Att vara objektiv kring något man har haft dåliga erfarenheter kring går självklart inte - ändå så missar så många att ta hänsyn till en sådan självklarhet när de bildar sig en uppfattning. I vissa fall kan detta bero på att fenomenet är dåligt rent objektivt och att personen hade helt rätt. I andra fall på att man råkade ut för något som var ovanligt jävligt, eller att man uppfattade det som ovanligt jävligt, oavsett hur det egentligen var. När det kommer till psykvård och vård av utvecklingsstörda har vi ett klockrent exempel på något som av väldigt naturliga skäl får utsättas för hård kritik eftersom det berör nära och kära eller en själv. De som söker sådan vård mår dåligt per definition och kan därför knappast sägas vara den som är mest mottaglig objektivt för hur vården den får är och fungerar. Man anmäler och stämmer läkare för vad man uppfattar som felbehandling, och vi vill gärna tror att det är så, vi vill gärna demonisera vården. Vi blir arga när läkarna frias - eftersom vi har bildat oss en uppfattning, utan att ha tagit del av mer än det material som en journalist eller den ena anklagande sidan delgivit oss.
Man kommer som vårdtagare/patient troligtvis i många fall uppfatta metoderna man utsätts för som negativa eftersom man förväntar sig att läkarna bara kan bota allting när det kommer till psykologi/psykiatri - vilket man faktiskt ytterst sällan kan. Det är ju inte som att ha ett benbrott i kroppen när man lider av en psykisk åskomma, utan det är ett mycket mer abstrakt fenomen. En kombination av biokemisk obalans, gener, nervskador och inrepeterade negativa beteendemönster. Biokemin förstärker mönstren, och mönstren förstärker biokemin. En otrevlig orsaksverkanscirkel av ömsesidig påverkan. I mitten finns då en personlighet som knappast är allt annat än objektiv kring det hela mer än ytterst sällan eftersom beslut och medvetandeprocesser fattas just med den del av kroppen som det är något "fel" på. Det innebär såklart inte att psykiatrin alltid har rätt - men det innebär att den knows best av dig som psyksjuk och psykiatrikern. Folks behov av att vilja hitta exotiska krämpor och fruktan för att man alltid har det värsta gör att de självdiagnoser man ställer inte är lika bra som läkarens. Det är ett vida känt femonen att folk alltid tror att en nyupptäckt knöl är en tumör. Det finns nog en portion av gammeldags dualism här också - folk inser inte att sinne och kropp är samma sak - dvs om du mår dåligt i hjärnan så har du inte ett sinne som helt objektivt kommer kunna analysera detta.
Läkaren kan ha fel. Psykiatrin kan ha fel. Psykiatrin kan såklart överskatta sin egen förmåga. De metoder psykiatrin använder kan vara dåliga och orsaka problem - men - alternativet kan vara mycket värre och är oftast i alla läger prövade. Det är t ex inte så att den omtalade nedläggningsmetoden är det enda man prövat genom alla tider. Självklart har man testat alla andra metoder man kan komma på. Läkarna Olle Wadström själv säger tydligt att det är en dålig metod, men att alternativen är sämre i de flesta fall. I det här fallet vet läkarna bäst eftersom de trots allt är de som har empiri bakom sina ord. Statistik som visar vilka metoder som har funkat innan.Det finns en hysteri kring det här fallet som påminner om all hysteri som ibland uppstår. Ett barn trillar ur en gångstol - alltså är det fel på gångstolen och företaget får stänga. Trots att en miljard andra ungar inte trillat i gångstolen så gäller försiktighetsprincipen. Lägsta gemensamma nämnare. Om en av tusen inte kan hantera socker och fettintag i sin diet - varför förbjuds då inte allt socker och allt fett? Nej för då gäller individens eget ansvar. Selektivism och hyckel alltså. Psykiatrin däremot förväntas att alltid anpassa sig efter lägsta gemensamma nämnare. Om en dör av en metod - då är metoden dålig för alla.
Ett ämne som psykiatri bemöts väldigt ofta av sk "common sense"-argument. Vilket är argument som alltså är skenbart vettiga. För att hårddra det, ett ärketydligt common sense-argument är att jorden är platt. Det är bara att gå ut på åkern och ställa sig. Nog sjutton ser det platt ut. Det fattar ju vem som helst att den är platt.
Vilken jävla tur att det fanns folk som tänkte lite längre än så eller hur? Folk som metodiskt och vetenskapligt konstaterade att jorden bara skenbart är platt. Rätt bra eller hur?
Vilken jävla tur att svensk psykiatri inte dikteras av vad en okunnig journalistkår väljer att vinkla det hela som i just common sense-anda eftersom psykiatri är mycket svårare att reda ut med lekmanstermer än vad jordens form är eller hur? Eller?
