Det är sånt här som kallas slöseri med skattemedel. Istället för en "sexistisk" (eller snarare totalt könlös streckfigur) ska vi nu alltså ha en kjolkprydd tjej på övergångsskyltarna. Kan någon berätta för mig hur synen på att en kvinna identifieras med kjol är mindre sexistisk än en könslös streckgubbe? Kjol=kvinna. Byxa=man. Vad är detta? 1950?

Det här är en av många anledningar varför jag inte skulle kalla mig feminist ens under pistolhot. För feminism handlar inte om jämlikhet, det handlar om kvinnofascistoida dumheter. Och i det här fallet, snarast MER sexism mot kvinnor än innan. Jävla puckon. Så fint att vi har en regering som slösar pengar på sånt här.

Retarder. Idioter. Muppar. Kretiner.

Och rent bildmässigt, vad är det för jävla bild? En barfota tonårstjej med kort kjol som tar sjumilaklivs spagat över övergångstället på väg mot någon synd. Vem har runkat fram den ytterst sex-anspelande fantasin? Det är så enfaldigt att jag fick dubbelkolla kalendern så att det inte var första april.

Jag har en fråga till folk som tror eller lutar åt att tro på skapelse hur och varför jorden bevisligen inte är en statisk produkt?

Om jag ska skapa något, då är det ju i 99 fall av 100 en färdig produkt jag skapar. Men jorden idag och för 4570 Ma har ju genomgått massor av förändringar på en enorm skala. Liv tex… ett fenomen som dök upp rätt fort i jordens historia, men som det tog miljarder med år innan det utvecklades till mer komplext flercelligt liv från de första rna/aminomolekylerna/arkaiska bakterierna. Varför? Om gud skapade livet, varför gjorde han då sitt bästa för att det skulle se ut som det kunde uppstå av sig självt? Vi är inte så himla långt ifrån självreplikerande grupper av kolväten nämligen. Och när vi har det, då kommer liv snart trilla ut ur labbet från helt döda ämnen. Kan vi skapa ett självreplikerande ämne efter bara 100 års forskning och försök, vad kan då inte naturen göra under många miljoner år och miljontals egentliga "labb" över hela jorden… Livet är i princip avmystifierat. Jorden kan förklaras helt ut av egna processer. Vad ska vi då med en skapare som förklaring för jorden?

Tycker ni inte det är lite omständigt att förklara allt som skapat, när ni då måste förklara allt som visar på en kontinuerlig process och varför det är så. Ställer ni er inte den frågan så har ni ju inte analyserat det hela. Att nöja sig med "för att gud tycker det är skoj att göra allt så otydligt som möjligt" är inget vidare bra svar eller hur? 

Vad skulle gud med 99.9999999 procent dötid för jordklotet innan människans tid till? Vilken poäng tjänar en trilobit i guds skapelse om den ändå bara dog ut? För att paleontologerna skulle ha något skoj att titta på eller?

Jag tycker det finns ett tankefel kring skapelse där man inte har tagit ett dugg hänsyn till all den dötid som finns. I bibeln blir det enkelt. Ett par dagar sen fanns människan. I verkligheten är det 4565.8 Ma av 4570 Ma som var de där "ett par dagarna" innan människan fanns. Och eftersom vi är det första intelligenta djuret, det som religiösa tror Gud hade en plan för osv, varför då detta enorma tidsperspektiv innan vi ens fanns…

Ikväll super alla ungar ner sig och femtielva möhinnor lär knäppas ute i salladen. Stadsparken i Lund svämmar redan så här dags över av preeteens, teens och just turned 18s…. Och en och annan sorglig 25årig Milf såklart. Och runt detta hav av kvinnlig fuktig fägring tornar erigerade han-studenter sig i hopp om åtminstone lite voyeurism. Fan vad det har rakats pubishår idag troligen. Allt för att det ska bli glatt.

Valborg är ur fest-synpunkt verkligen nybörjarnas afton. Att stolt basunera ut att man ska konsumera etanol denna dag är ett tecken på att man är en nybörjare alltså. Ända sen 25årsåldern har jag känt skam de ggr jag skulla ha druckit just på Valborg, för det är en pinsam helg att dricka sig berusad på. En slags oskuldens tid. Det är lite för många oknullade 19-åringar ute för att det inte ska bli dryg guilt by association. Själv ska jag kolla antingen tysk läderporr eller första delarna av the Andromeda strain. Eller bara slappa i soffan medelst kissekatt på magen. Och banna mig för att jag inte läste på tillräckligt om vertebrater inför tentan.

