Häromdagen såg jag en utmärkt dokumentär på TV som påvisade att den elektriska bilens nästan totala försvinnande från marknaden faktiskt inte bara berodde på att folk inte var intresserade, utan för att den fick kämpa i rejäl motvind mot andra aktörer som tex den amerikanska staten, den amerikanska oljeindustrin och den egna amerikanska bilindustrin (med alla sina underleverantörer).

Jag minns själv när man var ung och hur alla populärvetenskapliga TV-program och tidningar talade om elbilar och framtiden. Vad jag däremot inte la märke till lika tydligt var hur allt detta faktiskt tystnade för en 5-10 år sen. Men det gjorde det ju…

Jag trodde iaf att elbilen försvann på basis av "naturliga skäl". Dvs att den blev omöjlig att tillverka eftersom den var för dyr i förhållande till försäljningssiffrorna eller att billigare miljövänliga alternativ dök upp. Men filmen ifråga visade upp massor av saker som troligen mycket mer påverkade dens tämligen plötsliga försvinnande.

Regeringsskiftet från Clinton till Bush innebar i USA att USAs federala stat inte bara tog väck hur mycket som helst forskningsanslag för miljöforskning, de motarbetade aktivt miljöpolitiken i vissa delstater, tex Kaliforniens nollvision om utsläpp, som man t om stämde i domstol på basis av att man ansåg att det skulle skada den amerikanska ekonomin. Man gav också ENORMT mycket högre skattesubventioner för företagare som köpte stora bensindrivna bilar (likt hummern) på ca 100 000 dollar och mycket små skatteavdrag till elbilsköpare på ca 2400 dollar per år. Amerikanska staten under Bush är alltså en enorm bov i frågan vilket är oerhört illa. Lobbyismen i USA är så jävla skamlöst mäktig.

Punkt två är hur oljebolagen dels lobbade fram sånt här i Washington, dels hur de själva aktivt köpte upp massor av patent för batteriteknik vilket gjorde utvecklingen kring just batterier mycket svår. (något elbilsutvecklarna sen kringgick med ny teknik dock - men då var alla projekt redan nerlagda). Att oljebolagen skulle vara emot det var dock kanske inte så himla överaskande, varför skulle de INTE vilja vara emot att bli av med vinst. Självklart pushar de då för hybridbilen istället som deras lilla skyltdocka eftersom den kan de troligen tjäna mer pengar på i framtiden än elbilarna.

Hur biljättarna som under Clinton hade inlett ovilligt en rad elbilsprojekt nu satte oräkneliga käppar i sina egna hjul när statens politik under Bush ändrades. Hur man tex likt oljebolagen köpte upp patent och rättigheter och sen höll på dessa. Hur man sen även ljög om försäljningssiffrorna och påstod att ingen ville köpa elbilar i världen, trots att Toyota kunde visa upp god vinst med sin el-Prius. Det hela då även kopplat till att en elbil inte behöver reservdelar och underhåll på samma sätt som en bensinbil. Biljättarna håller än idag på att pusha för vätecells-bilar, trots att dessa är både dyra i produktion och enormt dyra i drift (väte är än så länge väldigt dyrt att köpa) + att det ju trots allt inte finns många vätepumpar, och heller inget intresse av att bygga några. Biljättarna vill helt enkelt tjäna säkra pengar, och de ansåg på rätt tveksam grund att elbilen var ett sämre kort än bensinbilen. Eller rättare sagt, den är såklart (än så länge) sämre vinstmässigt än bensinbilen, men den är ingen förlustaffär.

Idag kan man bygga elbilar som går 300 miles på en laddning vilket för folk som kör i stadstrafik skulle vara mer än tillräckligt. En laddning du numera utan krångel kan göra i vilket eluttag som helst faktiskt. En vätecellsbil (sån som tex GM tjatar om är framtiden) kan idag gå 150 miles på en laddning och en laddning är svindyr och kan endast göras vid speciella laddningsställen (som inte finns nånstans). Laddning vid specifikt ställe med specifikt bränsle garanterar däremot det goda samarbetet mellan oljebolag och bilindustri även i framtiden, alltså är det inte så konstigt att företag som GM pushar för väteceller framför elbilar.