Att förstå alla processer kräver kunskaper. Psykiatri som vetenskap är sådana samlade kunskaper. Men ett offer för journalistiken som påverkar politiker är den trots detta, lite grann som allt som inte varit kompatibelt med common sense alltid varit genom alla tider. Det är inte konstigt att Olle Wadström inte vill ställa upp i Uppdrag granskning. Det programmet är ju som en medeltida domstol där skuldbördan mest är en formalitet som ska avklaras innan den redan fastställda skyldighetsdomen. Att argumentera kring vetenskap, med folk som bygger sin argumentation kring common sence går inte - för det kräver tid - och tid är det man aldrig får. Det tar längre tid i anspråk att visa att jorden är rund, än det gör att säga "Det är den ju inte, titta ut genom fönstret".
När det gäller nedläggningsmetoden kan man säga följande devis: Det är lätt att hitta fel i saker, desto svårare att komma med egna bättre lösningar - och det tar tid att förklara varför den tillsvidare är den bästa metoden som finns.
Jag kan förstå att vissa personer här i bloggosfären är väldigt negativa till psykvården. De säger sig ha haft massor med tillfällen där de har getts chansen att få se in first hand hur fel det kan bli. Vanligt återkommande argument är hur det finns sadister. Hur det finns ointresserade människor. Hur läkare inte verkar lyssna. Hur inkompetent personal är. Detta kan säkert vara sant i enstaka fall. Men att generalisera och påstå att så här är det överallt och i de flesta fall är helt enkelt inte sant. Jag kan gå till min egen erfarenhet av folk som idag lever och andas tack vare psykiatrin. Vissa av dem har återhämtat sig nästan helt, andra inte - men det är fortfarande inte psykiatrins fel att de inte återhämtat sig för den kan bara som bäst lindra besvär och stoppa upp dem från att utvecklas - inte bota något.
När man läser vissa personers krönikor kring sina erfarenheter så ser man efter ett tag mönster. Återkommande argument som gör att det går att bilda sig en uppfattning om personer. Att jag är en ateist som ibland är munter, ibland arg syns rätt tydligt i min blogg, för det är ju den bild jag ger - likaså kan den flitiga läsaren som inte är helt blind säkert konstatera att jag är lite av en eskapist som älskar högt flygande tankar, samtidigt som jag vill rota allt till marken i logik. Att jag är en besserwisser och att jag är lat och retoriskt ful torde också framgå helt tydligt. Osv osv.
Likaså kan man läsa av de som allra mest dissar psykiatrin i vår bloggosfär, vare sig de tror det eller inte så är inte folk de kassavalv av hemligheter som de ibland tror sig vara eller vill vara.
Ett återkommande argument som gör att man inte riktigt kan hålla med dem i deras slutsatser är deras syn på vad som är en bra psykvård är: Den som håller med mig, stryker mig medhårs, den är bra. Den som inte håller med mig, den som inte klappar mig snällt på huvudet, den är dålig. Det är ju inget konstigt med det - att uppskatta medhåll är naturligt, att ogilla muthugg likaså. Men i fallet med psykiatri är det ju knappast så att bra psykiatri är den där patientens önskningar uppfylls. Det gör ju att en psykiskt sjuk människa inte alltid kan acceptera mothugg. Psykiatrin behandlar ju de mest personliga och känsliga sakerna, vilket gör att man ytterst sällan kan förhålla sig sansat och objektivt kring det som patient. Men jag vill ha Asperbergers - ser du inte att jag har det läkarjävel - äh, du fattar inget - och du är ett sadistiskt svin eftersom du läxar upp mig kring min åsikt.
Jo de fattar mycket mer än vad psykiatripatienten tror - och eftersom de inte tror att medhårstrykande är det bästa så kommer patienten om den är lagd åt det hållet uppfatta det som både inkompetens och brist på empati. Därför att det är personligt, och känsligt.
Jag har läst bloggen Dove With Gun under en rätt lång tid nu. Det är en språkligt kul och välskriven blogg, men det jag ser i ämnena visar på en person som är mycket missnöjd med hur psykiatrin har behandlat honom och en stor portion av hans vardag går åt att älta hans syn och erfarenheter om psykiatrin. Den är verkligen som ett monster för honom. Hans spottkopp.
Eller rättare sagt, bloggen handlar om hur han har uppfattat och förmedlat att psykiatrin har behandlat honom, vilket är allt vi har att utgå ifrån som material som läsare - alltså krävs det att man läser det han skriver med källkritiska ögon. Och då syns det rätt tydligt vad DWG uppfattar som bra psykvård - och det inkluderar tex inte läkare som inte håller med honom i hans egna analyser. Vilket för mig säger en hel del om hur objektiv, eller inte objektiv, han är kring allt han skriver. Det är inget fel i det, för väldigt få lär vara objektiva och sansade kring sina egna psykiska åkommor troligen.
Felet blir när alla (politiker och allmänhet) sen bildar sig en uppfattning om psykiatrin utifrån följande trio av argument: Mediala skräckexempel, patienters per definition vinklade vittnesmål i ämnen som patienten inte kan vara objektiv kring - och sist men inte minst: att man tror att man kan bemöta den vetenskapliga psykiatriska processen och analysen med common sense-argument. Jorden är ju platt - det ser ju alla.
Uppdatering: Hysterin sprider sig och de styrande ger efter när de ser högafflarna och facklorna från common sense-maffian.
RSS Feed