(Ja, jag tänkte locka till mig lite förvånade läsare via google) 

 

Man klagar på att det inte finns pengar till sjuksköterskornas höjda löner och så lägger man pengar på sånt här jävla skit. Väck mig när ett enda argument mot att höja lönerna håller.

Man påstår att genomsnittslönen för en ssk är 24 000. Tja, med sthlm + obtillägg inräknat kanske. I Lund är det knappt någon som har 24 000 av ssk. Man måste ju ta hänsyn till att alla ssker inte direkt bor i sthlm och att deras ekonomiska situation i sthlm bygger till stor del på pengar som de tjänar tack vare resten av landets insatser. Sthlms rikedom är så att säga inte bara deras egen. Så att åberopa att ett landsting har de pengar de förtjänar är bara dumt.

Man påstår att löneutvecklingen för ssker har varit bättre än för andra grupper i procent, tex läkare. Att det är ett argument som inte tar hänsyn till på vilken summa man utgick ifrån tar man inte hänsyn till. Det handlar om förhållande i löner och där är sskn enormt långt efter en undersköterska jämfört med hur läkaren är framför sskn.

Man säger att "då kommer andra grupper kräva högre lön". Ja det är möjligt, överlag har offentligt anställda akademiker sorgliga löner i Sverige. Och sådana fjantiga samvetesargument är som gjorda för att manipulera alla former av krav på förbättrade löner. Man kan alltid åberopa andras potentiella krav för att stoppa upp ett krav. Om du ska ha ska ju Kalle också ha, så då får du inget. Välkommen till sandlådan. 

Jag kan berätta vad som är svårt.

Att se skillnad på en gnejs, en granit-gnejs, en gnejs-granit och en granit. Det är fanimig helt jävla omöjligt i praktiken. I teorin lätt, i praktiken fucking impossible.

Ja jag har tenta imorgon. Nej - den handlar inte bara om bergarter - I wish - utan fossilhelveten lär dominera…

Läste klart den tredje delen av Baxters Manifold-serie igår. Manifold: Origin. Tyckte den var minst lika bra som föregående bok faktiskt, kanske t om lite bättre för min smak eftersom den var betydligt mer återhållsam och gav ett mindre stressigt tempo till historien. Jag gillade den mycket pga hur den tog upp mänsklig evolution på så många intressanta sätt. Ett favoritämne för mig.  Det finns en fjärde essäsamling som innehåller lite kortare historier som jag inte äger. Men i det stora hela är det en trilogi på 1500 sidor som ni verkligen bör läsa där böckerna i sig med samma huvudrollsfigurer men i olika berättelser så att säga blir en del av Manifold-konceptet där det inte bara finns parallella universum, utan en oändlig mängd med parallella parallella universum osv. Oändlighet kan liksom inte reduceras i bara en nivå på parallellt Jag ger boken Manifold: Origin 4a av 5.

Spoilers: I boken Origin tas ytterligare en förklaring på Fermis paradox upp. Den här ggn är det helt enkelt bara så att anledningen till att rymden är tom på aliens är att den är tom på aliens. Det finns liv i universum, men just intelligent liv finns enligt den här boken absolut ingenstans mer än på jorden. T om med i parallella universum. Hur exakt det här konkret presenteras får ni läsa om i boken. Men det är rafflande och kretsar kring en vandrande måne som besöker parallella universums jordklot och fiskar upp homonoider på sin resa.

Jag gillar verkligen skarpt hur bra Baxter skildrar allt ur olika homonoiders perspektiv. Vi får följa med Australopithecus i deras hårda enkla vardag där liv och död är förgängliga ting. Homo erectus och även Homo neandertal spelar också en stor roll. Neandertalarna skildras kärleksfullt som ett robust släkte som troligen är lika intelligenta som homo sapiens, men som har en annan syn på allting vilket gav dem svårigheter att konkurrera med oss. En väldigt okreativ och konservativ ras som varken har kärlek till ordet eller konsten. Istället ligger deras intelligens kring sinnena och naturen. En för Homo sapiens okänd förmåga att ta till sig miljön runt omkring sig. Väldigt fascinerande läsning och jag som gammal arkeologistudent köper det rakt av. Det känns både kul och väldigt trovärdigt. Baxter skulle bli en spännande antropologiforskare.

