Jag införskaffade den gamla TV-serien , inspelad 1978, på DVD i julklapp till min sambo. Men jag kan villigt erkänna att jag själv också gärna ville se om den och att det motiverade mig lite extra. Jag minns ju hur den gick på svensk TV nånstans kring 80talets början och hur jag trots min ringa ålder såg varje avsnitt. Jag ville se vad det var för serie egentligen som man trots allt mindes så väl och som så många talade varmt om. Nu med lite mer vuxnare ögon.

Alla kanske inte minns serien, vissa läsare var kanske inte ens födda när den gick så lite om storyn får jag ju säga trots allt, nåja, den handlar ju i alla fall huvudsakligen om irländska Mary som på slutet av 1700talet döms till att bo och arbeta i sju år på en engelsk straffkoloni (New South Wales) för ett ringa brott som hon tvingas begå i hemlandet. Väl där får vi sen följa hennes liv och öde.

Jag gick väl in i serien med viss skepsis, jag misstänkte att den säkert skulle stinka av 1970tal och typiska engelska TV-serier inspelade i studios med 1000-watts-lampor, men det tycker jag inte alls att den gjorde utan den känns faktiskt historiskt genuin på många sätt även om en del saker såklart bryter igenom som modernt. Tex musiken är i vissa versioner ju inte direkt historiskt genuin, men de funkar bra ändå eftersom man vet att den är skriven och framförd av huvudrollsinnehavaren Jon English.

Den har också en bra kombination av spänning och vardagsliv. Den stora kvalitén med serien är mycket hur den så effektivt skapar en känsla av välbefinnande och intresse för det vardagliga livet. Det lokala värdshuset, The Bird in the Barley är just ett sånt värdshus som man själv skulle vilja äga/besöka om man levde där i slutet av 1700talet. Vill man se en actionfylld serie i episkt format är det här inte serien man letar efter. Det här är småskaligt hela vägen även om verkliga dokumenterade historiska händelser dyker upp i den. Serien har även en melankolisk känsla som är riktigt jävla bra. Jag tror att den bidrar mycket till helhetsintrycket.

Jag tror att jag betalade 300 kronor för en TV-serie på 13 avsnitt. Den är med råge värd det tredubbla. Visst är den kanske primärt riktad åt en kvinnlig publik eftersom mycket fokus ligger kring just vardagsromantik och att den absoluta huvudrollen får sägas innehas av just kvinnan Mary, men det stör inte mig alls. Det här är nog en serie om drömmar, nya liv osv som vem som helst oavsett kön borde kunna uppskatta. Bästa betyget en serie i allmänhet kan få är att man har lust att se om den igen. Och det måste jag säga att jag i princip redan har bara dryga månaden efter att jag såg sista avsnittet.

Jag ger serien fyra starka irländska slavar av fem möjliga i betyg.