Skurkarna var bättre förr
Härom kvällen såg jag Sergio Leones "Per qualche dollaro in più" (For a Few Dollars More). En av de bästa och mest klassiska av alla spagettivästerns som gjorts. Rättare sagt, jag såg om den, för såklart har jag sett den innan. Men det var säkert 15 år sen sist så det var lite av en helt färsk upplevelse trots allt. En film som det finns lite att orda om. Det är ett mästerverk som i princip måste ges en femma i betyg.
Vad gör egentligen en film som denna till en så välkänd film? Varför är den en klassiker? Den är ju trots allt väldigt långt ifrån vad normen för vad en "bra film" ska vara enligt skolboken. Den är teatral, den är precis hela tiden överdriven och den har massor med ofrivillig komik.
Det är ju JUST det som gör den bra. Den är så cool in i märgen. Den är inte det minsta subtil utan allt är som en vägg av upplevelser som faller över en och man måste vara hjärndöd för att missa något. Den nästan distat höga musiken av hamrar in känslor och man kan inte undvika att känna precis så som regissören vill att man ska.
Sen har den en annan stark detalj som många filmer, både samtida och modernare saknar: Den är fylld till bredden med coola skådisar. Den sjukligt gulbleke Lee van Cleef som tillsammans med Clint Eastwood med isblicken och cigarren och ett helt gäng oförglömliga skurkar, då inte minst sidekicken "Wild" som spelas av Klaus Kinski. Sicken ensemble!
Idag ska alla skådisar vara vackra och likformiga. Inte för att Clintan då är ful nej, han är troligen en av de mest stiliga skådisar någonsin på duken, iaf i unga år. Och jag kan även tänka mig att kvinnorna smälte som smör för huvudskurken "El Indios" (Gian Maria Volontè) djupa grå-gröna ögon. Det är ju nästan så jag gör det…
Men nej.. rent allmänt annars. Idag råder det ungdomsfascism. Alla hjältar ska vara muskliga rentvättade mammasgossar med blekta tänder och krystad 5dagars-stubb. Alla kvinnor ska vara fotbollsmammematerial och knulldockor samtidigt. Och skurkarna idag är bara dryga "eurotrash".
En filmskurk som ska föreställa en trovärdig ledare måste vara karismatisk för att vara övertygande. Gian Maria Volontè är ett skolexempel på en bra filmskurk! Det här är en man man följer! Det här är en ledare!
Mer om filmskurkar i DN. Kan inte säga att jag håller med om "deras" lista.
RSS Feed
Det var abbans länge sedan jag såg de tre Leone-spaghettisarna men jag tycker de är lysande, alla tre. Det känns som om det kanske är dags att se om dem.
Det är som du säger, till stor del karaktärerna som gör filmerna. De är karikatyrer: den oändligt tuffe, hårdhudade hjälten och de oändligt slemma skurkarna. Och musiken! Morricones musik lyfter filmerna till nästan magisk nivå. Här är det ingen bakgrundsmusik. Nej, musiken är en essentiell del av upplevelsen. Inte minst i den sista duellen, både i För några få dollar mer och i Den gode, den onde, den fule.
Att sedan Leone/Morricone upprepar bravaden några år senare med Henry Fonda som en av tidernas bästa filmskurkar gör det inte sämre.
Comment by mjn — June 8, 2009 @ 1:43 pm
Mjn: Absolut. Själv är jag en stor vän av tydlig filmmusik som man lägger märke till. Tycker inte alls att den gamla devisen att “Bra filmmusik märks inte” stämmer speciellt bra.
Jag funderar fö själv på att köpa in allt på DVD nu. Väl värt att äga.
Comment by nihonshu — June 8, 2009 @ 1:51 pm
DVD:erna har en vördad plats i hyllan. Missa inte heller den lite bortglömda filmen Giù la testa (Duck, you sucker eller A fistful of dynamite, http://www.imdb.com/title/tt0067140/). Inte Clint eller Fonda, men väl James Coburn och Rod Steiger. Morricone står naturligtvis för den fantastiska musiken även i den här filmen.
För övrigt är nog Morricones musik i princip den enda filmmusiken jag kan lyssna på utan att se på filmen. Folk som lyssna på Titanic- eller Braveheartsoundtracken vill jag helst sparka på pungen
Comment by Paulus — June 8, 2009 @ 3:10 pm
En av de bästa filmskurkarna var han rävansiktet (minns fan inte namnet). Inte säker på att han alltid var skurk, dock.
Comment by Dan — June 10, 2009 @ 12:48 am
Håller fullständigt med dig. Den gode, den onde och den fule är inte så kass den heller. Den dystra stämmningen, Det återkommande klassiska temat av Ennio Morricone, bra foto och den slutliga uppgörelsen som inspirerat många nyare filmer, och då även i andra genreer.
Comment by Utbloggad — June 24, 2009 @ 8:36 pm