Med i boken finns också andra släkten, och det viktigaste förrutom nämnda är en ättlingsgren av Australopithecus som på en parallell jord överlevde och evolverade enormt. En väldigt syrerik jord som främjade deras fysiska utveckling och intelligens. De ser som som gigantiska gorillor på upp mot 2.5 meter, men har en intelligens visa överlägsen Homo sapiens. Homo Superior med 2 miljoner års teknologisk utveckling i ryggen - men trots det ett totalt ointresse av vetenskaplig utforskning. Allt kretsar istället kring den egna härden och hemmet och brukandet av jorden. Superbönder helt enkelt. Dessa raser försöker så tillsammans lösa mysteriet med vad som gör att de alla befinner sig på denna hoppande måne som byter jordklot/dimension hela tiden. Eller rättare sagt, homo superior löser det mesta och de andra spelar sin roll i spelet.

Jag har avslöjat en hel del nu, men resten av svaren får ni läsa i boken. 

 

Centauri Dreams tar upp Fermis paradox ur ett perspektiv som påminner mycket om Baxter bok nummer två i Manifold-serien. Manifold: Space. Bra läsning.

Jag måste säga att lite synd är det nog trots allt om alla de stackare som lider av pollenallergi nu när vi överöses av yrvakna vårpollen. Själv känner jag ingenting. Jag har nyst ett par ggr idag, men det gör jag året runt så det är troligen inte pga pollen.

 

 

Jag har precis varit inne på det, men det kan få en egen bloggpost. Skräckfilmspsykologi. Vad är det som gör en skräckfilm läskig? Tja, det är ju självklart individuellt vad man skräms av men nog sjutton finns vissa mönster som påverkar oss alla mer eller mindre. Ju mer luttrad man är, desto mer innovativa saker krävs. Och filmpubliken blir ju mer och mer luttrad. Iaf i teorin.

Ett stort problem är att om man skrämmer filmpubliken 1960 med att visa en liter blod för första ggn på filmduken så kräver filmpubliken 2008 en miljon liter blod för att den innovativitetslinjen ska överleva. Om man visar ett äckligt sår 1960 så kräver publiken 2008 tonvis med ruttna kadaver.

Så är iaf principen som skräckfilmer överlag har utvecklats kring. Och det är enligt mig och många andra än urusel utveckling. Det är nämligen inte så att en liter blod är mindre kusligt än 1000. Skräcken sitter öht inte alls i kvantitet. Detta har såklart uppmärksammats av en del filmskapare som lagt allt krut på att blodet och såren måste se bra ut. Kvalitét blev alltså det samma som snygga effekter.

Jag hävdar bestämt att även detta är helt fel spår. Det är inget fel med snygga effekter. Men effekterna är helt sekundära psykologin - för det är i psykologiska faktorer som vi skräms. Och vad är då det som vi är allra mest rädda för? Jag skulle vilja reducera det till två saker: Bristande kontroll och ovisshet. Det skrämmer oss när vi inte kan styra en situation. Mördaren som inte går att resonera med. Monstret som struntar i din ovilja att bli ätet. Eller mer konkreta vardagssituationer: Rädslan för att någon gör något mot dig som du inte kan påverka som tex att de kan kidnappa dina barn, slå ner din älskling på stan.

Men ovissheten, den är nog den absolut bästa skräckfaktorn av dem alla. Det är inte när man vet vem som mördade någon som man är mest rädd, det är när man inte visste vem det var. Så fort man känner till vem eller vad i en film - då kvittar det fullständigt hur mycket blod man öser in i filmen - skräcken kommer minska eftersom ovissheten är borta.

Vad är det som gör Blair Witch Projekt till en så lyckad skräckfilm? Hyllad och sånt. Jo det är ovissheten och den bristande kontrollen. Ovissheten som många kände första ggn de såg den om detta var en dokumentär eller påhitt, ovissheten om vad fan det är som händer där ute i skogen med dem. 

