Min religionsvandring har aldrig varit så här dramatisk som Allotetraploids var. Vilket kanske både är synd och tur beroende på hur man ser på det. Jag har aldrig behövt skåda ner i några existensiella avgrunder utan jag gick relativt friktionsfritt från att vara nån slags lös deist till en ateist vid omkring 10-11 års ålder när jag för första ggn började tänka existensiellt och mer abstrakt kring mig själv. Sen har detta bara förstärkts så sakteliga under åren med olika former av sidogrensresor inom agnosticismens, vetenskapens och den övriga starka ateismens tankar och filosofier. Jag minns med leende läppar hur jag hytte med näven åt himmeln nångång i 7årsåldern när jag inte fick som jag ville. Det är nog den enda gången jag satt fast i ett gudsgrepp. Men det gick över sen när jag började lära mig vad religioner var. Jag har hursomhelst aldrig behövt krypa ihop i en soffa och undrat var sjutton min mening var. Det har flutit på mycket smidigare för mig.
Har jag någonsin tvivlat på guds ickexistens sen jag insåg att jag var ateist? Någonsin trott på en gud sen dess? Det måste vara frågan som alla teister som läser mig blogg kanske undrat.
Nja, inte trott, men jag har stått i dörren och tittat in på otroliga upplevelser och kännt av dem. Det har funnits tillfällen i mitt liv då jag på försökt bejaka min andliga sida på olika sätt och då upptäckt exakt vad den där känslan och övertygade tron på en gud är. En otroligt stark känsla, men jag vet också att den är helt psykologiskt betingad eftersom den försvann så fort jag slutade. Ett rus som påminde om det rus jag kände vid en rave-fest en gång (utan droger) när jag stirrat in i ett stroboskop i mer än 7 timmar.
Fantastiska känslor båda tingen, men en gud har inget med det ena att göra bara för att man väljer att tro det. Hade jag inte kommit mentalt förberedd hade jag ju kunnat "åka dit" och blivit en gudstroende. Men nu visste jag att den känslan som gudstroende får inte har ett skvatt med gud att göra, oavsett om en gud finns eller ej, utan med helt självsuggestiva appliceringar av gud på andligt betingad eufori.
"Gud kan aldrig bevisas vetenskapligt" heter det, i sig ett argument som gör guds existens tveksam för mig eftersom det är en bekväm ursäkt att slippa undan bevisbörda. "Gud syns för den som vill" heter det, och det är faktiskt väldigt sant, men inte av den anledningen som teister vill tro.
"Gud kan bara upplevas om man vill och är mottaglig" heter det alltså som det enda beviset för gud, ett argument jag i sin tur vet inte håller för det är inte gud du upplever oavsett om gud finns eller ej, det är dina egna inre önskningar kanaliserade genom vår kraftfulla andlighet som du upplever. Jag kan uppleva det på ravegolvet, jag kan uppleva det i kyrkan, jag kan uppleva det hemma i kammaren över en bok, jag kan uppleva det när jag för första gången kommer i kontakt med en otrolig existensiell eller filosofisk tanke, jag kan uppleva det i alla former av kärlek och jag kan faktiskt även uppleva det med droger. Därför att det inte har med gud att göra, utan med något som finns i dig själv.
Vi är helt klart evolitionärt anpassade för religioner eller rättare sagt "andlig tro och känslor kring existensialismen", och att vara ateist kan därför vara kämpigt att försöka leva helt oandligt i en värld fylld av andlighet, så det är ju inget nån ateist gör, vi kanaliserar våra andliga behov på annan existensialism än religionens istället.
Gener med andlig anpassning är inget argument för guds existens. Evolutionär lösning är heller inget argument. Vi är också anpassade för att springa runt nakna på savannen och äta kadaver i våra innersta gener. Det sagt innebär det inte att det är det som är vårt slutgiltiga mål eller det som vi alla måste aspirera efter eller hur? Jag är rätt säker på att människans slutgiltiga mål ligger ute i universum, trots att det inte har ett dugg med en varm afrikansk savann att göra. Trots att det är bokstavligt talat ljusår från vad vår evolution hann med att anpassa oss för innan vi bestämde oss för att vandra inte bara över hela jorden, utan så småningom troligen över universum. Det har bara gått 50 000 år sen vi övergav den miljö som det tog miljontals år av anpassning för att leva i. Andlighet i generna är alltså inget argument för att det måste bejakas eller att man måste vara slav under det. Teister är bara slavar under sina gener om de försöker åberopa det. Då kan de lika gärna klä av sig nakna och åka till Kenya och äta kadaver på savannen. Det är lika naturligt. Gener är ofta de fysiska spåren efter en evolutionär lösning som hjälpte oss överleva eller få en fördel, de har inte alltid längre samma funktion som de utvecklades fram till från början. Jakt och kampgener hjälper dagens sportfånar t ex. "Andlighetsgenen" hjälper dagens tänkare, vetenskapsmän, konstnärer och filosofer skapa hanterbara känslor kring de existensiella tankar som de har. Gudstro är eller borde vara lika obsolet som savann-kadaverätandet är för nästan alla idag. Det borde ha kanaliserats om för alla. Men likt massor av saker i vår evolution hänger det tyvärr kvar som en biprodukt.
RSS Feed
