. Handlar om mamma som pga sjuk son skaffar hyrbostad nära sjukhuset. Filmen börjar bra och det byggs sakta upp en helt okej skräckfilm. Men sen verkar regissören har slagit huvudet för den sista halvtimmen i filmen är otroligt tråkig och seg. Man får från skräck till ett slags pekoralisk drama istället. Det i sig gör att filmen tveklöst hamnar på en etta i betyg. Så gör man bara inte. Att filmen sen "bygger på verkliga händelser" gör ju det hela mest komiskt. Det är ju uppenbart att vi har att göra med urtyperna för folk som just åberopar kontakt med övernaturligheter. Dvs det krävs inte mycket källkritik för att man ska kunna förstå i princip exakt vad som verkligen låg bakom de olika händelserna. Tänk om regissören hade nyttjat detta och gjort en intelligent skräckfilm där man som tittare tvingas ta ställning till om saker och ting sker eller om personen som tror det sker inbillar sig. Likt Kubrick gjorde i The Shining. Ta en påstådd upplevelse med det övernaturliga - och gör något intelligent av det. Men nej.. skräck idag får aldrig ha hjärna. Som sagt, en etta i betyg.

Sen har jag även plöjt mig igenom tredje säsongen av Torchwood. Det härligt homoerotiska pikanta scifi-äventyret som utspelas i Cardiff Wales. Som vanligt bjuds vi på en blandning av humor, spänning och action på ett sätt som bara denna serie och Dr Who kan skapa. Det finns mycket Åsa-Nisse över det här - men på ett helt igenom kärleksfullt sätt. Man kan inte annat än gilla både Torchwood och Dr Who. Den tredje säsongen är en minisäsong i fem sammahängande delar som kallas Torchwood Children of Earth. Enligt min mening det bästa som gjorts i dessa serier. Kul att man gör om en hel säsong till något "eget". Spännande och dramatiskt till max är iaf denna lilla miniserie i serien. Hoppas det kommer en fjärde säsong. De får gärna fortsätta i samma spår för mig.

En av årets mer hajpade filmer måste nog sägas vara Watchmen. En seriehjältefilmatisering av mannen som gjorde 300. Med det upplägget kan man ju inte gärna misslyckas kan man tycka. Mina förväntningar byggdes iaf upp rätt rejält efter de coola filmtrailers som florerat på nätet sen hösten 2008. Och på några sätt ros skutan i hamn. Filmen är tveklöst snygg. Filmens actionscener är stundtals häftiga. Det är rätt coolt när de i snygga scener brutalt hamrar sig fram genom skurkar.

Men jag vet inte vad det är med filmen, som gör att jag ändå tycker att den är riktigt kass. För det första är den iaf för mig totalt oengagerande. Jag kräver lite mer bakgrundsinfo för att bry mig om karaktärer - och ju mer spektakulär karaktär ju mer info. Den är nämligen tyvärr väldigt dålig på just detta och det leder till att jag har svårt att förstå vem, vad eller vilka alla karaktärer är. Det känns som ett ganska självklart krav att en film INTE förutsätter att man redan kan allt om alla karaktärer. Jag ska inte behöva gå ut i en affär och köpa ett nummer av Watchmen för att förstå så grundläggande saker som vad fan vissa figurer ska föreställa ha för superkrafter.

Vad gäller just superkrafter så är ju den här filmen rätt märklig. Det är ju bara precis två figurer i filmen som uppvisar riktiga superkrafter - de andra är mer "hårda tuffingar" - som springer runt i olika dräkter och slår ner skurkar - men som har uppenbart identitiska krafter, dvs "tuffhet". Ja, tuffhet. Något annat visades iaf inte i filmen.

Jag vet inte, men det tänder inga cylindrar hos mig. Det blir snarare lite töntigt med "män in tajts" som inte har någon uppenbar anledning att ha dessa tajts. Det känns som hela konceptet är misslyckad ironi över superhjältar i dräkter mer än en seriös skildring av just detta - för jag misstänker att antingen är serietidningen gjord med glimten i ögat på ett sätt som den här filmen inte alls lyckas med. Det eller så är den inte alls ironisk utan helt seriös - och då kan det också fungera. Men i filmen så finns en helt inkompatibel kombination av seriöst och ironi som inte fungerar bra.

I princip är det endast figuren Rorschach som ges lite utrymme och hans "story" växer fram. Men vad hans egentliga "förmåga" är - har jag ingen aning om. Han kan spöa skurkar trots sin ringa storlek och han måste ha på sig en mask som har ändrande sk Rorschach-mönster för att må bra. Någon med psykologiska bekymmer alltså. Men vad är superförmågan förutom ett par hårda nävar?

Detta måste man uppenbarligen, precis som med allt annat i filmen, läsa serietidningen för att begripa grunderna i. Och det konceptet gör mig mer förbannad än nyfiken. Jag kan acceptera att en film inte kan innehålla en hel series djup - men den kan iaf innehålla vissa grunder. Och är det så att serietidningen inte innehåller mer djup heller - ja då är det en kass film baserad på en kass serietidning och inget annat. Ibland blir kultstämpeln på serier lite väl stark. Lyssna på mig nu serienördar: Vet ni, en serietidning kan faktiskt vara kass.