En tredje faktor är och förblir realism. Om man inte kan relatera till det som sker, då kommer man heller inte kunna bry sig. Det är mer kusligt när en människa jagas av en mördare, än när smurfarna är arga på storpotäten… Så länge det såklart inte blir realism, men abstrakt och mardrömslikt, för då kommer ju mardrömseffekten in. Den där mormor är jätteläskig istället för snäll, den där du själv har huggt ihjäl någon osv. Abstrakt och osannoligt men realistiska scenarion i teorin. 

Vad är läskigast: När du inte vet vad som finns i mörkret och därmed varken kan kontrollera situationen eller känner till den? Eller om du vet att det står ett monster i mörkret som du ser och som du kan kontrollera genom att du kan splatta sönder det med din yxa i ett blodbad?

För mig är svaret iaf superenkelt. Några av filmhistoriens absolut mest läskiga filmscener har HELT byggt på dessa premisser. Vi har klassikern The Haunting från 50talet vs The Haunting från 90talet. I 50talsversionen så får man aldrig se något. Nästan inga specialeffekter alls utom lite ljud och snygga spökiga filmningar i svartvitt. Massor av ljud intensivt vid rätt tillfälle och sen lång tystnad. I 90talsversionen är allt en orgie i specialeffekter och ljudeffekter genom hela filmen och den är därför heller inte läskig en sekund.

Filmerna Ringu 2 och Lost Highway innehåller båda två sjukt effektiva scener där man träffar precis rätt. I Ringu är det en scen där en kvinna tittar in i ett mörkt rum och absolut inget sker trots att man väntar på det. I Lost Highway är det nästan exakt likadant. Man tittar i ett mörkt hörn, och väntar på att något ska hända, men inget sker. Man berövas avslöjandet, men vet om att något kanske fanns där i mörkret. Skräcken förlöses aldrig med visshet och kontroll och förstörs heller aldrig därför.

En genre som går i andra spår är ju sadiststräcken likt Hostel och Saw. Där är det inte ovisshet lika mycket som det är bristande kontroll som är faktorn i kombination med faktorn sadistiskt våld. Våld har ju den egenskapen att både kunna vara löjligt kul och löjligt otrevligt. Självklart är det sistnämnda bättre ur skräckfilmssynpunkt. Men jag anser att det är en svag sak att bygga upp en film på i längden. Att trigga reptilhjärnans rädsla för ovisshet och bristande kontroll är i längden effektivare. I längden är The Haunting från 1950 en mycket bättre skräckfilm än Hostel. Sadistskräck handlar mer om att bryta tabun än seriös skräck. Hostel är absolut en obehalig film, men jag kände aldrig någonsin de karakteristiska krypningarna i huden som en riktigt bra skräckfilmsupplevelse gör eftersom den var aldrig någonsin läskig. Den där känslan som gör att man tänder lamporna efter filmen och dubbelkollar låset på ytterdörren. Den man i princip bara kan få själv hemma mitt i natten. Så som skräckfilm ska vara men så sällan tyvärr blir.

Har du aldrig sett en skräckfilm själv i mörkret så har du aldrig sett en skräckfilm. Så enkelt är det. Sen är det ju så att i efterhand kan man undra över va fan man blev rädd för egentligen, men det är för att man överanalyserar. Skräck handlar ju om att stimulera reptilhjärnan, inte frontalloben. Mina top fem skräckupplevelser har jag alla upplevt själv i mörkret.

1 The Haunting. Nån gång på 1980talets början gick filmen på svensk TV och vi bandade den på VHS. Jag var rädd för kassetten. Idag är jag inte rädd för min fina DVD-version. Men nog fan är det en riktigt välgjord skräckfilm som lätt kör över många moderna filmer. Det finns ett obehag i filmen som är bra. En känsla av sadistisk ondska och kall likgiltighet som är långt ifrån 90talets glättiga pompösa monster-rulle.

2 Nattvakten. Det var mitten av 90talet och jag hade precis flyttat hemmifrån. Jag unnade mig nån månads lyx, bland annat Filmnet som Canal + hette då. Klocken 0100 en natt började porr i ena kanalen och Nattvakten i andra. Jag valde nattvakten - och satan så uppskrämd jag blev av denna danska klassiker. Jag blev fanimig mörkrädd.

