Vilka är de tre värsta låtarna ni känner till? Jag menar nu låtar som är så dåliga att det inte ens är skoj. Så dåliga att ni faktiskt bryr er om dem och inte bara är likgiltiga. Dåliga så att ni blir arga. Mina topp tre är iaf dessa:

Life is life med Opus.

Motivering: Jag hatar alla former av "hockey och fotbollsmusik-trall". Det här är alfan och omegan för sånt. En låt som fyllesvin ALLTID ska sjunga med i på alla dåliga discon, dansgolv och fester. Fy fan vad jag hatar folk som sjunger till den här låten.

Coco Jambo med Mr President.

Motivering: Man tar en tjej med Downs syndrom och låter henne sjunga den vidrigaste formen av jamaica-euro-techno-trallen. Till råga på allt blir det en stor dansgolvshit mitt under den tid i livet då jag går på dansgolven. Fan så synd det var om mig då. Det här var som Joelbitar på dansgolvet. Helt muppigt men utan humor.

My hips dont lie med Shakira.

Man tar en latinobrud som inte kan sjunga det minsta alls, och så låter man henne mumla och kvida i en låt med världens fjantigaste text. Tillråga på allt blir låten såklart en superhit och massor tycker seriöst att hon sjunger jättebra. Ett bra bevis på att folk är tondöva överlag. Min röv sjunger vackrare efter en böngryta.

I kid you not - spela dessa låtarna i min närhet och jag kommer troligen aldrig förlåta dig på riktigt. Du kommer sjunka till en nivå där jag inte ens skulle bry mig om jag råkade spy eller skita på dig.

Inspirerad av Stationsvakt.

Det debatteras kring sjukskrivning och sorg. Huruvida sorg är sjukdom eller ej är kanske en intressant fråga för staten att diskutera ang vem som ska betala, men det viktiga är ju oavsett terminologin att folk som mist någon ges chansen att få vila upp sig lite för den värsta chocken och att den tiden ska bedömas av läkare individuellt - eftersom sorg är något individuellt.

Det krävs inte mycket vett och empati för att förstå att de flesta inte alls kan jobba direkt efter ett dödsfall, så det kan man ju utesluta direkt som alternativ. Och det viktigaste i kråksången är ju att hur svårt man har det är individuellt och kan inte standardiseras hur som helst, man kan inte säga som vissa nötter i kommentaren under artikeln att de som mister sin 90åriga mor ska bita samman fortare än de som mister sitt barn - alltså ska ju det hela bedömmas från en läkare som jag ser det, det är det enda rättvisa man kan tänka sig.

Det är skrämmande att läsa alla naiva kommentarer i artikeln från folk som säger "det bästa är att gå och börja arbeta fort igen". Sån jävla retarderad knegar-mentalitet tyder på att vederbörande inte har den minsta koll på hur individuellt folk hanterar sorgen och chocken. Vissa mår kanske bra av att att ställa sig vid löpande bandet dagen efter - men merparten av alla normala individer ligger och stirrar in i väggen av chocken åtminstone ett par dagar vid ett oväntat dödsfall. För att inte tala om de månader och år själva sorgearbetet sen kan förändra dig. Att sätta en djupt deprimerad och ledsen individ framför ratten på en buss kan ju leda till allt möjligt elände.

Kan folk sjukskrivas för stress, ont i ryggen, ont i knät och fisar på tvären kan folk fanimig sjukskrivas för sorg också. Ingen ska behöva bli ifrågasatt för att den inte kan jobba efter ett dödsfall. Ingen. Man ska inte för en sekund behöva oroa sig för det utan alla ska ges den självklara friheten att vara ledig X antal dagar utan krav på intyg, sen ska forstättningen efter en vecka eller så avgöras individuellt. Det är det som skiljer ett civiliserat empatiskt samhälle från ett vidrigt där allt handlar om maximal profit eller utilitarism. Jag förstår inte ens hur man kan diskutera något sådant i ett modernt samhälle.

Lever vi på 1800talet i livegenskap eller? Du har inga rättigheter? Bara skyldigheter? Vi är alla lika? Man kan tro det när man läser vad vissa tycker. "Bit ihop", "varför ska jag betala för din frånvaro" och annat smått perverst jobblöneslavsmentalitet.

Blä. Kliv in i nutiden. På den här punkten avskyr jag både gråsocialismens utilitaristiska "alla ska behandlas lika"-syn och gammelliberalismens "varför ska jag betala för dig din slöröv"-mentalitet.