Tillbaka till filmen. Ibland kan en enskild scen höja eller sänka en film. I den här filmen får en redan sjunkande skuta ytterligare ett hål i skrovet i form av en totalt omotiverad sexscen. Det kan mycket väl vara den mest omotiverade exponeringen av naken hud i en sexscen som setts i en film sen Sharon Stone och Sylvester Stallone puckade på varandra i The Specialist och "this movie sucks"-stämpeln börjar bli svårt att inte plocka fram. Kom igen - hur 80tal är inte exponerade sakta solbrända vältränade guppande rövar och bröst i förföriskt ljus? Jag började nästan skratta.

Den största svagheten i filmen växer också fram ur alla dessa problem och det är filmens obefintliga tempo. Den är helt enkelt skitsävlig. Tråkig.

Jag skulle gärna vilja ge filmen ett bra betyg och det är troligen denna vilja som gör att jag inte totalsågar filmen utan ger den en 2a i betyg. En tvåa är riktigt generöst för det här oengagerande sömnpillret.

Ack, dessa svårbetygsatta filmer. Filmen Knowing tar oss först med till USA 1959 och en skola som ska placera en sk tidskapsel i marken för öppnande 50 år senare. Alla barn ritar teckningar av hur de tror att 2009 kommer se ut, utom en flicka som istället skriver ner en massa siffror.

50 år senare är kapseln öppnad och pappan (en astrofysiker spelad av Nicholas Cage) till barnet som fick just flickans sifferpapper upptäcker ett mönster i siffrorna.

Och sen börjar vad som mestadels kan beskrivas som en orgie i hjärndöd religiös propaganda blandat med en soppa av storskalig action. Alltså i sig svårt att betygssätta. Men ett betyg mer i den nedre regionen blir det eftersom man hur man än vill knappast kan acceptera vissa saker. Jag tål gärna religiös propaganda i vissa begränsade mängder. Jag har däremot svårare för misshandel av vetenskapliga/filosofiska begrepp. Vinkla i frågor javisst, förvräng inte rena fakta.

Tex att man i filmen har en diskussion om determinism vs oförutsägbarhet som är så full av rena fel att det gör lite ont i kroppen. Man blandar samman determinism med syfte HELA tiden. Dvs man skildrar det deterministiska perspektivet som om det per definition kräver en medveten tanke bakom sig. Jorden ligger där jorden ligger, perfekt för liv, inte pga slump, utan pga att det är "determinerat"….

*suck*

Ja ni förstår. Å andra sidan är det rätt många som inte begriper mer kring filosofi än att man kan förstå att folk som skriver manus i Hollywood tror att determinism är det samma som syfte/medvetet agerande. Men man tycker ju att någon på inspelningen borde blivit lite sur och sagt ifrån.

Betyget räddas dock från en katastrof helt pga filmens välregisserade orgier i våldsam action och dramatik. Det är helt enkelt en ganska spännande rulle trots alla (religiösa) dumheter. Jag ger den en trea i betyg. Helt ok popcornrulle.

Tre stycken kortare filmrecensioner blir det innan midsommar.

Jumper - En film lite i samma stil som Push om personer med superkrafter. Bygger också denna därför på Hero-vågen. Jag skulle dock vilja påstå att den trots den träige Hayden Christensen i huvudrollen så var den lite bättre, lite mindre fjantig. Det är dock fortfarande inte frågan om en bra film dock. Betyget blir en tvåa.

Legend of the bog - En B-film med Vinnie Jones i en hård huvudroll som "bogpeople-jägare". Filmen är såklart helt värdelös, men den har sina stunder ändå. Dels är den rätt snygg för att bara en B-film. Dels innehåller den en härlig replik. Ni vet hur vi gång på gång i Hollywoodfilmer får se huvudrollspersoner, ofta snygga hårda hjältar säga till filmens "nörd" när denne förklarar något. Tex en vetenskapsman som förklarar något blir avbruten med "please doc, in english".. och så kommer dumhetsförklaringen som egentligen då riktar sig till alla korkade i publiken så att de inte ska börja gråta i biosätet. I den här filmen replikerar "doc" och säger som det är: Vissa vetenskapliga saker går inte att förklara i lekmanstermer. Bara det räddar filmen upp till en tvåa i betyg.

Street Fighter: The Legend of Chun-Li - Är en film som förvånansvärt nog inte är så helt värdelös som man kan tro. Den är stabilt regisserat spänningsmässigt, vilket gör den mycket mer uthärdlig än rullen från 1994 med van Damme som bara var plågsam helt igenom. Självklart är filmen inte alls bra, den är t om ganska kass, men den lyckades iaf få mig att hålla mig vaken. Den får en tvåa i betyg. Jag kan ev vara yr i huvudet som tycker det här, det känns nämligen fortfarande instinktivt helt fel att inte ge den här filmen en etta i betyg.