Låt den rätte komma in
Få filmer med ursprungsland Sverige har väl på senare år varit så hajpade som Låt den rätte komma in. Hyllad i USA. Hyllad i Sverige. Omtalad av de flesta. Idag så blev det min tur att se filmen.
Den handlar om Oscar 12 år som lever i Blackeberg. Året är 1982 och det är dystopisk svensk vinter med snö och obegripliga idéer som tröjor instoppade i byxor, superkorta jackor och frisyrer som utstrålar särling. Mitt i allt detta flyttar en "12årig" vampyr in i kvarteret och Oscar, en utböling i skolan, får äntligen en kompis. Och allt utspelat i gråaste svenska miljonprogrammet för att filmen för kids 2009 i USA måste te sig som helt hysteriskt exotisk.
Filmen vilar i princip helt på stämning och atmosfär och det känns mycket som allt är berättat och skildrat ur en tolvårings synsätt. Karaktärer är i allmänhet just så förenklade som de är i ett barns värld. Jag vet inte om det är meningen eller om det är en brist i filmen. Ser man det som något som är medvetet så fungerar det, annars är det mest stolligt med alla personporträtt.
I grund och botten är det här en klassisk ungdomsfilm om vänskap och utanförskap mer än en vampyrfilm. Vampyrtemat är mer en kuliss för en ganska charmig skildring av ett ungdomsöde 1982.
Filmen är långt ifrån det mästerverk som vissa skildrat det som. Men i jämförelse med mycket annat som producerats i filmväg i Sverige är den såklart lysande. Det är rätt skönt att slippa draamaaaaten-skådespel tex även om filmen är teatral på sitt eget sätt. Det gäller också att gå in i filmen medveten om att den inte är speciellt kuslig vilket jag kanske inte gjorde och därmed blev lite besviken. Det är som sagt mer ett romantiskt ungdomsfilm än något annat. Jag har svårt att komma på några direkta svagheter med filmen, utan den faller väl snarare på att den ger lite av en "jaha-känsla" när man ser den och att jag förväntade mig mer skräckmoment snarare än myspys.
Jag ger filmen tre i betyg av fem. Det här är schysst och mysigt och ett ovanligt gott hantverk för att vara svensk film.
RSS Feed
“frisyrer som utstrålar särling” - Den meningen borde ju bli en klassiker!
Comment by Johnny — March 22, 2009 @ 11:43 pm
Instämmer, 3 av 5 är rimligt. Boken är som vanligt bättre än filmen, men jag vet inte va de skulle gjort annorlunda
Comment by markus — March 23, 2009 @ 12:23 am
Kul att läsa din recension av filmen. Jag har själv inte sett den än, men jag läste boken strax före jul, och den är riktigt bra. Den är inte heller det enorma mästerverk som så många verkar vilja få den till, men fortfarande mycket bra. Inte heller där är det de klassiska skräckelementen som står för det skrämmande, utan precis som du säger använder John Ajvide Lindqvist vampyrmyten för att berätta en historia — eller egentligen flera parallella historier — om vänskap och utanförskap. Det skrämmande ligger snarare de socialrealistiska delarna av boken, i skildringen av förorten, i människoödena, och i det boken säger oss om hur människors förhållanden till varandra kan se ut. Rekommenderas.
Comment by Dr M — March 23, 2009 @ 12:50 am
Johnny: Ja men va fan - hur såg ni ynglingar ut i början av 80talet liksom. Pottfrisyrer och fanskap. själv var man ju en dum liten förstaklassare 82 - så jag har ju iaf den ursäkten.
Comment by nihonshu — March 23, 2009 @ 6:07 pm
Markus & Dr M: Ej läst boken. Ej lockats av det. Har så svårt för den typen av spänningslitteratur tyvärr. Tjejen har den hemma så jag kan alltid läsa i den om jag ändrar mig.