Man behöver inte vara konspiratorisk för att se att bilindustrin och oljeindustrin har ett intresse i frågan av att få det att gå i en riktning där de tjänar maximalt - vilket inte alls nödvändigtvis innebär att bästa produkten vinner. Det var ju inte så att VHS var bättre än Betamax (tvärtom) tex… bara för att påminna hur det funkar för de som betvivlar att fuffens finns i sånt här med industriers intresse i att utveckla bättre produkter.

Sänkt skatt överlag brukar vara melodin för mer tillväxt. Men det finns ju trots allt saker som skapar mer elände än glädje om det är lättillgängligt. Att höja skatten på tobak känns som ett utmärkt förslag med tanke på vad tobaken kostar samhället i sjukvård och andra skumma dolda kostnader. Samtidigt borde man kunna tänka sig att man sänkte skatten för nyttig mat som är låg på fett och raffinerade kolhydrater, dvs färska grönsaker och fisk och kött. Och höjde skatten för mat med mycket fett och raffinerade kolhydrater. Klart som fan att matproducenterna skulle försöka slingra sig, men det skulle nog dra in en hel del pengar, och göra oss hälsosammare. Ekologiskt odlad mat borde också få rejäla skattelättnader rimligtvis.

En fri marknad är verkligen inte alls alltid det bästa och ofelbara och vet fan inte alls bäst alltid. Hade marknaden få varit fri hade fan inget hänt miljömässigt positivt i världen det senaste seklet eftersom folk inte begriper sitt bästa miljömässigt och företagen alltid bara anpassar sig efter kundernas krav (i den naiva nyliberala teorin, i verkligheten är de rätt bra på att diktera för kunderna vad kunderna "vill" köpa också. I den helt fria marknaden är kunden väldigt ofta ett offer för företagens manipulation. Jag föredrar faktiskt lite överförmynderi från staten, minskat profit (som ändå mest hamnar i företagsledarnas fickor då nyinvesteringar och expansion är långt ifrån den vanligaste melodin numera vid maximal vinst) och renare miljö än - smutsig miljö och smutsig oreglerad manipulation med reklam och dyl där jag som individ förväntas ha kunskap om allt miljömässigt och förväntas vara den som ska reglera om det billiga miljöovänliga ska straffas genom att jag själv väljer det dyrare miljövänliga.

Pakistan måste nog vara det absolut bästa exemplet man kan tänka sig när det kommer till en nation där demokrati kanske inte nödvändigtvis är det bästa för den omedelbara stunden. Det ältas ju på ett religiöst sätt i svensk media (framförallt TV) om just hur hotade valen nu är utan att nån seriöst tänker djupare kring frågan, även om vissa gör lite ytliga försök. Som jag ser det är det så här: I valet mellan demokrati för demokratins skull och en despot likt Musharraf är det despoten som i detta läge är att föredra framför de två alternativ som ett demokratiskt val kan komma att  leda till:

1 Ett sekulärt alternativ vinner, och talibanerna kommer fortsätta med sina militanta angrepp på precis allt i det pakistanska samhället, kanske troligen med ökad kraft eftersom de nu inte längre måste slåss mot en militärjunta som skiter i talibanernas rättigheter utan mot en "snäll" demokratiskt vald makt som inte kan slå hårt mot hårt på samma sätt. Talibaner är inte demokrater, de kommer inte respektera ett demokratiskt beslut som inte gagnar dem själva - så enkelt är det faktiskt.

2 Ett religiöst alternativ vinner, och vips har vi talibaner med kärnvapen vilket oundvikligen kommer tvinga omvärlden till en snabb militär insats likt den i Irak innan a-bomberna faller över nån "otrogen hundnation" med miljoner döda som resultat. Jag är rädd att det bara kan ta sekunder efter att ett muslimskt religiöst alternativ får makten innan nån skäggtomte trycker på knappen och helvetet brakar loss.

Jag vet inte hur det är med er, men jag föredrar Musharraf alla ggr hur jag än vrider och vänder på alternativen, han är måhända varken demokrat eller supersnäll, men han är iaf relativt stabil och relativt ointresserad av att föra krig med omvärlden. Demokrati är inte ett ofelbart system som alltid är bäst. Det kan ju vara så att ett Bhuttos parti får makten, och lyckas hålla bra kontroll över landets religiösa tokar, men det känns jävligt farligt och osäkert som alternativ.

Vem vill du ska ha kontrollen över 70 kärnvapen? En västvänlig despot eller de här demokratiskt valda tokarna?

