För att tackla USAs budgetproblem med dryga 400 miljarder dollar i underskott ska den "rådige" Bush spara dryga 200 miljarder dollar på Medicare rapporterar Fox News. Medicare är för den som inte vet det USAs tämligen halvdana försök till fri sjukvård för de fattigaste - framförallt folk över 65 (eftersom det ju faktiskt dräller av inkomstlösa pensionärer i USA). Ett redan som det är extremt kritiserat system eftersom specialistvård, köer och inkomstregler är .. i brist på andra ord.. krångliga och värdelösa.

Och nu… -200 miljarder dollar på detta.

Hoppas fan inte nästa president (vem det nu än blir) kör i samma spår och anammar Bush budgetförslag. USA kan ju börja med att spara pengar på saker som militären. Jag kan inte exakt vad militärutgifterna är, men nog sjutton är de stora och betydligt mer tveksamma för välmåendet i USA än vad något så grundläggande som en frisk befolkning är. Men så länge USAs regeringar styrs av lobbyism så lär vapenindustrin inte tappa en dollar i vinst på sina blodspengar.

JK Rowling var på TV ikväll i nån dokumentär. Både intressant och irriterande. Det intressanta tänker jag inte orda om - utan bara det irriterande kommer nämnas. Hon bleklagade sig nämligen över kändisskapets baksida. Det här med galor, evenemang, att folk rotar i hennes sopor osv. Ett stressigt rampljusliv som hon inte uppskattar.

Påstår hon iaf. Jag betvivlar det dock starkt.

JK Rowling är en enormt framgångsrik författare. Hon kommer sälja marginellt mindre böcker ifall hon väljer det anonyma livet. Det är ju inte så att hon MÅSTE gå på galor som författare. Författare är inte som popstjärnor som måste synas för att överleva. Det funkar inte på samma sätt. Det dräller av legendarer inom litteraturen som vägrat låta sig intervjuas och som ändå sålt miljoner med böcker. En del av dem har t om fått nobelpris trots att de skyr rampljuset. De tu tingen hänger liksom inte samman i författarvärlden på samma sätt som det gör i en del annat. Åh, jag påstår inte att rampljuset inte hjälper - men om det står och faller för dig som författare med hur mycket du syns på galor är du troligen rätt medioker och har valt fel yrke.

Jag kan därför inte ta JKs många och långa beklaganden om detta på allvar. Man måste inte gå på galor om man inte vill. Karriären som författare står inte och faller med det liksom. All heder till din välförtjänta framgång som författare JK - men gnäll inte över saker som är frivilliga.

Bitterhet är så jävla bra ibland.

Filmrecension - This is England.

Story - Utspelas 1983 i England. Handlar om den unge killen Shaun som blir polare med ett skinnhuvudgäng. Ett muntert kompisgäng som hittar på skoj saker och har kul tillsammans. Hos dessa får han sina första riktiga vänner. In i gänget kommer efter ett tag ett skinnhuvud av den rasistiska skolan, en agitator - och Shaun dras av olika anledningar med honom och sen börjar också en del problem.

Foto - Snyggt och enkelt

Musik - 80tal och instrumentellt. Utan att någonsin bli "för mycket" 80tal i musiken. Perfekt.

Skådespelet - Helt lysande. En massiv orgie i grova engelska dialekter och kraftfulla karaktärer. Inga personer är slätstrukna alls här. Inget är tillrättalagt. Alla skådisar är skitbra.

Betyg - Det här är en stundtals jättecharmig film. Stundtals väldigt gripande. Det är som att kliva in i några personers riktiga liv. Ämnet är stundtals rasism, utan att det för den delen någonsin moraliserar kring det på ett drygt sätt PK-sätt. Istället visar den konflikter och vansinne på ett sätt som känns helt trovärdigt. Avundsjukan som faktor vilar över massor av hat. Jag älskar när regissörer kan filma charmighet förresten - sk "feel good" - för det är en konst som få behärskar. Att göra gripande dramatik är rena barnleken jämfört med att göra övertygande charm och härlig stämning. Det är sånt här som skiljer mästerliga regissörer från de som "bara" är bra. Filmen är intelligent och betraktande och man övertygas om allt som regissören (Shane Meadows) vill att man ska övertygas om. Filmen är en solklar femma i betyg. Det absolut bästa jag sett i år.

Övrigt: Genre: Drama. Årtal: 2006/2007 Version jag såg: DVD-R Wikipedias artikel. Imdbbetyg: 8.0/10. Trailer.

Här är ett bra exempel på varför jag aldrig skulle kunna rösta på ett vänsterriktat parti. Eftersom skräprörelser som syndikalisterna är deras maffia. Antidemokratiska fascistorganisationer som i sitt väsen anser att ändamålet helgar medlen - om ändamålet är något som de stöder såklart.

