Om det finns liv i rymden. Intelligent liv. Varför har vi då inte stött på det? Varför syns inga spår ens? Karaktären Reid Malenfant i Stephen Baxters bok Manifold: Space formulerar detta kring Fermis Paradox rätt snyggt:

"As a kid I used to lie at night out on the lawn, soaking up dew and looking at the stars, trying to feel the Earths turning under me. It felt wonderful to be alive - hell, to be ten years old anyhow. But I knew that the Earth was just a ball of rock, on the fringe of a nondescript galaxy.

As I lay there staring at the stars - the thousands I could pick out with my naked eyes, the billions that makeup the great wash of our Galaxy, the uncounted trillions in the galaxies beyond - I just couldn’t believe even then, that there was nobody out there looking back at me down here. Was it really possible that this was the only place where life had taken hold - that only here were there minds and eyes capable of looking out and wondering?

But if not, where are they?

[…]

The universe is a big place. There are huge spaces between the stars. But its not that big. Even crawling along with dinky ships that only reach a fraction of light speed - ships that we could easily build right now we could colonize the Galaxy in a few tens of millions of years. One hundred tops. One hundred million years. It seems an immense time - after all one hundred millions years ago the dinosaurs ruled the earth. But the Galaxy is a hundred times older still. There has been time for Galactic Colonization to have happend many times since the birth of the stars. Remeber, all it takes is one race to have evolved the will and the means to colonize; and once the process has started its difficult to se what could stop it.

But as a kid on that lawn I didn’t see them."

"It’s depressing. It’s not usually sung in Ireland for St. Patrick’s Day. Its lyrics were written by an Englishman who never set foot on Irish soil."

En pub i New York förbjuder spelandet av sången Danny Boy under hela Mars månad och St Patricksdayfirandet. Nu väntar jag på ett hiphop och Shakira-förbud så ska jag också gå ut lite mer.

Jag är personen som brukar anse att all kunskap är bra kunskap. Men trots det kan jag inte riktigt motivera varför det skulle vara bra att jag ungefär känner till att Marlena är mördaren i Days of our lives (fast ändå inte, drömtwist väntar), eller att jag känner till att den superhemske talkshowledaren Montell Williams har MS, eller att talkshowledaren Rachel Ray gillar ost i all matlagning. Det är kunskap jag inte riktigt vill ha egentligen.

 

Bilden ovan: Jag på en dålig dag.

I brist på blogginspiration kommer här en lista på de krämpor jag har, inte för att något av det handikappar mig jättemycket. Men nog sjutton känner jag mig som en pigg 90åring ibland. Och det är ju fan så äcklig och sjuk man är när man listar det så här. Man ser ju ut att vara döende:

Skadad vänsterfot. Slitage i/vid den femte metatarsalen. Inte bara en tillfällig inflammation eller spricka i benet, utan det måste vara slitage som leder till permanent värk. Det går nämligen inte över hur jag än vilar, eller hur jag än tränar och jag har haft det i snart ett år. Så jävla handikappande.

Scolios. Lätt scolios (krökning på ryggraden) leder till kroniskt problematisk rygg. Jag är stark i ryggen, men kan trots det lätt få ryggproblem om jag står framåtlutad och arbetar för länge. Kommer aldrig försvinna, kan bara underlättas med styrketräning.

Handledsproblem. Svaga handleder i en annars stark kropp är en dålig kombination. Jag får ofta värk av överbelastning i handlederna. Jag skulle tex aldrig kunna göra pushups pga mina handleder hur jag än gick ner i vikt. Kan nämligen inte böja bak handleden och belasta på handflatan på det sättet. Pushups på knogarna är däremot teoretiskt möjliga och något jag minns att jag fixade innan jag gick upp i vikt

Höger övre visdomstand. Bara väntar på att tandvärken ska komma. Tanden har delvis förfallen krona och är en tickande bomb. Visdomständer gör en vis att människan är allt annat än en perfekt skapelse. Mina tänder överlag är ett skämt.

IBS. Irritated bowel syndrome. Så länge jag kan minnas har jag haft en överaktiv mage som producerar gaser nog för Hindenburg. Inte världens charmigaste sak att lida av. Ett äpple och magen kan sätta igång.

Överaktiva svettkörtlar. Jag svettades hysteriskt redan som liten så det är inget fenomen som dök upp efter puberteten direkt. Man kan inte ha hudkontakt mot mig mer än ett par sekunder så märker man klistrigheten. Jag kan själv inte tex ligga på sidan och sova i sängen utan ett täcke mellan benen, för annars blir jag helt fuktig och klistrig där huden ligger mot. Riktigt drygt. För att inte tala om hur drygt det är att vara den ende som svettas till droppning bara av att det är +20 grader ute. Nån körtel som är överaktiv i hjärnan eller i övriga kroppen. Hormoner som ställer till det. Jag vet inte, vad jag vet är att det heller såklart inte hjälper till att vara överviktig, för då tror alla att det beror på övervikten. Och visst, övervikten gör mig ju ännu känsligare för värme så helt oskyldig är den inte. Det är charmigare att vara smal och svettas mycket än att vara stor och svettas - det vet jag iaf.

Knäna. Ibland har jag lite problem med knäna. Men intressant nog var det länge sen sist. Det är precis som knäproblemen minskade när jag gick upp i vikt.

Migrän. Anfallen är väldigt få idag. Kanske huvudvärk 1-2 ggr per månad bara, ibland inte ens det. När jag var 15-20 så hade jag ett om dagen. Stackars min lever efter alla de värktabletterna.

Övervikt. Övervikt i sig är ett problem. Både psykiskt och fysiskt. Det belastar min kropp, och det är ett socialt handikapp i en del situationer. Som tur är bryr jag mig inte om nån stroppig madrasstjej eller solarie-snubbe ser ner på mig, för jag har redan sett ner på dem tusenfallt så jag kan inte klaga. Men nog sjutton ligger det alltid där och pyr psykiskt. Därför tränar jag för viktnedgång nu. För hälsans skull.

Psykiskt instabil. Dök mentalt rejält i vår-vintras i depressioner och ångest, men är nu på rätt väg igen. Får lätt panikångest av otrevliga situationer. Detta fick mig att inse att jag inte är den 100% orubbliga mentala klippa jag ibland fått för mig att jag är. Men jag ska inte gnälla, jämfört med många andra är jag psykiskt superstabil med ett gott och jämnt humör.

Men på den positiva fronten. Jag är väldigt sällan riktigt sjuk. Nästan aldrig sängliggande i feber tex, det händer liksom vart 3e-4e år max. Har aldrig haft maginfluensa heller (bara ett enda Calici-virusangrepp). Är heller inte allergisk mot något alls. Jag är personen med småkrämpor men aldrig något allvarligt.

 

Bilden ovan: Jag på en bra dag.