Som är kompisar med:

Nu hade jag ytterligare ett sånt där konstigt ovanligt ögonblick likt det jag hade innan med calvadosen och orsa spelmän. Den här gången satt jag och åt wienernougat, drack coca cola light och tittade beundrande på gamla foton av japans störste skådis Toshiro Mifune. Och varför ser man inte lika cool ut själv? Japans siste riktige samuraj som fanimig kunde döda bara med sin hårda/galna blick. Så här 10 år efter hans död är det värt att minnan honom lite.

År 2008 är året då jag gör något av följande:

• Börjar plugga igen, kanske till geolog (sägs ha en bra arbetsmarknad även på lång sikt).
• Flyttar från staden till landet (Gotland kanske?) och blir en eko-bonde (jordbruket spås en lovande framtid långsiktigt faktiskt).
• Går ner i vikt (eller åtminstone omvandlar lite av mitt mjuka 130 kgs paket med bacon till fastare och finare fläskfilé - och det där lät perversare än det hade behövt, men ni förstår nog vad jag tänkte på).
• Eller om bonderiet var för långsökt, iaf startar upp något eget av nått slag.
• Får ett värdigt och vettigt arbete som man iaf inte mår mer skit av än arbetslösheten.
• Sätter igång med skrivandet på allvar och slutar treva (dags att göra en "röda rummet" nu och sluta vela likt Strindberg - ty, usel eller ej språkmässigt så är skrivandet är mitt enda riktiga emotionella kall).
• Släktforskar ordentligt. Klischéanledningar: Ett träd står inte starkt utan starka rötter. Det är svårt att veta vart man är på väg om man inte vet var man kommer ifrån. …Eller helt enkelt bara för att det är skoj att veta lite mer om sin släkt.

Är faktiskt rätt nöjd med alla tok, tonårs och vuxenpoäng listan innehåller på samma gång. Skål för mig, nu blir det ful-roms-dax i Lund.

Dagens vredesutbrott från Nihonshu går till kedjebrevsskickare. Jag är på jävligt sunkigt och dåligt humör av tusen anledningar, men väljer en sak att avreagera mig på. Kunde lika gärna ha varit talibaner eller amerikanska bilindustrin dock. Bloggning är min humörsterapi.

Jag inte bara har lust, jag HAR faktiskt sagt åt sk "vänner" i min ålder som skickar kedjebrev till mig via epost att de borde växa upp.  Finns få saker som stör mig mer än vuxna människor som faktiskt tror på hot i kedjebrev ("skicka detta till 10 personer annars…"). Va fan är ni 13 år gamla eller? Ouijabräde, kristaller, healing och kedjebrev… har en gemensam nämnare och den är…*trumvirvel*… naiv jävla puckad enfald. Inte nog med det, de flesta kedjebrev är inte bara enfaldiga, de är så äckligt sockersöta att de fastnar klistrigt på ens skärm och näthinna.

Om du är över 25 år gammal och sysslar med kedjebrev är det dags att trycka på pausknappen och berätta för komvux att ni behöver gå om hela skolan, kanske även förskolan, kanske t om krypa in i mammas livmoder igen för att aldrig komma ut och ta upp plats i universum. Ni är iaf för dumma för att få lov att få andas min och andra tänkande människors luft. 

Ps. Jag får inga kedjebrev längre då jag i princip gjort mig ovän med alla vänner som sysslat med sånt fjanteri under årens lopp. Ett pris man får betala som rationell i en irrationell värld om man likt mig tillhör dem som har en låg smärttröskel för dumhet.

Nån som har koden (html/java) för att kunna lägga upp ett fält med "senaste kommentarer"? Jag behöver koden som blogsomeanvändare - kan inte använda några som helst plugins eller applikationer.

Skulle gärna vilja ha det då jag ofta får kommentarer på gamla inlägg och roliga diskussioner som följd som läsare av endast mina nya inlägg då missar. 

Hör av er med tips eller instruktioner. 

Ett av det moderna västerländska fria samhället troligen mest omdiskuterade fenomen är det här med individuell lycka, eller rättare sagt, varför vi inte är lyckliga och varför det verkar som om depressioner och liknande ökar hela tiden.

Kristna och andra religiösa brukar ofta säga att det hela är en identitetskris och att det handlar om en slags påstådd rotlöshet som uppstår ur sekulariseringen, men detta blir en allt mer svag förklaringsmodell eftersom det inte förklarar varför det då finns gott om olyckliga kristna och lyckliga ateister. Nej svaret är helt klart något annat som korsar alla religionsgränser även om religiösa kanske undkommer det lite tack vare att de är mer nöjda pga sin religion. Men inte av den anledningen som de då ofta påstår.

