Comments on: Skräckfilmspsykologi

by: stormen per

Sat, 03 May 2008 22:58:01 +0100

Jag minns fortfarande hur mina föräldra lät mig se "Them"] någon gång när jag egentligen var gammal nog, och jag hade svårt att sova i veckor efter. . Nuförtiden är jag extremt lättskrämd när jag ser på film, men har inga problem efteråt. (Jag hoppar så fort det kommer ett plötsligt ljud i en film som inte behöver vara särskilt spännande, däremot kan jag gå ensam genom en mörk skog efter att ha sett "A Tale of Two Sisters".

by: Paulus

Wed, 30 Apr 2008 16:14:36 +0100

Jag tycker inte att humor är en nödvändig kärnpunkt för splatterfilmer. Ofta är det mycket humor, framför allt i amerikanska splatterfilmer, men italienska splatterfilmer t ex är ofta stenallvarliga, även om de blir mycket komiska av andra skäl. Japanska splatterfilmer är ofta mest konstiga, vete fan om det är tänkt att vara roligt eller inte
.
Gå och se och Irreversible är inte skräck anser jag, men de skrämmer mer än någon skräckfilm jag någonsin sett (förutom möjligtvis Hajen när jag var 10 år). Tycker mest att det är intressant att skräckfilmer oftast inte vågar ta steget fullt ut för att verkligen försöka skrämmas, utan att man istället gör nån slags feel-good-skräck.

by: nihonshu

Wed, 30 Apr 2008 15:05:46 +0100

Paulus: Hur får du Hostel till splatter, dvs samma kategori som Braindead? Det är ju inte speciellt kul våld i den förrutom tågolyckan på slutet. Tycker du inte att humor är en kärnpunkt för en splatter? Kan inte säga att jag direkt roades av våldet i den förrutom då det här fjantiga med tåget. I övrigt var det ju bara precis sjukt (på ett positivt sätt då, jag klagar inte, men jag skrattar heller verkligen inte).
.
Sen tycker jag att en film som “Gå och se” absolut berör, men just “berör” var kanske inte det jag tänkte på i frågan om skräckfilm. Jag blir inte speciellt berörd av en bra skräckfilm, jag blir förhoppningsvis lite uppskrämd för en stund. Gå och se är ju en feel-bad movie snarare. En där allt börjar eländigt och sen blir sämre… Den skräck som filmen innehåller är ju mycket begränsad ur tittarsynvinkel - det är ju killen som mår dåligt av läskiga saker. Det är ju en slags intellektualiserad skräck på sin höjd - att se det är inte riktigt samma sak som att “bli rädd” för något ala stor spegel välter på vind ute på landet och skrämmer Paulus en hel natt.

by: Paulus

Wed, 30 Apr 2008 08:41:21 +0100

Jag har rätt svårt att kalla Hostel mm för skräck, skulle nog hellre vilja kalla det för splatterfilm. Vilket av många sammanlänkas med skräck, men jag gör inte den kopplingen. Jag älskar splatterfilm, tycker det är toppenkul, men läskigt är det i princip aldrig. Sedan finns ju filmer som Irreversible eller flera av Hanekes filmer, och inte minst Gå och se, som berör mig illa i flera dagar. Riktig skräck, men ändå inte “skräckfilm”.
.
Kul kommentar om datorspel, har själv blivit rätt skrämd vid tillfälle av spel - dock alldeles för sällan. F.E.A.R. var rätt jäkla läskigt i början tills man insåg att det är en one-trick-pony, och sedan är det inte alls läskigt längre. Men kul

by: Mikah

Wed, 30 Apr 2008 02:09:01 +0100

Den riktigt genuina skräckkänslan har jag nog bara upplevt i det skrivna formatet genom noveller som Edgar Allan Poes “The Pit and the Pendulum” (1843) eller H.P. Lovecrafts “The Shadow Over Innsmouth” (1936) och “The Whisperer in Darkness” (1931)!

by: Djingis

Tue, 29 Apr 2008 19:39:36 +0100

Visst är det som Nihonshu skriver. Det är det okända, det okontrollerbara som går in i reptilhjärnan och sätter skräck i oss. Tittar inte så mycket på skräck, men kan nämna Ringu och House on haunted hill som två filmer som skrämt skiten ur mig. Annars är jag nog känsligare för spel än film, men det kanske har att göra med att spelet kräver ett djupare engagemang och sinnesnärvaro. Minns hur jag och en kompis lirade Resident Evil för första gången på Nintendo 64 ngn gång strax innan millennieskiftet. Ingen av oss kunde sova den natten… Samma grej upprepades sedan med PC-spelet F.e.a.r., ett spel som jag tillslut inte kunde spela

by: nihonshu

Tue, 29 Apr 2008 15:07:11 +0100

Miranda: Nu talade inte jag om The Ring utan den japanska Ringu (allra helst den japanska trilogin som helhet). The ring är betydligt svagare än Ringu och har precis alla de fel som en skräckfilm inte får ha.
.
Jag är precis tvärtom mot dig vad gäller thrillers. Jag tycker att sådana är spännande, men de skrämmer inte mig det minsta lilla alls. Thrillers är mycket mer intellektuella än skräckfilmer - och det är det som gör att de inte riktigt passar in under de kategorier jag nämnde eftersom det sista man ska göra i en bra skräckfilm är att bli rädd för något som man måste tänka sig till. Bra skräck skiljer sig från bra Thrillers på att de tar en genväg förbi hjärnans alla spärrar direkt till primitiva känslor. Thrillers måste tilltala en mer intellektuellt - och då blir det aldrig läskigt, för väldigt få saker är skrämmande när man tänker efter. Och sadism och “blood and gore” i nämnda thrillers är intressant och kanske obehagligt, men jag skräms inte av det eftersom jag måste tänka mig in i situationerna för att verkliggöra dem. I en skräckfilm som tex Blair Witch måste jag inte tänka mig in i en situation utan där handlar mycket om reptilhjärnans rädslor för tex mörker.

by: miranda

Tue, 29 Apr 2008 15:02:38 +0100

jag har väldigt svårt att se på skräckfilmer, inte för att jag blir skrämd inte alls, tvärt om jag kan absolut inte koppla det till verkligheten som du skriver. därför kollar jag mkt hellre på thrillers. tex: om vi pratar om “the ring” som var de senaste skräckfilmen jag såg så tyckte jag att den var rätt värdelös. det ända som gjorde mig lite nojjig var flugan som kom ut från tven:P hehe
men annars är “seven” och “the silence of the lambs” en av mina favoriter, och jag tycker de filmerna har just det du beskriver i din bloggpost.