Som liten parvel cyklade jag till den lokala kiosken under 1980talet för att hyra vhs-film för veckopengen. En favorit att hyra var kungfu-filmer. Detta med kungfu var både exotiskt och häftigt. Det var inget som SVT skulle visa, och några andra TV-kanaler fanns ju inte förrutom Danmarks DR1. Ja just det kids, jag levde på tiden det bara fanns tvenne svenska kanaler. Som skåning förärades jag dock som sagt även med DR1.

Nej Kungfufilm var det coolaste jag visste så jag hyrde väl dussintals sådana av skiftande kvalitét. Därför har jag alltid varit lite svag för den typen av filmer, även idag i vuxen ålder. Huvudsakligen finns det fyra typer av Kungfu-filmer. Det finns Old School asiatiska med en hel del akrobatik och extrema ljudeffekter. Nästan alltid fokuserade på en hämnd-historia eller en fightturnering. Exempel på dessa är svåra att komma på namnmässigt, men tänk Bruce Lee-filmer, eller varför inte Tarrantinos Kill Bill. Under 1980talet dyker det upp en ny genre som har sina rötter i Hollywood. Här handlar det nästan om samma saker som i Old School-rullarna från Asien storymässigt, men fokus ligger alltid på en jänkare (eller sk jänkare) som tex Jean Claude van Damme som ska spöa alla elakingar i Asien i nån turnering. Även Karate Kid hör hemma i den här genren. Mindre Kungfu - mer thaiboxning/karate/taekwondo är också melodin.

Sen finns det två nyare typer: Den konstnärliga mer sagoaktiga kungfun, likt Hero, Crouching tiger hidden dragon och House of flying daggers. Här är storyn ofta väldigt välgjord, likaså foton. Realism är ingen variabel av relevans - däremot måste tydligen Yo-Yo Ma och dennes Cello göra musiken till alla filmer enligt en oskriven lag - eller spela musiken, det är en Tan Dun som skriver musiken faktiskt. Dessa filmer är så pass konstnärliga att de t om ofta går upp på svenska biografer. En sista variant är de mycket mer realistiska. Här står Ong Bak som ett paradexempel. Man riktigt ser hur stuntmännen blir träffade på riktigt. Här är frånvaron av linor att flyga runt i total

Beroende på humör tycker jag att alla fyra genrer kan vara kul. Igår såg jag dock ett exempel på något jag har rätt svårt att kategorisera dock. Ett slags fantasy-kungfu-äventyr, men inte alls seriös på samma sätt Hero och liknande utan mer komedi-äventyr. The Forbidden Kingdom heter den och är en film med Jet Li och Jackie Chan i huvudrollerna. Storyn är ett slags Karate Kid möter Crouching Tiger hidden dragon möter Apkungen.

The Forbidden Kingdom handlar lite löst om apkungens stav och hur den hamnar i händerna på en amerikansk pojke som sen också kommer till detta kinesiska sagorike och där tillsammans med bland annat Jackie Chans karaktär ska slåss mot elakingar.

Storyn är både bra och kass. Den asiatiska sagobiten är riktigt bra - den amerikanska biten bara 100% osannolik. Kungfun är riktigt bra. Riktigt ösig och Jet Li och Jackie Chan bjuder upp till mästerligheter. Den är en kombination av Old School och mer konstnärlig modern. Filmen i sig är ett slags action-äventyr för hela familjen, men lite väl våldsamt för de minsta kanske (men inte för mig när jag var en härdad kungfumästare vid 10års ålder såklart). Hade man tonat ner den amerikanska dryg-pojkens roll hade det varit bättre. Är du sugen på ett ok försök till fantasy-kungfu är detta kanske något du ska pröva. Den får en svag 3a i betyg av mig i alla fall.