Så här tror jag att det är: Ju fler förväntningar du har på livet, desto fler saker kan göra dig olycklig om det inte blir som förväntat. Alltså blir du då lyckligare om du har färre förväntningar som kan grusas eftersom förväntningar tveklöst kommer grusas.

Jag tycker att det är så uppenbart att det är just detta som är orsaken till den moderna olyckliga människan. Det är ju heller inga nya tankar, Rousseau var ju inne på det redan för 300 år sen när han diskuterade "den lycklige vilden". Det stora problemet är dock inte att inte folk har haft tid på sig att känna till detta fenomen väldigt länge, det stora problemet är att det inte verkar finnas nån bra lösning som inte gör folk ännu mer olyckliga. För om man skapar ett samhälle som ger folk förväntningar på livet, så kan man liksom inte bara göra inskränkningar i det utan att orsaka revolution. Felet är ju en oundviklig bieffekt av liberalismen, som i all sin välvillighet var tankar om att göra livet bättre och rättvisare för den livegne kuvade människan som aldrig hade några möjligheter gav henne orealistiska drömmar istället. Lär någon att alla har samma chans och möjligheter - och hon kommer börja drömma.

Nu har hon varken samma möjligheter eller chans i världen, och kommer därför oundvikligen bli olycklig när drömmarna grusas. Allra värst på den här punkten är den fria västvärlden, inte minst nordeuropa och USA - där samhället tutar i samhället i en evig cirkel att alla kan lyckas, alla är lika, alla måste få drömma. Är man lite kommunistiskt lagd kan man med viss rätt säga att detta också är något som en kapitalistisk potentat såklart mer än gärna håller vid liv, eftersom drömmen (eller rättare sagt illusionen) är något han tjänar sina pengar på. "Nu kan du klä dig som stjärnorna", "Köp dig en bättre och nyare bil", "Självklart har alla rätt att bli statsminister/president, det finns minsann ingen priviligierad adel och orättvisa", "lycka kommer ur pengar", "Du måste förverkliga dig själv", "Man måste arbeta hårt för att lyckas". Deviserna är många, och extremt ytliga. Alla lider de av att stå på samma bräckliga grund - ett nyttjande av folks drömmar i olika former.

Att säga: Var nöjd med ditt liv. Klaga inte. Alla kan ju inte bli chefer, några måste ju jobba på golvet. Sträva efter något realistiskt och jordnära. Är för liberalen att ta en kniv och skära ut folks hjärtan. Och vid en ytlig första betraktelse håller jag fullt ut med. Vem vill bli kuvad, vem vill bli stoppad? Jag vill bli författare, inte alls bli arbetare på golvet och jag kommer stånga mitt huvud blodigt för det. Men jag vet personligen också att om jag misslyckas kan jag falla långt. Men att veta om att man kan falla, är inte det samma som att man kommer kunna hantera det.

Det stora problemet är att man (liberalen i en) så lätt glömmer bort att den som aldrig någonsin har haft aspirationen att bli något, inte heller kommer vara ledsen för att denna dröm inte förverkligas. Liberalen i en glömmer bort det här med perspektiv - att om jag aldrig någonsin tänkt en tanke så kan jag inte gärna känna saknad över det som frånvaron av något inte ger. Liberalen kan kontra med att behovet av individuell frihet är medfödd, men det tror jag faktiskt inte alls på, för det stämmer föga överens med vad vi är för varelser biologiskt. Vi är flockdjur, därmed beredda i vår kärna att göra vad vi kan för flockens bästa. Liberalismen som känsla kommer ur flockdjurets behov av att vilja nå alfapositionen, ett nödvändigt måste som känsla för att flockens bästa struktur skall uppnås och garanteras evolutionärt - de starkaste generna måste helt enkelt styra.

Men alla kan inte bli alfor och ingen sann liberal vill egentligen acceptera att detta då oundvikligen kommer grusa förhoppningar. Vargen som förlorade kampen om alfa-positionen i flocken kan slicka sina sår av en rad anledningar (inte minst pga att den är avsevärt mindre intelligent än vad vi är), men desto svårare är det för en människa som försökt och misslyckats, eftersom samhället hela tiden säger två saker till henne: Man får aldrig ge upp, och du får bli/göra vad du vill. Vargen är betydligt bättre på att finna sig i sin position i flocken än vi är.

