Nu kommer jag säkert trampa på en hel del tår, men det skiter jag i. Jag vet att jag har rätt på den här punkten och skiter fullständigt i folks tår. Ett långt hatmanifest mot högskolan.

Sverige - vi har några av världens bäst betalda industriarbetare - och vi har västvärldens troligen lägst betalda akademiker. Det säger mig något om ett stort problem i samhällets värderingar. Men vems är felet?

Jag stör mig oerhört på hur kunskap inte respekteras i samhället. Folk förstår inte varför en högskoleutbildad ska ha mer lön än en gymnasieutbildad. Man stirrar sig blind på saker som att lönen ska ha med arbetsbörda att göra (vilket såklart också är sant). Men man skiter i saker som vilket ansvar folk har. Man missar totalt att om det inte syns i lönen att man utbildat sig mer än andra, då kommer folk sluta utbilda sig också.

En av anledningarna till att det är så är pöbelväldet. Folk som själva har undermålig utbildning i bagaget eller som inte har någon alls kan inte förstå värdet av akademisk kunskap. Alltså kommer de heller inte arbeta för att det syns i lönen att man har utbildat sig. Dumhet föder ignorans. Ignorans föder dumhet.

Men en annan anledning är att en hel del högskoleutbildningar inte är det minsta värda sitt namn eller sina poäng. Jag skulle om jag fick bestämma omedelbart plocka väck fritidsledare som akademisk utbildning som ett exempel. För det är en utbildning där folk lär sig hur de bäst ska paddla kanot och sjunga med barn och får akademiska poäng för det som ska föreställa jämlika med mina poäng som jag har fått slita för. Samma saker gäller en hel del terapeuter. Arbetsterapeuter tex. De kan sitta där med sin akademiska examen, och har trots det aldrig varit i närheten av att studera på rejäl akademisk nivå. Sjuksköterskeutbildningarna är en annan historia likaså. Här finns det akademiska sådana, men det finns faktiskt en del utbildningar där uppsatsskrivandet (examensarbetet), själva kärnan inom den akademiska världen är frivillig. Att jämföra ssk-utbildningen i Kristianstad med den i Lund är ur akademisk synvinkel därför rätt enkel. Det är en walkover-seger för Lund.

Men även i mer klassiska akademiska ämnen smyger sig flummet in. Kraven reduceras eftersom ingen längre uppfyller kraven. För tjugo år sen var elever som läste medeltidsarkeologi tvugna att kunna tyska för att få läsa vidare på högre nivå på kursen, eftersom så mycket av källmaterialet var skrivet på tyska. Idag finns inte det kravet och källmaterialet har absolut inte blivit ersatt av svensk eller engelsk litteratur i en sådan omfattning att det motsvarar. Iställer har ämnet på en del sätt urvattnats.

Än idag "bör" man kunna ett klassiskt språk för kandidatnivå i studier av antikens kultur och samhällsliv. Men det dröjer inte länge till innan man kommer tumma på den regeln. Och det säger ju vem som helst att om du inte kan latin eller grekiska, då kan du heller knappast läsa några orginalkällor - och då kan man verkligen fråga sig på vilken nivå din kompetens om antiken ligger.

Inom en del ingenjörsutbildningar och andra naturämnen på högskolan talas det om att sänka kraven. Matte är den stora stötestenen där man seriöst funderar på att skapa ingenjörsutbildningar där den inte ses som viktig. Säg mig, alla som vill åka över en bro byggd av någon som inte kan räkna räcker upp en hand nu!

När jag som ärrad gammal student snackar med folk med div utbildningar så vet jag också om hur skiftande nivå det är på slitet mellan olika ämnen. Jag har tex själv läst sociologi och pedagogik - jag kan inte direkt påstå att det var svåra ämnen, eller ämnen där man fick slita för sina poäng. Ändå kan en person med en Fil Kand i dessa ämnen sitta och tro att den är en akademisk jämlike med en som har en kandidatexamen i historia. 

Och argumentet att "olika ämnen är olika svåra för olika människor" håller inte alls. Historia är mycket tyngre i fakta och källmaterial än sociologi. Fysik är tyngre i svårighet och frågeställningar än biologi. Filosofi är tyngre än etnologi. Kinesiska är ett svårare språk än engelska. Det har inget alls med personligheten att göra. Däremot ska man såklart undvika att jämföra äpplen med päron. Dvs ett samhälle/humanistiskt med ett naturämne. Naturämnen är inte alls så litteraturtunga som humaniora - däremot kräver de istället väldigt mycket annat på IQ-fronten och att man lär sig väldigt många små variabler. Humaniora är enorma mängder med läsning, och massor av stora principer som man först kan se efter att ha läst 1000tals sidor. Naturvetenskap är massor av fakta, och massor av hårt tänkande som dock inte nödvändigtvis kräver 1000tals sidor per ämne. Olika svårt, på olika sätt. Man jag tänker inte hymla med att nog sjutton är svåra IQ-frågor och faktainlärning svårare rent allmänt än massinläsning av text. Så visst ligger creme de la creme i naturvetarnas hörn - även om man som humanist kan störa sig många ggr på hur bristande allmänbildade en del smarta naturvetare trots allt är.