Comment by nihonshu — March 23, 2009 @ 6:08 pm
Jag är inte riktigt säker på att jag förstår vad du menar med “den typen av spänningslitteratur”, men jag har all förståelse för att inte alla är lockade av boken. Det tog lång tid innan jag själv tog mig för med att läsa den, och det är fullt möjligt att jag aldrig hade läst den om jag inte hade hört så många säga intressanta saker om den att jag till slut kände att jag var tvungen att läsa den bara för att hänga med i vad alla pratade om. Sedan visade det sig att boken faktiskt var rätt bra, om än inte alls på det sätt jag hade föreställt mig från början.
Jag har även läst hans andra bok, Hanteringen av odöda, som förvisso inte var utan förtjänster, men inte alls lika bra (min sambo har motsatt uppfattning, men hon verkar vara ganska ensam om den). JALs övriga böcker har jag inte läst, men kommer nog att göra så småningom. Annat lockar dock mer.
Comment by Dr M — March 23, 2009 @ 7:18 pm
Dr M: Jag tänkte väl mest i banorna av spänningslitteraturgenren rent allmänt. Skräck, mystik, thrillers och sånt. Framförallt om det är på svenska.
Jag har samma fördomar om det som jag har om deckare. Skulle aldrig läsa en deckare.
Comment by nihonshu — March 23, 2009 @ 7:37 pm
Jag skulle nog ge den en fyra åtminstone. Mycket atmosfärisk och vacker, och originell för att vara skräckfilm. Inte någon ungdomsfilmskuliss utan mer en hybrid av genrerna i mitt tycke.
(Långt bättre än boken för övrigt som var ett pinsamt plagiat av Stephen King.)
Comment by Paradigm — March 25, 2009 @ 6:47 pm
Nihonshu: Jag förstår. Jag dras lite med samma fördomar, tror jag. Jag har läst ett par av Stephen Kings böcker, och någon bok av Koontz, men även när jag uppskattat dem (Kings Pestens tid t.ex.) har jag känt mig särskilt lockad till genren som sådan. Jag kan inte påstå att jag gör det nu heller, även om jag har ett rätt medvetet program för att faktiskt försöka ge en del litteratur som jag hittills undvikit en ärlig chans. Medan Hanteringen av odöda var mer av en traditionell skräckberättelse, hamnar Låt den rätte komma in i skräckgenren bara genom att den använder sig av genrens element för att berätta en i grunden socialrealistisk berättelse.
.
Paradigm: Vilken King-bok menar du att JAL har plagierat? Var någonstans har King använt en nytolkning av vampyrmyten för att berätta en socialrealistisk historia om utanförskap och vänskap i miljonprogramsförorten? (Jag har som sagt inte läst mycket av King, så jag är uppriktigt intresserad av referens till den bok du menar att JAL plagierat; det skulle vara kul att läsa den.)
Comment by Dr M — March 26, 2009 @ 1:07 pm
Dr M: Vampyrer finns väl med i Kings Salems Lot? Och Det mörka tornet? Jag är inte helt säker dock.
Comment by nihonshu — March 26, 2009 @ 2:17 pm
Vampyrer i olika tappningar finns i massor av böcker. Om man anser att blotta förekomsten av vampyrer innebär plagiat så har väl i så fall King i sin tur plagierat Bram Stoker? Nej, att anklaga en författare för plagiat på King för att han/hon använder vampyrer är som att säga att all musik som använder gitarrer är plagiat på Beatles. Jag utgår ifrån att det inte var så Paradigm menade.
Comment by Dr M — March 26, 2009 @ 3:15 pm
Dr M: Absolut. Det blir ju inte plagiat bara för att man snor ett element - det krävs ju mycket mer än så.
Comment by nihonshu — March 26, 2009 @ 3:25 pm
Det är Kings stil som är plagierad, inte innehållet. Även de kritiker som gillar boken medger att det finns en likhet. Frågan är närmast var gränsen mellan inspiration och plagiat går. I mitt tycke har Ajvide gått över gränsen.