3 Skånska mord - Veberödsmannen. Inte alls en skräckfilm. Men när jag som ung parvel såg den första ggn så skrämde åsynen av hans döda pigas dimmiga ögon mig rejält. Enkla billiga effekter i en lugn realistisk miljö. Bättre än allt blod i Hollywood.

4 Ringutrilogin. Jag såg den rätt långt före masshysterin och nog sjutton kröp det lite över min rygg när den mardrömslika skräcken gav mig en bredsida från Japan den där natten jag såg filmerna själv på datorn första ggn. Japan tog skräckfilmen in i ett nytt kapitel med en perfekt orgie i ovisshet, bristande kontroll och mardrömskänsla. 

5. Blair Witch Projekt. Egentligen är det bara precis en enda scen i filmen som är riktigt läskig och den är den absolut allra sista, men det är inte dåligt det, för det är mer än vad 99% av alla skräckfilmer kan prestera. Resten av filmen är mer spännande-snygg än läskig. Miljöerna är skitsnygga med den gråa skogen så befriad från civilisationskänsla. Inget överdrivet mörker, bara dystert på precis rätt sätt. Slutscenen i det förfallna huset där tjejen letar efter sin kompis är dock helt jävla otroligt genialisk i alla sina små detaljer. 

Det här är arkaiska känslor jag redovisar. Skulle jag se tex nattvakten idag så skulle jag troligen inte reagera likadant.

En sak som för mig är helt obegriplig är när folk tar till sig främmande människors tycke och smak. Det tar ju ett tag och en massa jämförelser med den egna smaken innan man tex vet om en recensent av en bok eller film delar ens smak. Att recensera en digitalkamera är ju inte alls samma sak som att recensera en film måste man ju också tänka på. I filmens värld står det mesta i slutändan alltid och vilar på en stor portion subjektivism. Väldigt få objektiva sanningar kan sägas finnas kring en films slutbetyg. Men en kamera, tja, där är det ju iaf lite mer objektivt. Att googla på recensioner av en digitalkamera är därför klokt. Att googla på recensioner för en film.. nja..

Så därför, förstår jag inte för mitt liv, varför folk googlar på fraser som "bästa skräckfilmen 2007" eller "recension av no country for old men". Saker som dyker upp dagligen i min träffstatistik. Jag menar, om de inte läser min blogg regelbundet, vad är då min åsikt om filmer värda för dem? De som googlar sig fram till dessa fraser och min blogg läser ju per definition inte min blogg regelbundet…

Jag har ju trots min otrevliga natur och vassa personlighet trots allt ett par vänner. Jag vet ju ungefär vad de tycker om för filmer vid det här laget. Vissa av dem har en filmsmak som är nära min. Alltså skulle jag inte tveka en sekund att följa ett råd att se en film från dem. Men andra av mina goda vänner, tja där är det nästan motsatsen, där vet jag att om de ogillar filmen, då måste den nästan vara bra nog att ses.

Men en främling? En kurskamrat jag känt i två veckor? En okänd bloggare? En röst någonstans i ett forum? Vad är poängen att lyssna på en enskild recension av en sån? 

Självklart kan främmande personers recensioner avslöja saker. Och självklart om du upptäcker ett mönster, att alla sågar en film kanske du bör fundera efter varför du vill se den. Å andra sidan - professionella recensenter tillåter sig aldrig recensera något på ett lättsamt sätt, så filmer som SKA vara hjärndöda får lägre betyg och deras professionella recensioner är därför, tja, värdelösa. Sågningarna av Rambo IV är ett sådant exempel där våldsporren inte kunde hyllas av alla tajtrövade PK-recensenter. Här blev det dock så att alla sågningar gav en en anledning att se den eftersom det var just våldet som folk hackade på. I min värld kan man inte ha för mycket våld… men det kan man definitivt om man är seriös filmrecensent med fil kand i filmvetenskap upptryckt i rektalen. Så jag beaktade det och drog nytta av recensionerna, även från främmande.

Tog en skön utflykt i den 20gradiga vårvärmen till Billebjers naturreservat strax utanför Lund. Där kollade jag såklart in bergarterna och besteg gnejshorsten och kollade in utsikten. Mer om geologin i min geologiblogg.