Moonseed är sista delen i Stephen Baxters sk "NASA-trilogi". Den här trilogin hänger på inte sätt samman utan är tre fristående berättelser där vissa teman är de enda gemensamma hållpunkterna. Dessa teman är alternativ historia, hotet av katastrofer och inte helt oväntat NASA. Så man kan läsa vilken bok som helst i serien utan problem.

Moonseed börjar med två parallella händelser. Dels får vi följa den unge geologen Henry Meacher som är på resa till Skottland. Här ska han på ett labb undersöka ett av de från Apollo-uppdragen hemtagna stenproverna från månen i ett lokalt labb i Edinburgh. Prover som både i boken och i verkligheten är saker som hålls väldigt isolerade och skyddade. Ganska parallellt till denna händelse vaknar världen upp till ett märkligt astronomiskt fenomen då Venus helt plötsligt (delvis) exploderar på natthimmeln. Forskarna ställer sig frågande till varför detta hände med Venus. Det är inte förrän en laboratorieassistent till Henry av misstag/slarv släpper ut lite av ett borrprov på Arthurs seat (en gammal basaltkupp mitt inne i Edinburgh) och något börjar hända med basalten. Den löses upp och Henry blir den förste att göra en skrämmande koppling till de mystiska händelserna som drabbade Venus.

Därefter tas vi med på en dystopisk resa kring politiska bråk och enorma naturkatastrofer och så slutligen även till en expedition till själva månen.

Boken är precis som Titan en utmärkt inblick i ett handlingsförlamat demokratiskt samhälle. Samma samhälle som vi ju faktiskt lever i idag. Baxter ger också (åter, precis som i Titan) uttryck för ett visst agg mot rymdforskningspolitiken av idag. En politik där allt kostar helt onödligt mycket eftersom man troligen är i onödan helt onödigt försiktig då man har skattebetalarnas labila goda vilja som ett krav. Jänkarnas "det ska vara piloter som blir astronauter" får sig också en skön spark där bak. Det ytterst ovetenskapliga att låta folk utan någon som helst kompetens i geologi få besöka månen ter sig rätt obegripligt verkligen. Lite som att låta en bilmekaniker utföra hjärnkirurgi. Men samtidigt som det finns många kängor mot amerikansk (och för den delen internationell) rymdpolitik så finns det mycket kärlek till det samma i den här berättelsen. Kärlek inför de rutiner och traditioner man har. Kärlek gentemot hela rymdutforskningsfenomenet. Så tro inte att det är en hatbok mot NASA, åhnej, tvärtom. Det är däremot agg mot den populistiska politiken som styr NASA.

Jag som geolog (nåja, snart iaf) bjuds på en orgie i geologi i den här boken. En av huvudrollerna i hela berättelsen är nämligen helt klart geologi. Lägg därtill att jag inte kan hitta några som helst fel i geologin och det blir bara ännu bättre som upplägg. Om vi jämför med den evinnerligt överskattade Red Mars av Kim Stanley Robinson - som dels helt löjligt mycket fokuserade på det sociala pladdret och helt lyckades sjabbla till det med det vetenskapliga är det så här scifi med vetenskap bör framställas. Inte för torrt och alltid så vetenskapligt korrekt som möjligt. Det är en sak att man påstår saker utanför vårat kunskapsspektra, dvs kring överljushastigheter osv, en annan när man inte kan skilja på flinta och vulkaniskt glas. Det ena finns det utrymme för teorier kring, det andra inte.

Man borde tro att detta då bäddar för en given succé för min del. Men det tycker jag inte. På något sätt är boken inte riktigt så spännande som den borde vara. Det beror primärt på just geologin som huvudroll då geologi inte är känt för action. Även om man speedar på geologiska processer så mycket som man bara kan med hjälp av *censur, det får ni läsa om* så är geologi alltid långsamt. Detta långsamma måste man kompensera med en del långa hopp tidsmässigt i boken. Och det kan allt som oftast bli lite segt av sånt. Det var förövrigt en av Red Mars svagaste sidor - att så fort när man började komma in i händelserna och miljön på en plats så förflyttade författaren oss några år längre fram i tiden.

Jag är ingen fan av den berättarstilen. Jag kan acceptera hopp mellan böcker eller kanske något enskilt enda hopp i en bok, men inte mellan varje kapitel. Nu är inte Moonseed en bok som hoppar så mycket tidsmässigt förren de sista 50 sidorna (av 650) så det går väl ann egentligen. Men boken får pga detta lite av ett antiklimax. Den bygger upp så mycket som den sedan bara pga berättarteknik (och geologins ovilja att ske snabbt) bara mjuknar bort.

Hur det går? Vad som händer med Jorden och geologen Henry? Vad det där som är Moonseed egentligen är? Mja, det låter jag vara osagt såklart. Boken får en svag fyra i betyg. Den är väl värd att läsa, men den saknar Titans, den föregående boken i NASA-trilogin, fantastiska undergångskänsla. Den får utmärkelsen "geology approved" av mig. Den håller mycket god klass kring geologin och jag lärde mig t om ett par saker som jag sedan med riktiga källor bekräftat stämde. Det är fan inte illa av en doktor i flygteknik att kunna geologi nästan som en geolog.