Det är inte en helt enkel match. Trots att jag dissar kunskapsdemokrati hela tiden är jag självklart medveten om att motsatsen, despoten som mässar inför församlingen som inte får fråga eller ifrågasätta knappast är direkt positiv den heller i sin uppenbarelse. Jag är ju liksom per definition någon som inte borde gilla dogmer likt den ateist jag är som avskyr religioners fördummande grepp om folk. Men, det är inte riktigt så enkelt, och det är jag medveten om.

Hela poängen med att vetenskapen tog stora steg framåt under 16-1700-talet var ju att äldre tiders dogmer och auktoriteter tappade greppet. Prästens ord var inte längre nödvändigtvis sanning. Och varför gjorde den det? Jag är rätt övertygad om att en del av vetenskapen har religionens egna interna strider att tacka för den "vetenskapliga revolutionen". Eftersom ifrågasättandet av katolicismens makt och teser bland reformerta var ett tecken på kritiskt tänkande i en form. Även om det såklart egentligen mer berodde på maktgiriga furstar än eldsjälar som ville bli fria i tanken. Men det gav helt klart sidospår och det gav oss den första moderna formen av kritiskt tänkande. Vad vore Gallileo/da Vinci utan sina furstar och mecenater liksom… Så det hänger samman.

Frågan är hur auktoritär den "gamla skolan" egentligen var. Faktum är ju att om vi går tillbaka till 1800talet, och ser ett skolsystem framför oss med massor av elitism och auktoriteter framför livrädda elever, som bestämde vad som var sanning över deras huvuden snarare än byggde det på oberoende fakta så föddes ju hur många brillianta självständiga tänkera i denna era hur som helst. Det verkar som om auktoriteterna inte kunde kuva den fria vetenskapliga tanken utan de hjälpte den snarare ofrivilligt. Och se hur stora den tidens vetenskapsmän blev som kändisar. Jämför med dagens vetenskapsmän. Är det för att vi kan mindre? Nej, det är för att samhället inte bryr sig lika mycket längre.

Jag tror att anledningen till att det mitt ibland alla dogmer fanns så mycket kritiskt tänkande helt och hållet beror på att om en person ges tillräckligt mycket auktoritära dogmer eller meningslösa fakta, rent ut sagt "hjärntvättas" eller bara "korvstoppas" åtminstone, så ökar chansen hela tiden att han/hon kan dra mer och mer komplexa slutsatser eftersom hjärnan trots allt tränas och får tillgång till en massa variabler som den kan "bolla" med. Dvs det är bättre med en massa dogmer i huvudet än det är att vara helt tom i huvudet på något alls. Bättre dåliga fakta än inga fakta så att säga även om det såklart kan finnas situationer där folk inte vill släppa envisa tankar trots att dessa är fel.

För om du har hundra hjärntvättade personer som matas med massor och massor med dogmer hela tiden, och även matas med "kritiskt tänkande" mot alla antidogmer, dvs propaganda, så gräver dogmatikerna alltid sin egen grav eftersom åtminstone flertalet av de som korvstoppas kommer börja dra slutsatser tack vare allt som de lär sig (dumheter eller inte) - jämfört med 100 helt faktaobildade personer. En stimulerad hjärna är en stimulerad hjärna - det kommer man aldrig ifrån.

Därför var nog 50talet en optimal tid för kunskap. Dels hade man en ohämmat naivt positiv syn på all kunskap, dels hade man fortfarande kvar den auktoritära pedagogiken, dels hade man ett samhälle som började hämta sig efter ett stort världskrig och därmed ställde sig många frågor. Eleverna korvstoppades med fakta om atomer och fysik och hur bra det är med utveckling. Ekonomin blomstrade och stereotypa ideal gällde överallt mer än det tom gjorde 20 år tidigare under det dekadenta mer flummiga 20talet. Det kritiska tänkandet stimulerades absolut inte alls, men eftersom man hade en så ohämmat positiv syn på kunskap så utvecklades bevisligen en massa begåvat tänkande med tanke på hur mycket vi utvecklats teknologiskt under 50-60talet jämfört med tex 20-40talet. Jag säger bara rymdfärderna tex. Snacka om gigantiskt steg.

Och ur all denna korvstoppning föddes ju även för bövelen alla anti-korvstoppningsteser med 60talets vänstervåg. Den föddes ju tack vare att vi fick en massa elever med massor av kunskap som helt enkelt började utveckla ogillande och kritiskt tänkande (på gott och ont då, men ingen kan förneka att det skedde en intellektuell utveckling oavsett vilka värden man sen drar av vänstertanken).

Hade barnen inte korvstoppats med fakta på 50-60talet hade de ju inte utvecklat det enorma kritiska tänkande som sen ledde till att det kritiska tänkandet i princip exploderade under 70talet då dessa sen som studenter började ifrågasätta precis allting.

Förmågan att ifrågasätta kräver att du har (ofta korvstoppade) fakta att arbete med liksom. Revolutioner i kritiskt tänkande kräver att de föregås av perioder av korvstoppning. De verkligt smarta utvecklas under motstånd mot dogmer i korvstoppningsmiljöer - inte i dogmfria miljöer där de inte har något att kämpa mot intellektuellt - där blir man understimulerad och saknar variabler att arbeta med kognitivt. Det är utmaningar som leder till utveckling. Inte medgång.

I ett rum av ja-sägare utvecklas inte mina argument och tankar. I ett tomt rum utan föremål utvecklas jag öht inte alls. I ett klassrum där läraren inte ger mig fakta, hur dåligt dogmatisk faktan än är, så kan jag aldrig på egen hand utveckla kritiskt tänkande. Om läraren försöker lära mig kritiskt tänkande, kan det säkert gå, men det blir inte samma sak som om jag på egen hand utvecklar det eftersom då bygger det på egna slutsatser, vilket rimligtvis stärker mig intellektuellt på alla sätt mer än en inplacerad kritiskt tanke från en utomstående. Det är iaf principen jag tror på - vilket gör att jag är övertygad om att korvstoppning inte alls är ett problem, tvärtom skyddar det oss från problem eftersom det tvingar oss att dra egna slutsatser och få erfarenhet på vägen.

Ju mer nån annan ger mig mina tankar, desto svagare blir dessa tankar argumentatoriskt eftersom de inte bygger på verkligt egna slutsatser. Därför behövs korvstoppningen och dogmatiken - för det är ur den som de verkliga genierna har bäst potential att utvecklas.

I kombination med ett samhälle som har positiv syn på vetenskap och utveckling då såklart. Men att "läraren vet bäst", stimulerar bara elevens kritiska tänkande eftersom han med hjälp av fakta kommer ifrågasätta det, det hämmar inte det. Är det något som hämmar eleven är det när den ges fritt spelrum och aldrig behöver stångas mot någon på eget bevåg. Det kan inte ske mycket utveckling där. Hur ska dessa elever sen på egen hand klara av att utmana sig själv och befintliga "dogmatiska" påståenden som framtida forskare? När de aldrig har behövt utmana några dogmer?

Där har vi förövrigt ett annat problem med dagens skolform. Elever som lär sig samarbeta lär sig aldrig arbeta självständigt. Och det dräller av situationer där människor på eget bevåg måste lösa saker, inte minst inom forskningen. Men det prioriteras inte lika högt som förmågan att kunna samarbeta. Det är ett växande problem.