Comment by Paradigm — March 27, 2009 @ 2:41 pm
“Kings stil”? Mycket luddigare kritik än så får man leta efter. Vilka är de utmärkande dragen i “Kings stil” som JAL ska ha plagierat? Visst har jag hört talas om jämförelser mellan JAL och King, men de flesta av de texterna har mest nämnt jämförelsen bara för att konstatera att det förefaller vara mer av ett försäljningstrick än någon särskilt akkurat jämförelse.
.
De verk jag har läst av King tycker jag skiljer sig mycket tydligt från JAL i nästan alla avseenden, inte minst stil. För att vara helt uppriktig tyckte jag inte att de böckerna hade någon tydlig och utmärkande stil alls. Men jag medger gärna i samma andetag att jag inte läst tillräckligt mycket av King (alternativt inte läst de i sammanhanget relevanta verken) för att riktigt göra bedömningen.
.
Jag väntar alltså fortfarande på konkreta exempel på plagiat. Att anklaga någon för att plagiera en stil är bland det mest vanskliga man kan göra, inte minst eftersom “stil” är ett så luddigt begrepp. För att underbygga en sådan anklagelse krävs det att man identifierar de föregivet plagierade stilelementen, visar att de är utmärkande och (någorlunda) unika för den plagierade författaren, samt visar att den som eventuellt plagierat tagit stilgreppen använt dem utan att det nya verket som helhet utgör ett nytt verk som står på egna ben. Att stilgrepp går i arv (både medvetet och omedvetet) mellan författare är inte plagiat, utan litterär tradition och intertextualitet.
.
Man kan dessutom anföra som motargument att om stora stilmässiga likheter i sig och utan beaktande av verkets övriga element utgör relevant grund för plagiatsanklagelser, då har vi snart gjort det omöjligt att skriva inom en litterär, stilistisk tradition, eftersom alla verk utom det första blir plagiat.
Comment by Dr M — March 30, 2009 @ 1:33 pm
Filmen ÄR ett mästerverk, anser jag. Mycket atmosfärisk och överlägsen boken. Såg filmen först, vilket kan vara förklaringen men dom många tolkningar som kan göras när det gäller Elis och Oskars framtid, Elis kön och kopplingen mellan Oskar och Håkan är en av filmens stora fördelar. Boken är mer skräckfylld men filmen är överlägset mer tankeväckande och i grunden mörkare. Däri ligger den verkliga skräcken. Tänkte på filmen och dess mening många dagar efter och förklaringarna jag fick av att läsa boken försämrade berättelsen.
Jag tror att det är en stor nackdel att ha läst boken först. Sen får man inte glömma att John Ajvide visste vad han gjorde när han själv skrev manus. Han och Tomas Alfredson visste precis vad styrkan och svagheterna i berättelsen låg. Något som den svenska publiken som läst böckerna inte riktigt har fattat. Jag menar, kom igen, Zombie-stånd-Håkans återkomst och sova i blodfyllt badkar. Löjligt.
Filmen 5/5. Boken 4/5.
Comment by bassfire — April 5, 2009 @ 4:48 pm
bassfire: Jag håller helt med dig om det du säger om bokens brister. Det är en bra bok, och jag tycker nog att det du säger om filmen — att den verkliga skräcken ligger i det mörka och tankeväckande, snarare än i skräckelementen — gäller boken också. Om filmen lyckas leva upp till det, och dessutom undvika de svaga elementen i boken (Zombie-stånd-Håkan och blodfyllda badkar, för att ta två av de tre största dumheterna) så har man onekligen nått väldigt långt.
.
Till min glädje verkar filmen slås upp ganska stort här i England nu, så jag hoppas kunna se den ganska snart. De kör dessutom med textning, så att vi får med hela skådespelarinsatsen (dubbade filmer är det värsta jag vet — alldeles oavsett om jag förstår originalspråket eller inte).