Det stora bekymret är att när nivån på akademiska utbildningar sjunker. När utbildningar som borde vara på gymnasial nivå ger akademiska poäng - så sjunker också statusen på akademiska utbildningar. Något har bara den status det förtjänar kan man förenklat säga. I det här fallet är det iaf delvis så. Det blotta faktum att vissa kan sova sig igenom en akademisk utbildning gör att folk tappar respekten - för alla akademiska utbildningar. 

Så nej - en akademisk titel är inte det minsta imponerande om den inte återföljs av en ämnesbeskrivning. En professorstitel i religionsvetenskap imponerar inte alls lika mycket på mig som en professur i historia. För jag vet precis hur svårt det ena respektive det andra ämnet är att plugga. Jag avskyr där media skriver ut "professor" under personer som uttalar sig utan att berätta i vad. Det är att fördumma folk och tro att titlar i sig skiner. För mig är det numera tvärtom. Tyvärr föder som sagt ignorans dumhet - så folk blir fortfarande förblindade, och de som inte blir det blir istället misstroende mot alla akademiker.

Man skulle lätt kunna säga att alla problem med minskade krav på universitetsstudenter vilar på att gymnasiet ställer mindre krav. Men då glömmer man bort varför gymnasiet ställer mindre krav. Och det beror delvis på att de lärare som universitetet utexaminerar som lär upp våra gymnasister är undermåligt utbildade på universitetet.

Men det beror även såklart på att polikter bestämmer läroplanen och därmed skapar problemen. Det är därför som alla universitet måste vara helt befriade från politikers fingrar - för politiker vet inte vad som är bäst i frågan om utbildning - det vet universiteten och därför ska inte demokratins långa pöbelfingrar få styra det. Man kan inte demokratisera allting faktiskt. En professor i fysik är professor i ämnet för att han vet mycket om ämnet. Han vet mer än riksdagsledamoten Mona om fysik. Men trots det så anser Mona att hon har tillräckligt med kunskaper om fysik för att avgöra hur ämnet ska läras ut. Det är så den socialdemokratiska universitetsvärlden utformades - och det är det som borgarjävlarna försöker rätta till på ett andefattigt sätt. Man missar tyvärr en del av problemen - nämligen att sossarnas vanstyre påtvingade universitetsvärlden en kunskapsdemokratisering, som inga avskaffade politiker i universitetens ledning kan ändra på - utan då krävs lika direktstyrande åtgärder i retur för en övergångsperiod - så att universiteten lär sig att sluta med flummet, precis som de påtvingades att lära sig syssla med flum. Ingen bra lösning, men jag ser ingen annan.

Universitetslärare måste lära sig att tro på att de faktiskt kan mer än sina studenter - även om det inte behöver vara så - och inte vara rädda för att säga att något är fel och dumt - för att respekten för kunskap ska återuppstå i samhället. De måste sluta tissa och tassa på tå för pöbelns krav på att all kunskap ska värderas lika. Mer tåga i leden, mer besserwisserattityd, mindre respekt för högljudda elevers åsikter - ger mer respekt för lärarna. Vi har testat låta eleverna sköta undervisningen, det funkade rätt illa, dags att plocka fram katedrarna igen.

Det är faktiskt precis så enkelt. Auktoriteter med dogmer krävs paradoxalt nog för att folk ska lära sig tänka fritt. "Att tänka fritt är stort, att tänka rätt är större" - Thorilds tes över porten till universitetshuset i Uppsala är en tes som i sin auktoritära mossighet faktiskt hyser en stor portion sanning om man prafraserar fritt dess ursprungliga betydelse (som handlar om "rätt" inom juridik tror jag).

För man kan inte tänka fritt och rätt samtidigt, om man inte kan tänka rätt, och rätt kan man bara tänka om man först och främst kan en massa.

Och det finns inga genvägar till att inhämta den råa kunskapen som överträffar korvstoppningen och katederundervisningen. En elev har ingen nytta av seminarier och gruppövningar, om den inte kommer till dessa med råa kunskaper. Seminarier kan hjälpa eleven att förstå principen ur råmaterialet - men det kan aldrig ersätta det faktum att man för att förstå C behöver känna till både fakta A och B.

Det är därför som det är universiteten som ska hjälpa elever att förstå "the big picture" - med bas i att gymnasisterna kommer till universiteten med grundläggande kunskaper. Det är för att gymnasisterna inte kommer till högskolan med relevanta grundkunskaper - som det inte är så. A+B=C är modellen. X+X=C? är det vi tyvärr har idag.

Betyg har ingenting med detta att göra herr Björklund. Ingenting alls.