Jag har precis varit inne på det, men det kan få en egen bloggpost. Skräckfilmspsykologi. Vad är det som gör en skräckfilm läskig? Tja, det är ju självklart individuellt vad man skräms av men nog sjutton finns vissa mönster som påverkar oss alla mer eller mindre. Ju mer luttrad man är, desto mer innovativa saker krävs. Och filmpubliken blir ju mer och mer luttrad. Iaf i teorin.

Ett stort problem är att om man skrämmer filmpubliken 1960 med att visa en liter blod för första ggn på filmduken så kräver filmpubliken 2008 en miljon liter blod för att den innovativitetslinjen ska överleva. Om man visar ett äckligt sår 1960 så kräver publiken 2008 tonvis med ruttna kadaver.

Så är iaf principen som skräckfilmer överlag har utvecklats kring. Och det är enligt mig och många andra än urusel utveckling. Det är nämligen inte så att en liter blod är mindre kusligt än 1000. Skräcken sitter öht inte alls i kvantitet. Detta har såklart uppmärksammats av en del filmskapare som lagt allt krut på att blodet och såren måste se bra ut. Kvalitét blev alltså det samma som snygga effekter.

Jag hävdar bestämt att även detta är helt fel spår. Det är inget fel med snygga effekter. Men effekterna är helt sekundära psykologin - för det är i psykologiska faktorer som vi skräms. Och vad är då det som vi är allra mest rädda för? Jag skulle vilja reducera det till två saker: Bristande kontroll och ovisshet. Det skrämmer oss när vi inte kan styra en situation. Mördaren som inte går att resonera med. Monstret som struntar i din ovilja att bli ätet. Eller mer konkreta vardagssituationer: Rädslan för att någon gör något mot dig som du inte kan påverka som tex att de kan kidnappa dina barn, slå ner din älskling på stan.

Men ovissheten, den är nog den absolut bästa skräckfaktorn av dem alla. Det är inte när man vet vem som mördade någon som man är mest rädd, det är när man inte visste vem det var. Så fort man känner till vem eller vad i en film - då kvittar det fullständigt hur mycket blod man öser in i filmen - skräcken kommer minska eftersom ovissheten är borta.

Vad är det som gör Blair Witch Projekt till en så lyckad skräckfilm? Hyllad och sånt. Jo det är ovissheten och den bristande kontrollen. Ovissheten som många kände första ggn de såg den om detta var en dokumentär eller påhitt, ovissheten om vad fan det är som händer där ute i skogen med dem. 

En tredje faktor är och förblir realism. Om man inte kan relatera till det som sker, då kommer man heller inte kunna bry sig. Det är mer kusligt när en människa jagas av en mördare, än när smurfarna är arga på storpotäten… Så länge det såklart inte blir realism, men abstrakt och mardrömslikt, för då kommer ju mardrömseffekten in. Den där mormor är jätteläskig istället för snäll, den där du själv har huggt ihjäl någon osv. Abstrakt och osannoligt men realistiska scenarion i teorin. 

Vad är läskigast: När du inte vet vad som finns i mörkret och därmed varken kan kontrollera situationen eller känner till den? Eller om du vet att det står ett monster i mörkret som du ser och som du kan kontrollera genom att du kan splatta sönder det med din yxa i ett blodbad?

För mig är svaret iaf superenkelt. Några av filmhistoriens absolut mest läskiga filmscener har HELT byggt på dessa premisser. Vi har klassikern The Haunting från 50talet vs The Haunting från 90talet. I 50talsversionen så får man aldrig se något. Nästan inga specialeffekter alls utom lite ljud och snygga spökiga filmningar i svartvitt. Massor av ljud intensivt vid rätt tillfälle och sen lång tystnad. I 90talsversionen är allt en orgie i specialeffekter och ljudeffekter genom hela filmen och den är därför heller inte läskig en sekund.