De säger att det är bra terapi att skriva av sig dagens irritationsobjekt. Så här kör vi: Busschaufförer som käftar, Lets Dance på TV, veganer som är magra som kvistar, tandläkarbesök, onödig oro inför tandläkarbesök, torra grannkärringar som behöver straffknullas av ett basketlag, hyresvärdar som ska installera vattenmätare, hyresvärdar som ska göra detta på olämpliga dagar, folk som borrar i väggar, oktoberväder i januari, csn-lån som aldrig kommer återbetalas utan stora smärtor, brist på coca cola i kylskåpet, skitiga glasögon, att det kostar en massa att chippa ett Wii, att Gerda-hallen har för många studenter som är där och tränar, att katten skriker en massa pga sin demens, att min mage blev permanent uppfuckad av Calici-viruset, att jag inte har ett jobb eller ens ser ett i sikte, att jag har så många ofärdiga kurser på universitetet som ligger där och hånler, att det bara precis är skit på TV så fort man ska titta, att jag FORTFARANDE inte har en coca cola trots att jag är jättesugen, att det dräller av smartrövar som inte är hälften så smarta som de inbillar sig själva, att svin i trafiken tutar på en trots att man går på övergångställe, att Obama inte vann i Florida utan det gjorde stirrögat Clinton… aaah, känns faktiskt lite bättre…

Varför Obama? Därför Obama.

Ifall någon missat det så har mitt humör den senaste veckan varit långt nere på havets botten. Anledningen är flerdelad. Såklart är fundamentet min allmänna tristess över min arbetslösa vardag utan ljus i sikte. Riktig bekymmersfri glädje är ju en känsloform som jag inte känt av på länge. Små stunder av lycka här och var kan liksom inte rubba på mitt troligen deprimerade fundament. Andra aspekter som just nu håller humöret på havets botten är säkert pga årstiden låga serotoninhalter, irritation över att grannludret klagar över städningen i tvättstugan, att CSN vill ha 11 000 av mig i år (jovisst, det kommer ju säkert hända) och min allmänna misantropi. (Folk är i vägen med sina trynen och sina åsikter precis överallt. Ge mig Lebensraum.)

Ett långfinger åt världen som Kent säger. Eller i mitt fall, ännu hellre en Basil Fawlty-nävehyttning åt världen (ni som vet vad det är vet vad det är) - ty det är mer min stil av aggression. Det finns ingen som bättre kan illustrera sann frustration än Fawlty som hytter med näven. Identifikationsfaktor 100%.

Fördelen med sådana här humördykningar är att jag vet att på andra sidan, precis innan jag känner mig glad igen i mitt pseudo-manodepressiva tillstånd så kommer en stunds ohämmad massiv kreativitet att komma då jag kommer starta tusen projekt. Det är så det alltid funkar för mig och det är ytterst angenämnt ty under dessa stunder är jag oövervinnerlig. Den här ggn ska jag kanalisera det i något konstruktivt också. Inte bara bloggposter och tjafs på forum och sånt skit. Den här dykningen har varat väldigt länge, vilket gör att jag hoppas att min tid vid ytan blir därefter lika lång. Man måste ju andas.

Men först ska grannkärringen få på fan. CSN få ett hånskrattande brev och solen skina lite i mina knä och armväck så att min biokemi rättas till. Och så ska Kartago förstöras såklart…

När primärvalen inleddes i USA så var det några svenska bloggare på yttersta högerkanten som beklagade sig över att den svenska nyhetsrapporteringen mest återgav hur det gick mellan Obama och Clinton. Man ansåg att detta återspeglade ett vänstervridet Sverige. Det var en synpunkt som av flertalet skäl var absurd.

1 Amerikanska medier rapporterade överlägset mest om Obama och Clinton inledningsvis de med. T om de oftast prorepublikanska Fox News. Anledningen: Det var mest spännande inledningsvis med demokraterna. Precis som det just nu är det med republikanerna. Detta kommer gå fram och tillbaka. Det som har mest nyhetsvärde är det som det kommer rapporteras mest om.

2 Som sagt, mest spännande. Det är tveklöst så att demokraterna har de mest spännande kandidaterna på alla sätt i valet som helhet. Här har vi en svart man mot en kvinna. Sensationellt historiskt hur man än vrider på det - och det har inget med deras åsikter att göra. Sensationer har mer nyhetsvärde än vardagsmaten. Att det sen är så att valet mellan religiösa republikaner och mer sekulära krigshetsare också är intressant - tycker jag media återger med besked. Jag tycker inte jag har missat något iaf.

3 Det handlar även om vilka delstater valet skedde i. I vissa delstater är valen mellan ena sidan mer spännande än andra. Som nu senast tex så var ju utgången med McCain vs Giuliani mer intressant än något på demokraternas sida. Eftersom Florida var Giulianis stöttesten. Och media rapporterade också därefter.

Jag tycker att den mediala rapporteringen av primärvalen i USA är fullt godkänd (än så länge - det är möjligt att det ändras). Jag har sett hur många som helst rubriker som kretsat enkom kring republikanerna, inte minst ovanstående. Så även om svensken överlag troligen är mer sympatiserande för demokraterna är det fan inget fel på rapporteringen. Den är inte ett dugg sämre eller mer vinklad än den amerikanska själv är - framförallt om man tar i beräkningen att det är ett val i USA som man rapporterar så här mycket från, och inte i Sverige så är kvantitet och kvalitet imponerande. Visst, sen hade man ju gärna sett lite fler reportage och dokumentärer om de olika kandidaterna - men man kan inte få allt. 

Kenya - En gång Afrikas fredligaste land. Nu ett helvete. Mitt personliga vemod kommer ju av att jag en gång besökte landet och tyckte så mycket om det.