Det gäller att föreläsa på ett sätt så eleverna känner sig delaktiga i det som sägs. Annars går det lätt in genom ena örat och ut genom det andra. Diskuterande föreläsning skulle man kunna kalla det. Annars kan ju vi lärare lika gärna ersättas av en daisyspelare.

Det var precis det problemet som jag beskrev i mitt blogginlägg ju. Men du hängde istället upp dig på den lilla passusen i början…

Har missat din andra blogg… ska definitivt börja läsa. Tack för att du gjort min helg lite trevligare och mer intellektuellt stimulerande än den hade varit utan dig. Jag hoppas din flickvän förstår hur lyckligt lottad hon är.

Fast menar du att man i en värld där föräldrar abdikerat från föräldrarollen ska säga till 8-åriga eller 13-åriga elever att “här i skolan är vi för ämnenas skull - inte för att socialisera”?

I princip ja. Det är inte lärarnas plikt att fostra utan att undervisa. Fostringen kommer man aldrig helt ifrån eftersom barn är barn och är i era händer X antal timmar per dag, men när elever tar upp all tid från ämnesundervisningen så måste ni ju säga ifrån att detta accepterar vi inte. Genom strejk tex. Ni är jävligt mesiga på den punkten måste jag säga. Så mesiga att det inte verkar som ni tycker det är ett problem att ämnena hamnar i bakgrunden för andra ting. Inte tillräckligt iaf.

Tittar du på din gamla högstadieklass - fanns det inte ett gäng kokosnötter där? Visst var du kanske rentav “han den smartaste?”.

Nja, jag hade precis godkända betyg och gick sen först bygg och anläggningsteknik på gymnasiet (gick komvux sen). Min anledning var inte lågt IQ, utan skoltrötthet. Jag var offer för jantelagsskolan som sa att “de svagaste måste få hänga med”, vilket innebar att om man var klar med uppgift X fick man göra om den tills alla i klassen hunnit ifatt. Ett typiskt problem för 70talets hippie-pedagogik som jag har för mig har blivit bättre, men fortfarande inte är så bra som det borde vara. Inget dödar begåvade elever så som bristen på utmaningar. Och ja, jag var begåvad. Jag kunde läsa och skriva rätt ok redan vid 4 års ålder. Lågstadiet var därför bara en massa tragglande av saker jag redan visste, och sen när man kom in på mellanstadiet så gled jag istället efter då jag hade tappat lusten.
.
Jag har inga akademiska föräldrar. Eller rättare sagt, min morsa är utbildad laboratorieassistent, men på den tiden var den utbildningen på folkhögskola och hon jobbade bara som det i ett par år innan hon slutade med det pga allergi. Men visst fanns det akademiker i släkten. Men jag är uppväxt på en bondgård med föräldrar som jobbade som lantbrukare. Det är ingen akademisk miljö, men den innehöll absolut stimulans för kunskap iaf. Men jag var aldrig “den smartaste” i klassen… eller det var jag kanske, men jag försökte aldrig och brydde mig aldrig. Mina studier tog först fart i “vuxen” ålder. För då återkom lusten faktiskt. Jag minns än idag situationen - den var mycket speciell. Kanske blir ett bloggämne en dag, på min andra personligare blogg Beelzebub.

Jag måste bara fråga dig - ser du dig som en “typisk” elev i din generation? En medel-Svensson? Jag uppfattar dig som en person som är ytterst bra på det här med att dra slutsatser och att analysera och jag tror det är något du “alltid” haft med dig. Något du alltid kunnat. Men grejen är att så är det inte för alla. Tittar du på din gamla högstadieklass - fanns det inte ett gäng kokosnötter där? Visst var du kanske rentav “han den smartaste?”. Och nu pratar jag inte om betyg. Det fanns säkert en och annan plugghästtjej som spöade dig med… hrm… hästlängder (ursäkta göteborgskan). Men jag tror inte du behövde lära dig att analysera. Jag tror du fixade det ändå. Dels förmodligen pga bakgrund, jag bara gissar att du har åtminstone någon akademisk förälder - annars är du väldigt ovanlig. Men dels också pga ett intresse.

Eller är jag helt ute och cyklar?

För övrigt håller jag helt med dig om de två sista styckena.

Och ja… visst funkar det som retoriskt knep. Argumentum ad rectum lingere. Fast jag skulle aldrig säga såna saker om jag inte menade det. Jag förklarade vad jag tyckte om din blogg förut en gång och jag står för det. Du får mig att skärpa mig och omvärdera vissa ståndpunkter och vässa andra. Det gillar jag.