Skräckfilmer mår ofta bäst av att inte vara för långa precis som historiska kostymfilmer mår bäst av att just vara jättelånga. Skräck som är bra kan i princip levereras på fem minuter har jag märkt och om det håller på för länge så måste regissören förr eller senare avslöja för mycket som drar ner på känslan. Med andra ord - skräck mår bra av att vara kortfattad.

Filmen Rohtenburg från 2006 ("Kannibalen från Rohtenburg" på svenska och "Grimm love" på engelska - en bättre titel än man kan tro, men det förstår ni när ni ser filmen) är bara 1 timma och 14 minuter lång. Rena kortfilmen med andra ord - men det räcker utmärkt ändå. Det här är en film, som appropå förra bloggposten om IMDB har fått betyget 5.2 av drygt 1000 människor. Ett minst sagt dåligt betyg som nog avskräcker (höhö) många skräckfilmsfantaster.

Jag anser att dessa betygssättare har fel. De har troligen helt missat poängen med filmen och troligen varit ett och annat år för unga för att kunna ta till sig den mentalt. Eller för dumma helt enkelt. Det sitter trots allt en hel del ADHD-störda ungdomar och betygssätter på IMDB. Det här är nämligen en riktigt bra film, väl värd att hamna omkring låt oss säga 7 på IMDB. Inte värdens bästa film direkt, men riktigt bra.

Den handlar om de uppmärksammade kannibalmorden som begicks i Tyskland för drygt tio år sen. Uppmärksammade för att det handlade om folk som frivilligt ville bli uppätna. Och det är kring detta som filmen bygger upp sin styrka på - psykologin. Man trillar som tittare ner i den avgrund som både en ätare och en som vill bli uppäten befinner sig i. Det här är sjukt och "ondska" är ingen variabel.

Här klämmer då garanterat skon för en generation korkade amerikanska ungdomar som är vana vid att kannibaler - det är onda cyniska typer likt Hannibal Lector. När de möter på en fragil och mycket skadad människa som vår films kannibal och när filmen inte ens försöker framställa honom som varken ond eller ens ömklig - utan bara precis så besynnerligt sjuk som en människa som vill äta andra är - då tror jag inte de flesta tittare hänger med i svängarna.

Den här filmen är mycket sävlig. Den är också lite svår att hänga med i ibland eftersom den växlar mellan tid och personer (som är lika varandra i utseende) ofta. Men mot slutet så börjar man hänga med - eller rättare sagt - falla in i det svarta hål som huvudrollspersonerna befinner sig i och det ger mig den obehagliga känslan av att nästan nästan ha fått känna på hur dessa människor är på riktigt. Samtidigt som det är cineastisk konst att lyckas med sånt, är det också obehagligt. Rothenburg är obehaglig.

Jag vet också att i samma stund som jag rekommenderar denna film så kommer jag göra några besvikna - för ni kommer inte alla lyckas med att falla in i den likt jag gjorde och det kommer göra att ni troligen bara kommer se ytan - en tämligen oblodig yta för att vara en film om en kannibal. Det här är kanske inte en skräckfilm, utan mer en "obehagsfilm". Den skulle troligtvis fungera katastrofalt på en date eller på en fest - så se den själv i mörkret hemma. Förvänta dig ingen spänning alls. Förvänta dig ett fysiskt obehag.

Jag ger filmen 4a svaga mörka mänskliga sinnen av 5 möjliga. Det här är brilliant, men så brilliant att de flesta inte kommer kunna ta det till sig. Och ja, jag är fullt medveten om hur arrogant och självgod jag låter nu - men så här är det faktiskt. Precis som jag är för korkad för att bli framgångsrik matematiker är vissa faktiskt för korkade för att förstå vissa filmer.