Tydligen läser svenskar mest svenskt.

Jag som trodde att deckarhysterin var på dekis. Tydligen inte. Vi lever ju i en tid där Thomas fotbolls-stasi Bodström kan kalla sig författare, så jag vet inte var jag fick denna villfarelse ifrån. Jag misstänker att en stor portion av läsandet av det "svenska" ligger i mediokra (alltid upprepande konformistiska) kriminalberättelser där de språkliga kvalitéerna är helt sekundära den banala kriminalberättelsen. Oh, glömde jag säga det? Jag avskyr kriminal/deckar-berättelser i skriven form. Tycker att det är så himla ointressant. I filmade versioner likt Beck, Wallander osv är det däremot ganska schysst underhållning. Morden i Midsommer är trots all sin totala frånvaro av socialrealism en stor sommartelevisionsfavorit här. Men jag skulle aldrig plocka upp och läsa en deckare. Aldrig.

Och stroppighet nummer två från min sida: Jag läser nästan inte böcker skrivna på svenska överhuvudtaget numera. Har man väl börjat läsa engelsk litteratur så känns svenska språket helt plötsligt väldigt stelt och kantigt. Faktiskt. Jag skulle överhuvudtaget inte plocka upp en enda svensk modern författare och läsa. Jag har försökt två gånger med Jan Guillou. Mannen kan inte skriva det minsta behagligt enligt mig. Han symboliserar allt som är tråkigt med svenskt författande. Stelt, oemotionellt och gråtråkigt. Och alternativen till honom idag är skrällen som Liza Marklund eller pöbelförfattare från förorten som dillar om gussar och keff.

Det är väldigt få svenska författare som genom historien har lyckats få till något språkligt vackert och riktigt flytande i min smak. Jag har funderat rätt länge på varför jag tycker att det är så och kommit fram till att svenska i skriven form är svårt att läsa. Svenska är ett berättar-språk som funkar bra i talad form. Men så fort det börjar skrivas ner så ser det plastigt ut. IKEA-plastigt. Pubertalt. Fult.

Men det här gäller mest modern svenska. Gå tillbaka minst 60 år i tiden och språket ser vackrare ut i skriven form. Mer pomp och pynt. Jag önskar att jag behärskade lite äldre svenska i skriven form. Ty då hade Jag, jordkandidaten och ordkekvilibristen från Metropolis Daniae skolat skrifva mitt favoritord "ehuru" i hvar och hvarannan mening.