Filmerna Ringu 2 och Lost Highway innehåller båda två sjukt effektiva scener där man träffar precis rätt. I Ringu är det en scen där en kvinna tittar in i ett mörkt rum och absolut inget sker trots att man väntar på det. I Lost Highway är det nästan exakt likadant. Man tittar i ett mörkt hörn, och väntar på att något ska hända, men inget sker. Man berövas avslöjandet, men vet om att något kanske fanns där i mörkret. Skräcken förlöses aldrig med visshet och kontroll och förstörs heller aldrig därför.

En genre som går i andra spår är ju sadiststräcken likt Hostel och Saw. Där är det inte ovisshet lika mycket som det är bristande kontroll som är faktorn i kombination med faktorn sadistiskt våld. Våld har ju den egenskapen att både kunna vara löjligt kul och löjligt otrevligt. Självklart är det sistnämnda bättre ur skräckfilmssynpunkt. Men jag anser att det är en svag sak att bygga upp en film på i längden. Att trigga reptilhjärnans rädsla för ovisshet och bristande kontroll är i längden effektivare. I längden är The Haunting från 1950 en mycket bättre skräckfilm än Hostel. Sadistskräck handlar mer om att bryta tabun än seriös skräck. Hostel är absolut en obehalig film, men jag kände aldrig någonsin de karakteristiska krypningarna i huden som en riktigt bra skräckfilmsupplevelse gör eftersom den var aldrig någonsin läskig. Den där känslan som gör att man tänder lamporna efter filmen och dubbelkollar låset på ytterdörren. Den man i princip bara kan få själv hemma mitt i natten. Så som skräckfilm ska vara men så sällan tyvärr blir.

Har du aldrig sett en skräckfilm själv i mörkret så har du aldrig sett en skräckfilm. Så enkelt är det. Sen är det ju så att i efterhand kan man undra över va fan man blev rädd för egentligen, men det är för att man överanalyserar. Skräck handlar ju om att stimulera reptilhjärnan, inte frontalloben. Mina top fem skräckupplevelser har jag alla upplevt själv i mörkret.

1 The Haunting. Nån gång på 1980talets början gick filmen på svensk TV och vi bandade den på VHS. Jag var rädd för kassetten. Idag är jag inte rädd för min fina DVD-version. Men nog fan är det en riktigt välgjord skräckfilm som lätt kör över många moderna filmer. Det finns ett obehag i filmen som är bra. En känsla av sadistisk ondska och kall likgiltighet som är långt ifrån 90talets glättiga pompösa monster-rulle.

2 Nattvakten. Det var mitten av 90talet och jag hade precis flyttat hemmifrån. Jag unnade mig nån månads lyx, bland annat Filmnet som Canal + hette då. Klocken 0100 en natt började porr i ena kanalen och Nattvakten i andra. Jag valde nattvakten - och satan så uppskrämd jag blev av denna danska klassiker. Jag blev fanimig mörkrädd.

3 Skånska mord - Veberödsmannen. Inte alls en skräckfilm. Men när jag som ung parvel såg den första ggn så skrämde åsynen av hans döda pigas dimmiga ögon mig rejält. Enkla billiga effekter i en lugn realistisk miljö. Bättre än allt blod i Hollywood.

4 Ringutrilogin. Jag såg den rätt långt före masshysterin och nog sjutton kröp det lite över min rygg när den mardrömslika skräcken gav mig en bredsida från Japan den där natten jag såg filmerna själv på datorn första ggn. Japan tog skräckfilmen in i ett nytt kapitel med en perfekt orgie i ovisshet, bristande kontroll och mardrömskänsla. 

5. Blair Witch Projekt. Egentligen är det bara precis en enda scen i filmen som är riktigt läskig och den är den absolut allra sista, men det är inte dåligt det, för det är mer än vad 99% av alla skräckfilmer kan prestera. Resten av filmen är mer spännande-snygg än läskig. Miljöerna är skitsnygga med den gråa skogen så befriad från civilisationskänsla. Inget överdrivet mörker, bara dystert på precis rätt sätt. Slutscenen i det förfallna huset där tjejen letar efter sin kompis är dock helt jävla otroligt genialisk i alla sina små detaljer. 

Det här är arkaiska känslor jag redovisar. Skulle jag se tex nattvakten idag så skulle jag troligen inte reagera likadant.