Life of Brian lös med sin frånvaro i TVrutan i påsk. Anledningen var såklart att SVT med umgänge är i händerna på den kristna maffian. Att filmen Life of Brian faktiskt är en av de mest historiskt korrekta skildringarna (trots sitt humorinslag) av platsen och miljön är alltså ointressant. Att den är gjord med snäll humor och knappast är speciellt hård i sin humor kvittar också. Den visar inte sagan om Jesus liv så som fundisarna tycker om (arisk ståtlig jesus, kroknäsiga judar, sekulära romare, frånvaron av en miljon till messiasar som fanns samtidigt)  - alltså ska den inte visas. Patetiskt. Vad är detta för år vi lever i, 1908? 1108? Inte fan är det 2008 iaf.

SVT - ett luder för politisk korrekthet och censur-värderingar.

Och i Holland och USA så kryper folket för islamisternas hot. Samtidigt som myndigheterna påstår att de är för yttrandefrihet. Hörrni, idioter i Holland… Yttrandefrihet måste man visa att man har, inte bara påstå att man stöder med tomma ord.

Efter att ha spenderat förmiddagen med spettekaksbak, skyfflat dynga och att ha vallat gäss till musiken från Peps & Edward Persson har denna lantis från skåne kunnat konstatera att kritiken mot Stockholmsattityden kring hur man beter sig i pendling från mitt håll tydligen kändes så pass mycket att de så självironiska, viktiga och självkritiska stockholmarna inte gillade - citat - skåningarnas lillebrorskomplex - slut citat - och var nödgade att replikerade lite undflyende kring hur bristande självkritik vi i skåne i sin tur hade, ett tu quoque-argument alltså.

Ni vet, så som väldigt självmedvetna och självkritiska personer argumenterar. Överlägset oss lantisars långsamma avundsjuka gnäll helt enkelt.Inte för fort får det vara, för då snurrar det till sig för oss.

Att man inte kunde kritisera en stockholmare som vältrade sig i en inte helt verklighetsförankrad självbild som stockholm som en plats med "ett annat tempo" än "landsbyggden" var jag iofs helt beredd på. Sthlm reducerades nu påpassligt från en plats som var något utöver resten av Sverige till "nämensthlmärinteallsspeciellt" i omvänd retorik som om ingen skulle lägga märke till det. Inte direkt ninja-kommando i ståndpunktsombyte, snarare elefant i glasaffär, men men.

Något annat än ett mothugg hade bara förbryllat mig så jag klagar självklart inte. Det är jag både för lat, obildad och långsam för som lantis.

Nej, nu ska jag hitta mig en perrong i sthlmstrakten och ställa mig på. Mitt i vägen med mina 127 kilo ska jag ställa mig. Och där ska jag stå med mitt entourage av gäss mitt i rusningstrafiken och bara blockera för blockerandets skull, eftersom jag inte förstår hur ett bra pendlartempo fungerar. Jag ska självklart göra det av pur avundsjuka för att stilla mitt lillebrorskomplex gentemot metropolen Ståckhålm.

Det är märkligt att folk som man verkligen kan förstå helt igenom vill dö inte kan få hjälp med det. Är det värdigare att gå och hänga sig än att få en smärtfri död? Hur kan nån sitta och påstå att en sån här stackare "ska bita samman, för det kan bli bättre". Det finns de som tar livet av sig för 1000 ggr mindre saker liksom. Ingen läkare ska självklart tvingas till aktiv dödshjälp eller göra det hur som helst på eget bevåg - det är inte det som det här handlar om. Men de läkare som själva är beredda att hjälpa folk till en smärtfri död ska också få lov att göra det. Vissa smärtor går nämligen inte över.

Döden är inte det mest hemska som finns, lidande är det mest hemska som finns. Om vi hade haft samma etik kring människor som vi har kring våra husdjur så skulle så många som vill slippa lida. En hund som är obotligt sjuk och lider tvekar ingen att det moraliskt överlägsna är att hjälpa hunden till en snabb död, men så fort det handlar om primaten homo sapiens gäller helt annan etik. Helt absurt faktiskt.

Nihonshu - för både passiv och aktiv dödshjälp.

Dove with gun med entourage i Sthlm har visst fått för sig att sthlm inte bara är den enda staden i Sverige (vilket det inte är, sthlm har bara fler betongghetton runt själva storstan som ger staden en illusion om att vara större än den i själva verket är). Man vill även ha det till att tempot på stans pendling är något som "lantisarna" inte fixar. "Vi i sthlm har ett "speciellt tempo" och "speciella regler"" heter det och så är man stolt över det istället för att skämmas vilket man borde. Ett gott skratt lockar det iaf fram hos mig. Sthlm är en av världens mindre huvudstäder liksom… En stad i Europas utkant, världens ände är ett epitet som lockas fram hos mig.

Man stör sig iaf i sthlm på att folk inte springer på perrongerna så som de "världsvana" sthlmarna gör eller kastar sig åt sidan när de kommer med sina viktiga affärer. En bild av gödselstacksstinkade gummistövelprydda bönder med tomma blickar som ligger orörligt i höger på perrongerna skapas på mina näthinnor när jag hör deras ord om hur jobbigt det är med folk som är ivägen. Vad är det de egentligen talar om? Den stress de känner när en människa inte springer lika stressat som de själva? Är det något att vara stolt över? Det är ju för fan ett tecken på att ni har grava bekymmer och inget annat.

Märkligt att man i 2-miljonersstaden Köpenhamn fixar att ha sansad pendling utan dessa löjliga stresskoder. Lägg därtill hela pendlingstrafiken i Öresundsregionen så är vi uppe på 3.2 miljoner människor och då blir det ännu märkligare att vi fixar det utan oskrivna nevrotiska hastighetsregler. Antagligen beror det på att vi fixar att planera saker, så vi slipper stressa lika mycket. Om sthlmarna ägnade mindre tid åt att kamma backslicket, kyssa sina biceps och gräva i pappas aktieportföljer på morgonen så slapp ni ju stressa till allt ni ska till.

Vi kan ju bege oss ut på en resa i världen till ställen jag besökt. Berlin, avsevärt större än sthlm - också där lugn och skön pendlingstrafik utan amfetamin-attityd - endast lite småsura busschaffisar. Eller varför inte London. En miljard ggr större än sthlm. Ett finanscentrum i världen med mer pendlare än det finns hjärnceller i hela sthlms stad. Och det flyter på, men inte stressat, utan sansat och lugnt. Ingen hets och inget snack om "lantisar".

Inga, verkligen inga, har sånt storstadskomplex som sthlmare har. Och så undrar de varför resten av Sverige ogillar dem. Ok, vi skåningar lider ju inte av bästa gästfrihetssynen, så här är skälen till att vi kommer i konflikt med sthlmare fler än bara sthlmarnas dryghet, tex vår egen. Men bortsett från det är det ju inte speciellt märkligt om sthlmarna med sin hittepåmentalitet kring hur storstäder ska fungera blir förlöjligade i bloggar från "landet".

Om sthlm är stressens Mecca är det inget att skryta om, det visar på ett attitydproblem som inte har ett dugg med storleken på stan att göra.