Trots att jag är ett fan av Jan Troells filmer hade jag aldrig sett Il Capitano, hans film om Åmselemorden. Igår blev det ändring på det. Jag hade inga höga förväntningar för jag minns lite svagt att när den kom så var bemötandet kyligt (fast den fick en Guldbagge så alla var inte missnöjda). Varken trailers eller ämnet i sig hade lockat mig det minsta. Det kändes som om det bara skulle vara en svensk Natural born killers typ, fast mycket gråare och tristare och sämre.

Men det var det inte. Tji fick jag - det här var offantligt mycket bättre än NBK. Det är en väldigt grå socialrealistisk roadmovie kan man säga, som följer Juha och Marita på deras resa, från att de först träffas i ungdomen i ett grått 80tals-Finland och sen runt fragmatiskt på en massa platser i deras liv. Grand finalé är inte helt oväntat då deras ganska planlösa resa i Sverige där morden sen sker. Men hantverket gör att filmen trots sina förutsättningar är väldigt bra ändå.

Det märks direkt att det är Troell som gjort filmen. Fotot är fantastiskt (jag har kommit fram till att det är superrealistiska ljussättningen som alltid är så otroligt snygg i hans filmer) och miljöer och skådisar är också perfekta (killen som spelar Juha, fast i filmen fick han namnet Jari, är väldigt trovärdig). Det här är inte en film som är riktigt lika bra som hans andra filmer, men det är fortfarande en väldigt bra film och jag har svårt att tänka mig att en film om morden skulle kunna göras bättre faktiskt.

Den bemöttes som sagt kyligt 1991-92 när den kom. Det är kanske inte så konstigt eftersom den tidens filmideal låg kring Göta-Kanal-nivå i Sverige alt Nya Franska Vågen om man föreställde intellektuell… Få saker är mer sorgligt rent cineastiskt än Sverige under 1980talet. Och 1991 levde dessa "ärdetinteenkomedifilmatmedkasstfotoärdetdåligt"-ideal i allra högsta grad kvar.

Den här filmen känns nämligen precis som alla Troells filmer tidlösa och det fixade nog inte den glättiga publiken och recensionskåren från den tiden. Andra filmer har en tendens att stinka av sin samtid - men Troells filmer är aldrig sådana.

Il Capitano frossar aldrig i våld. Den bjuder också på ett par riktigt lysande scener som jag med lätthet skulle placera in i svensk filmhistorias top-arkiv. Där är bla en scen i slutet av filmen där Juha och Marita helt ovetande är och dansar på samma danspalats som familjen som sedan mördas. Den sorglösa dansbandsmusiken blandas med ett svagt nynnande på finska och de kalla kårarna kryper i en i takt med att nynnandet växer i ljudstyrka. Så förbannat snyggt helt enkelt. Jag vill också kunna göra film på det där viset!

Helheten kring filmen är svår att betygsätta. Den ÄR sävlig och det är svårt att veta vem man ska brys sig om i filmen eftersom den (fullt medvetet) ger så många dubbla budskap. Offren är helt anonyma i filmen vilket var ett medvetet drag fattar jag det som (och impopulärt bland de anhöriga som såklart då tolkade det som att man istället skulle bry sig om brottslingarna). Man blir därför en betraktare som inte riktigt kan engagera sig. Man lämnas till att beskåda hantverksskickligheten och den komplexitet som finns i psykologin kring skuld och vad filmen egentligen visar (kan inte avslöja det såklart). Men dessa två räcker långt. Mycket långt.

Jag skulle vilja påstå att allt den här filmen gör är ungefär det samma som filmer som Der Untergang gjorde med sin "demon" Hitler. Den visar den sanna mänskliga sidans otroliga komplexitet och att "ondska" är ett påhittat och relativt begrepp precis som godhet. Det finns bara mänskliga handlingar och mänsklig psykologi. Många människor med en förenklad världsbild kan inte hantera sånt. Det blir så mycket enklare om man bara gör om skurken till en ond person. Alla andra saker tolkas som sympati av denna publik.

Il Capitano är precis som Troells andra filmer inte en film för alla. Denna är om möjligt ännu svårare att uppskatta för alla än hans andra filmer eftersom den är så rå och kall stundtals. Troell har alltid värme och kärlek i sina filmer, men i den här filmen ersätts de känslorna snarare av mer primala tankar. Och det gör filmen klinisk - men väldigt trovärdig. Jag ger filmen en 4a i betyg.