.
http://lettherightonein.co.uk/
Comment by Dr M — April 6, 2009 @ 3:19 pm
Dr M: Hoppas bara det blir rätt textning då. I USA finns två versioner - dels bioversionen - som i stort är helt korrekt - och så Blurayversionen som är fylld av fel, något som skapat stora rabalder i film-USA, framförallt efter att bolaget i ett internt mail i princip hånat fansens missnöje. Ett mail som läckte ut.
Comment by nihonshu — April 6, 2009 @ 4:33 pm
Är det sant? Så otroligt klantigt på alla plan. Jag har för all del svårt att tänka mig att det är något annat än bioversionen som kommer att visas på biograferna här. För min personliga del är det förstås en smula skitsamma, eftersom skådespelarna talar mitt modersmål, men det är ju trist om den brittiska publiken får en undermålig översättning.
Comment by Dr M — April 7, 2009 @ 11:37 am
Dr M: Ja ett exempel jag drar ur minnet är en scen där ett gäng ropar till en av sina polare (som de otåligt väntar på utanför gymnastiksalen) att “han kan gå och runka där hemma istället för på skolan”. I bioversionen översätts detta rakt av. I Blurayversionen översätts det med “att han ska skynda sig för de vill gå hem”.. dvs sex-kommentaren är bortcensurerad helt i översättningen. Sådana där saker ska det tydligen krylla av i blurayen.
Comment by nihonshu — April 7, 2009 @ 12:04 pm
Pinsamt. Det hade varit pinsamt nog om det var en slarvig översättning. Medveten sexualmoralism i översättningen är ju bara sorgligt.
Comment by Dr M — April 7, 2009 @ 6:25 pm
Intressant läsning. Personligen älskar jag filmen, i min mening är den en av de två bästa svenska filmerna som gjorts sen Körkarlen. Jag håller med Bassfire att filmen helt klart är bättre än boken, även om jag verkligen gillade den med. Däremot så tror jag att de har valt bort vissa delar ur boken för att de helt enkelt inte skulle vara särskilt lämpliga för att visas på film, jag tänker då framför allt på “zombie-stånd-Hålan”. Men jag håller med om att det antagligen även är för att göra filmen mer sammanhållen. Däremot håller jag absolut inte med om att filmen är en skräckfilm.
Många pratar om “Låt den rätte komma in” som en skräckfilm och tyvärr vet jag väldigt många som har undvikit att se den bara för att de tror att den är en skräckfilm. I och för sig får de väl skylla sig själva, för jag tycker verkligen att de går miste om en ruskigt bra film. Personligen skulle jag säga att det är mer ett drama. Det enda som skulle kunna göra att filmen kan anses som en skräckfilm är ju just att den innehåller en vampyr, vilket jag verkligen inte tycker räcker. Det verkar dock vara rätt många som har gått och sett filmen i tron att det skulle vara en skräckfilm, för att sen bli besvikna. Personligen läste jag boken långt innan jag såg filmen på bio. I min mening var det snarare en fördel att ha läst boken först, för jag visste vad jag hade att vänta mig (och jag förstod vilka delar som inte skulle komma med i filmen). Sen tycker jag att man måste se boken och filmen som olika verk, även om boken, i mitt fall, gjorde att filmen växte.
Sen kan jag verkligen inte hålla med om att JAL skulle ha plagierat Stephen King. Jag har läst alla JAL’s böcker, dock inte så många av Kings böcker så jag kan väl iofs inte göra ett särskilt kvalificerat bedömmande. Jag håller med att det snarare rör sig om ett försäljningsknep, eftersom Kings namn ofta nämns när det handlar om denna typ av litteratur. Däremot skulle jag bli förvånad om inte JAL hade inspirerats av King.
Comment by Grim — April 12, 2009 @ 4:21 pm