Det fria samhällets grund gör att förloraren inte får tröst. Du kan inte ha ett fritt samhälle utan drömmen, alltså kommer det fria samhället oundvikligen dras med en olycklig befolkning som inte lyckas uppfylla sina drömmar (eftersom dels att alla inte har samma möjligheter, dels att drömmar växer i proportion hela tiden, dvs saknar mål). Enda botmedlet är att samhället sluta tuta i alla att lycka är något man får genom att "förverkliga" sig själv och annat emotionellt ogenomtänkt pladder. Paradoxen blir såklart mångdubbel, eftersom när man säger åt någon att vara lycklig med sin lott, så finns risken 99% i vårt bildade samhälle att man gör denne person olycklig likaså. Man kan liksom inte jämföra sig med Rousseaus vilden, för vilden vet helt enkelt inte tillräckligt för att bli ledsen över att han/hon inte får lov att förverkliga sig.

Det moderna bildade samhället kommer alltid göra oss olyckliga på det här med grusade förväntningar, men en tillbakagång till ett mer obildat samhälle där folk inte får lov till saker är att förtrycka så det gör heller ingen lycklig - och ett sånt samhälle lider även av andra problem eftersom massor av problem faktiskt löses genom att öka bildningen hos folk. Vi är helt enkelt misslyckade som art tills vi lär oss acceptera vår lott i livet på något märkligt sätt. Ur ett evolutionärt perspektiv finns det något oroväckande i detta för oss som ras och vår fortlevnad, nämligen att vi pga att våra behov alltid ligger ett snäpp över våra möjligheter i det fria samhället alltid kommer bli självdestruktiva som ras. Framförallt i kombination med att vissa vill motarbeta frihetens olycklighet med ofrihet, vilket inte gör saken bättre.

Your damned if you do, and your damned if you dont. Det finns ingen enkel utväg för den olyckliga moderna människan ur sitt problem som han kan läsa om i nån jävla bok av Dalai Lama eller nån Harvard-psykolog. Men jag har iaf en känsla av att det är bättre att inse problemet och reflektera över det än att snacka om att kon på ängen är ett eftersträvansvärt ideal. Det är alltid bättre att försöka evolvera än att devolvera - kanske inte biologiskt, men iaf existensiellt för en tänkande intelligent varelse så som vi trots allt nu är.

Andra bloggar om: Lycka, religion, meningen med livet, existensialism, depression, förväntningar, självförverkligande, olycka

Bhutto mördad. Nu blir jag inte förvånad om landet kastas in i inbördeskrig eller liknande. Toppen, eftersom landet är en kärnvapennation med en sida talibaner, en sida militärjunta.

Jag brukar ge mig själv credit för att vara en hyffsad tänkare - iaf en person som är produktiv i tanken. Har jag tid över så glider ofta fantasin iväg och ett och annat blir t om bloggämne. Men inte nu i jul - nu har det varit märkligt tomt på inspiration och det känns inte bättre nu när jag kommit hem heller. Inte en tanke kring religion, vetenskap eller filosofi har synapserna genererat. Jag hoppas att det helt enkelt beror på att jag har haft det så jävla bra att jag inte har haft anledning att sitta och stirra ut på molnen och låta tanken flöda i angst över universum så som annars. Men jag är lite orolig för att det är min hjärna som gått i ide eller börjat mögla.

Jag känner mig nämligen otroligt korkad - det började redan innan jul då jag inte kunde begripa något så enkelt som en 1-2-3-lag. Dvs vad mängden ingredienser i denna lag skulle vara. Om jag tog 2 dl ättika… då skulle jag ta 4 dl socker.. men hur mycket vatten skulle jag sen ha? Det tog stopp. Att svaret är enkelt och 6 dl kunde jag inte få fram - hjärnan svarade liksom inte… och jag hakade upp mig på 8 dl vatten envist och länge tills ett telefonsamtal till morsan redde ut det då sambon inte var hemma och kunde knacka mig på pannan över hur korkad jag var.

Jag hoppas att all sill i jul innehöll massor av omega 3 som ska återställa hjärnan. Annars är det trist. Annars blir det mer bloggar om snapsvisor och färre om nonkognitivism i framtiden… Annars blir det fler sådana här pöbelanekdoter helt enkelt.

Nej det är det inte.